Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

TREDJE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72

Krig mot grannfolken och en olycklig skiljedom mellan ardeaterna och aricinerna
(449-446 f. Kr.)

KAP. 60 Sedan de inre angelägenheterna voro iordningställda och menighetens vilkor satta på säker fot, gingo konsulerna hvardera till den post, som honom tillhörde. Valerius, ställd emot Æquernas och Volskernas härar, som redan förenat sig på Algidus, uppsköt af klokhet att börja fiendtligheter. Ty om han genast öfverlemnat åt lyckan att afgöra saken, fruktar jag — i anseende till den sinnesstämning, som efter decemvirernas olyckliga början ännu rådde, så väl hos Romarne som hos fienderna — att kampen icke aflupit utan stor förlust. Han höll således tropparne stilla inom lägret, hvilket han hade uppslagit på tusen stegs1 afstånd från fienden. Fienderna intogo, uppställde till slagtning, det fält som var emellan båda lägren, men ingen Romare besvarade deras utmaningar till kamp. Omsider trötta att stå stilla och förgäfves afbida en drabbning, ansågo Æquerna och Volskerna sin seger så godt som medgifven, och gingo dels till Hernikernas, dels till Latinarnes land för att plundra. Hvad som qvarlemnades, var mera en betäckning för lägret, än en tillräcklig styrka för en slagtning. Så snart konsuln märkt detta, betalade han i lika mått den skräck, som fienderna förut injagat, och gick i slagordning att å sin sida utmana dem till strid. Men som de, i medvetande af sina minskade krafter, icke emottogo utmaningen, växte strax Romarnes mod, och en fiende, som bäfvade inom sina förskansningar, ansågo de såsom besegrad. Sedan de hela dagen stått beredde till slagtning, drogo de sig tillbaka för natten, och gingo, fulle af hopp, till att njuta förfriskningar. Helt annorlunda till mods skickade fienderna i sin ångest budskap åt alla sidor, att hemkalla de ströfvande. De närmaste skyndade tillbaka; de som gått längre, träffades icke. Så snart det dagats, ryckte Romarne ut ur lägret, med föresats att storma vallen, i fall de icke fingo tillfälle till drabbning. När dagen redan var långt framliden, och ännu ingen rörelse från fiendens sida gjordes, gaf konsuln order att angripa. Men då hans slagtlinie satte sig i rörelse, intogos Æquerna och Volskerna af harm, att segrande härar mera af sin förskansning, än af mod och vapen skulle skyddas. Äfven de fordrade derföre och erhöllo af sina anförare tecken till slagtning. Redan var ock en del af dem utom lägerportarne, och de andre, hvar i sin ordning, följde efter för att intaga sina rum, då Romerske konsuln började anfallet, förr än fiendernas slagtlinie i hela sin styrka stod sluten och uppställd. Ännu voro icke alla utförda, och de, som det voro, hade icke rätt hunnit utbreda sina leder, då han angrep och med ett anskri och en häftighet, som ökade förvirringen, föll in uti den likasom på vågor sväfvande hopen af rnenniskor, som villrådige lupo än hit, än dit, och kastade bekymrade blickar omkring sig och på de sina. I början veko fienderna tillbaka; dock, sedan de hunnit samla sina sinnen och ifrån alla sidor hörde befälhafvarnes förebråelser, som frågade, »om de skulle vika för dem de öfvervunnit», blef träffningen återställd.
  1. 1 479 meter.
KAP. 61 På andra sidan bad konsuln Romarne betänka, »att de denna dag för första gången, såsom frie, kämpade för den fria Romarestaden. För sig sjelfva skulle de nu segra, icke för att, såsom segervinnare, blifva decemvirernas byte. Ingen Appius förde nu befälet, utan deras konsul Valerius, en ättling af det Romerska folkets befriare, och sjelf dess befriare. De borde visa att det i de förra slagtningarne varit anförarnes, icke tropparnes skuld, att de ej segrat. En skam skulle det vara, att emot medborgare hafva haft mera mod, än emot fiender, och att hemma, mera än i tält, hafva fruktat för träldom. Blott en Virginia var det, hvars ära under freden lopp fara, blott en medborgare, en Appius, hvars otyglade lusta var farlig; men om krigslyckan vände sig ifrån dem, voro allas barn blottställde för fara af så många tusen fiender. Dock — han ville icke ens nämna såsom möjligt hvad hvarken Jupiter eller Mars, deras fader, skulle låta vederfaras en stad, som under så lyckliga förebud blifvit grundlagd. Han bad dem erinra sig Aventinus och det heliga berget, att de måtte återföra herraväldet oförkränkt dit, hvarest friheten få månader förut blifvit förvärfvad, och visa att den Romerske krigaren efter decemvirernas fördrifvande vore den samme, som han varit före deras tillsättande, och att Romerska folkets tapperhet icke derigenom vore minskad, att lagarne för alla blifvit lika.» Sedan han så talat vid fotfolkets fanor, ilade han derifrån till rytteriet. »Hurtigt karlar!» ropade han, »öfverträffen fotfolket i tapperhet, såsom I öfverträffen det i anseende och rang. I första sammandrabbningen har fotfolket tryckt fienden tillbaka: släppen I nu ut edra hästar, och drifven honom ur fältet. Han skall icke hålla stånd emot edert påträngande; redan nu, om han står qvar, är det mera af villrådighet än af mod.» De sporra hästarne och ränna löst på den redan af fotfolkets anfall i oordning bragta fienden; somlige genombryta lederna och framtränga till sista linien; andre svänga på fria fältet omkring de redan öfverallt flyktande, afskära de flesta ifrån lägret, rida förbi dem och skrämma dem tillbaka. Fotfolket och konsuln sjelf med hela krigets tyngd kasta sig nu på lägret, hvilket de, med stor blodspillan och ännu större byte, eröfra. — Ryktet om denna slagtning utbredde sig icke allenast till Rom, utan äfven till den andra arméen i Sabinska landet. I Rom väckte det blott en allmän glädje; i lägret eldade det tillika krigarnes mod, att söka uppnå en lika ära. Redan hade Horatius, derigenom att han utskickade dem på ströftåg och lät dem försöka sig i lätta träffningar, vant dem att mera lita på sig sjelfva, än tänka på den skymf, som de under decemvirernas anförande hade lidit, och dessa små strider hade befrämjat hoppet om en lycklig utgång i det hela. Också upphörde icke Sabinerna, stolta af sin framgång under förra året, att reta och utmana dem, frågande: »hvarföre de så förspillde tiden att på röfvarevis rycka fram och rycka tillbaka, och i många och obetydliga träffningar söndersplittra afgörandet af ett enda krig? hvarföre de icke vågade en hufvudslagtning, och öfverlemnade åt lyckan att. på en gång fälla utslag i saken?»  
KAP. 62 Utom det mod, som Romarne af sig sjelfve redan tillräckligt hade samlat, eldades de nu äfven utaf harmen. »Snart skulle den andra hären segersäll återkomma till Rom: de måste till och med uppbära smädelser och beskymfning af fienden! Men när skulle de väl blifva honom vuxne, om de nu icke voro det?» Då konsuln hörde att detta var tonen ibland soldaterna i lägret, kallade han dem till en sammankomst, och talade på följande sätt: »Huru det tillgått på Algidus, det tror jag, soldater, att I hafven hört. Sådan som det höfdes ett fritt folks krigshär att vara, sådan har den hären varit. Genom min ämbetsbroders kloka ledning, genom krigarnes tapperhet är segern vunnen. Hvad mig beträffar, skall min plan, äfvensom mitt mod helt och hållet bero af eder. Kriget kan med fördel dragas ut, det kan också skyndsamt slutas. Skall det dragas på tiden, så vill jag, efter samma plan som jag börjat, så laga, att edert hopp och eder tapperhet dag från dag må tillväxa. Men om I redan egen nog mod, och önsken en afgörande drabbning, välan! uppgifven då här, till tecken af eder vilja och eder tapperhet, ett anskri, sådant som I uti slagtningen skolen uppgifva.» Sedan detta anskri med största liflighet var gifvet, försäkrade konsuln, »att han i gudarnes namn skulle efterkomma deras önskan och följande dagen föra dem till slagtning.» Det öfriga af den dagen tillbragtes med vapnens tillredande. Den följande, i samma ögonblick som Sabinerna sågo den Romerska hären uppställas, framryckte också de sjelfva, ty redan länge hade de önskat ett handgemäng. Slagtningen blef sådan som den måste blifva mellan tvänne arméer, begge uppfyllda af sjelförtröstan, den ena i besittning af en gammal oafbruten ära, den andra stolt öfver en nyligen vunnen ovanlig seger. Sabinerna understödde dessutom sin styrka genom en list. Ty sedan de gifvit sin slagtlinie en lika utsträckning som den Romerska, behöllo de tvåtusen man utom linien, hvilka under sjelfva träffningen skulle falla in på Romarnes venstra flygel. Redan hade ock dessa genom detta anfall i flanken nästan kringränt och öfvermannat denna flygel, då de tvänne legionernas rytteri, vid pass sexhundra man, kastade sig af hästarne och ilade fram i fronten för de redan vikande. Här bödo de icke allenast fienden spetsen, utan eldade tillika fotfolkets mod, först genom jemnvigtens återställande, sedan genom blygseln. Det var förödmjukande för dessa, att rytteriet kämpade både för sig och för andra, under det att de icke en gång uträttade så mycket som afsuttne ryttare.  
KAP. 63  De gingo således tillbaka i striden, som på deras sida hade afstannat, och intogo åter den ställning, ur hvilken de vikit, och i ett ögonblick var icke allenast slagtningen återställd, utan Sabinerna började ock på den flygeln att vika. Betäckte mellan fotfolkets leder, drogo ryttarne sig tillbaka till sina hästar; derifrån ilade de till andra sidan att förkunna segern för de sina, och störtade sig tillika emot fienden, som efter sin starkare flygels nederlag redan förlorat modet. Deras tapperhet var i denna slagtning ibland allas den mest lysande. Konsuln var uppmärksam på allt, berömde de tappra, bannades, om tröghet hos de kämpande någorstäds märktes. De tadlade fäktade strax såsom tappre män, och blygseln verkade på dem lika mycket, som på de andra berömmet. Med förnyadt härskri gjordes af alla och på alla punkter ett kraftfullt bemödande: fienden blef kullkastad och numera var den Romerska styrkan oemotståndlig. Sabinerna, som skingrades hit och dit kring fälten, lemnade sitt läger till byte åt fienden. Romarne återvunno här, icke såsom på Algidus, sina bundsförvandters egendom, utan sin egen, den de under landets sköflingar hade förlorat. För denna dubbla seger, vunnen uti tvänne serskilda fältslag, beslöt senaten af illvilja blott en dags tacksägelsefest till konsulernas ära. Men ouppmanadt gick folket äfven andra dagen talrikt att lofva gudarne, och denna oordentliga folkfest var genom dess hjertlighet, nästan ännu högtidligare. Konsulerna anlände efter aftal inom samma tvänne dagar till staden och utkallade senaten till Marsfältet. När de här aflade berättelse om sina förrättningar, besvärade sig de förnämare senatorerna deröfver, att man med afsigt, för att injaga skräck, höll senat midt ibland soldaterna. För att undvika all anledning till misstydning, flyttade derföre konsulerna senatsförsamlingen till Flaminiska ängen, på den plats, der nu Apollos tempel står, och som redan då bar namn af Apollo. Då senaten här, med stor enhällighet, nekade dem triumf, föredrog menighets-tribunen Lucius Icilius frågan om konsulernas triumf hos folket, der många framstodo till afstyrkande, i synnerhet Cajus Claudius, som med hetta yttrade: »Det vore icke öfver fienderna, utan öfver senaten, som konsulerna ville triumfera, och det som söktes, vore icke en utmärkelse för tapperheten, utan en erkänsla för en enskild förtjenst emot tribunen. Aldrig förr hade frågan om triumf varit ett öfverläggningsämne hos folket; alltid hade undersökning och beslut om denna ärebetygelse tillhört senaten; icke en gång konungarne hade gjort något ingrepp i det första ståndets höga rättighet. Tribunerna borde icke så till all ting sträcka sin ämbetsmakt, att de icke tilläto något statsråd mera finnas. Då först vore staten fri, då först lagarne för alla lika, när hvarje stånd bibehölle sina rättigheter, sitt anseende.» Äfven de öfrige af rådets äldre medlemmar talade mycket till stöd för samma mening, ickedessmindre blef förslaget af alla tribus antaget. Detta var första gången som en triumf, utan senatens samtycke, på folkets befallning blef firad.  
KAP. 64 Denna tribunernas och menighetens seger var på vägen att urarta till en skadlig öfverdrift, genom en öfverenskommelse som gjordes emellan tribunerna att låta sig väljas å nyo och, för att göra sin egen ärelystnad mindre märkbar, äfven bibehålla samma konsuler vid styrelsen. Såsom skäl dertill föregåfvo de en sammangaddning af senaten, hvarigenom menighetens rättigheter, för att skymfa konsulerna, blifvit angripna. »Hvad skulle hända, om konsulerna, förr än lagarne vunnit stadga, genom sina partier ville anfalla nya tribuner? ty icke alltid skulle konsulerna blifva Valerier och Horatier, som mindre gjorde afseende på sin egen makt, än på menighetens frihet.» — Af en för tillfället lycklig händelse föll lotten att förrätta valen just på Marcus Duilius, en klok man, som väl förutsåg det missnöje, som skulle blifva en säker följd af samma ämbetsmäns bibehållande. Då denne förklarade, att han icke skulle göra afseende på någon af de gamla tribunerna, och desse deremot ifrigt yrkade, att han antingen borde tillåta folket en fri omröstning, eller afstå ledningen af valet åt sina ämbetsbröder, hvilka vid dess förrättande mera skulle rådfråga lagen, än patriciernas vilja, kallade Duilius, under den tvist som häraf uppkom, konsulerna fram till tribunernas säten, och frågade dem hvad deras afsigt vore i afseende på konsulsvalet? När desse svarade att de ärnade välja nya konsuler, och han således i sin för menigheten mindre behagliga åsigt fann sig understödd af män, som egde dess förtroende, gick han med dem till folkförsamlingen. Här föreställde han konsulerna för folket och tillsporde dem, hvad de skulle göra i det fall, att Romerska folket, tacksamt för den frihet som det hemma genom dem hade återvunnit, tacksamt för det som de i krig hade uträttat, skulle å nyo välja dem till konsuler; och då de utan förändring förblefvo vid sin tanka, förklarade han dem sitt bifall deröfver, att de ända till slut fortforo att vara decemvirerna olika, och företog derefter valen. När nu fem menighets-tribuner voro valda, men de öfriga föreslagna, för de nio oförsynt sökande tribunernas bemödanden, icke kunde vinna det erforderliga röstantalet, upplöste han församlingen och höll ej heller sedermera någon valdag. Lagens fordran, sade han, vore uppfylld, hvilken, utan att någonstäds bestämma tribunernas antal, endast stadgade att tribuner skulle förordnas, och uppdrog åt dem, som blifvit valda, att sjelfva antaga ämbetsbröder. Han anförde också lagens egna ord, der det heter: »Nu skall val af tio menighets-tribuner anställas, och varda på den dagen färre än tio menighets-tribuner valde, vare då de, som desse sig till ämbetsbröder antaga, med samma rätt laglige menighets-tribuner, som de, hvilka på valdagen till menighets-tribuner utkorades.» — Duilius, som ända till sista ögonblicket förblef vid sin tanka och påstod, att Republiken icke kunde hafva femton menighets-tribuner, segrade derigenom öfver sina medbröders äregirighet och afgick från ämbetet, lika aktad af adeln och af menigheten.  

KAP. 65 De nya menighets-tribunerna fogade sig, vid antagandet af sina ämbetsbröder, efter senatens önskan. De antogo till och med tvänne patricier och fordna konsuler. Spurius Tarpejus och Aulus Aterius. De nya konsulerna Lar1 Herminius och Titus Virginius Coelimontanus*) (448 f. Kr.), hvilka hvarken för adelns eller menighetens sak visade någon utmärkt väld, njöto lugn både inom och utom staten. Menighets-tribunen Lucius Trebonius, uppbragt emot patricierna, emedan han påstod sig af dem hafva blifvit narrad och af sina ämbetsbröder förrådd, vid besättande af de lediga tribunrummen, utverkade en lag, att »den som vid val af menighets-tribuner förde ordet inför Romerska menigheten, han skulle så länge fortsätta valet, till dess tio tribuner blifvit valde.» Han visade sig äfven under hela sin ämbetsförvaltning såsom adelns förföljare, hvarföre också tillnamnet Asper (den sträfve) blef honom tillagdt. — Marcus Geganius Macerinus och Cajus Julius, som dernäst valdes till konsuler**) (447 f. Kr.), qväfde i sin uppkomst tribunernas kabaler emot den unga adeln, utan att förnärma deras ämbete och utan att blottställa senatens värdighet; de afhöllo äfven menigheten ifrån oroligheter, genom uppskof af den utskrifning, som till kriget emot Æquerna och Volskerna var besluten, försäkrande, att då lugn rådde inom staden, vore också utom staden allt lugnt; under borgerliga misshälligheter växte modet hos utlänningarne. Omsorgen för fredens bibehållande verkade också endrägt inom samhället. Men då ett stånd förhöll sig fredligt, trycktes det alltid af det andra ståndet. Då menigheten nu var stilla, började den unga adeln att oförrätta henne. När tribunerna ville bistå de svagare, uträttade detta i början föga, och sedermera voro de icke en gång sjelfva fria från förolämpning, i synnerhet under de sista månaderna af året, dels emedan oförrättandet skedde genom sammansättningar af de mäktigare, dels emedan all ämbetsmakt vanligen emot årets slut var betydligt slappare. Redan hördes menigheten säga, »att man endast kunde hoppas något af tribunatet, när man hade tribuner, som liknade Icilius; nu hade man hela två åren haft tribuner endast till namnet.» De äldre patricierna funno väl å sin sida, att deras unge män voro alltför trotsige, men om måttan ändtligen skulle öfverskridas, sågo de dock heldre att det var deras egne, än motpartiet, som utsväfvade i öfvermod. Så svårt är det att i försvaret af sin frihet iakttaga ett lagom; ty under sken att vilja bibehållas i jemlikhet, höjer hvar och en så sig sjelf, att han nedtrycker den andra; för att undgå att frukta, gör menniskan sig sjelf fruktansvärd, och det våld, vi afvände ifrån oss sjelfva, tillfoga vi andra, likasom det vore nödvändigt att antingen oförrätta eller blifva oförrättad.

  1. Sannolikt har en bokstav fallit bort så att det egentligen ska stå "Lars". Har dock läst "Largius" i en engelsk översättning och "Sp." i en latinsk version.
  • E. R. b. 307. — F. Ch. f. 445.
  • E. R. b. 308. — F. Ch. f. 444.

KAP. 66 De följande konsulerna Titus Quinctius Capitolinus, som var det för fjerde gången, och Agrippa Furius*) (446 f. Kr.) funno vid sitt äntrade hvarken inhemskt split eller utländskt krig, men begge delarne hotade. Så uppretade som både tribunerna och menigheten nu voro emot patricierna, kunde ett utbrott af den borgerliga tvedrägten icke längre hämmas, och hvarje rättegång emot någon af adeln medförde nya strider, som störde folkförsamlingarne. Vid första bullret af dessa grepo Æquerna och Volskerna, såsom på gifvet tecken, till vapen; också derföre, att deras roflystne anförare hade inbillat dem, att »den utskrifning, som för två år sedan varit påbuden, icke kunnat verkställas, emedan menigheten redan då hade vägrat att lyda. Derföre hade inga troppar emot dem blifvit skickade. Genom sjelfsvåld vore krigstukten upplöst. Rom ansåges icke mera för den gemensamma fädernestaden. All den hätskhet och det agg, som de burit till utländningar, vändes nu emot dem sjelfva: nu vore ögonblicket att förraska dessa af inbördes raseri förblindade ulfvar.» — Med förenade härar sköflade de först hela det Latinska området; sedermera, när ingen der ställde sig till motvärn, gingo de, till stor fröjd för krigets anstiftare, plundrande ända till Roms murar, i trakten af den Esquilinska porten, och skymfade staden med skådespelet af dess egors förhärjning. Sedan de derifrån ostraffade aftågat, drifvande bytet framför sig till Corbio; kallade konsuln Quinctius folket till allmän sammankomst.

  • E. R. b. 309. — F. Ch. f. 443.
KAP. 67 Här skall han hafva hållit ett tal af följande innehåll: »Fastän mitt samvete icke förebrår mig något fel, är det dock med den djupaste blygsel som jag framträdt, Quiriter! i eder församling. Detta skullen I erfara, detta skall för efterverlden berättas, att Æquer och Volsker, som nyligen knappt voro Hernikerna vuxne, under Titi Quinctii fjerde konsulat, med vapen i hand, strafflöst kommit till Romerska stadens murar! Hade jag vetat, — ehuru redan länge lefver man så, och sådan är sakernas ställning, att man icke kan ana något godt — dock, om jag vetat att denna skymf just detta året förestod, jag skulle antingen genom landsflykt eller död, om ingen annan räddning ifrån detta äreställe funnits, hafva sökt att den undvika. Således — om män hade burit de vapen, som voro för våra portar, hade Rom under mitt konsulat kunnat eröfras! Nog äreställen hade jag beklädt; nog, ja öfvernog hade jag lefvat; jag hade bordt dö, då jag tredje gången var konsul. Hvilken är det då som de fegaste af alla fiender föraktat? Oss konsuler? eller eder, Quiriter? Om felet är hos oss, skiljen då så ovärdiga personer ifrån styrelsen, och om detta icke är nog, straffen oss dessutom. Är det hos eder — då, Quiriter, måtte ingen bland gudar och menniskor straffa hvad I felat, måtten I blott sjelfve det ångra! Icke eder feghet är det, som de föraktat, icke sin egen tapperhet, på hvilken de förtröstat: så många gånger slagne och på flykten drifne, beröfvade sitt läger, straffade med förlust af land, tvungne under oket, känna de nog både sig sjelfve och eder. Ståndens tvedrägt är denna stadens gift, adelns och menighetens fejder; då vi ingen gräns känna för vår makt, I ingen för eder frihet; då för eder de adeliga, för oss de plebejiska öfverhetsämbeten äro förhatliga — se der orsakerna till deras öfvermod. — I gudarnes namn! hvad är det I viljen? I åstundaden menighets-tribuner: för endrägtens skull hafve vi dem beviljat; I önskaden decemvirer: vi tilläto att de valdes. I ledsnaden vid decemvirerna: vi nödgade dem att nedlägga sitt ämbete. Eder förbittring emot dem fortfor, äfven sedan de återgått till privatståndet: vi sågo utan motstånd de af börd och äreställen utmärktaste män dö och landsförvisas. I villen ånyo välja menighets-tribuner: I valden dem. I önskaden konsuler af edert parti; ehuru vi funno att detta var obilligt emot adeln, sågo vi äfven detta adeliga ämbete bortskänkas af menigheten. Tribunernas bistånd, vadrättighet till folket, menighetens beslut ålagde adeln till efterlefnad, våra rättigheter undertryckta, under förevändning att göra lagarne lika — allt detta hafve vi tålt, och tåle det ännu, När skola då dessa misshälligheter upphöra? När skole vi hafva blott en stad, när skall denna få blifva vårt gemensamma fädernesland? Vi, som äro de öfvervunne, finna oss mera belåtna med lugnet, än I, de segrande. Är det icke nog att I ären oss fruktansvärde? Emot oss besattes Aventinus; emot oss tages det heliga berget i besittning. Men Esquiliæ? var nästan eröfradt, Volskerna bestego vår vall, och ingen var som trängde fienden tillbaka. Emot oss aren I män, emot oss hafven I vapen.  
KAP. 68 Välan då! sedan I här belägrat rådhuset och gjort Forum till en kampplats, och uppfyllt fängelset med stadens yppersta män, gån nu med samma trotsiga mod utom den Esquilinska porten, eller — om I icke en gång detta vågen — så skåden ifrån murarne edra åkrar, som härjas med eld och svärd, och hjordarne, som bortdrifvas såsom byte, och röken af antända hus, som öfverallt uppstiger. Ja, säger man, visserligen är den allmänna ställningen härigenom försämrad: landet brännes, staden belägras, krigshären tillhör fienden. Nå väl: eder enskilda egendom, i hvad ställning är då den? Snart skall hvar och en ifrån landet erhålla tidning om egna förluster. Och hvad egen I då hemma derför till skadestånd? Skola tribunerna måhända återgifva och ersätta eder hvad I förlorat? Ja, med skrik och prat, si mycket I viljen, skola de öfverhopa eder, och med beskyllningar emot de förnäma, och med lagförslag utan ända, och med folkförsamlingar. Men ifrån dessa församlingar har ännu aldrig någon af eder återkommit till sitt hus rikare eller lyckligare. Hvilken har någonsin hemfört till maka och barn annat än hat, missnöjen, allmänna och enskilda fiendskaper, emot hvilka I alltid, icke genom egen dygd och oskuld, utan genom ett främmande bistånd måsten skyddas. Men vid Herkules! då I, anförde af oss konsuler, icke af tribunerna, och i lägret, icke på torget, gjorden krigstjänst, då edert skri på slagfältet för fienderna, icke i folkförsamlingen för Romerska adeln, var förskräckande — då vunnen I byte; då eröfraden I land af fienden; då kommen I, rike på egodelar, rike på ära, såväl för staten som för eder sjelfva, i triumf tillbaka till edert hem och edra penater. Nu — låten I fienden bortgå, belastad med edra egodelar! — Förblifven såsom fastvuxne i edra församlingar och tillbringen edert lif på Forum: äfven dit följer eder nödvändigheten att strida, den I söken undfly. Var det besvärligt att gå emot Volskerna och Æquerna? för portarne är nu kriget. Om det icke derifrån fördrifves, skall det snart vara inom murarne, det skall bestiga Capitolium och borgen och förfölja eder i edra hus. Redan för två år sedan befallde senaten att en utskrifning skulle hållas och en armé föras till Algidus. Vi sitta hemma sysslolöse och käbbla såsom qvinnfolk och glädja oss öfver den närvarande freden och se icke, att af detta lugn ett mångdubbladt krig innan kort åter skall uppvexa. — Jag vet att annat kunde sägas, som vore behagligare än detta; men om också icke min karakter det befallde, tvingar dock nöden mig att heldre tala det som är sant, än det som behagar. Visserligen önskade jag att behaga eder, Quiriter, men långt mera önskar jag att se eder lyckliga, ehurudant ock edert tänkesätt emot mig må blifva. Det är af naturen så skickadt, att den, som talar till folkhopen för enskilda afsigter, är behagligare än den, hvilkens själ endast har det allmänna bästa i ögonmärke; — eller tron I kanhända, att de offentliga smickrarne, de der menighetsdyrkarne, som hvarken unna eder vara i vapen eller i ro, för eder egen fördel reta och uppegga eder? Det är de, som af edert uppviglande skörda antingen heder eller vinning, och som de se, att de under ståndens endrägt betyda alldeles intet, så vilja de heldre uti något ondt — uti uppror och tvedrägt — än uti ingen ting, vara hufvudmän. Kunden I omsider fatta leda till allt detta, kunden I vilja antaga edra fäders och edra egna fordna seder, i stället för dessa nya, så ges det inga straff som jag vägrar att undergå, om jag icke inom få dagar slår och förjagar dessa sköflare af våra egor, fråntager dem deras läger, och ifrån våra portar och murar öfverflyttar till deras städer denna krigsskräck, som nu förorsakat eder bestörtning.»  
KAP. 69 Sällan har någon af menigheten älskad tribun hållit ett tal, som mera vunnit menighetens tycke, än detta tal af den strängaste konsul. Sjelfva det vapenföra manskapet, som vid dylika bekymrande utsigter vanligtvis nyttjade vägrandet af krigstjenst, såsom det skarpaste vapen emot styrelsen, tänkte nu blott på krig och vapen; det flyktande landtfolket och de, som på landet blifvit plundrade och sårade, hvilka berättade ännu rysligare ting, än dem man hade för ögonen, uppfyllde dessutom hela staden med förbittring. Men när senaten trädt tillsamman, var det i synnerhet der som alla vände sig till Quinctius och betraktade honom såsom den ende räddaren af Roms höghet; och de förste bland senatorerna sade, att »hans tal varit värdigt en regerande konsul, värdigt så många konsulat, dem han förut förvaltat, värdigt en hel lefnad, prydd af äreställen, dem han ofta beklädt, oftare förtjenat. Andra konsuler hade, antingen med uppoffrande af adelns värdighet, fegt smickrat menigheten, eller, genom ett sträft försvar af sitt stånds rättigheter, blott mera förbittrat den folkhop de velat tämja. Titus Quinctius hade hållit ett tal med sorgfälligt afseende på senatens höghet, ståndens endrägt och i synnerhet på tidens ställning. De bedja honom och hans ämbetsbroder, att de ville åtaga sig statens försvar; de bedja tribunerna, att de, förenade i tänkesätt med konsulerna, ville låta kriget aflägsnas ifrån staden och murarne och ingifva menigheten, i ett så vådligt läge, hörsamhet för senaten. Det gemensamma fäderneslandet vände sig till tribunerna och anropade deras hjelp, då landet var ödelagdt, staden nästan belägrad.» — Med allmänt samtycke blef nu en utskrifning påbuden och verkställd. Konsulerna hade offentligen förklarat, »att tiden icke tilläte att undersöka skälen till befrielse; alla tjenstpligtige skulle följande dagen vid solens uppgång inställa sig på Marsfältet; efter krigets slut skulle de bestämma en tid till pröfning af deras förfall, som icke låtit anteckna sig i rullorna, och den, hvilkens ursäkt de då icke kunde godkänna, skulle anses såsom rymmare: — i följd häraf var allt vapenfört manskap följande dagen tillstädes. Kohorterna valde hvar för sig sina centurioner, och öfver hvarje kohort sattes två senatorer. Allt detta skall hafva skett med sådan skyndsamhet, att fälttecknen inom samma dag af quaestorerna uttogos ur skattkammaren, fördes till Marsfältet och vid fjerde timman af dagen derifrån afgingo, och att den nya hären, förstärkt med några frivilliga kohorter af gamla krigare, tillbragte natten på tio (Romerska) mils afstånd från staden. Följande dagen fingo de fienderna i ögonsigte och uppslogo sitt läger vid Corbio, tätt intill deras. Tredje dagen börjades striden utan dröjsmål, ty Romarne eggades af vrede, och de andra, som så ofta brutit freden, genom medvetande af sin brottslighet och genom förtviflan.  
KAP. 70 Vid den Romerska hären voro väl begge konsulerna jemlika i ämbetsmakt, dock fördes nu — hvilket i förvaltningen af vigtiga värf är af den största fördel — högsta befälet, med Agrippas begifvande, utaf hans ämbetsbroder. Detta medgifna företräde och denna beredvilliga undergifvenhet vedergällde denne genom den välvilja, hvarmed han gaf sin medkonsul del af sina planer och sin ära, och gjorde honom, ehuru underlägsen, till sin like. I slagtningen förde Quinctius den högra, Agrippa den venstra .flygeln; befälet öfver centern uppdrogs åt underfältherren Spurius Postumius Albus: den andre underfältherren Servius Sulpicius förordnade de till anförare för rytteriet. Fotfolket på högra flygeln kämpade förträffligt, ehuru det af Volskerna rönte ett kraftigt motstånd. Servius Sulpicius bröt med rytteriet midt igenom fiendernas slagtlinie, och ehuru han kunnat taga samma väg tillbaka till de sina, förr än fienden hunnit åter ordna sina brutna leder, valde han heldre att bakifrån angripa honom. Genom detta anfall i ryggen skulle han ock i ett ögonblick hafva sprängt den nu ifrån tvänne sidor tillika hotade fiendtliga hären, om han icke blifvit mött af Volskernas och Æquernas ryttare, som någon stund sysselsatte honom med sitt eget vapen. Då ropade Sulpicius med hög röst till sin tropp: »här vore ingen tid att dröja; de vore kringrände och afskurne från de sina, om de icke af alla krafter bemödade sig att göra slut på denna kavalleriträffning. Men det vore icke nog att drifva ryttarne lefvande på flykten: de måste nedergöra hästar och karlar, på det ingen måtte återvända i slagtningen eller förnya anfallet. Omöjligt kunde desse emotstå dem, för hvilka fotfolkets slutna, linie nödgats vika.» Han talade icke detta för döfva öron: med en enda stöt kastade de hela rytteriet öfverända, störtade en stor mängd af hästarne och genomrände med spjuten både karlar och hästar. Så slutades kavalleridrabbningen. Nu angrepo de fotfolket och skickade bud till konsulerna att berätta hvad de gjort. Der hade den fiendtliga linien redan börjat vika; detta budskap ökade nu modet hos de segrande Romarne och nedslog de vikande Æquerna. I centern, der lederna genom rytteriets anlopp blifvit brutna, börjades först fiendernas nederlag. Derefter blef den venstra flygeln af konsuln Quinctius tillbakakastad; den högra kostade mesta mödan. När Agrippa, hvars raska ålder och kroppsstyrka gaf honom dristighet, såg att det öfverallt i slagtningen gick bättre än hos honom, som här förde befälet, ryckte han fanorna ifrån bärarne, bar dem sjelf framåt och kastade äfven några midt ibland de tätt sammanträngda fienderna. Eggade af fruktan för en sådan skymf rusade soldaterna mot fienden, och så blef segren på alla punkter lika. Nu kom bud ifrån Quinctius, »att han, redan segrande, stode invid fiendens läger, men ville icke inbryta förr, än han visste att slagtningen äfven på den venstra flygeln vore slutad. Om Agrippa redan slagit fienderna, skulle han förena sig med honom, på det hela hären tillika måtte få del af bytet.» Den segrande Agrippa kom, under ömsesidig lyckönskan, till sin segrande ämbetsbroder och till fiendernas läger. Der funno de få försvarare, som i ett ögonblick fördrefvos, och då trängde de utan motstånd inom förskansningarne och återförde tropparne, sedan de erhållit ett rikt byte, och äfven återvunnit sin egendom, som de vid landets härjande hade förlorat. — Jag finner hos författarna, att en triumf hvarken blifvit af konsulerna sjelfva begärd, eller af senaten dem erbuden; det uppgifves dock ingen orsak, hvarföre de antingen försmått eller icke hoppats denna ära. Så mycket jag i ett så vidt afstånd i tid kan gissa, tror jag, att som senaten hade vägrat triumf åt konsulerna Valerius och Horatius, hvilka, utom segren öfver Volskerna och Æquerna, äfven hade förvärfvat äran af det Sabinska krigets fulländande, så hade dessa konsuler försyn för att begära en triumf för endast hälften af de förras bedrifter, så mycket mera som det, om de erhållit den, kunnat tyckas som man mera gjort afseende på personerna, än på förtjensterna.  
KAP. 71  Den ärofulla seger, som vunnits öfver fienderna, fördunklades hemma genom en vanhedrande dom, som folket fällde uti en gränstvist emellan bundsförvandterna. Aricinarne och Ardeaterna, som ofta bekrigat hvarandra för ett tvistigt landstycke, valde slutligen, uttröttade af många ömsesidiga förluster, Romerska folket till domare. De kommo således att försvara sina anspråk; ett folkmöte blef af styrelsen beviljadt, och saken drefs der med mycken hetta. Redan voro vittnen afhörda, och folket, fördeladt i sina tribus, skulle framkallas att begynna omröstningen, då en gammal man vid namn Publius Scaptius, af plebejisk slägt, uppsteg och sade: »Om det är tillåtet, konsuler, att tala i en angelägenhet, som rörer det allmänna, så skall jag icke tillåta, att folket i detta mål missledes.» Då konsulerna förklarade att han, såsom en sladdrare, icke förtjente att höras, och äfveon — när han med full hals ropade, att »man förrådde det allmänna bästa» — befallde att köra bort honom, anropade han tribunerna. Tribunerna, som nästan alltid mera ledas af hopen, än leda honom, hade också nu för den nyfikna menigheten den eftergifvenhet, att Scaptius fick tala hvad han ville. Han började således: »Han vore nu i sitt tredje och åttationde år och hade fordom, uti kriget vid Corioli, tjent såsom soldat i det land, hvarom nu vore fråga; han var då icke mera ung, utan räknade redan sitt tjugonde tjenstår. Derföre kunde han nu berätta en sak, som väl genom tidens längd vore bragt i förgätenhet, men djupt fästad i hans minne, nemligen: att det landstycke, hvarom tvistades, hade hört till Coriolanska området och genom eröfringen af Corioli, efter krigets rätt, blifvit Romersk statsegendom. Han undrade på hvad grund Ardeaterna och Aricinarne kunde hoppas att ifrån Romerska folket, som de i stället för egendomsherre gjort till domare, tillskansa sig ett landstycke, hvarpå de, så länge som Corioli, såsom stat, hade bestånd, aldrig gjort något anspråk. För sin del hade han en ganska kort tid öfrig att lefva; men han hade dock icke kunnat underlåta att äfven såsom gubbe med sin röst — det enda vapen som han nu kunde nyttja — försvara ett land, hvilket han i sin mån, såsom krigare, med sin hand hade eröfrat. Han rådde derföre folket på det högsta att icke af en otidig grannlagenhet dömma till sin egen skada.»  

KAP. 72 När konsulerna märkte, att Scaptius hördes icke allenast med tystnad, utan äfven med bifall, ropade de gudar och menniskor till vittnen, att det vore en oerhörd nedrighet, som var på vägen att föröfvas, och kallade till sig de förnämsta af senatorerna. Med dessa gingo de omkring till tribunerna och besvuro dem att »icke tillåta en den skändligaste handling, till ett ännu skändligare exempel, — den, att såsom domare tillerkänna sig sjelfva den sak, hvarom tvistades, i synnerhet då — om också det vore en domare tillåtet att göra afseende på egen fördel — man visserligen icke genom tillgreppet af detta landstycke skulle vinna så mycket, som man förlorade, om man genom en orättvisa aflägsnade ifrån sig sina bundsförvandter. Ty förlusten af sitt goda namn och af sitt förtroende vore större, än att den kunde beräknas. Och detta utslag skulle sändebuden hemföra! detta skulle bundsförvandterna höra, detta fienderna! med hvilken smärta de förre, med hvilken glädje de sednare! Trodde de väl, att grannfolken skulle tillskrifva Scaptius, det gamla torgskräpet, detta? Scaptius skulle härigenom bringa sitt namn till efterverlden, men Romerska folket spela rôlen af en lagvrängare*) och inkräktare af andras rätt. Ty hvilken domare i ert enskild rättegång hade någonsin vågat att tilldömma sig sjelf den omtvistade saken? Scaptius sjelf, ehuru redan död för all blygsel, skulle väl icke göra detta.» Så ropade konsulerna, så senatorerna; men egennyttan och Scaptius, som förde egennyttans talan, gällde mera. Tribus uppropades och dömde, att landstycket vore Romerska folkets egendom. Det nekas också icke att så var, om man blott vändt sig till andra domare; nu minskas domens skändlighet visserligen icke det minsta af sakens rättvisa. Också funno de Romerska senatorerna denna dom icke mindre vanhedrande och obillig, än Ardeaterna och Aricinarne sjelfva. — Den öfriga delen af året tillbragtes i lugn så väl från inre som från yttre oroligheter.

Livius fjärde bok
Tillbaka till Livius förstasida.

  • Quadruplator, angifvare eller åklagare, egentligen för statsbrott. Ordet, som efter någras tanka hänleder sig deraf, att en sådan egde anspråk på fjerdedelen af de böter, hvartill den anklagade fälldes, nyttjades dock i, synnerhet om legda och falska angifvare, och deraf sedan i allmänhet om bedragare, som af egennytta öfvade svek och ränker, serdeles vid domstolen; således älven om domare. som af vinningslystnad fällde vrång dom.