Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

Denna sida utgörs av anmärkningarna till de sagor som A. U. Bååth (1853-1912) har översatt och som jag har publicerat på Tacitus. De var placerade längst bak i boken Isländska sagor (1925) som innehåller ett urval sagor med moderniserad stavning. Urvalet och moderniseringen har gjorts av Emil Olson (samme man som översatt Heimskringla) och han beskrev ändringarna på följande sätt i sitt förord:

De nedan följande isländska sagorna äro hämtade ur A. U. Bååths båda förträffliga samlingar av översättningar: Fornnordiska sagor (1880) och Från vikingatiden (1888). I texten har, frånsett stavningen och vissa böjningsformer, endast i enstaka fall en ändring skett. En mera genomgripande omarbetning ha däremot de av översättaren till texten fogade anmärkningarna undergått.

A, B, D, E, F, G, H, J, L, M, P, R, S, T, V, Ö
 

Agnafit, "Agnes strand", där denne enligt Ynglingasagan blev hängd av sin brud, Skjalv. Belägenheten av detta ställe är omtvistad. Sannolikast torde det emellertid vara att söka i den sydligaste delen av nuvarande Stadsholmen i Stockholm.
Aldejoborg, staden Ladoga söder om sjön med samma namn i det gamla Gårdarike (Ryssland).
Allting, Islands allmänna ting, inrättat år 930, hölls en gång om året med början kort efter midsommar och varade i fjorton dagar. Tingsplatsen var belägen på de s. k. Tingvallarna (tingsslätten) norr om den stora, fjällomslutna Tingvallasjön i landets sydliga fjärding. Tingsslätten genomflytes av Öxarån, en liten ström, på ömse sidor av vilken de tingsbesökandes bodar (se d. o.) voro uppförda, och begränsas på ömse sidor av djupa klyftor, i öster "Korpklyftan" (isl. Hrafnagjá), i väster "Allmänningsklyftan" (isl. Allmannagjá). Invid den senare fanns en hög klippa, där lagsagomannen hade sin plats och där vissa tingsförhandlingar ägde rum; denna klippa kallades därför lagberget.

Bjarmaland och bjarmer äro i de nordiska sagorna ofta förekommande namn på landet och folket omkring Vita havet och vid mynningen av Dvinafloden.
Bjarne biskop, Bjarne Kolbeinsson, biskop på Orkenöarna (död 1222), bekant även som skald.
Björn. Det isländska ordet húnn, som även betyder björnunge, är namnet för det föremål som omtalas i Hervararsagan och som måste ha varit format som en tärning, då det heter att den har åtta "horn" (d. v. s. hörn) men intet huvud. Det spel som här åsyftas torde ha varit besläktat med "räv och gås".
Bod, namn på de tingsbesökandes tillfälliga bostäder på alltinget, ofta grundfasta hus med tak av vadmal eller linne, vilket togs med hem, när man bröt upp från tinget. Att tälta bodarna var att uppsätta detta tak och invändigt bekläda väggarna med bonader. Bodar kallades också andra tillfälliga bostäder, t. ex. de tält som man hade uppslagna vid hamnställena, medan man gjorde sig redo till en sjöfärd.
Bretland, "britternas land", är det gamla nordiska namnet på Wales och de andra västliga trakter i England, där britterna hade hållit sig kvar.
Brudköp se under böneman.
Brädspel. Isl. hnefatafl, betecknar bl.a. ett slags brädspel, i vilket den förnämsta brickan kallas hnefi. Denna huvudbricka framställes i gåtan i Hervararsagan såsom en kung och de andra brickorna (töflur, fem. plur.) såsom hans sköldmör; dessa dela sig i två partier, av vilka de vita angripa sin egen herre. medan de rödbruna försvara honom. Denna bild erbjöd sig naturligare, dom Hnefi även är namnet på en sjökonung. — Man har i jorden funnit spelbrickor, i synnerhet från den äldre järnåldern, vilka haft tvenne olika färger, en vit och en rödbrun, och bland brickorna har stundom funnits en, som på ett eller annat sätt varit utmärkt framför de övriga.
Bönemannen eller bönordsmannen, som framförde friarens anbud, var oftast hans fader eller någon annan ansedd släkting. Vid brudköpet, som han å den blivande brudgummens vägnar uppgjorde med brudens giftoman, bestämdes storleken av hemgiften och av den motsvarande summa, som brudgummen hade att lägga till det blivande boet, hustruns del i den gemensamma förmögenheten i händelse av äktenskapets upplösning m. m.

Dansktalande. "Dansk tunga", d. v. s. danskt tungomål, var under vikingatiden ett gemensamt namn på språket i alla de nordiska länderna.
Dråpa, sannolikt egentligen ett skaldestycke som upplästes under beledsagning av strängaspel, är inom den isländska poesien benämning på ett längre och mera konstfullt inrättat lovkväde, vanligen bestående av tre avdelningar: inledning, "stävmål" och avslutning. "Stävmålen" utgöra diktens längsta och förnämsta del och utmärkas genom på regelbundna avstånd mötande "stäv" eller omkväden (därav namnet). I motsättning till den förnämligare dråpan står den enklare flocken, som skiljer sig från den förra därigenom, att den är kortare och saknar omkväde. Man ägnade en "flock" åt hövdingar, jarlar o. d., men ej gärna åt konungar eller andra, som man särskilt ville hedra, ty "flocken" ansågs mindre ärofull än dråpan.

Edsbroder, person med vilken man svurit fostbrödralag, fosterbroder.

Fackelsvennerna (isl. kertisveinar) voro vid hovet tjänande förnäma ynglingar, som bl. a. hade till åliggande att hålla facklor framför konungens bord vid måltiderna.
Farman kallades den, som plägade företaga handelsresor till främmande länder.
Fjärding. Island var delat i fyra s. k. "fjärdingar", d. v. s. fjärdedelar: Sydlandet eller Sydlänningarnas fjärding, Västlandet eller Västlänningarnas fjärding, Nordlandet eller Norrlänningarnas fjärding och Östlandet eller Östlänningarnas fjärding. Var och en av dessa landsdelar bestod av tre tingslag ("ting") utom Nordlandet, som hade fyra. Varje tingslag åter omfattade trenne "godord", som förestodos av var sin gode (se d. o.).
Flock, se under dråpa.
Frö är enligt Eddan den ypperste av gudarna. Han råder över regn och solsken samt jordens gröda, och honom bör man anropa för god årsväxt och fred. Hans dyrkan var mycket utbredd i synnerhet i Sverige. Hans bild fördes omkring på fälten för växtlighetens främjande, och man offrade honom levande djur, i synnerhet oxar och svin. En berömd bild av honom fanns, jämte bilder av de båda andra förnämsta gudarna, Oden och Tor, i det forna Uppsala tempel.
Fölgja var enligt fornnordisk tro ett övernaturligt väsende, en skyddsande, som, vanligen i djurgestalt, tänktes ledsaga människan och vara nära förbundet med hennes öde. Varje människa hade sin fölgja, som man tänkte sig på något sätt svara emot hennes lynne eller levnadsställning; en krigisk man hade sålunda t. ex. varg eller björn till fölgja. Fölgjorna uppenbarade sig för människan oftast i drömmar; sagorna omtala dock stundom, att de visat sig för en person i vaket tillstånd. Att se sin egen fölgja ansågs "förebåda en snar död.

Galder, trollsång, magiskt kväde, varigenom man avsåg att åstadkomma övernaturliga verkningar. Galdern framsjöngs under vissa riter, vilkas noggranna iakttagande krävdes för att ernå det åsyftade målet.
Gode, en avledning av ordet gud, var ursprungligen namn på tempelföreståndaren som förestod gudahoven och offren. Godevärdigheten bekläddes av de förnämsta hövdingarna. På Island förbands med densamma alltifrån fristatens grundläggning den världsliga makten, såväl den judiciella som den administrativa och politiska. Efter kristendomens införande var godedömets innebörd helt och hållet av världslig art. Under den äldsta tiden var godarnas antal 39, nämligen 12 i nord-fjärdingen och 9 i vardera av de övriga fjärdingarna. Sedermera ökades antalet i samband med inrättandet av en ny domstol på alltinget med 12 nya godar, vilkas makt dock var mycket begränsad i jämförelse med de gamlas. En godes värdighet liksom hans jurisdiktionsområde kallades godord.
Godord, se under gode.
Godtjod = Redgotaland.
Gårdskonungen står här för: Miklagårdskonungen. Miklagård var det fornnordiska namnet på Bysans, nuvarande Konstantinopel.

Hall kallades en förnämligare och större sal eller boning, sådan som förekom t. ex. vid konungars eller andra furstars hov.
Hallfred vandrådaskald, till börden islänning, var den ryktbaraste av den norske konungen Olav Tryggvessons hirdskalder. Av en tillfällighet träffades han och konungen, varvid denne genast tillsporde honom, om han ville antaga kristendomen. H. sade sig icke ha något emot detta, om konungen själv ville bliva hans gudfader. Efter dopet frågade konungen honom, om han ville bliva hans hirdman. Detta anbud ville H. antaga, endast om konungen lovade att aldrig jaga honom ifrån sig, vad som än hände. Då konungen drog sig för att giva ett sådant löfte, eftersom H. genom sitt häftiga lynne och bitande skämt lätt kunde göra sig skyldig till något som ej borde förbliva onäpst, sade H.: "Dräp mig då!" — "Du är en vandrådaskald", sade konungen, "men min man skall du vara." På detta sätt fick H. sitt tillnamn, som betyder: "en skald som det är vanskligt att komma till rätta med". H. var sedan konung Olav varmt tillgiven, sörjde djupt hans död och diktade en arvdråpa om honom. Hans växlingsrika, men korta liv är tecknat i en särskild liten isländsk saga, "Hallfredssagan". Jämför även Emil Olsons beskrivning av honom i sin översättning av Heimskringla.
Hate, Hradvitnes son, hette en av de ulvar som enligt den gamla nordiska mytologiska föreställningen förfölja och hota att uppsluka solen. Den andres namn var Skoll, som även omtalas i Hervararsagan.
Hedaby var det gamla nordiska namnet på staden Slesvig i Sönderjylland. Hedaby var redan under den tidiga vikingatiden en betydande handelsstad, som förmedlade utbytet mellan Nordsjö- och Östersjöländerna.
Hemmamän: fria män, skylda eller oskylda, som vistades i en mans hus, åto vid hans bord och hjälpte honom i allt som kom för händer.
Herse kallades i Norge den hövding som rådde över ett härad. Hersarna hade från början en mycket självständig ställning, men gjordes genom en reform, som i stor utsträckning genomfördes redan av Harald hårfager, till kungliga ämbetsmän och fingo då vanligen titeln länderman, "länstagare".
Hetsning, se hästting.
Hird kallades i forntiden det följe varmed en konung omgav sig, hans "handgångna män" eller livvakt. Hirden, vars åligganden och privilegier voro ordnade genom särskilda lagstadganden, var i senare tid indelad i tre rangklasser: "hirdman" (i inskränkt mening), "gäster" och "huskarlar" med olika tjänsteplikter och förmåner. Jämför även Emil Olsons beskrivning av hirden i sin översättning av Heimskringla.
Hjalt kallades de knappar som sutto ovanför och nedanför själva handtaget ("mellankavlen") på ett svärdfäste.
Holmgång var en tvekamp under strängt lagbundna former, genom vilken även rättsliga tvister kunde avgöras. Såsom namnet antyder, försiggick ett dylikt envige ursprungligen på små holmar såsom de lämpligaste platserna för sådana strider. Där tillgång på dylika holmar saknades, omgav man stridsplatsen med ett stängsel; stridsplatsen behöll även i denna form sitt gamla namn. Vid holmgång skulle de kämpande bruka endast svärd av en viss längd och växla hugg i en viss ordning, varjämte de hade lov att begagna tre sköldar vardera; dessa sköldar höllos icke av kämparna själva utan av deras sköldsvenner. Då holmgången nyttjades såsom rättsmedel, skulle före stridens början holmgångslagen framsägas av den utmanande. Den utmanade hade rätt att giva första hugget och att sätta en annan man i sitt ställe. Den som först blev sårad, kunde friköpa sig från vidare kamp genom erläggande av en summa, "holmlösen", som vanligen utgjorde tre mark silver (ca 650 gram).
Holmgård är det fornnordiska namnet på staden Novgorod och det novgorodska riket i Gårdarike, d.v.s. Ryssland. Med detta rike stodo de gamla nordborna i livlig förbindelse alltifrån den tid, då svenskarna under Rurik på 800-talet grundlade det ryska väldet.
Holsetuland — det fornnordiska namnet på Holstein.
Hordaland — den närmast kusten liggande delen av Hordaland fylke, i det västanfjällska Norge. Det var delat i Nord- och Sönd-Hordaland.
Hunar och Hunaland äro eg. namn på det hunniska folket och landet. I Eddan och de ohistoriska sagorna användas de emellertid med en mycket obestämd och växlande betydelse om främmande, i synnerhet sydliga folk och länder, även germanska, såsom då t.ex. Sigurd Fåvnesbane i Eddan kallas den "hunske konungen" och där talas om "hunska" kämpar, tärnor, hästar o.s.v. I själva verket är namnet i dessa fornskrifter ett fabelnamn, som med poetisk frihet förlägges till olika trakter, allteftersom hjältens bedrifter kräva. Det skiljes ofta från andra länder genom gränsskogen Myrkviðr ("den mörka skogen"), men förlägges än långt i söder, än högt i norden. I Hervararsagan anges det gränsa upptill Redgotaland, vilket eg. är namn på fastlandsgoternas land, men här användes om Jylland.
Hundrade. På Island bestämdes köpvärdet av jordagods och lösören efter värdet av visst antal alnar vadmal, varvid som enhet räknades hundra (d. v. s. ett storhundrade, hundratjugu) alnar. Hundrade i silver, värdet i silver av "ett hundrade" i vadmal, var efter forntida beräkning två och en halv mark silver (en mark vägde under vikingatiden ungefär 215 gram).
Huskarl kallades i allmänhet en hövdings eller bondes friborne tjänare. Om en särskild betydelse av ordet se under hird.
Hyllningssten Det var i forntiden sed, att då en konung hyllades, han steg upp på en åt detta ändamål helgad sten. Jämför de bekanta Mora stenar vid Uppsala, där de nyvalda svenska konungarna hyllades.
Hämnden kallades blodshämnd, när släktingarna till en dräpt person egenmäktigt utövade den genom att döda banemannen eller någon av hans släkt. Blodshämnden utgick från den betraktelsen, att en manlig familjemedlems dråp innebar en förlust av ära, kraft och socialt inflytande för den dräptes ätt, och att denna förlust måste utjämnas därigenom, att en liknande drabbade dråparens ätt. Det var därför ingalunda nödvändigt, att hämnden drabbade banemannen själv. Tvärtom kunde det ofta synas fördelaktigare att lämna honom i fred och i stället vända sitt vapen mot den mest ansedde mannen inom ätten, även om han ej hade den ringaste del i eller ens visste om dråpet. Blodshämnden var en plikt, som ingen kunde svika utan att vanära sig. Den förorättade kunde dock, såsom även i dessa sagor flerstädes omtalas, låta förlika sig genom böter.
Hästtingen hörde till forntidens mest omtyckta nöjen på Island. I och för dem uppfödde man de hingstar, som hade stora och starka framtänder eller, såsom de kallades, "kamptänder". Till kampplats valdes merendels en slätt med omliggande höjder, på vilka åskådarna togo plats. Hingstarna fördes parvis fram, och då de rest sig på bakbenen och börjat bitas, hade förarna att "hetsa" dem med den s. k. häststaven eller med stötar bakifrån. De mest ansedda hövdingar ledde ofta själva sina hingstar till tävlingen, och stundom voro särskilda domare valda för att avgöra, vilket djur som bitit bäst ifrån sig.
Högsäten (isl. öndvegi) kallas hedersplatserna på långbänkarna i den fornnordiska stugan (se d. o.). Det förnämsta högsätet, i vilket husfadern hade sin plats, var mitt på den långbänk som var till höger för den i stugan inträdande och kallades det "högre" högsätet; mittemot till vänster var en hedersplats, som var förbehållen den förnämsta gästen och som kallades det "lägre" högsätet. De övriga platserna räknades för hedersammare, allteftersom de voro närmare högsätet. Högsätena begränsades framtill av två stora stolpar, som ansågos för familjens helgedom och ofta voro smyckade med utskurna bilder av husets skyddsgudar. De isländska sagorna berätta om norska utvandrare till Island, att de togo med sig sina högsätesstolpar, kastade dem i vattnet, då de nalkades den isländska kusten, och sedan, tagande omen efter dem, bosatte sig på det ställe, där de flöto i land.
Hövund (isl. höfundr), domare. Egentligen: den som avgör en sak (till hefja, lyfta, främja m. m.).

Jom, se under Jomsborg.
Jomsborg
anlades, enligt vad Jomsvikingasagan berättar, på Harald blåtands tid (c: a 935—c: a 985) av Palnatoke i det vendiska Jom, d. v. s. östra delen av ön Wollin utanför den pommerska kusten. Sedan jomsvikingarnas makt blivit bruten i slaget i Hjörungavåg, förlorade Jomsborg det mesta av sin betydenhet, men omtalas även senare såsom en oberoende fästning, till dess den intogs av den norske konungen Magnus den gode. Under danskarnas senare krigståg till Venden nämnes Jomsborg (hos Saxo grammaticus: Julinum) ofta. — Enligt nyaste undersökningar kan mycket av det, som berättas i sagan om Jomsborgs grundläggning och jomsvikingarnas bedrifter, icke anses såsom historiskt styrkt.
Jotunhem ("Jättehem") kallades ursprungligen den värld, som jättarna troddes bebo. Människornas värld tänktes upptaga mitten av jordskivan och vara omgiven av en stor bergmur; denna värld kallas Midgård. Utanför Midgård var Jotunhem, som i synnerhet åt öster och norr troddes vara befolkat av jättar och troll. Senare började man tänka sig Jotunhem såsom ett land beläget på de stora slätterna omkring Vita havet.

Lagberget, se under allting.
Lagsagomannen var den främste ämbetsmannen i den isländska fristaten, ordförande på alltinget och i dess lagstiftande församling, den s. k. "lagrättan". Han valdes för tre år, men kunde omväljas. Sitt namn hade lagsagomannen därav, att han skulle "säga männen lag", d. v. s. tolka lagbestämmelserna och från lagberget på alltinget en gång under en treårsperiod framsäga eller, sedan lagen blivit nedskriven, föreläsa hela lagen.
Lyfting Lyfting kallades ett upphöjt däck i fartygets akter. Här plägade skeppshövdingen uppehålla sig under färder och strider.
Länderman, se under herse.
Löfteskvinna. Vanligen skedde under forntiden på Island liksom i nordens övriga länder trolovningen under vissa högtidliga och av lagen bestämda former; den trolovade mön kallades då fästekvinna eller fästmö, och hon var då bunden vid sin blivande make med band, som voro nästan lika oupplösliga som det fullbordade äktenskapets. Ibland kunde emellertid en ung kvinna av sin giftoman bortlovas under mera lösa former eller med uppställande av vissa villkor, som först skulle fyllas, o. d.; hon hette då löfteskvinna. I detta fall var hon mindre bunden och oftast blott för en viss tid.

Miklagård  var det fornnordiska namnet på Bysans, nuvarande Konstantinopel (Istanbul).
Myramännen kallades Egil Skallagrimssons släkt, emedan hans och hans efterkommandes gård Borg var belägen på ett område, som hette Myrar (d. v. s. "myrarna"), vid Borgarfjorden i sydvästra Island.

Primsigna  kallades det, att man lät pryda sig med korsets tecken (mottog primum signum, det första tecknet) till bevis på att man hyllade kristendomen, fastän man ej antagit dopet. Under den livliga förbindelsen mellan nordborna och det kristna västerlandet, särskilt de britanniska öarna, redan före kristendomens införande i norden omtalas det ofta, att nordbor underkastade sig denna ceremoni. Detta halva steg mot kristendomen förestavades säkerligen ofta av rent praktiska skäl.

Redgotaland, se under Hunar.

Schackspelet benämnes i texten "konung Itreks tavel (d. v. s. brädspel)". Itrek, som är namnet på den ene kungen i schackspelet, synes ursprungligen ha varit ett namn på Oden. Den andre kungen i spelet kallas Andadr, sannolikt ett jättenamn. Dessa benämningar på schackspelets konungar synas visa, att man låtit schackbrickorna föreställa åsarnas och jättarnas skaror, som fördes till kamp mot varandra.
Sejd kallades i forntiden en särskild art av trolldom, som synes ha varit förbunden med kokning av magiska örter o. d. och som trollkarlen eller trollkonan utövade under natten, sittande på en för ändamålet inrättad ställning (isl. hjallr) och under framsägning av mystiska trollformler.
Skoggångsman var benämningen på den till full fredlöshet ("skoggång") dömde. Han fick en dags frist för att nå skog eller obygd och var sedan fågelfri för alla och envar i landet. Enligt lagen räckte denna fredlöshet för livstiden, men det framgår av enstaka berättelser i sagorna, att "lagrättan" (se under lagsagoman) i äldre tid i vissa fall kunnat benåda. Den fredlöse fick icke hjälpas ur ur landet, och om han det oaktat lyckades taga sig bort, fick han aldrig vända tillbaka, och han kunde i utlandet strafflöst dräpas av andra islänningar. I kristen tid var han utestängd från kristen begravning. Hans förmögenhet beslagtogs. Barn, som avlats under fredlöshetstiden, saknade arvsrätt. — En annan lindrigare art av fredlöshet bestod däri, att brottslingen dömdes till landsförvisning på tre år och till konfiskation av all egendom. En till sådan fredlöshet dömd kallades "livringsman" (isl. fjörbaugsmaðr). emedan han för att undgå full fredlöshet skulle till goden betala en silverring av en marks vikt; denna ring, varmed den dömde sålunda frälste sitt liv, benämndes "livring" (isl. fjörbaugr). "Livringsmannen" hade rätt att vistas på trenne i domen bestämda gårdar, tills han fick tillfälle att lämna landet, men om han icke reste, ådrog han sig full fredlöshet.
Skoll, se under Hate.
Skålen var det gemensamma sovrummet på en forntida isländsk gård. Liksom de övriga byggnaderna utgjordes den av ett särskilt hus, byggt vägg i vägg med vissa av de andra (stugan, "eldhuset", d. v. s. köket, m. fl.). Genom tvenne rader av inre stolpar delades den i tre skepp, två sidoförhöjningar och ett lägre golv i mitten. Sidoförhöjningarna, som här kallades "säten", begagnades som sovplatser för folket på gården; vanligen voro de medelst upphängda bonader eller låga träväggar delade i mindre rum, som sålunda bildade ett slags väggfasta sängar. "Sätena" begränsades framtill av tjocka på kant resta plankor, som kallades "sätesstockar" och som om dagen begagnades till sittplatser. I ena ändan av skålen funnos ofta en eller flera med dörr försedda avbalkningar, som bildade särskilda sängkamrar eller sängrum med en eller flera sängar för husbondfolket och deras barn samt för förnäma gäster. Till skydd mot överfall ledde från sängkammaren ofta en lönndörr ut till gången mellan väggpanelningen och själva väggen i huset.
Sommar och vinter. Året indelades under forntiden i tvenne halvår, sommarhalvåret och vinterhalvåret. Det förra tog sin början i mitten av april, det senare i mitten av oktober.
Stuga kallades det hus (rum) på en isländsk gård, där man vanligtvis vistades under dagen, där man intog sina måltider, tog emot gäster o. s. v. Stugan var en ryggåsbyggnad, som genom två rader inre stolpar delades i tre skepp. I mitten var "golvet" av tätstampad lera med en eller flera eldstäder eller bål ("långeldar"), omgivna av på kant resta stenar. Rummet utanför "golvet", mellan detta och väggarna, upptogs av förhöjningar, "pallarna" kallade, omkring en halv aln högre än "golvet" och vanligen brädbeklädda. Sidoförhöjningarna kallades "långpallar", och motsvarande förhöjning längs gavelväggen hette "tvärpallen". Ovanpå dessa "pallar" voro anbragta fasta bänkar, som stödde sig mot väggpanelningen och som benämndes "långbänkar", resp. "tvärbänken". Framför bänkarna ställdes vid måltiderna borden, i äldre tid ett för var person, senare större bord, tämligen långa men mycket smala. Borden voro lösa och togos bort efter slutad måltid. Genom stolparna delades stugan på tvären i avdelningar, "stavgolv", vilkas antal berodde på stugans längd. Det mittersta av dessa på vardera sidan utgjorde hedersplatserna (se högsäte).
Svart flinta. Med detta uttryck (isl. hrafntinna, "korpflinta") betecknas här isländsk obsidian, en vacker, svart, glänsande bergart.
Sämund: Sämund Sigfusson med tillnamnet den lärde, född 1056 och död 1133, bekant för sin stora lärdom, som han förvärvat genom studier i utlandet, och skattad som sin tids främsta litterära auktoritet. Han var Islands förste historiske författare, men alla hans — på latin skrivna — skrifter ha gått förlorade och äro kända endast genom citat hos senare författare. Sämund grundade på sin gård Odde en lärd skola, som under lång tid framåt hade stor betydelse för den lärda bildningen på Island och där bl. a. den berömde historieskrivaren Snorre Sturlasson fick sin uppfostran.
Sängrum, se under skåle.
Söderöarna var de gamla nordbornas namn på Hebriderna.

Tavel. Under detta namn sammanfattades i forntiden schackspel och flera olika slag av brädspel.
Tun kallas alltjämt på Island den inhägnade gräsbevuxna tomten närmast omkring en gård.
Tvärbänk, se under stuga.

Valslunga, ett slags kastmaskin.
Viken hette i forntiden kustlandet omkring nuvarande Kristianiafjorden (Oslofjorden) jämte Bohuslän ned till Göta älv.

Östman, eg.: man som kommit öster ifrån till Island; i allmänhet betecknas med detta ord en norrman.
Öxarå, se under allting.

Tillbaka till början av sidan eller Isländska sagors förstasida.