Örjan Martinsson

TREDJE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76

År 22 e. Kr.
(E. R. b. 775)

KAP. 52 Cajus Sulpicius¹ och Decimus Haterius blefvo nu konsuler. Inga utländska uppträden störde lugnet under detta år; inom Rom befarade man något allvarsamt steg emot yppigheten, hvilken, uti allt hvarpå penningar kunna slösas, hade genombrutit alla skrankor. Men då andra kostnader, om också förderfligare, icke kunde beräknas, emedan man vanligen dolde deras belopp, hade öfverflödet i mat och dryck, som allmänt och stundeligen omtalades, gifvit anledning att frukta en strängare räfst af en furste som sjelf iakttog forntidens tarflighet. Ty sedan Cajus Bibulus gjort början, hade äfven de öfriga edilerne förestält »att öfverflödslagen² föraktades, att bordets kostnader, oaktadt förbuden, dagligen ökades och kunde icke mera genom vanliga medel hejdas. Men fäderne, häröfver rådfrågade, hade utan vidare åtgärd hänskjutit målet till fursten. Länge öfverlade Tiberius med sig sjelf, om det vore möjligt att inskränka så utsväfvande begär? om icke deras inskränkande kunde för samhället blifva mera skadligt? huru förödmjukande det skulle vara, att försöka livad man ej kunde vinna, eller vinna endast genom ansedda medborgares skymf och vanära. Slutligen skref han till senaten ett bref af följande innehåll:

1. Kallas också Galba (VI, 40), en äldre broder till kejsar Galba.
2. Lex Julia av år 22 f.Kr.

KAP. 53 »I andra ämnen, församlade fäder, är det kanhända nyttigt att jag afhör personligen edra frågor och yttrar hvad jag tror bidraga till allmänt väl; från denna öfverläggning har det varit bättre att jag bortvändt mina ögon, för att icke äfven sjelf nödgas se och liksom ertappa dem hvilka, anklagade för en skamlig yppighet, röja för edra blickar förvirring och fruktan i sina anleten. Om de hedervärda männen, våra ediler, hade förut gått med mig till råds, vet jag icke om jag ej hade tillstyrkt att hellre lemna ett öfvermäktigt och inrotadt oskick utan anmärkning, än genom vår åtgärd blott ådagalägga att laster gifvas, dem vi äro oförmögna att kufva. Emellertid hafva edilerne dock uppfylt sin pligt, såsom jag önskade att alla andra embetsmän måtte uppfylla sina; men för mig blir det nu hvarken tillständigt att tiga eller lätt att tala, Ty det är icke en edils, en pretors, en konsuls kall som mig åligger: något ännu vigtigare och högre fordras af en furste; och då hvar och en leder åt sig äran af det goda som uträttas, faller på honom ensam skulden af allas förseelser. Och hvad är det som jag först skall förbjuda och inskränka till forntidens bruk? är det dessa landtgårdar af omätlig vidd? denna talrika betjening af alla tungomål?¹ denna massa af guld och silfver? dessa konstens underverk af bronser och målningar? denna drägt, genom hvilken könen förblandas? eller detta för fruntimren egna öfverflöd, som gör att för stenar våra penningar föras ut till främmande och fiendtliga folkslag?»

1. (Bertil Cavallin skriver "slavar" istället för "betjening") Plinius d.ä. nämner en man som vid sin död 8 f.Kr. hade 4 116 slavar av olika nationalitet.

KAP. 54 »Jag vet väl att man klagar i samqväm och sällskapskretsar öfver dessa missbruk och fordrar en inskränkning; men gjordes en lag, påbjödos straff, — utan tvifvel skulle just desamma då ropa att samhället förstöres, att de förnämsta husens undergång åsyftas, att man icke kan annat än blifva brottslig. Men inrotade och med tiden förvärrade kroppssjukdomar kunna ju icke utan hårda och obehagliga medel häfvas; så äfven med själen: smittad och tillika smittande, svag och febersjuk, kan hon icke botas genom medel som äro lindrigare än lustarna hvaraf hon brinner. Så många lagar i forntiden stiftade¹, så många dem Augustus utfärdat², de förra förgätna, de sednare, hvad som är ännu mera brottsligt, föraktade, hafva blott tjenat att göra yppigheten tryggare. Ty vill man något som ännu icke förbjudits, fruktar man gerna att det kan blifva förbjudet; men öfverträder man ostraftadt hvad som verkligen är förbjudet — sedan är ingen fruktan, ingen blygsel mera qvar. Hvarför var då sparsamheten fordom herrskande? derför, att hvar och en tyglade sjelf sina begär; derför, att vi voro medborgare af en enda stad. Äfven sedan, då vårt välde ännu inskränktes inom Italien, voro retelserna icke desamma. Genom utländska segrar lärde vi att förslösa andras förmögenhet, genom de borgerliga vår egen. Huru ringa är icke det som edilerne åtalat! huru obetydligt i jemförelse med allt annat! Besynnerligt nog! Ingen anmärker att Italien är i behof af främmande hjelp, att romerska folkets lif hvälfver af och an alla dagar med vågor och vindar. Ty understödde icke förrådet ifrån provinserna både herrar och slafvar och landsbygden, vill man tro kanske att våra parker, våra lustgårdar skola uppehålla oss? Detta, senatorer, är för furstens omsorg ett ämne; blefve detta åsidosatt, skulle statens grundvalar störtas. Det öfriga är sjukdomar hvilkas botemedel en hvar måste söka inom sig sjelf: oss bör hedern, de fattiga.nöden, de rika mättheten förbättra. Likväl — finnes ibland våra embetsmän någon som känner sig ega nog skicklighet och allvar att hämma detta onda, honom prisar jag, och jag tillstår äfven att han skulle lätta en del af min börda. Men om man blott vill angifva felen och, sedan man derför vunnit ära, hvälfva på mig det missnöje som man uppväckt: då — tron mig, senatorer, att äfven jag icke är angelägen om ovänskaper, och då jag för det allmänna bästa måste ådraga mig sådana, bittra och merändels obefogade, är det åtminstone min rättighet att undanbedja mig de onödiga och ändamålslösa, som hvarken för mig eller eder medföra någon nytta».

1. Lex Oppia (jfr kap. 33), lex Orchia, Fannia, Didia, Licinia, Cornelia, Aemilia, Antia - alla från tiden 200-80. Caesar stiftade en annan lex Julia.
2. Vi känner bara till lex Julia (jfr kap. 52). Retorisk överdrift?

KAP. 55 Sedan man afhört furstens bref, öfverlemnades denna omsorg åt edilerne, och bordets yppighet bibehöll sig med utsväfvande slöseri under en tid af hundra år, ifrån slaget vid Actium till det krig hvarigenom Servius Galba erhöll styrelsen, hvarefter den småningom upphörde. Orsakerna till denna förändring vilja vi undersöka. Fordom blefvo de rika adeliga husen så väl som de, hvilka voro utmärkta genom lysande förtjenster, af praktlystnad hänförda till utsväfningar. Ty den tiden var det ännu tillåtet att fira menigheten, bundsförvandter och konungar, och af dem låta sig firas: och blott i den mån som någon gjorde uppseende genom vällefnad, betjening och ståt, vann han ett mera lysande namn och talrikare skyddsförvandter. Men sedan tyranniet börjat sina blodbad¹ och ett vidtfrejdadt namn medförde undergång, blefvo de öfriga visare. Nykomlingar från municipalstäderna, från kolonierna och äfven från provinserna, som ofta upptogos i senaten, införde der tillika sin husliga tarflighet, och fastän många genom lycka eller skicklighet hunno med åren till betydlig förmögenhet, så qvarblef likväl deras förra lynne. Men den förnämsta befordraren af ett indraget lefnadssätt var Vespasianus, sjelf uti klädedrägt och lefnadssätt en man af gamla tiden². Aktning för regenten och begäret att likna honom verkade nu kraftigare än fruktan för lagarnas straff. Kanhända är det också uti allting ett visst kretslopp³, så att sederna omvexla på samma sätt som tiderna. Icke allt var hos forntiden bättre; äfven vårt tidehvarf⁴ har uti idrotter och vetenskaper frambragt mycket, värdigt att tjena till eftersyn för kommande åldrar. Måtte vi i det som är godt alltid bibehålla denna täflan med våra förfäder.

1. Under Tiberius sista år, under Caligula och Nero.
2. Om dennes sparsamhet (liksom om mycket annat som hör denna tid till) berättar Alf Henrikson i Antikens historier, del II, s 260 ff.
3. Ett nytt utslag av Tacitus fatalism.
4. Trajanus/Hadrianus regeringstid.

KAP. 56 Tiberius, som genom de redan anfallsfärdiga åklagarnes afväpnande förvärfvat sig namn för mildhet, begärde nu i en skrifvelse till senaten tribunsmakt för Drusus. Denna titel för högsta makten hade Augustus påfunnit, för att undvika namnet konung eller diktator, och likväl genom någon benämning vara höjd öfver hvarje annan myndighet. Han valde sedan Marcus Agrippa¹ och efter dennes död Tiberius Nero² till deltagare af denna makt, på det man icke måtte vara i ovisshet om hans efterträdare. Derigenom trodde han sig förebygga andras farliga afsigter; och tryggade sig för öfrigt vid Tiberii måttlighet i anspråk och sin egen storhet. Efter denna föresyn upptog nu Tiberius sin son Drusus³ till delaktighet i högsta makten, ty så länge Germanicus lefde, hade han lemnat valet emellan dem bägge oafgjordt. Sedan han i början af sitt bref anropat gudarne att välsigna hans afsigter för det allmänna bästa, yttrade han sig kort och utan öfverdrift om den unga mannens egenskaper. »Han hade en maka och tre barn, och samma ålder, i hvilken han sjelf fordom af den gudomlige Augustus blifvit kallad att emottaga denna värdighet. Det vore ock icke förhastadt, utan efter en åttaårig pröfvotid, efter dämpade uppror, fullbordade krig, en triumf och tvenne konsulat, som han nu antoges till delaktighet i ett kall hvilket ej vore honom okändt.

1. 18 f.Kr. till sin död sex år senare.
2. Fick tribunsmakt 6 f.Kr.
3. Var nu antagligen 35 år.

KAP. 58 Sedan Junius Blesus vid denna tiden fått förlängning på styrelsen af Afrika, fordrade Servius Maluginensis, som var Jupiters prest*), att han borde erhålla höfdingskapet öfver Asien. »Det vore», sade han, »utan grund utspridt att dialer icke egde frihet att lemna Italien. Han vore icke underkastad någon annan lag än martialer och qvirinaler; om nu dessa kunnat erhålla provinser, hvarför skulle det vara dialerne förmenadt? Inga folkbeslut funnos derom, ingenting uti de böcker som föreskrefvo de heliga bruken. Ofta hade öfverprester bestridt dialens kall, då han sjelf af sjukdom eller någon offentlig förrättning varit hindrad. På en tid af två och sjuttio år efter Cornelius Merulas olyckliga död hade ingen blifvit tillsatt i hans ställe, och likväl hade dessa religionsöfningar icke upphört. Om nu sjelfva sysslan under så många år, utan skada för gudstjänsten, kunde lemnas obesatt, huru mycket lättare kunde icke dialen ett enda år till förvaltning af ett enda prokonsulat vara frånvarande? Enskild ovänskap hade fordom vållat att de af öfverstepresterne blifvit uteslutna från styrelsen af provinser. Nu vore genom gudarnes nåd den högste bland prester äfven den högsta bland menniskor, upphöjd öfver afund, hat och alla personliga lidelser».

• Flamen dialis.

KAP. 64 En svår sjukdom, som vid denna tiden anföll Julia Augusta, nödgade fursten att skyndsamt återresa till Rom. Antingen var emellan modern och sonen ännu vänskapen uppriktig eller hatet förborgadt. Ty kort förut hade Julia, vid invigningen af en bildstod åt Augustus i granskapet af Marcelli teater, låtit sätta Tiberii namn efter sitt eget, och man trodde att detta, såsom förnedrande furstens höghet, qvarlemnat i hans hjerta ett bittert, men doldt missnöje. Nu beslötos dock af senaten »högtidliga förböner och stora skådespel, hvilka öfverpresterne, augurerne och qvindecimvirerne tillika med septemvirerne och augustalerne skulle besörja». Lucius hade föreslagit »att äfven fecialerne skulle hafva uppsigt öfver dessa skådespel*). Detta bestridde Tiberius, på grund af prestembetenas olika rättigheter och flera exempel; »ty aldrig hade fecialerne njutit en så hög ära, och augustalerne hade blott af det skäl kommit dertill, att deras embete enkom tillhörde det hus för hvilket dessa löften gjordes.

• Om alla dessa religionstjenare, jfr Lindfors s. 253 ff.

KAP. 66 Från låghet gick man småningom öfver till fiendtlighet. Cajus Silanus, hvilken såsom fordom prokonsul i Asien blifvit af våra bundsförvandter lagförd för olagliga beskattningar, blef af konsularen Mamercus Scaurus, pretorn Junius Otho och edilen Brutidius Niger på samma gång dragen för rätta och beskyld »att han förgripit sig emot Augusti gudomlighet, att han föraktat Tiberii majestät». Mamercus åberopade exempel från forntiden: »så hade Lucius Cotta blifvit anklagad af Scipio Africanus¹, Servius Galba af Cato Censorius², Publius Rutilius af Mamercus Scaurus»³. Det var brott, kan man tänka, som beifrades af en Scipio och en Cato eller af den berömda Scaurus, hvilken denna Mamercus, hans ättling, en skamfläck för sina förfäder, genom sitt skändliga företag vanärade. Junius Otho hade fordom varit skolmästare. Genom Sejani inflytande upphöjd till senator, sökte han nu genom oförskämda tilltag att vända uppmärksamheten ifrån sin fordna ringhet. Brutidius, rikt utrustad med förträffliga egenskaper, skulle, om han fortfarit på rätta vägen, hafva uppnått . den mest lysande ära, men otåligheten jagade honom fram, då han sökte att gå förbi först sina likar, derefter sina förmän, och slutligen allt hvad han sjelf hade hoppats. Det är detta som störtat många äfven värdiga män, hvilka, föraktande en sen, men säker lycka, också med fara att gå förlorade, fikat efter en förtidig.

1. Cotta anklagades 130 f.Kr. men frikändes.
2. Galba frikändes för sin vältalighets skull; anklagades 149 för våld mot lusitanierna av Cato, då lastgammal.
3. Scaurus och Rutilius var båda kandidater till konsulatet år 116; anklagade varandra för otillåten röstvärvning.

KAP. 67 Gellius Poplicola och Marcus Paconius ökade åklagarnes antal; den förre Silani qvestor, den sednare hans närmaste man i befälet*). Otvifvelaktigt var det att den anklagade gjort sig skyldig till hårdhet och egennytta, men många omständigheter förenade sig här som kunnat vara farliga äfven för en oskyldig. Utom så många senatorer som uppträdde mot honom, måste han ensam försvara sig emot de vältaligaste män i hela Asien, hvilka just för den orsaken blifvit valda till hans anklagare; sjelf var han utan öfning i rättegångar och personligen betagen af fruktan, som försvagar äfven den öfvade talgåfvan. Härtill kom att Tiberius icke underlät att förbrylla honom med sin röst, sina blickar, sina oupphörliga frågor, hvilka det icke tilläts honom att vederlägga eller undvika; ofta måste han äfven medgifva endast derför att icke regenten måtte hafva frågat förgäfves. Silani slafvar hade dessutom blifvit sålda till statens ombud**), för att pinligen kunna förhöras; och för att ingen af hans anhöriga måtte kunna bistå honom i faran, påbördades honom brott emot majestätet, det kraftigaste medlet att ålägga tystnad. Sedan han derför begärt några dagars anstånd, öfvergaf han allt försök att försvara sig, men hade nog mod att uppsätta en skrift till Tiberius, i hvilken han låtit bittra förebråelser omvexla med böner.

• Legatus.
• Actor publicus. Jfr 2 b. 30 k.

KAP. 68 För att genom något exempel rättfärdiga det öde som han för Silanus bestämde, befalde Tiberius att Augusti betänkande angående Volesus Messala, äfven prokonsul i Asien, och den dom som öfver honom föll i senaten skulle uppläsas. Derefter uppfordrade han Lucius Piso att afgifva sitt utlåtande. Efter ett långt företal om furstens mildhet, föreslog Piso att förklara Silanus biltog*) och förvisa honom till ön Gyarus. De öfriga instämde i samma tanke; Cnejus Lentulus tillade blott att »af aktning för Silani moder**) borde hans möderneegendom afskiljas och lemnas åt hans son», hvilket Tiberius biföll. Men för att drifva smickret ännu längre, tillade Cornelius Dolabella, efter ett utfall emot Silani seder, att ingen till sitt lefnadssätt illa känd eller för någon nedrighet allmänt beryktad person borde till styrelsen af en provins komma i fråga, och deröfver borde fursten vara domare. Ty brott (sade han) straffas af lagarna; men huru mycket mera välgörande vore det icke för embetsmännen sjelfva, huru mycket bättre för bundsförvandterne, att förekomma alla förbrytelser!»

• Aqua et igni interdicere.
• I stället för det vanliga läsningssättet, separanda Silani materna bona, quippe aliâ parente geniti, som icke väl kan förklaras, har man föreslagit att utbyta alia emot ett annat ord, t. ex. illa, eller tali, eller julia; ty att silanerne på mödernet varit beslägtade med den juliska ätten, slutar man af ett annat ställe, der en Silanus kallas abnepos divi Augusti.

KAP. 70 Cyreneerne fingo derefter företräde, och Cesius Cordus blef på anklagelse af Ancharius Priscus sakfäld för olaglig beskattning*). Då Lucius Ennius, en romersk riddare, angafs för majestätsbrott, emedan han till husgerådssilfver låtit omarbeta en bild af fursten, förbjöd Tiberius att upptaga anklagelsen. Häremot förklarade Atejus Capito, med tillgjord frimodighet, offentligen sitt missnöje. »Man borde icke betaga senaten dess domsrätt», sade han, »man borde ej heller lemna en så grof missgerning ostraffad. Fritt kunde fursten vara kallsinnig för sin personliga förolämpning: statens kränkningar egde han icke rätt att eftergifva». Tiberius tog detta mera efter meningen än efter orden, och stod fast vid sin vägran; men Capito gjorde sig dess mera föraktlig, då han, så kunnig i samhällets och religionens lagar, förnedrade statens värdighet och sina goda personliga egenskaper.

• Se kap. 38.

KAP. 71 Derefter uppstod någon betänklighet, i hvilket tempel man borde nedlägga den föräring som de romerska  riddarne för Augustas helsa hade egnat den ridderliga lyckan (Fortuna equestris). Ty ehuru lyckan hade i Rom många tempel, fans dock icke något med detta tillnamn. Det upptäcktes sedan att i Antium var ett som så kallades, att »all gudstjenst i Italiens städer, att alla tempel och gudabilder stodo under romersk domsrätt och öfverherrskap». Derför blef gåfvan förvarad i Antium. Och då man nu förenade religionsmål, afgaf Tiberius det nyligen  uppskjutna svaret rörande dialen Servius Maluginensis*) och uppläste ett beslut af öfverpresterne: »att då en Jupiters prest anfölles af sjukdom, kunde han, med öfversteprestens tillåtelse, mer än tvenne nätter vara frånvarande, dock icke vid de allmänna offerhögtiderna, ej heller oftare än två gånger på samma år». Detta, som under Augusti tid blifvit stadgadt, bevisade nogsamt att ett helt års frånvaro och styrelsen af provinser icke vore Jupiters prester tillåten. Han anförde jemväl ett exempel af öfverstepresten Lucius Metellus, som hade qvarhållit dialen Aulus Postumius. I anledning häraf uppdrogs styrelsen af Asien åt den bland konsularerne som i ordningen var Maluginensis närmast.

• Se kap. 59.

KAP. 72 Vid samma tid anhöll Lepidus hos senaten om tillåtelse att på egen bekostnad iståndsätta och pryda Pauli basilik, en minnesvård af emiliernes ätt. Ännu var en sådan frikostighet emot det allmänna i bruk, och Augustus hade icke ogillat att en Taurus¹, en Philippus², en Balbus³ använde sitt krigsbyte eller sina öfverflödiga rikedomar till stadens prydnad och sina efterkommandes heder. Det var efter deras efterdöme som Lepidus nu, ehuru mindre förmögen, upplifvade sina förfäders ära. Men Pompeji teater, som af vådeld blifvit förstörd, lofvade Tiberius att sjelf uppbygga, emedan ingen af ätten förmådde att bestrida dess iståndsättande; dock skulle den bibehålla Pompeji namn. Vid samma tillfälle utbredde han sig i beröm öfver Sejanus, hvilkens nit och vaksamhet han tillskref att en så våldsam brand icke till vidare skada fått utbreda sig. Senaten beslöt derför en bildstod åt Sejanus, som skulle uppresas på Pompeji teater. Och då Tiberius icke långt derefter hedrade Afrikas prokonsul Junius Blesus med triumfens äretecken, förklarade han att det skedde af aktning för Sejanus, hvars morbroder Blesus var.

1. Byggde en amfiteater.
2. L. Macrius Philippus, son till Augustus styvfader, byggde en portik.
3. Uppförde en mindre teater.

KAP. 73 Blesi bedrifter förtjenade likväl en sådan ära. Ty Tacfarinas, som, ehuru ofta tillbakaslagen, alltid hämtade från det inre Afrika ny förstärkning, hade nu gått så långt i förmätenhet, att han skickade sändebud till Tiberius och, hvad mera är, fordrade en boningsplats för sig och sin krigshär, eller i annat fall hotade med evärdeligt krig. Aldrig, säger man, hade Tiberius öfver någon sig och romerska folket tillfogad skymf känt en större förtrytelse än deröfver, »att en rymmare och stråtröfvare handlade såsom en fiendtlig makt. Sjelfva Spartacus¹, som efter så många konsulariska härars nederlag (inträffad härjade Italien, hade icke en gång kunnat utverka att genom ett fördrag blifva upptagen i vårt beskydd, ehuru på en tid då staten svigtade under de förfärliga krigen med Sertorius² och Mithridates³: och nu — då romerska folket stod på den mest lysande höjd — skulle man genom fred och afträdande af land köpa sig fri från stråtröfvaren Tacfarinas»! Han uppdrog åt Blesus att genom hopp om strafflöshet locka de öfriga att nedlägga vapen, men att på hvad sätt som helst bemäktiga, sig sjelfva anföraren.

1. Ledare i slavupproret 73-71.
2. Under Sullas och Marius strider en betydande befälhavare i Spanien.
3. Förde krig i flera repriser 88-64.

KAP. 75 Tvenne utmärkta män afledo detta år: Asinius Saloninus — högt ansedd såsom dotterson af Marcus Agrippa, sonson af Asinius Pollio, halfbroder till Drusus och bestämd till man åt en sondotter af Tiberius — och den förut nämda Atejus Capito*), som genom sina kunskaper såsom statsman uppstigit till en hög plats i samhället, ehuru hans farfader blott varit centurion under Sulla och hans fader beklädt pretorsembetet. Augustus hade tidigt befordrat honom till konsulatet, för att genom värdigheten af detta embete höja honom öfver Antistius Labeo, som utmärkte sig i samma slags yrken. Ty samma tidehvarf frambragte dessa tvenne fredens prydnader¹. Men Labeo var en man af obestickligt frihetssinne och derför mera prisad af folkets röst; Capitos smidighet var mera behaglig för de styrande. Den förre, som icke hann högre än till preturen, vann för sitt lidande en ökad aktning, den sednare hat, uppkommet af afund öfver hans befordran till konsulatet.

• Se kap. 70.

1. I juridikens historia är Capito och Labeo kända som grundare av två skolor, vilka fick namn av senare ledare, sabinianerna och proculanierna.

KAP. 76 Äfven Junia¹, systerdotter af Cato, C. Cassii maka, M. Bruti syster, slutade nu, på sextiofjerde året efter slaget vid Philippi, sin lefnad. Hennes testamente gaf anledning till mycket tal ibland allmänheten; ty då hon, vid delningen af sin stora förmögenhet, med hedrande gåfvor ihågkommit nästan alla de förnäma, nämde hon alldeles icke Tiberius. Han visade deröfver intet misshag och hindrade icke att hennes likbegängelse hedrades med offentligt loftal och andra högtidligheter. Anebilder af tjugu de mest lysande ätter buros framför liket, manlier, qvinctier och andra lika berömda namn, men Cassius och Brutus öfverglänste alla, just derför att deras bilder icke syntes².

Annales fjärde bok
Tillbaka till Annales förstasida.

1. Junia var dotter till Cato Uticensis halvsyster Servilia, som i sitt första äktenskap födde caesarmördaren Brutus, i sitt andra (med D. Junius Silanus) denna Junia (också kallad Tertia eller Tertulla) och ytterligare en Junia, maka till triumviren M. Lepidus.
2. Det är denna mening som har gett upphov till uttrycket "lyste med sin frånvaro".