| |
Denna sida utgörs av anmärkningarna till de sagor som
A. U. Bååth (1853-1912) har översatt och som jag har publicerat på Tacitus.
De var placerade längst bak i boken Isländska sagor (1925) som
innehåller ett urval sagor med moderniserad stavning. Urvalet och
moderniseringen har gjorts av Emil Olson (samme man som översatt
Heimskringla) och han beskrev ändringarna på
följande sätt i sitt förord:
De nedan följande isländska sagorna äro hämtade ur A. U. Bååths båda
förträffliga samlingar av översättningar: Fornnordiska sagor (1880)
och Från vikingatiden (1888). I texten har, frånsett stavningen och
vissa böjningsformer, endast i enstaka fall en ändring skett. En mera
genomgripande omarbetning ha däremot de av översättaren till texten fogade
anmärkningarna undergått.
A,
B, D,
E, F, G, H, J,
L, M, P,
R, S, T,
V, Ö
|
Agnafit, "Agnes strand", där denne enligt
Ynglingasagan
blev hängd av sin brud, Skjalv. Belägenheten av detta ställe är
omtvistad. Sannolikast torde det emellertid vara att söka i den
sydligaste delen av nuvarande Stadsholmen i Stockholm.
Aldejoborg, staden Ladoga söder om sjön med samma namn i det gamla
Gårdarike (Ryssland).
Allting, Islands allmänna ting, inrättat år
930, hölls en gång om året med början kort efter midsommar och varade i
fjorton dagar. Tingsplatsen var belägen på de s. k. Tingvallarna
(tingsslätten) norr om den stora, fjällomslutna Tingvallasjön i landets
sydliga fjärding. Tingsslätten genomflytes av Öxarån, en liten ström, på
ömse sidor av vilken de tingsbesökandes bodar (se
d. o.)
voro uppförda, och begränsas på ömse sidor av djupa klyftor, i öster
"Korpklyftan" (isl. Hrafnagjá), i väster "Allmänningsklyftan" (isl.
Allmannagjá). Invid den senare fanns en hög klippa, där lagsagomannen
hade sin plats och där vissa tingsförhandlingar ägde rum; denna klippa
kallades därför lagberget. |
Bjarmaland och
bjarmer äro i de nordiska sagorna ofta
förekommande namn på landet och folket omkring Vita havet och vid mynningen
av Dvinafloden.
Bjarne biskop, Bjarne Kolbeinsson, biskop
på Orkenöarna (död 1222), bekant även som skald.
Björn. Det isländska ordet húnn, som även
betyder björnunge, är namnet för det föremål som omtalas i
Hervararsagan
och som måste ha varit format som en tärning, då det heter att den har åtta
"horn" (d. v. s. hörn) men intet huvud. Det spel som här åsyftas torde ha
varit besläktat med "räv och gås".
Bod, namn på de
tingsbesökandes tillfälliga bostäder på alltinget, ofta grundfasta hus med
tak av vadmal eller linne, vilket togs med hem, när man bröt upp från
tinget. Att tälta bodarna var att uppsätta detta tak och invändigt
bekläda väggarna med bonader. Bodar kallades också andra tillfälliga
bostäder, t. ex. de tält som man hade uppslagna vid hamnställena, medan man
gjorde sig redo till en sjöfärd.
Bretland,
"britternas land", är det gamla nordiska namnet på Wales och de andra
västliga trakter i England, där britterna hade hållit sig kvar.
Brudköp se under
böneman.
Brädspel. Isl. hnefatafl, betecknar
bl.a. ett slags brädspel, i vilket den förnämsta brickan kallas
hnefi. Denna huvudbricka framställes i gåtan
i Hervararsagan såsom en kung och de
andra brickorna (töflur, fem. plur.) såsom hans sköldmör; dessa
dela sig i två partier, av vilka de vita angripa sin egen herre. medan
de rödbruna försvara honom. Denna bild erbjöd sig naturligare, dom
Hnefi även är namnet på en sjökonung. — Man har i jorden funnit
spelbrickor, i synnerhet från den äldre järnåldern, vilka haft tvenne
olika färger, en vit och en rödbrun, och bland brickorna har stundom
funnits en, som på ett eller annat sätt varit utmärkt framför de
övriga.
Bönemannen eller
bönordsmannen, som framförde friarens
anbud, var oftast hans fader eller någon annan ansedd släkting. Vid
brudköpet, som han å den blivande brudgummens vägnar uppgjorde med brudens
giftoman, bestämdes storleken av hemgiften och av den motsvarande summa, som
brudgummen hade att lägga till det blivande boet, hustruns del i den
gemensamma förmögenheten i händelse av äktenskapets upplösning m. m. |
Dansktalande. "Dansk
tunga", d. v. s. danskt tungomål, var under vikingatiden ett gemensamt namn
på språket i alla de nordiska länderna.
Dråpa, sannolikt
egentligen ett skaldestycke som upplästes under beledsagning av strängaspel,
är inom den isländska poesien benämning på ett längre och mera konstfullt
inrättat lovkväde, vanligen bestående av tre avdelningar: inledning, "stävmål"
och avslutning. "Stävmålen" utgöra diktens längsta och förnämsta del och
utmärkas genom på regelbundna avstånd mötande "stäv" eller omkväden (därav
namnet). I motsättning till den förnämligare dråpan står den enklare
flocken, som skiljer sig från den förra därigenom, att den är kortare och
saknar omkväde. Man ägnade en "flock" åt hövdingar, jarlar o. d., men ej
gärna åt konungar eller andra, som man särskilt ville hedra, ty "flocken"
ansågs mindre ärofull än dråpan. |
Edsbroder, person med vilken man svurit
fostbrödralag, fosterbroder. |
Fackelsvennerna (isl. kertisveinar) voro vid hovet tjänande förnäma
ynglingar, som bl. a. hade till åliggande att hålla facklor framför
konungens bord vid måltiderna.
Farman kallades den, som plägade företaga handelsresor till främmande
länder.
Fjärding. Island var delat i fyra s. k.
"fjärdingar", d. v. s. fjärdedelar: Sydlandet eller Sydlänningarnas
fjärding, Västlandet eller Västlänningarnas fjärding, Nordlandet eller
Norrlänningarnas fjärding och Östlandet eller Östlänningarnas fjärding. Var
och en av dessa landsdelar bestod av tre tingslag ("ting") utom Nordlandet,
som hade fyra. Varje tingslag åter omfattade trenne "godord", som förestodos
av var sin gode (se
d. o.).
Flock, se under
dråpa.
Frö är enligt Eddan den ypperste av gudarna. Han råder över regn och solsken
samt jordens gröda, och honom bör man anropa för god årsväxt och fred. Hans
dyrkan var mycket utbredd i synnerhet i Sverige. Hans bild fördes omkring på
fälten för växtlighetens främjande, och man offrade honom levande djur, i
synnerhet oxar och svin. En berömd bild av honom fanns, jämte bilder av de
båda andra förnämsta gudarna, Oden och Tor, i det forna Uppsala tempel.
Fölgja var enligt fornnordisk tro ett övernaturligt väsende, en skyddsande,
som, vanligen i djurgestalt, tänktes ledsaga människan och vara nära
förbundet med hennes öde. Varje människa hade sin fölgja, som man tänkte sig
på något sätt svara emot hennes lynne eller levnadsställning; en krigisk man
hade sålunda t. ex. varg eller björn till fölgja. Fölgjorna uppenbarade sig
för människan oftast i drömmar; sagorna omtala dock stundom, att de visat
sig för en person i vaket tillstånd. Att se sin egen fölgja ansågs "förebåda
en snar död. |
Galder, trollsång, magiskt kväde,
varigenom man avsåg att åstadkomma övernaturliga verkningar. Galdern
framsjöngs under vissa riter, vilkas noggranna iakttagande krävdes för att
ernå det åsyftade målet.
Gode, en avledning av ordet gud, var ursprungligen namn på
tempelföreståndaren som förestod gudahoven och offren. Godevärdigheten
bekläddes av de förnämsta hövdingarna. På Island förbands med densamma
alltifrån fristatens grundläggning den världsliga makten, såväl den
judiciella som den administrativa och politiska. Efter kristendomens
införande var godedömets innebörd helt och hållet av världslig art. Under
den äldsta tiden var godarnas antal 39, nämligen 12 i nord-fjärdingen och 9
i vardera av de övriga fjärdingarna. Sedermera ökades antalet i samband med
inrättandet av en ny domstol på alltinget med 12 nya godar, vilkas makt dock
var mycket begränsad i jämförelse med de gamlas. En godes värdighet liksom
hans jurisdiktionsområde kallades godord.
Godord, se under
gode.
Godtjod = Redgotaland.
Gårdskonungen står här för:
Miklagårdskonungen. Miklagård var det fornnordiska namnet på Bysans,
nuvarande Konstantinopel. |
Hall kallades en
förnämligare och större sal eller boning, sådan som förekom t. ex. vid
konungars eller andra furstars hov.
Hallfred
vandrådaskald, till börden islänning, var den ryktbaraste av
den norske konungen Olav Tryggvessons hirdskalder. Av en tillfällighet
träffades han och konungen, varvid denne genast tillsporde honom, om han
ville antaga kristendomen. H. sade sig icke ha något emot detta, om konungen
själv ville bliva hans gudfader. Efter dopet frågade konungen honom, om han
ville bliva hans hirdman. Detta anbud ville H. antaga, endast om konungen
lovade att aldrig jaga honom ifrån sig, vad som än hände. Då konungen drog
sig för att giva ett sådant löfte, eftersom H. genom sitt häftiga lynne och
bitande skämt lätt kunde göra sig skyldig till något som ej borde förbliva
onäpst, sade H.: "Dräp mig då!" — "Du är en vandrådaskald", sade konungen,
"men min man skall du vara." På detta sätt fick H. sitt tillnamn, som
betyder: "en skald som det är vanskligt att komma till rätta med". H. var
sedan konung Olav varmt tillgiven, sörjde djupt hans död och diktade en
arvdråpa om honom. Hans växlingsrika, men korta liv är tecknat i en särskild
liten isländsk saga, "Hallfredssagan". Jämför även
Emil Olsons beskrivning av honom i sin översättning av
Heimskringla.
Hate, Hradvitnes son,
hette en av de ulvar som enligt den gamla nordiska mytologiska
föreställningen förfölja och hota att uppsluka solen. Den andres namn var
Skoll, som även omtalas i
Hervararsagan.
Hedaby var det gamla nordiska namnet på
staden Slesvig i Sönderjylland. Hedaby var redan under den tidiga
vikingatiden en betydande handelsstad, som förmedlade utbytet mellan
Nordsjö- och Östersjöländerna.
Hemmamän: fria män, skylda
eller oskylda, som vistades i en mans hus, åto vid hans bord och hjälpte
honom i allt som kom för händer.
Herse kallades i Norge den hövding som rådde över ett härad.
Hersarna hade från början en mycket självständig ställning, men gjordes
genom en reform, som i stor utsträckning genomfördes redan av Harald
hårfager, till kungliga ämbetsmän och fingo då vanligen titeln länderman,
"länstagare".
Hetsning, se
hästting.
Hird kallades i
forntiden det följe varmed en konung omgav sig, hans "handgångna män" eller
livvakt. Hirden, vars åligganden och privilegier voro ordnade genom
särskilda lagstadganden, var i senare tid indelad i tre rangklasser:
"hirdman" (i inskränkt mening), "gäster" och "huskarlar" med olika
tjänsteplikter och förmåner. Jämför även
Emil Olsons beskrivning av hirden i sin översättning av
Heimskringla.
Hjalt kallades de knappar som sutto ovanför och nedanför själva handtaget
("mellankavlen") på ett svärdfäste.
Holmgång var en tvekamp under strängt lagbundna former,
genom vilken även rättsliga tvister kunde avgöras. Såsom namnet
antyder, försiggick ett dylikt envige ursprungligen på små holmar
såsom de lämpligaste platserna för sådana strider. Där tillgång på
dylika holmar saknades, omgav man stridsplatsen med ett stängsel;
stridsplatsen behöll även i denna form sitt gamla namn. Vid holmgång
skulle de kämpande bruka endast svärd av en viss längd och växla hugg
i en viss ordning, varjämte de hade lov att begagna tre sköldar
vardera; dessa sköldar höllos icke av kämparna själva utan av deras
sköldsvenner. Då holmgången nyttjades såsom rättsmedel, skulle före
stridens början holmgångslagen framsägas av den utmanande. Den
utmanade hade rätt att giva första hugget och att sätta en annan man i
sitt ställe. Den som först blev sårad, kunde friköpa sig från vidare
kamp genom erläggande av en summa, "holmlösen", som vanligen utgjorde
tre mark silver (ca 650 gram).
Holmgård är det fornnordiska namnet på staden
Novgorod och det novgorodska riket i Gårdarike, d.v.s. Ryssland. Med
detta rike stodo de gamla nordborna i livlig förbindelse alltifrån den
tid, då svenskarna under Rurik på 800-talet grundlade det ryska
väldet.
Holsetuland — det fornnordiska namnet på
Holstein.
Hordaland — den närmast kusten liggande
delen av Hordaland fylke, i det västanfjällska Norge. Det var delat i Nord-
och Sönd-Hordaland.
Hunar och Hunaland äro eg. namn på
det hunniska folket och landet. I Eddan och de ohistoriska sagorna
användas de emellertid med en mycket obestämd och växlande betydelse
om främmande, i synnerhet sydliga folk och länder, även germanska,
såsom då t.ex. Sigurd Fåvnesbane i Eddan kallas den "hunske konungen"
och där talas om "hunska" kämpar, tärnor, hästar o.s.v. I själva
verket är namnet i dessa fornskrifter ett fabelnamn, som med poetisk
frihet förlägges till olika trakter, allteftersom hjältens bedrifter
kräva. Det skiljes ofta från andra länder genom gränsskogen Myrkviðr
("den mörka skogen"), men förlägges än långt i söder, än högt i
norden. I Hervararsagan anges det gränsa upptill Redgotaland,
vilket eg. är namn på fastlandsgoternas land, men här användes om
Jylland.
Hundrade. På Island bestämdes köpvärdet
av jordagods och lösören efter värdet av visst antal alnar vadmal, varvid
som enhet räknades hundra (d. v. s. ett storhundrade, hundratjugu) alnar.
Hundrade i silver, värdet i silver av "ett hundrade" i vadmal, var efter
forntida beräkning två och en halv mark silver (en
mark vägde under vikingatiden ungefär 215 gram).
Huskarl kallades i allmänhet en hövdings eller bondes friborne
tjänare. Om en särskild betydelse av ordet se under
hird.
Hyllningssten Det var i forntiden sed, att då en konung hyllades,
han steg upp på en åt detta ändamål helgad sten. Jämför de bekanta Mora
stenar vid Uppsala, där de nyvalda svenska konungarna hyllades.
Hämnden kallades blodshämnd, när
släktingarna till en dräpt person egenmäktigt utövade den genom att döda
banemannen eller någon av hans släkt. Blodshämnden utgick från den
betraktelsen, att en manlig familjemedlems dråp innebar en förlust av ära,
kraft och socialt inflytande för den dräptes ätt, och att denna förlust
måste utjämnas därigenom, att en liknande drabbade dråparens ätt. Det var
därför ingalunda nödvändigt, att hämnden drabbade banemannen själv. Tvärtom
kunde det ofta synas fördelaktigare att lämna honom i fred och i stället
vända sitt vapen mot den mest ansedde mannen inom ätten, även om han ej hade
den ringaste del i eller ens visste om dråpet. Blodshämnden var en plikt,
som ingen kunde svika utan att vanära sig. Den förorättade kunde dock, såsom
även i dessa sagor flerstädes omtalas, låta förlika sig genom böter.
Hästtingen hörde till forntidens mest omtyckta nöjen på Island. I och
för dem uppfödde man de hingstar, som hade stora och starka framtänder
eller, såsom de kallades, "kamptänder". Till kampplats valdes merendels en
slätt med omliggande höjder, på vilka åskådarna togo plats. Hingstarna
fördes parvis fram, och då de rest sig på bakbenen och börjat bitas, hade
förarna att "hetsa" dem med den s. k. häststaven eller med stötar bakifrån.
De mest ansedda hövdingar ledde ofta själva sina hingstar till tävlingen,
och stundom voro särskilda domare valda för att avgöra, vilket djur som
bitit bäst ifrån sig.
Högsäten (isl.
öndvegi) kallas hedersplatserna på långbänkarna i den fornnordiska
stugan (se d. o.). Det
förnämsta högsätet, i vilket husfadern hade sin plats, var mitt på den
långbänk som var till höger för den i stugan inträdande och kallades det
"högre" högsätet; mittemot till vänster var en hedersplats, som var
förbehållen den förnämsta gästen och som kallades det "lägre" högsätet. De
övriga platserna räknades för hedersammare, allteftersom de voro närmare
högsätet. Högsätena begränsades framtill av två stora stolpar, som ansågos
för familjens helgedom och ofta voro smyckade med utskurna bilder av husets
skyddsgudar. De isländska sagorna berätta om norska utvandrare till Island,
att de togo med sig sina högsätesstolpar, kastade dem i vattnet, då de
nalkades den isländska kusten, och sedan, tagande omen efter dem, bosatte
sig på det ställe, där de flöto i land.
Hövund (isl. höfundr), domare.
Egentligen: den som avgör en sak (till hefja, lyfta, främja m. m.). |
Jom,
se under Jomsborg.
Jomsborg anlades, enligt vad
Jomsvikingasagan berättar, på Harald
blåtands tid (c: a 935—c: a 985) av Palnatoke i det vendiska Jom, d. v. s.
östra delen av ön Wollin utanför den pommerska kusten. Sedan jomsvikingarnas
makt blivit bruten i slaget i Hjörungavåg, förlorade Jomsborg det mesta av
sin betydenhet, men omtalas även senare såsom en oberoende fästning, till
dess den intogs av den norske konungen Magnus den gode. Under danskarnas
senare krigståg till Venden nämnes Jomsborg (hos Saxo grammaticus:
Julinum) ofta. — Enligt nyaste undersökningar kan mycket av det, som
berättas i sagan om Jomsborgs grundläggning och jomsvikingarnas bedrifter,
icke anses såsom historiskt styrkt.
Jotunhem ("Jättehem") kallades
ursprungligen den värld, som jättarna troddes bebo. Människornas värld
tänktes upptaga mitten av jordskivan och vara omgiven av en stor bergmur;
denna värld kallas Midgård. Utanför Midgård var Jotunhem, som
i synnerhet åt öster och norr troddes vara befolkat av jättar och troll.
Senare började man tänka sig Jotunhem såsom ett land beläget på de
stora slätterna omkring Vita havet. |
Lagberget, se
under allting.
Lagsagomannen var den främste ämbetsmannen i den isländska fristaten,
ordförande på alltinget och i dess lagstiftande församling, den s. k. "lagrättan".
Han valdes för tre år, men kunde omväljas. Sitt namn hade lagsagomannen
därav, att han skulle "säga männen lag", d. v. s. tolka lagbestämmelserna
och från lagberget på alltinget en gång under en treårsperiod framsäga
eller, sedan lagen blivit nedskriven, föreläsa hela lagen.
Lyfting Lyfting kallades ett upphöjt däck i
fartygets akter. Här plägade skeppshövdingen uppehålla sig under färder och
strider.
Länderman, se under
herse.
Löfteskvinna. Vanligen skedde under
forntiden på Island liksom i nordens övriga länder trolovningen under vissa
högtidliga och av lagen bestämda former; den trolovade mön kallades då
fästekvinna eller fästmö, och hon var då bunden vid sin blivande make med
band, som voro nästan lika oupplösliga som det fullbordade äktenskapets.
Ibland kunde emellertid en ung kvinna av sin giftoman bortlovas under mera
lösa former eller med uppställande av vissa villkor, som först skulle
fyllas, o. d.; hon hette då löfteskvinna. I detta fall var hon mindre
bunden och oftast blott för en viss tid. |
Miklagård var det
fornnordiska namnet på Bysans, nuvarande Konstantinopel
(Istanbul).
Myramännen kallades Egil Skallagrimssons
släkt, emedan hans och hans efterkommandes gård Borg var belägen på ett
område, som hette Myrar (d. v. s. "myrarna"), vid Borgarfjorden i sydvästra
Island. |
Primsigna
kallades det, att man lät pryda sig med korsets tecken (mottog primum
signum, det första tecknet) till bevis på att man hyllade kristendomen,
fastän man ej antagit dopet. Under den livliga förbindelsen mellan nordborna
och det kristna västerlandet, särskilt de britanniska öarna, redan före
kristendomens införande i norden omtalas det ofta, att nordbor underkastade
sig denna ceremoni. Detta halva steg mot kristendomen förestavades
säkerligen ofta av rent praktiska skäl. |
Redgotaland, se under Hunar. |
Schackspelet benämnes
i texten "konung Itreks tavel (d. v. s. brädspel)". Itrek, som är
namnet på den ene kungen i schackspelet, synes ursprungligen ha varit ett
namn på Oden. Den andre kungen i spelet kallas Andadr, sannolikt ett
jättenamn. Dessa benämningar på schackspelets konungar synas visa, att man
låtit schackbrickorna föreställa åsarnas och jättarnas skaror, som fördes
till kamp mot varandra.
Sejd kallades i forntiden en särskild art av trolldom, som synes ha
varit förbunden med kokning av magiska örter o. d. och som trollkarlen eller
trollkonan utövade under natten, sittande på en för ändamålet inrättad
ställning (isl. hjallr) och under framsägning av mystiska
trollformler.
Skoggångsman var
benämningen på den till full fredlöshet ("skoggång") dömde. Han fick en dags
frist för att nå skog eller obygd och var sedan fågelfri för alla och envar
i landet. Enligt lagen räckte denna fredlöshet för livstiden, men det
framgår av enstaka berättelser i sagorna, att "lagrättan" (se under
lagsagoman) i
äldre tid i vissa fall kunnat benåda. Den fredlöse fick icke hjälpas ur ur
landet, och om han det oaktat lyckades taga sig bort, fick han aldrig vända
tillbaka, och han kunde i utlandet strafflöst dräpas av andra islänningar. I
kristen tid var han utestängd från kristen begravning. Hans förmögenhet
beslagtogs. Barn, som avlats under fredlöshetstiden, saknade arvsrätt. — En
annan lindrigare art av fredlöshet bestod däri, att brottslingen dömdes till
landsförvisning på tre år och till konfiskation av all egendom. En till
sådan fredlöshet dömd kallades "livringsman" (isl. fjörbaugsmaðr).
emedan han för att undgå full fredlöshet skulle till goden betala en
silverring av en marks vikt; denna ring, varmed den dömde sålunda frälste
sitt liv, benämndes "livring" (isl. fjörbaugr). "Livringsmannen" hade
rätt att vistas på trenne i domen bestämda gårdar, tills han fick tillfälle
att lämna landet, men om han icke reste, ådrog han sig full fredlöshet.
Skoll, se under
Hate.
Skålen var det
gemensamma sovrummet på en forntida isländsk gård. Liksom de övriga
byggnaderna utgjordes den av ett särskilt hus, byggt vägg i vägg med vissa
av de andra (stugan, "eldhuset", d. v. s. köket, m. fl.). Genom tvenne rader
av inre stolpar delades den i tre skepp, två sidoförhöjningar och ett lägre
golv i mitten. Sidoförhöjningarna, som här kallades "säten", begagnades som
sovplatser för folket på gården; vanligen voro de medelst upphängda bonader
eller låga träväggar delade i mindre rum, som sålunda bildade ett slags
väggfasta sängar. "Sätena" begränsades framtill av tjocka på kant resta
plankor, som kallades "sätesstockar" och som om dagen begagnades till
sittplatser. I ena ändan av skålen funnos ofta en eller flera med dörr
försedda avbalkningar, som bildade särskilda sängkamrar eller sängrum
med en eller flera sängar för husbondfolket och deras barn samt för förnäma
gäster. Till skydd mot överfall ledde från sängkammaren ofta en lönndörr ut
till gången mellan väggpanelningen och själva väggen i huset.
Sommar och vinter. Året indelades under
forntiden i tvenne halvår, sommarhalvåret och vinterhalvåret. Det förra tog
sin början i mitten av april, det senare i mitten av oktober.
Stuga
kallades det hus (rum) på en isländsk gård, där man vanligtvis vistades
under dagen, där man intog sina måltider, tog emot gäster o. s. v. Stugan
var en ryggåsbyggnad, som genom två rader inre stolpar delades i tre skepp.
I mitten var "golvet" av tätstampad lera med en eller flera eldstäder eller
bål ("långeldar"), omgivna av på kant resta stenar. Rummet utanför "golvet",
mellan detta och väggarna, upptogs av förhöjningar, "pallarna" kallade,
omkring en halv aln högre än "golvet" och vanligen brädbeklädda.
Sidoförhöjningarna kallades "långpallar", och motsvarande förhöjning längs
gavelväggen hette "tvärpallen". Ovanpå dessa "pallar" voro anbragta fasta
bänkar, som stödde sig mot väggpanelningen och som benämndes "långbänkar",
resp. "tvärbänken". Framför bänkarna ställdes vid måltiderna borden, i äldre
tid ett för var person, senare större bord, tämligen långa men mycket smala.
Borden voro lösa och togos bort efter slutad måltid. Genom stolparna delades
stugan på tvären i avdelningar, "stavgolv", vilkas antal berodde på stugans
längd. Det mittersta av dessa på vardera sidan utgjorde hedersplatserna (se
högsäte).
Svart flinta. Med detta uttryck (isl.
hrafntinna, "korpflinta") betecknas här isländsk obsidian, en vacker,
svart, glänsande bergart.
Sämund: Sämund Sigfusson med tillnamnet den
lärde, född 1056 och död 1133, bekant för sin stora lärdom, som han
förvärvat genom studier i utlandet, och skattad som sin tids främsta
litterära auktoritet. Han var Islands förste historiske författare, men alla
hans — på latin skrivna — skrifter ha gått förlorade och äro kända endast
genom citat hos senare författare. Sämund grundade på sin gård Odde en lärd
skola, som under lång tid framåt hade stor betydelse för den lärda
bildningen på Island och där bl. a. den berömde historieskrivaren Snorre
Sturlasson fick sin uppfostran.
Sängrum, se under
skåle.
Söderöarna var de gamla nordbornas namn på Hebriderna. |
Tavel. Under detta
namn sammanfattades i forntiden schackspel och flera olika slag av brädspel.
Tun kallas alltjämt på Island
den inhägnade gräsbevuxna tomten närmast omkring en gård.
Tvärbänk, se under stuga. |
Valslunga, ett slags kastmaskin.
Viken hette i forntiden kustlandet omkring nuvarande Kristianiafjorden
(Oslofjorden) jämte Bohuslän ned till Göta älv. |
Östman, eg.: man som kommit öster
ifrån till Island; i allmänhet betecknas med detta ord en norrman.
Öxarå, se under
allting.
Tillbaka till början av sidan eller Isländska sagors
förstasida. |
|