I denna bok har jag låtit uppteckna gamla berättelser om de
hövdingar, som ha haft herradöme i Nordlanden och som ha talat nordiskt
tungomål, så som jag har hört kunniga män förtälja; så ock några deras
släktgrenar, såsom man lärt mig dem. Somligt därav finnes i det
släktregister, vari konungarna och andra storättade män ha uppräknat
sina förfäder, men somligt är skrivet efter gamla kväden eller
sagodikter, som man har haft till tidsfördriv. Och fastän vi ej äga full
visshet om deras sanning, så känna vi exempel på att gamla lärda män
hållit sådant för sant.
Thjodolv den kunskapsrike från Hvine1 var skald hos Harald
den hårfagre; han diktade också om konung Ragnvald »heidumhære2»
ett kväde, som kallas Ynglingatal. Ragnvald var son till Olav
Geirstada-alv, Halvdan svartes broder. I det kvädet uppräknas trettio
förfäder till Ragnvald och förtäljes om vars och ens död och
begravningsplats. Fjolne var son till Inge-Frö, som svearna länge
blotade till; efter honom har Ynglingaätten fått sitt namn. Eyvind
»skaldefördärvaren3» uppräknade Håkon jarl den mäktiges
förfäder i ett kväde, som heter Håleygjatal och som diktades om Håkon.
Säming omtalas där såsom son till Inge-Frö; där berättas också om vars
och ens död och lägerstad. Efter Thjodolvs berättelse är Ynglingarnas
historia först skriven och sedan tillökad efter kunniga mäns utsagor.
Den första tidsåldern kallas brännåldern; då skulle man bränna
alla döda och resa bautastenar efter dem; men sedan Frö hade blivit
höglagd vid Uppsala, reste många hövdingar såväl högar som bautastenar
till minne av sina fränder. Då senare den danske konungen Dan den
högmodige4 lät göra en hög åt sig och befallde, att man efter
döden skulle bära honom dit i kungaskrud och stridsrustning jämte hans
häst med sadeltyg och mycket annat gods, så gjorde många av hans ättemän
på samma sätt, och därmed började högåldern i Danmark; men
brännåldern höll sig länge därefter kvar bland svearna och norrmännen.
Medan Harald hårfagre var konung i Norge, bebyggdes Island. Hos
Harald voro flera skalder, och ännu kan man deras kväden och kvädena om
alla de konungar, som sedan ha varit i Norge. Vi hämta mest vittnesbörd
från vad som säges i de dikter, som framsagts inför hövdingarna själva
eller deras söner; vi hålla allt det för sant, som dessa kväden
innehålla om deras färder och strider. Det är visserligen skalders sed
att prisa den mest, hos vilken de befinna sig; men ingen vågar väl dock
att inför honom själv berätta om gärningar, som alla åhörarna och han
själv vet vara bara lögn och löst prat; det vore hån och icke pris.
Om prästen Are den
lärde.
Prästen Are den lärde, son till Thorgils Gellesson5 , var
den förste som här i landet skrev historia, både gammal och ny, på
nordiskt tungomål. I början av sin bok skrev han mest om Islands
bebyggelse och lagstiftning, därefter om lagsagomännen6, huru
länge var och en hade innehaft ämbetet, och förde denna årtalslängd
först ned till den tid, då kristendomen infördes på Island7,
och sedan ned till sina egna dagar; han berättade också om många andra
händelser, om konungarnas levnad i Norge, Danmark och England och om
märkliga händelser som timat här i landet. Vad han förtäljer synes mig
vara värdt den allra största uppmärksamhet. Han var en sällsynt kunnig
man och så gammal, att han var född året efter Harald Sigurdssons död8.
Han skrev, såsom han själv säger, de norska konungarnas historia efter
berättelse av Ödd Kolsson sonson till Hall på Sida; men Ödd hade lärt av
Thorgeir »avradskoll9», en vis man och så gammal, att han
bodde på Nidarnes, då Håkon jarl den mäktige blev dräpt10. På
samma ställe lät konung Olav Tryggvesson lägga grunden till en köpstad
där som den nu är11.
Are kom sju år gammal till Hall Thorarensson i Haukadal och stannade
där i fjorton år. Ha var en man med stora kunskaper och godt minne. Han
kom ihåg, att prästen Thangbrand12 döpte honom, när han var
tre år gammal; detta hände året innan kristendomen blev genom lag
antagen på Island. Are var tolv år gammal, då biskop Isleiv13
dog.
Hall gjorde ofta resor mellan Island och Norge och var i bolag med
konung Olav den helige; han hade därav god hjälp, och därför kände han
också väl till konungens regering. Då biskop Isleiv dog, hade nära åttio
år förflutit från Olav Tryggvessons fall. Hall dog nio vintrar efter
biskop Isleiv; han var då nittiofyra år gammal. Han hade satt bo i
Haukadal vid trettio års ålder och hade bott där i sextiofyra år; så
skrev Are. Biskop Isleivs son Teit uppfostrades hos Hall i Haukadal och
bodde där sedan. Han undervisade Are och förtäljde honom också många
forntida händelser, som Are sedan upptecknade.
Are fick också många underrättelser om det förgångna av Snorre godes
dotter Thurid. Hon var en mycket klok kvinna; hon mindes sin fader
Snorre, men denne var nära trettiofem år gammal, när kristendomen kom
till Island, och dog ett år efter konung Olav den heliges fall14.
Det var icke underligt, att Are hade pålitliga kunskaper om forna
händelser både här och utomlands, ty han hade lärt av gamla och kunniga
män och själv var han vetgirig och minnesgod. Men kvädena synas mig dock
vara de mest trovärdiga vitnesbörden, om de läsas rätt och uppfattas med
urskiljning.
Ynglingaättens historia
|
- Thjodolv från Hvine (dvs. nuv. Kvine, Lister och Mandals amt),
norsk skald, samtida med och vän till Harald hårfagre. Hans förnämsta
dikt är den här omtalade Ynglingatal (»uppräkning av Ynglingarna»), en
genealogisk hyllningsdikt, enligt den sannolikt riktiga traditionen
tillägnad Harald hårfagres kusin Ragnvald »heidumhære». Dikten, som nu
är bevarad endast i fragmentariskt skick, har varit den förnämsta
källan till Snorres framställning av Ynglingaättens historia.
- »Heidumhære», rättare »heidumhår», betyder sannolikt »den
hederhöge», dvs. »den högt hedrade», »den berömde.
- Eyvind Finnsson, norsk skald, född c. 920, död c. 990. Dennes
förnämsta dikter äro dels ett kväde, Håkonarmål, som besjunger Håkon
den godes fall (år 961) och hans mottagande i Valhall (jfr nedan
Håkon
den godes historia, kapitel 32), dels det här omtalade Håleygjatal, en
genealogisk dikt som är tillägnad den bekante Håkon jarl den mäktige
och som, i formen nära anslutande sig till Ynglingatal, handlat om
dennes förfäder, de framstående jarlarna över Hålogaland i norra Norge.
- Dansk sagokonung, som omtalas även av de danska medeltida
historieskrivarna Saxo grammaticus och Sven Ågesön.
- Are Thorgilsson, med tillnamnet »den lärde» eller »den
kunskapsrike», var född 1067 och dog 1148. Det här åsyftade arbetet är
förlorat, men är känt dels genom utdrag hos andra författare, dels
genom en senare redaktion med samma titel: Isländingabok (Libellus
Islandorum), där dock de isländska genealogierna och notiserna om de
norska och danska konungarna äro utelämnade. Ares Isländingabok är den
viktigaste källan för den isländska fristatens historia intill c. 1120.
- Lagsagomännen var den förnämste ämbetsmannen i den isländska
fristaten, ordförande i alltingets lagstiftande församling (den s. k. lagrättan).
- Kristendomen infördes genom lagbeslut på Island år 1000.
- Harald Sigurdsson »hårdråde» föll i slaget vid Stanfordbridge (nära York) år 1066.
- Tillnamnets betydelse är oviss; dess senare del betyder »huvud».
- Detta skedde år 995.
- Den stad, som här åsyftas, är det medeltida Nidaros, nuvarande Trondhjem, grundlagt år 997.
- Thangbrand, en saxisk missionär, verksam på Island 997-999.
- Isleiv Gissursson, Islands förste biskop, död 1080.
- Snorre Thorgrimsson gode (gode var under hednatiden på Island
namnet på en hövding som innehade såväl prästerlig som juridisk,
politisk och administrativ makt) var en av de mäktigaste männen på
Island på sin tid. Han var född c. 964 och dog 1031. Han omtalas i
flera av de isländska släktsagorna.
|