|
av Emil Olson
Snorres liv
SNORRE STURLASSON, medeltidens namnkunnigaste historieskrivare,
tillhörde en släkt, som under de oroliga tiderna i slutet av tolfte och
första hälften av trettonde århundradet spelade en så framträdande roll
i Islands politiska historia, att den givit tidsåldern dess namn:
Sturlungatiden. Likväl var hövdingeskapet i denna familj icke gammalt:
Snorres farfader Thord Gilsson var den förste goden i släkten; godedömet
hade denne ärvt genom sin hustru, en ättling av den i flera av de
isländska släktsagorna omtalade Snorre Thorgrimsson (död 1031). Snorres
fader, Sturla Thordsson, efter sin gård vanligen kallad Hvamm-Sturla,
var en kraftfull och stridbar hövding. Modern hette Gudny Bodvarsdotter;
hon härstammade genom sin fader från den berömde Egil Skallagrimsson och
genom sin farmoder från den som lagklok och skald bekante Markus
Skeggesson (lagsagoman på Island 1084—1107).
Snorre var född år 1178. Tre år gammal sändes han — enligt en på den
tiden vanlig sed — från hemmet för att uppfostras hos den lärde Jon
Loptsson på Odde, sonson till Sämund den vise1. Om Snorres barndom och
uppväxt tiga våra källor, men det är tydligt, att hans vistelse på Odde,
som alltsedan Sämunds tid varit den lärda bildningens huvudsäte på
Island, har varit av avgörande betydelse för hans utveckling, Här gjorde
han bekantskap med Sämunds och Ares2 historiska skrifter, och här
tillägnade han sig intresse för och insikter i Nordens äldre historia,
kultur och religion. I lagkunskapen blev han här invigd, och även
skaldekonsten öppnade här sina skatter för honom.
Då Jon Loptsson dog (år 1197), var Snorre nitton år gammal. För att
sörja för hans framtid — själv saknade han på grund av moderns
ekonomiska oförstånd förmögenhet — bortgifte man honom med en ung kvinna
vid namn Herdis, dotter till den rike prästen Berse på Borg. Detta
äktenskap, som ingicks 1199, var ett rent förnuftsgiftermål och blev
icke lyckligt. Det unga paret bodde till en början på Odde. Efter Berses
död ett par år senare flyttade Snorre med sin hustru till hennes hem på
Borg, och där bodde han, tills han år 1206 förvärvade gården Reykjaholt
av en fattig präst, vars försörjning han åtog sig. Då Snorre flyttade
dit, stannade hustrun kvar på Borg, och därmed var äktenskapet de facto
upplöst, ehuru formlig skilsmässa icke synes ha kommit till stånd.
Hustrun dog år 1233.
Genom äktenskapet med Herdis hade emellertid Snorre grundlagt sin
förmögenhet och därmed sin makt och sitt anseende, och dessa växte
hastigt, sedan han efter flyttningen till Reykjaholt fått del i ett
godedöme på nordlandet. Snorre utvecklade nu stor drift och duglighet i
ekonomiska ting; han förvärvade sig flera gårdar i skilda delar av ön,
och i dessas förvaltning tog han en mycket verksam del. Hans rikedom och
makt ökades härigenom än mera.
En isländsk hövding kunde under dessa oroliga tider icke undgå att
bliva inblandad i tvister och stridigheter. Sådana mötte honom så att
säga redan å ämbetets vägnar, eftersom han var skyldig att skydda sina
många tingmäns olikartade intressen; men framför allt växte de fram
genom konflikter med de andra, om makten tävlande hövdingarna. Också
Snorre var under hela sitt liv invecklad i ständiga strider. I det hela
visade han sig dock mera måttfull, fredlig och försonlig än de flesta av
sina samtida, och de tvister han hade under de första åren av sin
bosättning på Reykjaholt voro av mindre betydelse. Likvisst kan det icke
nekas, att. han stundom i känslan av sin makt uppträdde hårdt och
övermodigt, och otvivelaktigt har han härigenom redan tidigt hos kränkta
och avundsmän lagt grunden till ett fientligt sinnelag, som längre fram
trädde mera öppet i dagen.
Omkring år 1215 stod den unge Snorre på höjden av makt och anseende.
Ett vittnesbörd framför andra därom är, att han nämnda är valdes till
innehavare av den isländska fristatens förnämsta ämbete,
lagsagomansdömet, som han denna gång förvaltade i fyra år (1215—1218).
Redan dessförinnan hade han vunnit rykte som lagkunnig och som skald.
Efter utgången av den tid, för vilken Snorre valts till lagsagoman,
företog han en sedan flera år uppskjuten resa till Norge, där han
stannade i två år (1218—20). Genom denna resa ville Snorre bl. a. lära
känna det land, vars historia han säkerligen redan nu sysselsatte sig
med. Resan skulle bliva av ödesdiger betydelse för honom.
Såväl hos konungen, Håkon den gamle, som hos den mäktige jarlen Skule
Bårdsson blev Snorre väl mottagen. Han blev av konungen utnämnd till
skutilsvein (titel för den högsta ämbetsmannaklassen inom hirden)
och avlade såsom sådan trohetsed till konungen. Till Skule kom Snorre i
ett vänskapsförhållande, som skulle vara livet ut, och över vilket
skalden i sin diktning satt oförgängliga minnesmärken.
Förhållandet mellan Island och Norge var, på grund av de norska
konungarnas försök att utvidga sin maktsfär även till den isländska
fristaten, vid denna tid icke det bästa. Just nu hade ledsamma händelser
inträffat. En förnäm isländing, Pål Sämundsson, son till Sämund Jonsson
på Ödde, hade år 1216 drunknat utanför Stadtland, och det troddes på
Island, att han blivit bragt om livet av norrmännen. Året därpå
överföllo och plundrade isländare till hämnd några bergenska köpmän, som
kommit med sina varor till Island. Detta ledde till ömsesidiga dråp,
varvid bl. a. den nyss omtalade Påls farbroder, Orm Jonsson på
Breidabolstad, svärfader till den unge framstående hövdingen Björn
Thorvaldsson, blev tagen av daga.
I Norge framkallade dessa händelser stor upphetsning. Just under
Snorres vistelse i Norge förberedde Skule ett krigståg mot Island.
Snorre avrådde ivrigt, och för att avvända denna olycka från sitt land
gav han slutligen Skule det hemliga löftet att verka för Islands
underkastelse under Norge; själv blev han utnämnd till »länderman»
(högste kunglige ämbetsman) i det tilltänkta norska landet. Snorres
handlingssätt i detta fall har ofta blivit hårdt bedömt. Det synes dock
föreligga goda skäl för att tro, att Snorre aldrig på allvar tänkt på
att förråda sin fäderneö, utan att det hela var en visserligen,
moraliskt förkastlig, men dock under det rådande nödläget förklarlig
list. I varje fall synes Snorre aldrig ha gjort något försök att infria
sitt löfte, och enligt en framstående norsk historikers mening har han
blivit formligen löst från detsamma av jarlen några år senare. Genom sin
underlåtenhet att verka för Norges sak förvärvade han emellertid i den
norske konungen en mäktig fiende, vars hand slutligen föll tungt över
honom.
Å andra sidan mottogs Snorre vid sin hemkomst till Island med misstro
och fiendskap. Ryktet hade gått före honom och förtalt, i vilka
förpliktelser han ställt sig till den norske konungen, och misstankarna
stärktes genom de präktiga gåvor, som han medförde från Norge. Man
hånade Snorre och skrev nidvisor om honom. Särskilt visade sig Björn
Thorvaldsson förbittrad. Till öppen strid kom det dock icke. Snorre var
betänkt på att hämnas skymfen genom att deltaga i en annan hövdings,
Lopt Pålssons, strider med Björn, men avstod på sin broders bön
därifrån. Då Björn kort därefter blev dräpt, förföll denna sak av sig
själv.
Den allmänna oviljan mot Snorre lade sig så småningom, och Snorre
sökte nu att åter stärka sin hotade maktställning genom en framgångsrik,
men också ödesdiger, familje- och giftermålspolitik. Först ville han —
efter Sämund Jonssons på Odde död år 1122 — äkta dennes dotter Solveig,
men blev förekommen av sin brorson Sturla Sigvatsson; härigenom
grundlades en fiendskap med denne, som senare fick de svåraste följder.
Då denna plan misslyckades, knöt han i stället andra av sydlandets
släkter till sig genom att bortgifta sin dotter Ingeborg till Gissur
Thorvaldsson, en son till den mäktige hövdingen Thorvald Gissursson, och
genom att själv ingå egendomsgemenskap — möjligen efter Herdis' död år
1233 verkligt äktenskap — med Björn Thorvaldssons änka Hallveig. Hela
hennes och hennes söners förmögenhet kom nu under Snorres förvaltning,
och denne blev härigenom den rikaste och mäktigaste mannen på Island. År
1222 valdes han ånyo till lagsagoman och kvarstod såsom sådan till år
1231.
Under 1220-talets senare år var Snorre invecklad i en långvarig strid
med sin broder Sigvat och dennes son Sturla om släktens godedöme. Snorre
reste upp till Dalarna och bemäktigade sig herradömet där. Ett tilltänkt
överfall på Sturla blev icke av. Kort därefter blev emellertid denne
överfallen på gården Saudafell av några andra fiender, sönerna till
Thorvald Snorresson i Vatsfjord, som varit gift med Snorres dotter
Thordis. Överfallet var en hämndeakt efter Thorvald, som år 1227 blivit
dräpt av Sturlas anhängare. Vid detta tillfälle plundrades gården, dråp
och stora skändligheter begingos. Snorre beskylldes för att ha varit
upphovsmannen till detta hämndetåg, men det är ovisst, huru härmed
förhåller sig. I varje fall förliktes Sturla och Snorre år 1230 tills
vidare, då Snorre behövde sin broders och brorsons hjälp emot en annan
nordländsk hövding, Kolbein Tumesson från Skagafjord, med vilken Snorre
blivit invecklad i en egendomstvist. Kolbein hade varit gift med
Snorres dotter Hallbera, men skilt sig från henne, och Snorre krävde nu
hennes del i boet. Utgången av striden visar, hur stark Snorre vid den
tiden ännu stod på Island. Med en stor här infann han sig år 1233 på
alltinget och tvang Kolbein att med sig dela makten på nordlandet.
Ofred och olyckor hopade sig emellertid snart alltmer över den
mäktige hövdingen. Vid sidan av bittra stridigheter med andra hövdingar
trädde nu de förnyade striderna med brorsonen Sturla Sigvatsson i
förgrunden. Denne hade år 1233 på återresan från en Romfärd träffat
konung Håkon i Norge, och i honom hade Håkon funnit ett nytt och villigt
redskap för sina planer på Island. Snorres son Orökja, åt vilken Snorre
överlämnat hövdingedömet i Vatsfjorden, som han förvaltade för sin
dotterson, var en hetsig och våldsam man, som ofta uppträdde som
fridstörare och vållade sin fader många bekymmer. Just vid denna tid
hade han begått några orättfärdigheter mot Sturlas tingmän, och denne
fann däri en förevändning att vända sig mot hans fader Snorre. Denne
samlade folk och hade hos sig sin son Orökja, men tvekade att fullfölja
kampen och sände hem Orökja. Sturla och hans fader Sigvat, som nu liksom
förut stod vid sin sons sida, ville emellertid icke förlikning. De
samlade en här och drogo (år 1236) emot Reykjaholt, som de bemäktigade
sig med allt vad där var. Snorre flydde först till sin gård Bessastader
i sydvästra Island och sedan till östlandet. Orökja blev efter en tids
fejder svekfullt tillfångatagen, misshandlad och tvingad att lämna
landet.
Väl samlade Snorre ånyo en här omkring sig för att fördriva Sturla
från sin gård och fick därvid hjälp av sin kraftfulle kusin Thorleiv
Thordsson på Gardar. Men han saknade beslutsamhet och kraft att på
allvar upptaga striden. På grund av en uppstånden oenighet om
stridsplanen skilde sig Snorre från sin kusin; denne fick nu ensam
fullfölja kampen och blev (år 1237) vid gården Bör besegrad av
övermakten och måste giva sig på nåd och onåd åt Sturla.
Snorre fattade nu det beslutet att för en tid draga sig undan sina
fiender och begiva sig över till Norge. Anledning härtill fann i en
kallelse, som konungen och ärkebiskopen på våren samma år hade låtit
utgå till de isländska hövdingarna, och vari dessa uppmanats att komma
till Norge för att överlägga om de förvirrade kyrkliga och politiska
förhållandena på Island.
Det var som en slagen och olycklig man som Snorre återsåg Norge, som
han sjutton år tidigare lämnat under stora hedersbetygelser och med
högtsvävande förhoppningar och planer. Även i Norge var mycket
förändrat. Många av hans forna vänner voro döda, konung Håkon var nu
envåldsherre i landet, och den fordom mäktige jarlen, numera härtigen,
Skule var hans underdånige vasall. Snorres gamla vänskapsförhållande
till den senare förblev obrutet, men konungen, som harmades över hans
opålitlighet och förmenta löftesbrott, lät honom känna, att han var i
onåd. Snorre måste därför helt och hållet sluta sig till Skule, vilket i
betraktande av den under askan glödande fiendskapen mellan denne och
kungen ytterligare ökade kungens missnöje med Snorre. Emellertid
stannade Snorre vintern över i Nidaros hos härtig Skules son Peter, och
följande sommar var han gäst hos härtigen själv.
På Island hade under tiden makten övergått till Snorres svärson
Gissur Thorvaldsson, som i ett stort slag vid Örlygstader (21 aug.
1238) hade krossat Sigvats och Sturlas makt, varvid båda dessa hövdingar
själva fallit i kampen, den senare för Gissurs egen hand. När
underrättelsen om dessa märkliga händelser på hösten kommo till Norge,
greps Snorre av hoppet att ännu en gång återvinna sin förlorade
maktställning och beslöt att genast resa hem till Island. Konung Håkon
sände tidigt på våren 1239 bud till Nidaros och förbjöd isländingarna
att resa, innan han fått tillförlitligt besked om deras avsikter. Bakom
kungens rygg gav emellertid Skule Snorre tillåtelse att resa och
skaffade honom till och med själv skeppslägenhet. Omedelbart före
avresan kom från konungen, som ryktesvis fått veta vad som förestod, ett
nytt brev med uttryckligt förbud för Snorre att lämna landet. Men denne
lät sig härav icke rubba i sin avsikt, utan avseglade och kom om hösten
lyckligt till Island. Det var ett djärvt steg som Snorre härmed tog.
Brytningen med kungen var nu öppen, och denne kunde med full rätt
beskylla sin hirdman för visad otrohet i hans lydnadsplikt. Mera ovisst
är, om Snorre tagit del av Skules upproriska planer och därigenom även
kunde anses ha gjort sig skyldig till högfärräderi mot konungen.
Snorre bosatte sig åter på sin gård Reykjaholt och intog inom kort
ånyo sin gamla maktställning i sydvästra Island. Han uppträdde med
framgång som nämnare efter sin brorson Sturla, och hans inflytande var
ännu så stort, att domen i fråga om slaget vid Bör överlämnades åt
honom. Snorre gick emellertid fram mot sina fiender med stor måttfullhet
och besinning, och särskilt undvek han att öppet bryta med de mäktiga
nordlandshövdingarna: Gissur, till vilken förhållandet varit fientligt,
alltsedan denne efter några års äktenskap skilt sig från Snorres dotter,
och den forne motståndaren Kolbein. Likväl blev freden ej långvarig.
Konung Håkon kände sig djupt kränkt av den sidvörd-nad och olydnad,
som Snorre hade visat honom genom att mot hans vilja resa hem till
Island, och sedan Skule år 1240 avlidit och Snorre således icke hade
någon beskyddare i Norge, beslöt han att hämnas. Denna hämndeakt hade
emellertid även politiska motiv; utan tvivel hade Håkon längesedan
kommit till insikt om att Snorre icke blott ej befordrade hans planer,
utan även — så länge hans makt var orubbad — utgjorde ett hinder för
dessa planers förverkligande.
Till sin ombudsman på Island valde Håkon efter Sturlas fall Gissur
Thorvaldsson, Snorres förnämste medtävlare om makten. År 1240 sände han
till denne ett brev, vari han uppmanade honom att taga Snorre tillfånga
och med eller mot hans vilja sända honom till Norge, eller också dräpa
honom. Gissur sökte nu efter tillfälle att överfalla Snorre, och han
fick snart en giltig förevändning. Ett misslyckat försök på alltinget
1241, där Snorre och Gissur möttes för att förhandla om böterna för
Sturlas och Sigvats dråp, slutade visserligen med förlikning och skenbar
vänskap. Men i juli samma år dog Snorres hustru Hallveig, och hennes
söner i föregående giftet, Klöing och Orm Björnsson, började en tvist
med Snorre om arvet. De vände sig till sin farbroder Gissur med bön om
hjälp, och denne ansåg nu stunden vara inne. Med sin vän Kolbein, som
understödt honom även på alltinget 1241, avtalade han ett överfall på
Snorre, samlade sina anhängare och framvisade kungabrevet, som han
förklarade sig vilja ställa sig till efterrättelse. Snorre blev varnad,
men hann icke sätta sig i säkerhet. Medan Kolbein ryckte emot Snorres
anhängare på västlandet, kom Gissur om natten till den 23 september med
sina män till Reykjaholt, överföll Snorre och dräpte honom.
Snorres egen roll i de politiska intriger, som slutligen ledde till
hans tragiska död, och som blott ett par årtionden därefter kostade
Island dess självständighet, har bedömts olika och stundom mycket hårdt.
Vilken skuld Snorre än må ha haft, måste hans dråp dock betecknas som en
onödig grymhet, som för alltid sätter en fläck på hans motståndares,
särskilt på Gissur Thorvaldssons, minne.
Liksom Snorres offentliga uppträdande ha hans karaktär och hans
enskilda handlingar hos flera bland hans levnadsskildrare blivit
föremål för mycket hårda domar. Det är säkerligen också riktigt, att
Snorre i moraliskt avseende icke fyller måttet, om han mätes med en
annan tids — jag vill icke säga vår tids — mått. Men varje dom över en
personlighet blir skev, om den ej sker i ljuset av hans egen tids och
hans eget lands förhållanden. Sedd mot denna bakgrund, stod Snorre icke
under, i flera avseenden utan tvivel över sina samtida.
Ett grundfel hos alla den tidens hövdingar på Island var bristen på
samfundsintressen och allmännyttiga strävanden. Häri utgjorde Snorre
intet undantag: egoismen är ett framträdande drag i hans karaktär och
alla hans handlingar. Vad Snorre eftersträvade var herravälde och
anseende. Men grundvalen för dessa var pänningen, och strävan att öka
sina ägodelar går därför också i själva verket som en röd tråd genom
Snorres hela historia. Att Snorre i ekonomiska ting gick tillväga med
stor fördomsfrihet, torde icke kunna förnekas; därom äro bl. a. hans
äktenskap ett vittnesbörd. På ett stötande sätt framträder hans girighet
i förhållande till hans många, äkta och oäkta, barn, som han ingalunda
understödde på det sätt, som man hade kunnat vänta av en man i hans
ställning. Men ehuru Snorre i dessa saker blev häftigt klandrad av sina
fiender, kan det dock icke bevisas, att han någonsin förvärvade sin
egendom annat än på laglig väg.
Snorre var kanske i högre grad än sina medtävlare en äregirig man.
Han var mycket ömtålig för personliga kränkningar och gick stundom
hårdhändt tillväga för att sätta sig i respekt. Målet för hans
strävanden var ett glänsande enväldigt hövdingedöme, en avbildning i
smått av Europas ridderliga furstendömen. Men då hans krafter icke
räckte till för att förvärva och uppehålla en verklig och obestridd
maktställning, kom vikten — praktlysten som han av naturen var — att
alltför mycket ligga på det i yttre mening glansfulla uppträdandet:
Snorre älskade praktfulla gästabud och omgav sig med stora följen; sina
gårdar kringgärdade han på riddarborgarnas vis med gravar och vallar
osv. Genom denna sida i Snorres karaktär förklaras det också, att den
höga norska ämbetsmannatiteln kunde innebära en lockelse för honom, och
att han möjligen i sina hemligaste tankar kunnat falla för frestelsen
att se sig som den högste styresmannen på Island, även om det skulle ske
på bekostnad av fristatens självständighet.
Det saknas säkerligen icke fog för den meningen, att Snorre icke
alltid var tillräckligt nogräknad i valet av de medel, som han använde
för att främja sina syften. Av sina fiender beskylldes han rent ut för
list och trolöshet. Tillräckliga skäl för så grava förevitelser kunna
väl näppeligen framletas ur de källor för Snorres liv som vi äga. I
fråga om förhållandet till konung Håkon har det redan framhållits, att
Snorres uppträdande åtminstone till största delen dikterades av önskan
att rädda fäderneön ur det tillfälliga nödläget, och i flera andra fall
har Snorre säkerligen varit oskyldig till det, varför han beskylldes.
Men Snorre kan dock icke helt fritagas i fråga om bristande ärlighet och
trohet, och särskilt synes han ha haft svårt att alltid hålla givna
löften.
Den sistnämnda svagheten sammanhänger med och förklaras delvis av
andra sidor i Snorres själsläggning. Av allt att döma var Snorre en
impulsiv och ombytlig karaktär, vars håg ständigt skiftade, ett drag som
framträder särskilt i hans förhållande till kvinnorna, men som visar sig
även i andra fall. Han saknade uthållighet och kraft att på allvar
genomföra sina beslut och planer och var ofta ett rov för vankelmod och
obeslutsamhet. Tydligt ser man detta vid flera av de viktigaste
tillfällena i hans liv, särskilt i de omtalade striderna med Sigvat och
Sturla, som därför också för Snorre fingo en så olycklig utgång.
Bristande viljekraft, måhända i någon mån även — såsom en av Snorres
senaste karaktärsskildrare framhållit — brist på personligt mod,
förklarar väl också delvis, att Snorre i alla sina strider så lätt kunde
förmås till förlikning, och att han själv aldrig lät det komma till
öppen kamp med vapen.
Å andra sidan komma häri också goda egenskaper, som tiden eljest
saknade, till uttryck; familjekärlek och skonsam het mot släkten,
frånvaro av grymhet och hänsynslöshet emot fiender, över huvud ett
fredligt sinnelag, besinning och klokhet. Dessa egenskaper voro medfödda
— de utgjorde den ena sidan i Sturlungaättens själsarv — men ha
säkerligen ytterligare utvecklats genom den uppfostran Snorre fick på
Odde, där intellektuella intressen förhärskade, och där Snorre lärde sig
att mera umgås med pannan än med svärdet.
Höjde sig Snorre häri över sin samtid, så gjorde han det icke mindre
i ett annat avseende. Trots all egoism och alla strävanden för egen makt
och ära saknade Snorre icke nationalkänsla eller fosterlandskärlek. Den
framlyser vid flera tillfällen, icke minst i hans redan ett par gånger
berörda handlingssätt vid hans första besök i Norge. Allra starkast ter
den sig emellertid i det livliga intresse för Nordens gamla kultur och
historia, varom såväl hans Edda3 som hans Konungasagor bära vittne.
Genom sitt skriftställarskap har Snorre inlagt förtjänster, som uppväga
många personliga brister. Men hans skrifter äro även själva i sin mån
dokument, som belysa sin författares karaktärsegenskaper, och ur dem
talar obestridligt en personlighet, som i all sin mänskliga svaghet var
mäktig av upphöjda vyer och ädla ideal.
Läs även om
Snorres föregångare
|
