Örjan Martinsson

 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Kapitel 29

I början av sommaren¹ drabbades Agricola av en familjesorg, i det att han förlorade sin ett år förut födde son. Detta olycksöde bar han icke som många tappra män² med ostentativt lugn men å andra sidan icke heller som en kvinna under Jämmer och klagan. I sorgen var kriget ett av hans tröstemedel. Han skickade således flottan i förväg, för att den genom plundring på olika punkter skulle väcka en stor och obestämd skräck, och ryckte därpå med den lätt rustade lantarmén, med vilken han förenat de tappraste och under en lång fredstid beprövade av britannerna, fram till mons Graupius,³ som fienden redan hade besatt. Ty britannerna, som alls icke blivit förkrossade genom utgången av den föregående striden och som väntade att få taga hämnd eller bli gjorda till slavar och äntligen lärt sig, att en gemensam fara måste avvärjas genom endräkt, hade genom beskickningar och fördrag uppbådat samtliga staters stridskrafter. Och redan såg man över trettio tusen beväpnade, och ännu alltjämt tillströmmade allt det unga manskapet och även krya och livskraftiga åldringar, frejdade krigare, bärande var och en sina utmärkelsetecken. Då säges en anförare, som framför andra var framstående genom sin tapperhet och sin börd och hette Calgacus,⁴ inför den samlade mängden, som fordrade strid, ha talat på följande sätt.

1.  d. v. s. den sommar, som inledde det sjunde krigsåret, såsom av sammanhanget framgår.
2. Väl ironiskt med hänsyftning på stoikerna.
3. Mons Graupius synes ha varit beläget norr om Bodotria (Firth of Forth) ej långt från havet. Grampian-bergen kunna ej lämna någon hjälp vid identifieringen, då denna benämning givits först av geografer på 1800-talet på grund av den oriktiga läsarten Grampius för Graupius i Agricola.
4. Namnet Calgacus är bildat med den keltiska avledningsändelsen -aco-, nära sammanhängande med lat. -ac- i adjektiv av typen ferax - acis.

Kapitel 30

»Så ofta jag tar i betraktande krigsorsakerna¹ och vårt tvångsläge, har jag gott hopp om att innevarande dag och eder enighet (genom eder enighet) skall för hela Britannien bliva frihetens begynnelse. Ty dels ha ni samlats alla som en man,² dels stå ni utanför slaveriet (dels ha ni aldrig varit slavar), dels finnas inga länder längre bort, och icke ens havet är säkert, då den romerska flottan är över oss. Sålunda är strid och vapenskifte, som skänker de tappre ära, på samma gång även för de fege det tryggaste (den säkraste räddningen). I de föregående striderna, i vilka det kämpades mot romarna med växlande lycka, gåvo våra armar hopp om undsättning, emedan vi, som äro hela Britanniens förnämsta adel,³ varför vi också bo i själva de innersta delarna av landet och icke se några av slavar befolkade stränder, behöllo till och med våra ögon obesmittade av beröringen med slaveriet.⁴ Oss, världens och frihetens yttersta utpost, har själva vårt avlägsna och för ryktet undangömda läge⁵ skyddat till denna dag. Nu ligger Britanniens gräns (vägen till Britanniens gräns) öppen, och om allt okänt gör man sig stora föreställningar. Men det finnes icke mera något folk längre bort,⁶ ingenting annat än vågor och skär och de ännu farligare romarna, vilkas övermod man förgäves skulle söka undvika genom undergivenhet och foglighet. Dessa världens rövare genomsnoka nu havet,⁷ sedan länderna tagit slut för dem under deras allt omfattande härjningar. Om fienden är rik, äro de giriga; om han är fattig, ärelystna. Det är människor, som varken östern eller västern skulle kunna mätta. De äro de enda av alla, vilkas lystnad lika häftigt riktar sig mot rikedom (de rika) som mot fattigdom (de fattiga). Att stjäla, mörda, röva kalla de att regera, och där de åstadkomma en ödemark (då de lägga ett land öde), kalla de det att skänka fred (att pacifiera), brukande falska benämningar (missbrukande ord).

1. Jfr de ord, som k. 15, 14 ff. läggas i britannernas mun: sibi (= Britannis) patriam, coniuges, parentes; illis (= Romanis] avarüiam et luxuriam causas belli esse.
2. Jag läser här: nam et universi coistis et — — —. coistis har först införts i texten av Anderson i den av honom besörjda andra uppl. av Furneaux' Agricola (Oxford 1922) men kan betraktas som fullt säkert. Den normgivande handskriften (E) har nämligen co\\tis: tredje och fjärde bokstaven äro täckta av en fläck (jfr Annibaldis ed. diplomatica av Agricolatexten i Jesihandskriften, s. 96); vid närmare undersökning har dock fjärde bokstaven avslöjat sig som ett s. I T, som är en direkt avskrift av E (jfr inledn. s. 98), har co\\tis utfyllts till colitis, vilket blott har värdet av en konjektur och för övrigt icke ger någon antaglig mening. I de yngre handskrifterna äro verbet och det följande et utelämnade. Orden universi coistis ha avseende på den allbritanniska samling, som nyss hade kommit till stånd.
3. Calgacus menar, att caledonierna voro autoktoner, vilket han finner bekräftat därav, att de bodde i de innersta (d. v. s. de från söder räknat längst bort belägna) delarna av Britannien.
4. Från Caledonien kunde man icke, som från Britanniens södra kust, se det av romarna underkuvade Gallien.
5. »själva vårt avlägsna och för ryktet undangömda läge» är ett försök till översättning av handskrifternas: recessus ipse ac sinus famae. Bestämmande för min tolkning av de mycket debatterade orden har varit det parallella uttryck om Caledoniens läge, som förekommer i fortsättningen av Calgacus' tal (k. 31): longinquitas ac secretum ipsum. Närmare motivering skall jag lämna på annat ställe.
6. Tankegången i det närmast föregående torde fritt kunna återges sålunda: vi caledonier ha hittills varit skyddade mot romerska anfall genom vårt lands avlägsna och undangömda läge, som gjort, att ryktet haft föga att förkunna om oss. Men nu är det annorlunda, nu ligger Britanniens gräns (den nordligaste delen av Caledonien) öppen för romarna och drager dem med det okändas makt oemotståndligt till sig. Men om de nå sitt mål, ha vi ej mera någon tillflyktsort: det finnes ej något folk längre bort etc. — Texten synes vara i ordning, och den ofta företagna transpositionen av orden: atque omnc ignotum pro magnifico est »och om allt okänt gör man sig stora föreställningar» till slutet av föregående mening kan jag ej finna tillräckligt motiverad. Jfr också Anderson Agric. s 123.
7. Syftar på den romerska flottans förut omtalade operationer.

Kapitel 31

Naturen har velat, att var och en skall hava sina barn och anhöriga kärast:¹ dessa bortföras genom utskrivningar för att göra slavtjänst på annat håll;² hustrur och systrar skändas, även om de lyckats undgå³ fiendens liderlighet, av sig så kallande vänner och gäster.⁴ Vår egendom och förmögenhet går åt till skatt, årets avkastning av jorden till spannmålsgärder, till och med våra kroppar och händer slitas ut för anläggande av banade vägar genom skogar och träsk under slag och skymford. Slavar, som äro födda till slaveri, säljas blott en gång och underhållas till och med av sina herrar; Britannien köper dagligen sitt slaveri,⁵ göder det dagligen.⁶ Och liksom bland tjänarna i ett hus den sistkomne slaven är föremål även för sina kamraters åtlöje, så äro vi i denna gamla slavhop, som omfattar all världen,⁷ nykomlingar och ringaktade, och därför anfaller man oss i syfte att utrota oss. Ty vi hava inga åkerfält eller gruvor eller hamnar, för vilkas utnyttjande vi kunde sparas. Vidare äro tapperhet och trotsigt mod hos de underlydande obehagliga för de härskande; och själva vårt avlägsna och avskilda läge är desto mera misstänkt, ju större trygghet det skänker. Då sålunda hoppet om tillgift är oss berövat, så fatta äntligen en gång mod, lika väl de bland er, för vilka livet, som de, för vilka äran är kärast. Briganterna kunde under en kvinnas anförande uppbränna (den romerska) kolonien och erövra lägret⁸ och skulle, om ej deras framgång slagit över till sorglöshet, kunnat avskudda sig oket; må då vi, som äro oförsvagade och okuvade och som skola kämpa⁹ för (att bibehålla) vår frihet, ej för att ångra oss,¹⁰ genast i första sammandrabbningen visa, vilka män Caledonien sparat åt sig (har i reserv).

1. Första satsen är logiskt underordnad under de följande. Meningen är: ehuru enligt naturens ordning var och en har sina barn och anhöriga kärast, bortföras dessa etc.
2. I provinserna utskrivna trupper fingo efter Flaviernas tid i allmänhet ej tjänstgöra i hemlandet utan skickades till andra provinser. Så gjorde britanniska kohorter tjänst i Vitellius' germanska armé (69), i Rätien, Pannonien o. s. v.
3. Jag läser med E effugerunt.
4. Under pågående krig skändas våra hustrur och systrar av fiender; under det fredliga umgänget efteråt av föregivna vänner, som komma och gästa oss.
5. näml. genom att erlägga skatt.
6. näml. genom att leverera spannmål. Härigenom underhöllo britannerna sina herrar och befordrade således sitt slaveri.
7. De många av romarna i skilda delar av världen underkuvade folken jämföras med en slavhop.
8. Om briganterna och deras strider med romarna jfr k. 17 med a. 4, Ann. XII, 32, 40, Hist. III, 45. I Agr. 31 framställas de som deltagare i Boudiccas uppror, ehuru de i Ann. XIV, 31 ff. åtminstone icke uttryckligen nämnas som invecklade i detta. Med kolonien, som de sägas ha uppbränt, menas tydligen den romerska kolonien i Camulodunum och med det erövrade lägret förmodligen nionde legionens läger (jfr k. 5, a. 3).
9. Jag har här upptagit konjekturen <bel>laturi.
10. Handskrifternas in paenitentiam torde låta försvara sig. Här liksom i k. 16, 13 synes paenitentia syfta på besegrades ångerfulla underkastelse.

Kapitel 32

Eller tro ni, att romarna äro lika tappra i krig som tygellösa i fred? På vår söndring och tvedräkt är det deras rykte beror, och sina fienders fel räkna de sin armé till berömmelse. Denna armé, som är hopsamlad från de mest skilda folk, sammanhålles visserligen av framgången men kommer att upplösas av motgången; eller tro ni kanske, att galler och germaner och (jag blygs att säga det) många britanner,¹ som, ehuru de ställa sitt blod till förfogande (offra sitt blod) för ett främmande tyranni, dock under längre tid varit (romarnas) fiender än slavar, hållas kvar av trohet och tillgivenhet? Nej, fruktan och skräck är det (varav de kvarhållas), svaga kärleksband;² när man tar bort dem, skola de, som upphört att frukta, börja hata. Allt vad som sporrar till seger, är på vår sida: inga hustrur elda romarna, inga föräldrar skola göra dem förebråelser, om de fly; de flesta (av de i den romerska armén kämpande soldaterna) ha antingen intet fädernesland eller ett annat (än det de strida för). Få till antalet, villrådiga på grund av obekantskap (med trakten), ängsligt seende sig omkring till och med på himmel och hav och skogar, idel okända ting, ha de av gudarna överlämnats åt oss³ så att säga som innestängda och fjättrade fångar. Ej må ni låta skrämma er av det tomma skenet, jag menar glansen av guld och silver,⁴ som varken skyddar eller sårar. I fiendernas egen slaglinje skola vi finna trupper, som höra oss till: britannerna skola igenkänna sin sak (skola finna, att vår sak är deras); gallerna skola erinra sig sin förra frihet; lika väl som usiperna nyss lämnat dem, skola de övriga germanerna övergiva dem. Det finnes icke heller längre bort⁵ något, som ger anledning till fruktan: skansarna äro tomma, kolonierna⁶ befolkade av gubbar, municipierna svaga och oeniga i en miljö av ovilligt lydande och orättrådigt härskande.⁷ Här ha ni en anförare, här en armé; därborta vänta skatter och arbete i gruvorna och övriga straff för slavar; om ni för evigt skola lida dessa straff eller nu genast taga hämnd. det avgöres på detta stridsfält. Tänken därför, då ni nu skola gå i striden, både på edra förfäder och edra efterkommande.»

1. I Agricolas armé funnos även britanner (jfr k. 29), som dock troligen ej bildade egna kohorter eller alae.
2. Jag har här med tvekan följt den handskriftliga läsarten: metus ac terror est, infirma vincla caritatis. est för sunt låter förklara sig därav, att metus och terror tillsammans bilda ett begrepp, men pluralen i appositionen gör konstruktionen hård.
3. Eller »åt er», om man här med E bör läsa vobis, vilket dock synes mig tvivelaktigt.
4. Syftar på legionernas och deras underavdelningars fälttecken (signa) av guld eller silver.
5. d. v. s. på andra sidan om den armé, som står emot oss.
6. Kan väl endast avse den förut omtalade romerska veterankolonien i Camulodunum (jfr k. 5, a. 3, 14, a. 5). »gubbar» är en föraktlig beteckning för veteranerna. Pluralen coloniae är liksom i k. 5 att betrakta som en retorisk plural. Detsamma gäller om den följande pluralen municipia. Det synes vid denna tid blott ha funnits ett romerskt municipium (stadssamhälle, som, utan att vara koloni, hade romersk medborgarrätt och romersk författning) i Britannien: Verulamium (jfr Ann. XIV, 33).
7.  »ovilligt lydande» avser den infödda befolkningen, »orättrådigt härskande» dess romerska herrar.

Kapitel 33

De (caledonierna) mottogo talet entusiastiskt med tjut och sång och disharmoniska skrik, såsom barbarer ha för sed. Och redan sågos marscherande truppavdelningar och blänkande vapen vid de största våghalsarnas framrusande; på samma gång ordnades slaglinjen. Då höll Agricola, som, ehuru soldaterna voro i upprymd stämning och blott med svårighet kunde hållas inom förskansningarna, ansåg, att de ytterligare borde uppeldas, följande tal: »Stridskamrater! Det är sjunde¹ året från den tidpunkt räknat, från vilken ni genom eder egen tapperhet och under den romerska kejsarmaktens högsta ledning och med vårt (mitt) trogna bistånd² segerrikt bekämpat Britannien. Under så många fälttåg, i så många strider har, vare sig det krävts tapperhet mot fienden eller uthållighet och mödosamt arbete i kamp snart sagt mot naturen själv, varken jag haft skäl till missbelåtenhet med mina soldater eller ni med er anförare. Sålunda ha vi överskridit, jag den slutpunkt, som de gamla (föregående) ståthållarna, ni den, som de förra arméerna hunnit, och Britanniens ända (yttersta del) känna vi icke genom ryktet och hörsägner, utan vi behärska den genom läger och vapen (militärisk ockupation): upptäckt är Britannien och (på samma gång) underkuvat. Jag hörde ofta under marschen, då träsk eller berg och floder uttröttade er, de tappraste utropa: 'När skola vi få möta fienden, när strida?'³ De (fienderna) komma nu, utkörda ur sina smyghål, och vägen till edra önskningars mål att få visa er tapperhet ligger öppen, och allt är lätt för segrare och på samma gång vidrigt för besegrade. Ty att hava tillryggalagt en så lång väg, att ha tagit sig ut ur skogar, att ha övergått översvämningsområden är visserligen skönt och ärofullt, när man rycker framåt, men vad som nu är den största lycka, är för flyende (vid återtåg) den största fara. Vi ha nämligen varken samma lokalkännedom eller samma överflöd på tillförsel (som våra fiender), utan vi hava blott våra armar och våra vapen, och på dem beror allt. Vad mig beträffar, så är det för mig sedan länge en avgjord sak, att varken en armé eller en anförare är trygg, när man vänder fienden ryggen (under ett återtåg). Därför är det å ena sidan bättre att dö med heder än att leva i skam, å den andra höra räddning och ära tillsammans.⁴ Det skulle icke heller vara någon ringa berömmelse att falla just vid ländernas och världens slut (just på den punkt, där länderna och därmed världen taga slut).⁵

1. Handskrifternas octavus för septimus synes bero på förväxling av siffrorna VII och VIII (jfr k. 44, a. 2).
2. Den handskriftliga texten, som lyder: virtute el auspiciis imperii Romani, fide alque opera nostra, väcker betänkligheter. Jag här anslutit mig till Reitzensteins läsning: <vestra> virtute et auspiciis etc. (Bemerkungen zu den kleinen Schriften des Tacitus, Gött. Nachr., Phil.-hist. Klasse 1914, s. 265).
3. Jag här upptagit konjekturen acies i st. f. handskrifternas animus. Andersons förslag in manus <veniet> (och Walters liknande i Abh. für W. Christ 1891, s.396 och Berl. Philol. Wochenschr. 1922, 382) är knappast att föredraga.
4. Agricolas tankegång synes här vara följande: en reträtt är farlig (jfr det föregående). Kämpa därför till det yttersta även med risk att förlora livet: å ena sidan är det nämligen bättre att dö med heder än att leva i skam, å den andra har man bästa utsikten till räddning, om man kämpar tappert. — Uppmaningen till tapper strid är ej i ord uttryckt, men ligger i sammanhanget och är antydd genom det inledande proinde »därför», som ju oftast brukas i uppmaningssatser.
5. Som en eggelse till dödsföraktande kamp framhålles slutligen det ärofulla i att falla just vid världens ända.

Kapitel 34

Om nya folkstammar och en obekant slaglinje fattat posto här (stode emot er), skulle jag uppmuntra er genom att anföra andra härars exempel; nu må ni räkna edra egna bragder, fråga edra egna ögon. Dessa äro de, som ni förlidet år, då de nattetid stulit sig på en enda legion, betvingade blott med edert stridsrop; dessa äro av alla britanner de, som äro mest fallna för att ta till fötterna, och därför ha de så länge blivit vid liv. Liksom när vi inträngde i skogar och bergstrakter, de modigaste djuren rusade mot oss, men de rädda och fega förjagades av blotta bullret från den framtågande armén, så ha de tappraste av britannerna för länge sedan fallit, kvar är blott en hop fega och rädda stackare. Och vad det angår, att ni nu äntligen träffat på dem, så beror det icke på att de gjort halt utan därpå att de blivit överraskade. Deras förtvivlade läge och av ytterlig fruktan framkallade förlamning ha fastnaglat deras stridslinje¹ på dessa ställen, för att ni där skulle vinna en skön och härlig seger. Gören då slut på härnadstågen, krönen de femtio åren² med en stor dag, visen fäderneslandet, att hären aldrig kunnat göras ansvarig för krigets långsamhet eller för att ha orsakat resningarna.

1. Handskrifternas läsart: novissimae res et extremo metu corpora defixere aciem kan ej bibehållas oförändrad. Jag har liksom Andresen anslutit mig till Ritters ändring (torpor i st. f. corpora), som synes mig vara den lättaste.
2. Romarnas krig i Britannien, räknat från invasionens början (43) till slaget vid mons Graupius hade ej räckt mer an högst något över fyrtio år; siffran »femtio» beror väl på retorisk överdrift med avrundning av det exakta talet uppåt: femtio år = ett halvsekel.

Kapitel 35

Liksom soldaternas iver framlyste, medan Agricola ännu talade¹, så följde, när han slutat, ett omätligt jubel, och man ilade omedelbart åt olika hall för att fatta sina vapen. De uppeggade och framrusande soldaterna ordnade han så, att hjälptrupperna till fots, som utgjorde åtta tusen man, bildade en stark center, medan tre tusen ryttare strömmade till flyglarna. Legionerna togo ställning framför vallen, en anordning, som i händelse av (hjälptruppernas) seger skulle medföra den stora äran att kunna utkämpa striden utan utgjutande av romerskt blod och i händelse av nederlag bereda en reserv.¹ Britannernas här hade för att på samma gång förete en ståtlig anblick och injaga skräck ställt upp sig på höjder så, att blott första linjen befann sig på jämn mark men de övriga tätt sammanslutna liksom reste sig uppefter den sluttande åsen; det mellanliggande fältet fyllde vagnskämparna bullersamt jagande fram hit och dit. Så lät Agricola, som på grund av fiendernas överlägsenhet i antal fruktade, att hans folk skulle bli angripet på en gång i fronten och flankerna, lederna breda ut sig, ehuru stridslinjen därigenom skulle bli alltför utsträckt och många uppmanade honom att tillkalla legionerna, och sangvinisk som han var och stålsatt gentemot motgångar, skickade han bort sin häst och ställde sig till fots framför fanorna.²

1. Agricola disponerade för striden mot caledonierna dels icke-romerska trupper, hjälptrupper (auxilia) till fots och till häst, dels de romerska linjetrupperna, legionerna. Hans plan var, att striden i första rummet skulle utkämpas av hjälptrupperna, utan att legionerna behövde ingripa. Hjälptrupperna ställdes därför i första linjen, medan legionerna fingo taga ställning bakom dem framför lägervallen. Härigenom ansåg sig Agricola, om hjälptrupperna segrade, skola vinna den stora ära, som låge i att utkämpa striden utan att behöva utgjuta romerskt blod; om åter hjälptrupperna dreves tillbaka, skulle de få hjälp av legionerna. Förf. har uttryckt detta med sedvanlig korthet, som förorsakat en viss otydlighet, vilken jag i översättningen sökt mildra.
2. »framför fanorna», ante vexilla, d. v. s. hjälptruppernas fanor eller fälttecken, alltså framför första linjen, främst i spetsen.

Kapitel 36

Och vid första sammandrabbningen stred man på avstånd, varvid britannerna på en gång genom sitt lugn och sin skicklighet, betjänande sig av sina väldiga svärd och små sköldar, undveko eller parerade de våras kastvapen¹ och själva överöste oss med en massa sådana, till dess Agricola beordrade fyra bataviska och två tungriska kohorter² att övergå till svärdskamp och handgemäng, ett stridssätt, som både av dem själva inövats under en lång krigstjänst och var oanvändbart för fienderna [med deras små sköldar och ofantligt stora svärd].³ Ty britannernas svärd, som sakna spets, kunde ej brukas i handgemäng och närstrid. När alltså bataverna började utdela hugg på hugg, göra stötar med sköldbucklorna, tillfoga vanställande sår i ansiktet⁴ och efter nedmejandet av dem, som stodo på jämn mark, rycka uppför kullarna, gjorde de övriga kohorterna tävlande i häftigt framstormande en kraftansträngning och höggo ned sina närmaste motståndare; och många lämnades i segerns brådska halvdöda eller oskadda efter. Under tiden blandade sig rytteriavdelningarna — vagnskämparna hade flytt —⁵ i fotfolkets strid. Och visserligen hade de i första taget väckt skräck, men de fastnade dock i fiendernas tätt packade led och den ojämna terrängen. Och denna strid hade minst av allt utseendet av en rytteristrid, då de (ryttarna) hade svårt att få fotfäste på sluttningen⁶ och på samma gång erhöllo stötar av hästarnas kroppar;⁷ och ofta hände, att utan bestämt mål sig rörande vagnar⁸ och uppskrämda hästar utan styresmän (körsvenner), allteftersom förskräckelsen bestämde riktningen, rusade på de från sidan eller rakt emot kommande.

1. Britannerna undveko kastvapnen genom att uppfånga dem med sköldarna och parerade dem genom att slå dem åt sidan med svärden.
2. Om bataverna jfr k. 18, a. 6. Tungri ett germanskt folk i Gallia Belgica, vars namn ännu lever kvar i Tongern (Tongres), stad i belgiska provinsen Limburg, n. v. om Lüttich (Liege). Om bataviska och tungriska kohorters tjänst i Britannien s. Cichorius, Pauly-Wissowa Realencyclop. IV, 249 ff., 343 f.
3. De inklamrade orden anses allmänt och väl med rätta som ett glossem.
4. Jag läser med handskrifterna ora foedare; att, som vanligen sker, ändra .foedare till fodere synes mig icke nödigt.
5. Jag behåller handskrifternas fugere covinnarii, vilket jag fattar som en parentetiskt inskjuten sats. Närmare förklaring på annat ställe.
6. Jag läser på detta fördärvade ställe i tämligen nära överensstämmelse med handskrifterna och vissa utgivare: minimeque equestris ei pugnae facies erat, cum aegre clivo adstantes — —. Motivering under hänsynstagande till avvikande uppfattningar skall lämnas på annat ställe.
7. Trängseln var så stor, att ryttarna erhöllo stötar av de omgivande hästarnas kroppar.
8. Vagnskämparnas vagnar, som förlorat sina körsvenner, jfr det följande.

Kapitel 37

Och de britanner, som dittills stått utanför striden och hade besatt kullarnas krön och som, då de voro lediga (icke behövde ingripa i striden), föraktade de våras fåtal, hade börjat småningom stiga utför och kringgå de segrandes rygg (taga de segrande i ryggen), men Agricola, som fruktat just detta, ställde mot de anryckande fyra kavalleriregementen, som han behållit (som reserv) för oförutsedda händelser under striden, och ju djärvare de (britannerna) skyndat till, med desto större energi kastade han dem tillbaka och drev dem på flykten. Sålunda vändes britannernas plan mot dem själva, i det att kavallerikårerna, som enligt överbefälhavarens order gjort en svängning från stridsfronten, angrepo fiendernas slagordning bakifrån. Men då tedde sig på det öppna fältet ett storslaget och rysligt skådespel: man förföljde, sårade, tog fångar och högg åter ned dem, när andra kommo i vägen. Vad vidare fienderna beträffar, så betedde de sig olika alltefter vars och ens sinnesart: hopar av beväpnade togo till flykten för fåtaligare motståndare; några rusade, ehuru utan vapen, av egen drift fram och blottställde sig för döden. Överallt såg man vapen och döda kroppar och söndertrasade lemmar, och marken var blodig. Och stundom återvände även, hos de besegrade vrede och mannamod, sedan de närmat sig skogarna. Ty¹ efter att ha samlat sig voro de genom sin kännedom om terrängen nära att omringa de främsta av förföljarna, som gingo fram oförsiktigt. Och om ej Agricola, som titt och tätt visade sig överallt, hade beordrat några starka och lättrustade kohorter att rycka an som en drevkedja och en del av ryttarna att, sedan de lämnat ifrån sig hästarna, genomströva² de ställen, där skogen stod tätare, och samtidigt det övriga rytteriet den glesare skogen, så skulle man ha drabbats av någon olycka på grund av sin alltför stora självtillit. Men när de (britannerna) åter sågo ordnat manskap förfölja i fasta led, grepo de till flykten icke truppvis, som förut, och icke seende sig om den ene efter den andre, utan spridda och undvikande varandra uppsökte de avlägsna och ur vägen liggande trakter. Slut på förföljandet gjorde natten och övermättnaden. Av fienderna stupade ända till tio tusen; av de våra föllo trehundrasextio, bland dem kohortchefen³ Aulus Atticus, som på grund av ungdomlig iver och sin hästs ysterhet råkat in bland fienderna.

1. Det synes mig icke nödvändigt att här flytta nam »ty» och ställa det framför den föregående temporalsatsen.

2. Det torde vara nog att ändra persultari i cod. E till persultare. Att med Andresen insätta det annars hos Tacitus ej förekommande perscrutari är ej tillrådligt.

3. Jfr k. 22, a. 4.

Kapitel 38

Och natten var till följd av segerglädjen och bytet fröjdefull för segrarna. Britannerna skingrade sig, och under det att män och kvinnor blandade sin klagan, släpade de med sig sina sårade, ropade på de oskadda, övergåvo sina boningar och satte i vredesmod till och med eld på dem, utvalde gömställen och lämnade dem genast, höllo en del överläggningar gemensamt, skilde sig sedan; stundom blevo de förkrossade vid åsynen av sina kära, oftare uppbragta. Det var allmänt känt, att somliga övat grymhet mot hustrur och barn liksom av medlidande. Nästa dag uppenbarade i vidare omfång, huru segern tedde sig: överallt rådde en ödslig tystnad, kullarna lågo i enslig stillhet, på avstånd såg man rykande hus, ingen mötte våra spanare. Sådana hade blivit utsända åt alla håll, men då man erfarit, att spåren efter flykten voro osäkra och att fienderna ingenstädes skockade sig tillsammans, och då¹ kriget icke kunde utbredas, enär sommaren redan var förliden, för han (Agricola) hären in på boresternas² område. Där mottager han gisslan och ger flottans överbefälhavare³ order att kringsegla Britannien. För detta ändamål fick denne nödiga stridskrafter, och skräcken hade galt i förvag. Själv förlade han (Agricola) efter att ha framtågat sakta, för att därigenom de nyss kuvade stammarna skulle bli förskräckta över själva långsamheten i genommarschen, fotfolk och ryttare i vinterläger. Och samtidigt inlöpte flottan gynnad av vädret och prisad av ryktet i hamnen i Trucculum (?),⁴ varifrån den farit omkring Britanniens närmaste sida (kust) i dess helhet och dit den sedan återvänt.⁵

Agricola - del 5

Inledning till Agricola av Per Persson
Tillbaka till förstasidan

1. Jag underförstår här från det föregående ubi i kausal betydelse. Vidare på annat ställe.
2. Boresti obekant folk, troligen bosatt i södra Caledonien.
3. Flottans överbefälhavare hade titeln praefectus classis.
4. portus Trucculensis är blott här omnämnd; den torde ha legat på Britanniens östra kust norr om linjen Clota (Firth of Clyde)—Bodotria (Firth of Forth). Vilken ändelse stamordet för adjektivet Trucculensis hade, kan ej avgöras.
5. Flottan synes ha färdats från en punkt på östra kusten (portus Trucculensis) omkring Britanniens norra ända och tillbaka till utgångspunkten. Jag skall framdeles återkomma till detta omtvistade ställe