| |
1, 2,
3, 4, 5, 6,
7, 8, 9,
10, 11,
12, 13,
14, 15,
16, 17,
18, 19,
20, 21,
22, 23,
24,
25, 26,
27, 28,
29, 30,
31, 32,
33, 34,
35, 36,
37, 38,
39, 40,
41, 42,
43, 44,
45, 46
|
Kapitel 1
Att till eftervärlden fortplanta minnet av berömda mäns
gärningar och karaktär, som fordom var brukligt, har icke ens nu för tiden
vår generation, ehuru likgiltig för sina samtida, uraktlåtit, så ofta någon
stor och lysande förtjänst segrande höjt sig över ett fel, som är gemensamt
för små och stora samhällen, misskännandet av sedligt värde och avunden
däremot. Men i äldre tid var det annorlunda: liksom då utförandet av
minnesvärda handlingar försiggick lättare och mera obehindrat, så lockades
just de ryktbaraste talangerna att föreviga förtjänsten utan gunstsökeri
eller ärelystnad blott av den Ion, som ett gott samvete skänker. Ja, att
skriva sin egen biografi ansågo många vittna om tillit till sin karaktär
(självkänsla) snarare än om anspråksfullhet, och detta (utövandet av
självbiografiskt författarskap) berövade ej Rutilius1 och Scaurus2
deras trovärdighet eller förringade deras anseende. Så sant är det, att
förtjänsterna bäst uppskattas under samma tider, som de lättast framträda.
Men under nuvarande förhållanden har det, ehuru jag ämnar skildra en död
mans liv, varit nödigt för mig att be om överseende, vilket jag icke skulle
ha begärt, om jag ämnat uppträda som anklagare. Så grym och fientlig mot
förtjänsten är tiden.
|
-
P. Rutilius Rufus konsul 105 f. Kr., bland annat bekant som författare
på flere områden. Han var anhängare av stoicismen och prisas mycket för
sin rättrådiga karaktär. Anklagad för utpressningar i provinsen Asien blev
han efter sokratiskt stolt försvar orättfärdigt dömd och gick i landsflykt
till Mindre Asien, där han levde i Mytilene och Smyrna. På det senare
stället skrev han sin självbiografi.
-
M. Aemilius Scaurus konsul 115 och 107, censor 109 f. Kr., en lång tid
princeps senatus och optimatpartiets ledare. Hans självbiografi
omnämnes av Cicero i Brutus.
|
Kapitel 2
Vi läsa,1 huruledes, då Thrasea Paetus blivit
lovprisad av Arulenus Rusticus och Helvidius Priscus av Herennius Senecio,2
detta räknades som ett urbota brott, och huru man rasade icke blott
mot författarna själva utan också mot deras skrifter, i det att tremännen
(polismyndigheten)3 fingo (fick) i uppdrag att på comitium och
forum4 bränna verk av de berömdaste snillen. Man trodde kantänka, att i den
elden romerska folkets röst och senatens frihetssinne och människosläktets
ansvarskänsla kvävdes. Därtill kom, att vishetslärarna (filosoferna)
förjagades5 och var ädel verksamhets utövare drevos i landsflykt,
för att ingenstädes något aktningsvärt skulle komma i ens vag. Vi ha i
sanning givit ett storartat bevis på tålamod, och liksom den gamla tiden
sett frihetens ytterligheter, så vi slaveriets, i det att man genom spioneri
berövat oss till och med det fria tankeutbytet. Ja, även själva minnet
skulle vi förlorat på samma gång som rösten, om det lika väl stode i vår
makt att glömma som att tiga.
|
- Syftar närmast på senatsprotokollen (acta senatus).
I dessa måste de domar, som här omtalas, då de, som vanligt, när det
gällde majestätsbrott, blivit fällda i senaten, ha varit relaterade.
- Arulenus Rusticus, vän och meningsfrände till den
bekante oppositionsmannen under Nero Thrasea Paetus, hade författat en
lovskrift (berömmande biografi) över denne och blev med anledning därav
avrättad under Domitianus. Samma öde drabbade under samma kejsare Herennius
Senecio, som lovprisat Helvidius Priscus, Thrasea Paetus' svärson. Om
Thrasea Paetus och Helvidius Priscus se vidare Dialogus k. 5, a. 7.
- »Tremännen» (triumviri eller tresviri
capitales) voro ett slags lägre ämbetsmän, som huvudsakligen
tjänstgjorde som polis. De hade bl. a. att övervaka verkställandet av
avrättningar. Att de även fingo i uppdrag att utföra andra straffåtgärder,
t. ex. att på offentlig plats bränna förgripliga skrifter, framgår av
förevarande ställe i Agricola. I vanliga fall synes dock nämnda värv ha
ålegat aedilerna.
- Comitium (av com »tillsammans» och
ire »gå») var en invid forum belägen och därmed sammanhängande öppen
plats, där den äldsta folkförsamlingen, comitia curiata, sammanträdde. Även
omtalas comitium som skådeplats för vissa straffexekutioner, bl. a.
brännande av böcker (jfr Livius XL, 29, 14). Det på in comitio
följande ac foro anger icke, att förbrännandet ägde rum dels på forum
dels på comitium: comitium betraktas som en del av forum, och tillägget av
foro tjänar blott till framhävande av straffåtgärdens offentlighet.
- Domitianus förjagade år 93 filosoferna från Rom och Italien, vilket av
Suetonius Domit. 10 sattes i samband med anklagelsen mot den i kapitlets början nämnde Arulenus Rusticus, som var anhängare av den stoiska
filosofien.
|
Kapitel 3
Nu först vänder modet åter. Men ehuru Nerva Caesar
(kejsar Nerva)1 genast i första början av detta lyckobenådade
tidevarv smält samman sedan länge oförenliga ting, kejsarmakten och
friheten, och Nerva Trajanus2 dagligen ökar tidens lycka, och
ehuru den Allmänna Säkerheten3 icke är inskränkt till
förhoppningar och önskningar utan också vunnit en fast tillit till dessa
önskningars uppfyllande, så verka dock på grund av den mänskliga svaghetens
natur läkemedlen långsammare än det onda; och liksom våra kroppar växa
sakta, men fort förintas, så undertrycker man lättare andliga anlag och
litterär verksamhet, än man återkallar dem till liv. Ty det ljuva behag, som
även själva overksamheten skänker, smyger sig över en, och den i början
förhatliga lättjan slutar man med att älska. Än mer: under 15 år, en väldig
tiderymd i ett människoliv,4 hava många skilts hädan på grund av
tillfälliga händelser och just de handlingskraftigaste på grund av kejsarens
grymhet; vi äro några få, som leva över, och det, att jag så må säga, icke
blott de andra utan också oss själva, eftersom så många år tagits bort mitt
ur vårt liv, är, då vi under tystnad hunnit fram, de mogna mannen till
ålderdomen och åldringarna nästan till själva den yttersta gränsen för
livet.5 Ändock skall jag en gång med nöje, om också i ett
konstlöst och ofilat språk, skriva ett verk till minne av det föregående
slaveriet och som vittnesbörd om den närvarande tidens förmåner.6
Den skrift, som nu under tiden utgives, är bestämd till ett äreminne över
min svärfader Agricola, och som uttryck för min sonliga kärlek skall den
bliva, om icke prisad, så dock ursäktad.
|
- När Domitianus blivit mördad sept. 96, uppsattes på tronen konsularen
M. Cocceius Nerva, som regerade sept. 96-jan. 98. Barnlös och till åren
kommen, adopterade han redan 97 ståthållaren i övre Germanien M. Ulpius
Trajanus, som blev hans efterträdare och regerade 98-117. Namnet Caesar,
som här tillägges Nerva, var diktatorn C. Julius Caesars tillnamn och
övergick på hans adoptiv son C. Octavius (Octavianus), sedermera kejsar
Augustus, och dennes agnatiska descendenter; efter det juliska husets
utslocknande upptogs det av de följande dynastierna och fick med tiden
karaktären mera av en titel än av ett namn. Av Caesar (uttalat
kaisar) är vårt kejsare, ty. Kaiser lånat.
- Namnet Nerva bär Trajanus som Nervas adoptivson.
- Den Allmänna Säkerheten, Securitas Publica, en personifikation
av den trygghet, för vilken man hade att tacka den kejserliga styrelsen,
är ofta framställd på mynt från kejsartiden.
- Syftar på Domitianus' 15 regeringsår.
- Författarens tankegång kan fritt omskrivas sålunda: under det
domitianska skräckväldet ha vi ej kunnat yttra oss fritt i tal och skrift,
utan vi ha måst tiga. Härigenom ha 15 av våra bästa år gått förlorade; vi
ha under denna tid varit som döda, så att vi nu kunna sägas leva över oss
själva.
- Författaren antyder här sin avsikt att framdeles skildra såväl
Domitianus' som Nervas och Trajanus' regeringar. Delvis blev, som bekant,
denna plan realiserad i Historiae.
|
Kapitel 4
Gnaeus Julius Agricola, bördig från den gamla frejdade
kolonien Forum Julii,1 hade både till farfar och morfar en
kejserlig prokurator,2 med vilken ställning följer ridderlig
rang.3 Hans fader var Julius Graecinus, som tillhörde
senatorsståndet och var känd för sitt studium av vältalighet (retorik) och
filosofi och som just genom dessa företräden ådrog sig Gaius Caesars4
vrede. Han fick nämligen order att anklaga Marcus Silanus5
och blev, därför att han avböjt detta, dödad. Hans moder var Julia Procilla,
en kvinna av sällsynt sederenhet. I hennes ömma värd blev han uppfostrad
och tillbragte sin barndom och första ungdom under studium av alla ädla
vetenskaper. Mot det ondas lockelser skyddade honom utom hans egen goda och
ofördärvade natur den omständigheten, att han genast som liten gosse till
hemvist och lärarinna vid sina studier fick Massilia, en plats, där grekisk
livsglädje och provinsiell enkelhet sammansmält i lycklig förening.6
Jag kommer ihåg, att han själv brukade berätta, att han i sin första ungdom
var på väg att hängiva sig åt filosofien allt för ivrigt, mer än som är
tillåtet för en romare och senator,7 men att hans kloka moder
lade band på hans eldiga och lågande sinne. Som man förstår, traktade hans
högtflygande och uppåtsträvande1 ande mer lidelsefullt än
försiktigt (än klokheten bjöd) efter den stora och upphöjda ärans sköna
glans. Snart lugnade honom eftertanke och ålder (den eftertanke, som följer
med åren), och han behöll, vilket är det svåraste, av visheten (som en frukt
av sina filosofiska studier) måttfullheten.
|
- Kolonien Forum Julii (Julium), nuv. Fréjus i södra Frankrike vid
Medelhavskusten n. o. om Toulon, har sitt namn efter grundläggaren Julius
Caesar. Den betecknas här som Foroiuliensium colonia; Foroiuliensis
är sannolikt bildat på abl. foro lulii (lulio) och betyder eg. »en
som är från F. I.».
- Finansämbetsman, intendent i en provins (jfr Sunén, De romerska
antikviteterna2 239).
- De kejserliga prokuratorerna togos vanligen från riddarståndet eller
inträdde däri, om de voro av lägre stånd. Enligt en annan, som mig synes,
mindre sannolik tolkning av orden quae equestris nobilitas est
skulle equestris nobilitas icke avse vanlig riddarrang utan en
högre rangklass bland riddarna (equites illustres).
- Gaius Caesar är mera känd under namnet Caligula, ett smeknamn, som
tillades honom av soldaterna. Officiellt benämnes han, såsom även vissa
andra kejsare, med förnamnet (Gaius), vartill lägges tillnamnet Caesar
(jfr k. 3, a. 1).
- M. Silanus, Caligulas svärfar, drevs av denne till självmord.
- Massilia, nuv. Marseille, grekisk koloni från Phocaea i Mindre Asien,
anlagd omkring 600 f. Kr., fick stor betydelse bl. a. som förmedlare av
grekisk bildning till (Gallien och fortfor, även sedan den genom sitt
deltagande i striden mellan Caesar och Pompejus förlorat sin politiska
makt, att vara ett viktigt kulturcentrum. Sedan Augustus' tid begåvo sig
ofta unga romare dit i st. f. till Athen för att fullborda sina studier.
- Om den romerska motviljan mot ett djupare studium av filosofien jfr
Friedlaender-Wissowa, Darstellungen mus der Sittengeschichte Roms III, 249
ff.
|
Kapitel 5
Sina första militära lärospån gjorde han i Britannien och
vann därvid erkännande av Suetonius Paulinus, en omtänksam och
besinningsfull anförare, som utvalde honom för att hedra honom med
tältkamratskap (upptagande i sin stab).1 Och Agricola använde ej
sin titel av tribun och sin oerfarenhet (sin ställning som oerfaren tribun)2
självsvåldigt efter unga mäns sed, som begagna krigstjänsten till
utsvävningar, ej heller lättjefullt till nöjen och permissioner (som ett
medel att utverka permission för att sköta sina nöjen), utan han skaffade
sig kännedom om provinsen och gjorde sig själv känd av armén; han lärde av
de kunniga och tog de bästa till föredöme; han eftersträvade ingenting
(intet uppdrag) för att kunna skryta därmed, avböjde intet av fruktan och
handlade på en gång försiktigt och energiskt. Förvisso var Britannien (det
romerska väldet i Britannien) aldrig hårdare ansatt och mera osäkert:
veteraner nedhöggos, kolonier uppbrändes, härar tillintetgjordes ,3
då kämpade man för livet, sedan om segern. Och ehuru allt detta utfördes
efter planläggning och under ledning av en annan och framgången i det hela
och äran av provinsens återerövring tillräknades överbefälhavaren, så gav
det dock den unge mannen ökad skicklighet, erfarenhet och eggelse, och
begäret efter krigisk ära vann insteg i hans själ, otacknämligt i tider, då
framstående män äro föremål för misstydning och ett stort rykte ej medför
mindre fara än ett dåligt.
|
- Suetonius Paulinus, ansedd romersk general, var ståthållare och
överbefälhavare i Britannien 59-61.
- Tribun = krigstribun, tribunus militum (jfr Sunden, De romerska
antikviteterna2 276 f., 297). Till krigstribuner togos under
kejsartiden vanligen helt unga män av förnäm härkomst, som icke ägde någon
genom föregående tjänstgöring vunnen erfarenhet. Det antydes här, att
dylika unga ädlingar sökte genom utverkande av permission skaffa sig så
mycken ledighet från tjänsten som möjligt och begagnade ledigheten till
att föra ett lustigt liv.
- Detta har avseende på händelserna under det av drottning Boudicca
ledda britanniska upproret mot romarna, varom Tacitus talar utförligare
Agr. k. 15 f. och Ann. XIV, 31 ff. Av hans berättelse framgår, att ehuru i Agr. 5 talas om uppbrända kolonier (incensae coloniae) och
tillintetgjorda härar (intercepti exercitus), det dock endast kan
vara fråga om en koloni och en här (legion). Den åsyftade
kolonien är den år 50 i Camulodunum (nu Colchester) anlagda kolonien av
veteraner (uttjänta soldater, som under kejsartiden brukade försörjas i
kolonier i provinserna); den blev under Boudiccas uppror intagen och
uppbränd av insurgenterna, varvid en massaker anställdes på de romerska
invånarna, i första rummet veteranerna. Den åsyftade hären är den nionde
legionen, som vid sitt försök att undsätta Camulodunum blev nästan
fullständigt uppriven. Pluralerna coloniae och exercitus äro
således att betrakta som s. k. retoriska pluraler (jfr Kühner-Stegmann,
Satzlehre I, 86 f.).
|
Kapitel 6
Sedan han härefter (efter tjänstgöringen som krigstribun
i Britannien) begivit sig till huvudstaden för att inträda på
ämbetsmannabanan, gifte han sig med Domitia Decidiana, en kvinna av lysande
börd; och detta äktenskap blev för honom under hans strävan uppåt en heder
och en styrka. Och de levde i sällspord endräkt under ömsesidig kärlek och
givande vardera den andra företrädet framför sig själv, varvid dock är att
märka, att en god hustru har desto större förtjänst, ju klandervärdare en
dålig är. Lottningen om quaesturen1 gav honom till provins
(verksamhetsområde) Asien, till prokonsul (provinsståthållare) Salvius
Titianus, men ingendera av dessa omständigheter fördärvade honom moraliskt,
fastän både provinsen var rik och gav gott tillfälle till oegentligheter2
och ståthållaren, som var fallen för girighet i alla former, färdig att med
huru stor beredvillighet som helst köpa ömsesidigt fördöljande av begången
orätt. Där välsignades han med en dotter, på en gång till stöd och till
tröst. En förut född son förlorade han nämligen inom kort. Sedan tillbragte
han det år, som låg mellan quaesturen och folktribunatet, och även själva
tribunatsåret i lugn och ro: han kände nämligen väl förhållandena under
Neros regering, då dådlöshet gällde som vishet. Samma stilla förlopp3
hade hans praetur; ty ingen jurisdiktion (rättskipning) hade fallit på hans
lott.4 Beträffande spelen5 och annan tom ståt, som
följde med ämbetet, gick han en medelväg mellan beräkning (beräknande
sparsamhet, njugghet) och överflöd: på samma gång som han tog långt avstånd
från överdriven lyx, höll han sig ganska nära folkopinionen (de kostnader,
som folkopinionen fordrade).6 Sedan utsågs han av Galba7
att revidera tempelskänkerna och lyckades genom en ytterst noggrann
undersökning bringa saken därhän, att det var som om staten icke haft
känning av någon annans helgerån an Neros.8
|
- Fördelningen mellan quaestorerna av deras olika värv bestämdes efter
romerskt bruk genom lottning (sortitio, sors). Den lottning, varom
här är fråga, gav Agricola till verksamhetsområde Asien = den romerska
provinsen Asien (bestående av främre delen av Mindre Asien) och till
ståthållare Salvius Titianus, den blivande kejsar Othos broder (varje
ståthållare i en senatorisk provins åtföljdes av en quaestor, vars
huvuduppgift var att handhava den ekonomiska förvaltningen). Agricola
tillträdde sannolikt quaesturen i dec. 63, då han stod i sitt 24:e år
(enligt Agr. k. 44 var han nämligen född 13 Juni 40). Efter under
kejsartiden gällande åldersbestärnmelser (jfr Mommsen, Rom. Staatsrecht I3,
573 f.) skulle han först följande år ha erhållit quaesturen, men då han
vid ansökningen till ämbetet hade en son (jfr det följande), kom han i
åtnjutande av den förmån, som genom Augustus' äktenskapslagar
tillförsäkrades ämbetssökande med barn, nämligen att få den stadgade
minimalåldern nedsatt med ett år för varje barn.
- Syftar på utpressningar, som de romerska ämbetsmännen i provinserna
ofta läto komma sig till last
- »stilla förlopp» är översättning av tenor et silentium, fattat
som hendiadyoin. tenor är visserligen en något osäker konjektur av
Rhenanus; handskrifterna ha certior, som icke ger någon mening.
- Agricola hade som praetor ingen befattning med jurisdiktionen
(rättskipningen), praeturens äldsta och viktigaste uppgift (om anledningen
därtill jfr Mommscii, Rom. Staatsrecht II3, 203 f.).
- Ombesörjandet av festspelen (cura ludorum) ålåg under den
republikanska.tiden aedilerna, blott i ringa omfattning praetorerna. Men
under Augustus överflyttades detta värv helt på de sistnämnda.
- Av det föregående framgår, att Agricola i vanlig ordning enligt de
bestämmelser, som gällde under kejsartiden, passerade graderna på
ämbetsmannabanan: quaesturen, folktribunatet (folktribunatet eller
aediliteten hade av Augustus gjorts till ett nödvändigt genomgångsled
mellan quaesturen och praeturen), praeturen (om konsulatet, som han först
långt senare beklädde, se k. 9). Quaestor var Agricola, som ovan påpekats,
sannolikt 63—64. Därefter följde lagenligt ett intervallum på 1 år, varpå
folktribunatet innehades 65—66. Därefter följde ånyo 1 års intervallum,
som i texten ej är särskilt omnämnt, och därpå förvaltade Agricola
praeturen år 68, Neros sista regeringsår, alltså två år före uppnåendet av
den sedan Augustus' tid för praeturen bestämda minimiåldem av 30 år,
beroende på att för vartdera av Agricolas två barn 1 år efterskänktes.
- Efter Neros död (juni 68) utropades Galba till kejsare, och av honom
erhöll Agricola det här omtalade uppdraget.
- En tempelplundring i stor skala ägde rum under Nero efter den stora
branden (64), då Nero behövde penningar för realiserande av sina
byggnadsplaner. Vad Nero vid plundringen tog och lät nedsmälta, kunde
naturligtvis ej återställas. Agricolas undersökning gällde, vad som kommit
i enskildas händer.
|
Kapitel 7
Följande år1 drabbade ett svårt slag honom
personligen och hans familj. Ty då Othos flottsoldater under sina regellösa
ströverier på fiendevis plundrade Intimiliernas område2 (det är
en del av Ligurien), bragte de Agricolas moder om livet på hennes lantgods
och skövlade själva godsen och en stor del av fädernearvet, vilken skövling
hade givit anledning till mordet.3 När därför Agricola avrest för
att som god son göra henne den sista tjänsten, överraskades han av
budskapet, att Vespasianus sträckt sin hand efter kejsarmakten,4
och strax tog han dennes parti. I början av hans (Vespasianus') regering och
särskilt i huvudstaden förde Mucianus styrelsen,5 enär Domitianus
var helt ung och begagnade faderns höga ställning blott till ett tygellöst
liv.6 Han (Mucianus) skickade Agricola för att hålla utskrivning7,
och då denne på ett samvetsgrant och nitiskt sätt utfört sitt värv, ställde
han honom i spetsen för den tjugonde legionen. som motvilligt avlagt
trohetseden8 och där den avgående chefen uppgavs verka
uppviglande.9 Den (legionen) växte nämligen även de konsulariska
legaterna10 över huvudet och satte dem i skräck, och den
praetoriska legaten11 var icke i stånd att hålla den i tygeln,
osäkert om på grund av sin egen eller på grund av soldaternas sinnesart.
Sedan han (Agricola) sålunda blivit utsedd på en gång till efterträdare och
till hämnare (bestraffare), ville han med sällsynt anspråkslöshet hellre
synas hava funnit soldaterna goda (välsinnade) än hava gjort dem sådana.
|
- År 69, det s. k. fyrakejsaråret, då Galba, Otho, Vitellius och
Vespasianus avlöste varandra som kejsare.
- Det geografiska namn, som sammanhanget här fordrar, är i
handskrifterna förvanskat till in templo. Man läser i allmänhet
Intimilium eller Intimilios. Intimilium (Album Intimilium,
Albintimilium) var ett municipium i Ligurien (landet norr om sinus
Ligusticus, Genuabukten) vid Medelhavskusten, motsvarande nuv.
Ventimiglia, något öster om franska gränsen. Intimilii kallades
invånarna i Intimilium och trakten däromkring, varjämte efter
vanligt språkbruk folknamnet också kunde beteckna området. Måhända bör man
här på stället läsa Intimilios och fatta det i betydelsen »intimiliernas
område»; därtill synes den följande parentesens inne-håll (Liguriae
pars est) bäst passa. Slutligen kan anmärkas, att handskrifternas
in templo torde tyda på en namnform med e i andra stavelsen
(jfr Strabo IV, 6, 2).
- I början av kriget mot Vitellius utsände Otho flottan för att göra ett
angrepp på Gallia Narbonensis i Vitellianernas rygg, men det
odisciplinerade flottmanskapet passade under vägen på att göra strandhugg
på Italiens nordvästkust, plundrande och härjande som i fiendeland.
- Vespasianus' strävan efter kejsarmakten framträdde, då han i juli 69
lät utropa sig till kejsare av legionerna i Egypten, Judeen och Syrien,
men i full besittning av makten kom han, först då kriget mot Vitellius
slutat med dennes besegrande och fall (dec. 69).
- Mucianus, ståthållare i Syrien 67—69, var den drivande kraften vid
Vespasianus' upphöjelse på tronen och blev sedan anförare i kriget mot
Vitellius. Efter dennes nederlag och död förde han under Vespasianus'
frånvaro styrelsen i Rom.
- Av Vespasianus' båda söner, Titus och Domitianus, hade den äldre,
Titus, efter fadern övertagit befälet i kriget mot de upproriska judarna
och var därför vid den tidpunkt, varom här är fråga, borta från Rom. Detta
var däremot icke fallet med den yngre sonen, Domitianus, men av här
anförda skäl var han olämplig att handhava styrelsen.
- Troligen på olika ställen (jfr pluralen dilectüs) i Italien (s.
Mommsen, Rom. Htuatsrecht II3, 850 med n. 3).
- Alltsedan den av Claudius år 43 företagna invasionen i Britannien
stodo i landet 3 à 4 romerska legioner, däribland legio XX Valeria
Victrix (vid kejsartidens början erhöll Rom en stående arme, och
legionerna fingo bestämda nummer och namn). Av de vid Vespasianus'
trontillträde i Britannien stående legionerna slöt sig blott den andra (legia
II Augusta), vars chef han varit vid den claudiska invasionen, genast
villigt till honom.
- Av Tac. Hist. I, 60 framgår, att Agricolas företrädare som chef för
20:e legionen, Roscius Coelius, levde i oenighet med dåvarande
ståthållaren i Britannien och befälhavaren över samtliga där förlagda
legioner, Trebellius Maximus, och underblåste soldaternas hat mot denne,
varför Trebellius beskyllde Coelius för uppvigling och upplösning av den
disciplinära ordningen: seditionem et confusum ordinem disciplinae. De
citerade orden synas mig bestyrka den ofta betvivlade riktigheten av
handskrifternas läsart på Agricolastället: ubi decessor seditiose agere
narrabatur, ehuru visserligen innehållet i den följande, med quippe
inledda meningen ej sluter sig otvunget till det föregående.
- »de konsulariska legaterna» syftar på den nyssnämnde Trebellius
Maximus och hans efterträdare som ståthållare i Britannien, Vettius
Bolanus (s. nästa kapitel). Ståthållarna i, de kejserliga provinserna
hette officiellt legati Augusti pro praetore. De utgjordes dels av
konsularer, dels av praetorier (personer, som antingen beklätt konsulatet,
resp. praeturen eller blivit upphöjda i konsularernas, resp. praetoriernas
rangklass). De förra, som med en kortare benämning kallades legati
consulares eller blott consulares, placerades i provinser, där två eller
flere legioner voro förlagda; de senare i provinser med blott en legion.
- Med den »praetoriska legaten» menas här den ovan omtalade chefen för
den 20:e legionen, Roscius Coelius. Under kejsartiden hade legionerna
fasta chefer: legati legionis, vanligen män med praetorisk rang (praetorii).
- Vettius Bolanus efterträdde som ståthållare i Britannien Trebellius
Maximus. Till dessa ståthållares styrelse återkommer förf. i det följande
k. 16.
- Petilius Cerialis, berömd krigare, var 61 legatus legionis i
Britannien och led då under Boudiccas uppror ett svårt nederlag vid sitt
försök att med 9:e legionen undsätta den romerska kolonien i Camulodunum
(jfr k. 5, a. 3). Han slöt sig sedan (69) i striden mellan Vitellius och
Vespasianus till den senare, vars släkting han var, tog vidare en verksam
del i bekämpandet av Claudius Civilis' resning (70) och blev ståthållare i
Britannien (71).
|
Kapitel 8
Styrelsen över Britannien fördes vid den tiden av Vettius Bolanus,1
med större saktmod än tillbörligt är i en obändig provins. Agricola
modererade sin kraft och lade band på sin hetta för att ej framträda för
mycket: han kunde nämligen konsten att lyda och hade lärt sig att förena
hänsyn till nyttan med hänsyn till äran. Kort därefter fick Britannien till
konsularisk legat (ståthållare) Petilius Cerialis:2 nu öppnade
sig för hans (Agricolas) framstående egenskaper ett vidsträckt fält, där de
kunde visa sig i exemplariska handlingar. Men i början gav honom Cerialis
del blott i mödor och faror, sedan också i äran: ofta ställde han honom i
spetsen för en truppavdelning för att pröva honom, ibland, när han haft
framgång, för större styrkor. Och Agricola stoltserade aldrig med sina
bedrifter för att själv vinna rykte: såsom underordnad tillskrev han den
initiativtagande överbefälhavaren framgången. Sålunda undgick han genom
duglighet vid utförande av en annans order och försynthet vid omtalande av
sig själv avunden men blev dock ej utan del i äran.
|
Kapitel 9
När han återvände från sin post som legionslegat
(legionschef), upptog honom den till gudarna upphöjde Vespasianus1
bland patricierna2 och gav honom därefter ståthållarskapet i
Aquitanien,3 en synnerligen lysande värdighet på grund av den
förvaltning, som var förbunden därmed,4 och det hopp, den gav om
konsulatet, för vilket han (Vespasianus) bestämt honom. Många tro, att
soldatnaturer sakna förståndsskärpa, därför att den militära rättskipningen,
som är bekymmerslös och något slö samt behandlar de flesta saker summariskt,
icke uppövar till den klyftighet, som tillhör forum (de borgerliga
processerna). Agricola handlade på grund av sin naturliga klokhet sakerna
med lätthet och rättrådigt, ehuru han hade att göra med civila
(icke-militärer). Och vidare gjorde han skillnad på tiderna för arbete och
för förströelser (vila): när tingssammanträden och rättsförhandlingar så
fordrade, var han allvarlig, nitisk, sträng och dock oftare barmhärtig; när
han fyllt sin plikt, bar han ej vidare någon ämbetsmyndighetens mask: den
bistra och högdragna minen och gnidigheten hade han avlagt.5 Och
icke förminskade — något som är högst sällsynt — vare sig hans
tjänstvillighet hans auktoritet eller hans stränghet kärleken till honom.
Att när det är fråga om en så stor man, tala om obesticklighet och
oegennytta skulle vara en orättvisa mot hans förtjänster. Icke ens efter
rykte, för vilket ofta även goda människor äro svaga, sökte han genom att
pråla med sin förtjänst eller genom användande av konstlade medel. Han höll
sig fjärran från rivalitet gentemot ämbetsbröder,6 fjärran från
tvister med prokuratorer7 och ansåg både, att det (i sådana) icke
vore någon ära att bli den segrande och att det vore förnedrande att bli den
förlorande parten. I mindre än (i icke fullt) tre år stod han kvar på denna
ståthållarpost8 och återkallades med omedelbar utsikt att erhålla
konsulatet, varjämte man förmodade, att Britannien tillämnades honom som
provins, icke på grund av några yttranden av honom själv i denna riktning,
utan därför att han syntes värvet vuxen. Icke alltid far ryktet vilse;
ibland träffar det också ett riktigt val. Under sitt konsulat9
förlovade han med mig som ung man sin dotter, då en mycket
förhoppningsingivande ungmö, och efter konsulatet gav han mig henne till
äkta, varpå han omedelbart sattes till ståthållare i Britannien,10
med tillägg av översteprästerlig värdighet.
Agricola - del 2
Inledning till Agricola av Per Persson
Tillbaka till förstasidan
|
-
Beträffande epitetet divus till Vespasianus jfr Dial.
k.
13, a. 4.
-
De patriciska ätternas antal var vid slutet av den
republikanska tiden stark! förminskat. Det förstärktes av diktatorn Caesar
och sedan under kejsartiden genom utnämning av nya patricier.
-
Aquitania kallades den mellan oceanen, Pyreneerna och
floden Garumna (Garonne) belägna delen av Gallia transalpina (Frankrike).
Men den romerska provinsen Aquitanien, sådan den konstituerats av
Augustus, sträckte sig i norr ända till floden Liger (Loire). Provinsen
var kejserlig och styrdes av praetoriska legater (jfr k. 7, a. 10).
-
Då Aquitanien vid den tid, varom här är fråga, var
pacifierat och icke besatt av någon större romersk krigsstyrka, blev det
ståthållarens huvuduppgift att sköta den omfattande civila förvaltningen,
inklusive rättskipningen.
-
Satsen tristitiam et arrogantiam et avaritiam exuerat
bör efter min mening icke, som somliga vilja, uteslutas ur texten. Den
är att fatta som en förklaring av den närmast föregående. avaritiam
»gnidigheten» torde syfta på att Agricola å ämbetets vägnar höll hårt på
den romerska statens ekonomiska intressen gentemot provinsinvånarna.
-
Ståthållare i angränsande provinser.
-
Ståthållaren i en kejserlig provins hade under sig en
prokurator, som skötte den ekonomiska förvaltningen liksom quaestorn i
senatoriska provinser. Tvister mellan ståthållaren och prokuratorn kunde
lätt uppstå, i synnerhet sedan prokuratorerna fått del i rättskipningen.
Procuratores är här sannolikt en retorisk plural (jfr k. 5, a. 3).
-
Ståthållarna i de kejserliga provinserna utnämndes av
kejsaren på obestämd tid. Vanligen var ämbetstiden 3 à 5 år. Agricola var
ståthållare i Aquitanien i mindre an 3 år (74—77).
-
Under kejsartiden fungerade årligen flere konsulspar, i
sammanhang varmed tiden för ämbetets innehavande inskränktes. Agricola
synes ha varit konsul några månader under år 77.
-
Om Agricola blev ståthållare i Britannien redan år 77
eller först år 78, är omtvistat.
|
|