|
Förord till Romerska annaler
(till den andra upplagan från 1870)
Cajus Cornelius
Tacitus — eller efter senare forskningar Publius — anses med rätta såsom den
utmärktaste bland de romerska häfdatecknarne under kejsartiden. Hans
härkomst är obekant, men utan tvifvel var han af hög börd; hans födelseår
känner man icke heller med visshet, men af åtskilliga yttranden i hans
skrifter och af hans förhållande till Plinius d. y. torde det med
sannolikhet kunna bestämmas till omkring år 54 e. Kr. Sin bildning sökte han
i umgänge med de stora talarne M. Asper och Julius Secundus, äfvensom han
egnade sig åt lagkunskapen. År 78 blef han gift med Julius Agricolas dotter,
men sannolikt var detta äktenskap barnlöst. Qvestor under Vespasianus, steg
han under dennes söner till edils- och pretorsembetet, samt beklädde
derjemte ett prestembete bland femtonmännen. År 90 lemnade han Rom, men
återvände dit efter svärfaderns död och var senator under Domitiani sista
tid. Under kejsar Nerva började för honom en lyckligare tid; han blef då
vald till konsul efter Verginius Rufus, öfver hvilken han höll ett liktal.
Men den dystra, hopplösa verldsaskådning, som alstrats hos honom af de
sorgliga och olyckliga tider han upplefvat, öfvergaf honom icke mer och
framlyser ofta i hans historiska arbeten. Om hans sista år, som egnades åt
skriftställareverksamhet, känner man nästan ingenting. Äfven hans dödsår är
obekant, men troligen lefde han ännu år 117, då kejsar Hadrianus tillträdde
regeringen.
I sin ungdom förvärfvade han sig rykte som talare. Hans första skrift »Dialogus
de oratoribus» förråder ett noggrant studium af Ciceros arbeten, hvarigenom
han lyckats hålla sig fri från samtidens tillkonstlade, svulstiga stil,
hvars förnämsta representant Seneca var. Den äldsta af hans historiska
skrifter, Agricolas lefverne, är ett biografiskt mästerstycke, men språket
deri företer många svårigheter och dunkla uttryck, hvilket han äfven själf
erkänner, då han säger att han skref »rudi et incondita voce». Derefter
följer hans Germania, ett arbete af stort intresse, om ock hans
framställning af germanernes seder och lif torde anses något idealiserad,
för att dess skarpare framhålla sedeförderfvet i Rom. Dernäst författade han
sina »Historier», som gå från år 69 till Domitiani död, men af hvilka endast
4 böcker och en del af den femte finnas i behåll. Här är formen fulländad,
stilen nästan genomskinligt klar, och afvikelserna från det, vanliga
språkbruket icke särdeles påfallande. Sist skref han sina, »Annaler» i 16
böcker, af hvilka böckerna 7 -10 alldeles saknas, och 5, 11, 16 äro
ofullständiga. Som historiskt konstverk intaga Annalerna utan tvifvel
första rummet bland hans arbeten. Planläggningen är storartad, skildringen
full af dramatiskt lif. Ingenstädes låter han detaljer och obetydligheter
undanskymma och förminska intrycket af det stora och oerhörda han omtalar.
Grundtonen i hans arbete är genomträngd af smärtsamt vemod öfver all den
uselhet han har att skildra och blandad med bittert tvifvel på gudarnes
ledning af verlden; det oundvikliga »fatum» lemnar föga utrymme för deras
inverkan. I karaktersteckningens styrka och finhet står Tacitus ännu
oupphunnen. Han icke blott framställer personer och händelser med historisk
noggrannhet och efter sorgfälligt källstudium, utan med stor skarpsinnighet
uppvisar han psykologiskt de innersta driffjedrarna och den vexlande
själsstämningen hos de handlande personerna. Aldrig låter han lidelsen
hänföra sig: med fullkomligt lugn behandlar han saker som väcka hos honom
det mest glödande hat. Detta visar sig äfven i språket. Det är ytterst
koncist och pregnant, kärnfullt och kraftigt; i några få ord ligger ofta
gömd en rikedom på tankar och idéer, som fordrar stor uppmärksamhet hos
läsaren. Det synes derför ofta hårdt och dunkelt, äfvensom det icke är
alldeles fritt från samtidens rhetoriska prål; genom konstiga vändningar
och grekiska konstruktioner, poetiska och föråldrade uttryck, afviker det
äfven från det rent klassiska. Såsom historieskrifvare är Tacitus mera
prydlig än Cesar, enklare än Livius och dock lika ädel, hvarför han alltid
skall äga förmåga att draga till sig och fängsla det unga sinnet.
Det arbete som
härmed lemnas i allmänhetens händer är blott en ny öfversedd upplaga af
Professor O. Kolmodins väl kända öfversättning. Af pietet mot den förste
öfversättaren och enligt förläggarens önskan hafva så få förändringar af
texten som möjligt blifvit gjorda; de inskränka sig i allmänhet till
rättande af några mindre felaktigheter och tryckfel. Deremot hafva stafning
och kommatering blifvit ändrade i enlighet med de grundsatser som följas i
andra på samma förlag utgifna arbeten. Dock erkännes gerna att full
konseqvens, ofta för tydlighetens skull, icke kunnat åstadkommas. Dessutom
tillkommer i denna upplaga en fortsättning af Kolmodins öfversättning, som,
efter hvad som synes af förra upplagan, icke sträcker sig längre än till och
med 12:te boken. I denna fortsättning har man i någon mån sökt följa
föregångaren. De införda noterna äro af samma enkla
slag. Allt bråk med textkritik och anförande af de olika meningar, som de
olika sätten att restaurera den korrumperade texten gifva vid handen, har i
allmänhet lemnats åsido. Öfversättningen har man sökt få något mera
ordagrann, ett försök som nog kunnat än vidare utsträckas. På många ställen
torde meningen kunnat korrektare och prydligare återgifvas. För dessa och
andra brister torde ett så svårt arbete som detta få räkna på benäget
öfverseende.
Stockholm i November 1870.
Romerska annaler - bok 1
|
