| |
FÖRSTA BOKEN
1,
2, 3,
4, 5, 6,
7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22, 23,
24, 25, 26,
27, 28, 29,
30, 31, 32,
33, 34,
35, 36,
37, 38,
39, 40,
41, 42,
43, 44,
45, 46,
47, 48,
49, 50,
51, 52,
53, 54,
55, 56,
57, 58,
59, 60,
61, 62,
63, 64,
65, 66,
67, 68,
69, 70,
71, 72,
73, 74,
75, 76,
77, 78,
79, 80,
81
|
År 14 e. Kr.
(E. R. b. 767)
KAP. 5 Under det man sysselsatte sig.
med dessa och dylika talämnen, förvärrades Augusti sjukdom; några
misstänkte också ett nidingsdåd af hans maka. Ty ett rykte hade gått att
Augustus, få månader förut med några utvaldas vetskap och åtföljd endast
af Fabius Maximus1, hade rest till
Planasia att besöka Agrippa; att der å båda sidor många tårar och tecken
af ömhet blifvit vexlade, och deraf hopp fattadt att ynglingen åter
skulle blifva upptagen i morfaderns hus; att Maximus yppat detta för sin
hustru Marcia, hon för Livia; att Augustus fått kunskap derom, och då
Maximus kort derefter — man vet icke om genom egen åtgärd — blifvit död,
hade man vid hans likbegängelse hört Marcia suckande anklaga sig sjelf,
att hon varit orsak till sin mans ofärd. Jag lemnar den saken derhän;
men knapt hade Tiberius hunnit inom Illyriens gränser, då han hastigt
hemkallades genom bref från sin moder; och man vet icke med visshet, om
han i staden Nola funnit Augustus ännu lefvande eller afsomnad. Ty med
starka vakter hade Livia tillspärrat huset och gatorna, och då och då
utgåfvos hugnande tidningar, tilldess, efter fogande af de anstalter som
ställningen fordrade, det på en gång tillkännagafs att Augustus var död
och att Nero regerade. |
- Fabius Maximus var en till Ovidius som under sin
landsflykt adresserade flera brev till honom.
|
KAP. 6 Den nya regeringens första
bragd var den unge Agrippas mord, hvilken oberedd och utan vapen en
centurion, ehuru behjertad, med svårighet nedergjorde. Icke ett ord om
den saken talade Tiberius i senaten: han låtsade att det varit order af
hans fader, som deruti föreskrifvit den vakthafvande tribunen »att
ofördröjligen döda Agrippa, så snart han sjelf upphört att lefva».
Ostridigt är väl att Augustas mycket och med bitterhet klagat öfver
ynglingens uppförande och derigenom utverkat att hans förvisning genom
ett senatsbeslut stadfästes, men till ett mord på någon af de sina har
han aldrig varit nog hårdhjertad, och att han för styfsonens säkerhet
uppoffrat en dotterson var icke troligt. Sannolikare är att Tiberius och
Livia, han af fruktan, hon af styfmoderlig hätskhet, påskyndat den
misstänkta och hatade ynglingens undanrödjande. — Då centurionen, enligt
tjenstepligt, hos Tiberius anmälde att hans befallning var verkstäld,
blef svaret »att han ingenting befalt, och att redogörelse för
det som var gjordt måste afläggas inför senaten». Men när Sallustius
Crispus1, som hade del af hans
hemligheter — det var han som utfärdat orderna till tribunen — fick veta
detta, fruktade han att sjelf blifva uppgifven såsom den skyldige, då
det vore lika farligt om han förebragte sanning eller dikt. Han
förestälde derför Livia att hofvets hemligheter, dess förtrognas råd och
soldaternes tjensteförrättningar icke borde meddelas allmänheten; och
Tiberius borde icke upplösa regentens makt derigenom att han hänvisade
allt till senaten; enväldet kräfde för sitt bestånd att annan räkenskap
ej kunde bära sig, än den som aflades för en enda. |
- Jfr II, 40 och
III, 30.
|
KAP. 7 I Rom hastade emellertid
konsuler, senatorer, riddare träldomen till mötes: ju mera utmärkt man
var, dess mera falsk och fjeskande visade man sig, och med konstlad min,
för att icke synas glad vid en furstes bortgång, icke för mycket sorgsen
vid en annans tillträde, blandade man glädjebetygelser med tårar,
klagorop med smicker. Konsulerne Sextus Pompejus och Sextus Appulejus
voro de första som svuro Tiberius Cesar trohet, och inför dem Sejus
Strabo1 och Cajus Turranius, den förre befälhafvare öfver lifvakten, den
sednare föreståndare för sädesmagasinen; derefter senaten och soldaterne
och folket. Ty Tiberius började allt genom konsulerne, liksom hade den
gamla författningen egt bestånd och han tvekat att regera. Sjelfva det
påbud, hvarigenom han kallade fäderne till rådsalen, utfärdade han blott
med åberopande af den tribunsmakt som han under Augustus hade erhållit.
Påbudet var fåordigt och af ganska anspråkslöst innehåll: »han ville
rådgöra om de ärebetygelser som borde visas hans fader, — han skilde sig
icke ifrån hans lik och af offentliga värf vore detta det enda som han
tillvällade sig». Likväl hade han sedan Augusti död, såsom imperator,
gifvit lösen åt liftrupperna. Omkring honom sågos vakter, vapen och hvad
mera som tillhör ett hof. Soldater beledsagade honom till forum,
soldater till rådsalen. Till krigshärarna sände han befallningar, såsom
regerande furste; ingenstädes tvekande, utom då han talade i senaten.
Hufvudorsaken härtill var fruktan att Germanicus, som hade i sin hand så
många legioner, oräkneliga hjelptrupper af bundsförvandter och hos
folket en sällsynt kärlek, hellre kunde vilja hafva än afbida
herrskaremakten. Något gjorde han också för ryktet, att han hellre måtte
synas vara af staten kallad och utkorad, än insmygd genom qvinnoränker
och adoption af en gubbe. Sedermera visade det sig att han hycklat
villrådighet äfven för att utforska de storas tänkesätt; ty ord och
åthäfvor vrängde han till brott och förvarade dem i minnet. |
- Sejanus fader. Jfr I, 24 och
IV, 1.
|
KAP. 8 I senatens första sammankomst
tillät han intet annat företagas än det som rörde Augusti död: hvilkens
testamente, framburet af Vestas jungfrur, insatte Tiberius och Livia
till arfvingar. Livia upptogs i juliska slägten, med namn af
Augusta. Till närmaste anspråk efter dem hade han tecknat sina
barnbarn och deras barn; i tredje rummet de förnämsta i staten, till en
stor del män dem han hatade, men af skryt och för att skörda beröm hos
efterkommande, hans särskilda förordnanden öfverskredo icke det bland
medborgare vanliga, undantagande att han åt statskassan och åt
menigheten gaf fyrtiotre och en half miljoner, åt hvarje soldat af
liftrupperna ett tusen, åt legionssoldaterne trehundra och åt de
romerska borgarekohorterna*) femhundra sestertier på personen. — Derefter rådplägades om
begrafningshögtidligheterna, bland hvilka dessa syntes vara de
utmärktaste; Asinius Gallus föreslog »att liket skulle föras genom
triumfporten»; Lucius Arruntius, »att framför detsamma skulle bäras
titlarna på de lagar han stiftat, namnen af de folkslag han besegrat».
Valerius Messala tillade »att hyllningseden åt Tiberius årligen borde
förnyas», och tillspord af Tiberius »om han på hans anmodan yttrat denna
mening», svarade han »att han sagt det sjelfmant och skulle, i det som
rörde det allmänna, aldrig följa annan tanke än sin egen, äfven med fara
att misshaga». Blott denna art af smicker återstod! — Enstämmigt ropade
fäderne »att liket skulle på senatorers axlar bäras till bålet». Med
förmäten blygsamhet avböjde (= stod
felaktigt medgaf i översättningen) Cesar detta och förmanade allmänheten genom ett påbud, »att icke nu
såsom fordom — då man af öfverdrifvet nit hade stört den förgudade Julii
likbegängelse - fordra att Augusti lik skulle brännas på forum, i
stället för på Marsfältet, som var den bestämda platsen», — På
begrafningsdagen voro soldater uppstälda liksom till betäckning, under
mycket hånlöje af dem som sjelfa hade sett eller af sina fäder hört
omtalas den dagen af ännu omognad träldom och utan framgång återsökt
frihet, då mordet på diktatorn Cesar var i någras ögon den skändligaste,
i andras den skönaste gerning; och nu skulle en gammal furste, som länge
herrskat, som äfven genom arfvingars makt förebygt friheten, behöfva
skyddas af väpnad styrka, för att ostördt kunna begrafvan! |
- Eljest kallade cohorters urbanæ, garnisonen i Rom. — Man har här
följt det af Gronovius föreslagna och af Wolf antagna
läsningssättet.
|
KAP. 9 Härefter blef mycket tal om Augustus sjelf. Mängden fäste sig vid
obetydligheter: »att samma dag, som fordom varit den första af hans
regering, också varit den sista af hans lefnad; att han i Nola, i samma
hus och kammare som hans fader Octavius, hade slutat sina dagar». Man
omtalte med beundran »mängden af hans konsulat1, hvaruti han uppnått
Valerius Corvus och Cajus Marius tillsammantagna; tribunsembetet, som
han i sju och trettio år oafbrutet beklädt; imperatorsnamnet, som han
tjuguen gånger förvärfvat, och andra värdigheter, mångdubblade eller
nyskapade». Men af de tänkande blef hans lefnad ur olika synpunkter
prisad eller tadlad. »Af sonlig pligt emot sin fader, sade några, och af
statens nöd, der lagar då icke mera gälde, hade han blifvit drifven till
borgerligt krig, hvilket hvarken kan beredas eller föras genom goda
medel. Mycket hade han måst öfverse hos Antonius, mycket hos Lepidus,
för att få hämd på sin faders mördare. När sedermera den sednare
föråldrats i overksamhet, den förre blifvit förstörd genom utsväfningar,
då hade för det söndrade fäderneslandet intet annat räddningsmedel
funnits än att blifva styrdt af en enda. Likväl hade han icke såsom
konung, icke såsom diktator, utan under namn af furste gifvit staten en
författning; riket vore begränsadt af verldshafvet eller aflägsna
floder; legioner, provinser, flottor, allt sinsemellan förbundet;
rättvisa herrskande hos medborgare, hofsamhet hos bundsförvanter;
sjelfva staden med prakt förskönad; högst sällan något våld användt för
att bibehålla lugn i i det hela».
|
- Augustus var konsul tretton gånger. Marius hade sju
konsulat, Valerius Corvus sex.
|
KAP. 10 Å andra sidan sades: »pligt
emot fadern och statens ställning hade blifvit nyttjade till
förevändning, men endast af hersklystnad var det som veteranerne genom
bestickning blifvit uppviglade, som han — en yngling utan embete
utrustat en krigshär, förfört konsulns legioner och hycklat tillgifvenhet
för det pompejiska partiet. Men så snart han genom ett
senatsbeslut tillvällat sig fascer och pretorsmakt, sedan Hirtius och
Pansa fallit — antingen de af fienden, eller Pansa genom gift, gjutet i
hans sår, Hirtius af egna soldater, genom Cesars förrädiska stämplingar
fått sin bane — hade han bemäktigat sig bägges härar, emot senatens
vilja trotsat sig till konsulatet, och vändt emot friheten de vapen han
fått emot Antonius. Derefter medborgares aktsförklaring, utdelningar af
jord, icke en gång gillade af dem som deraf riktades. Låt vara att
Cassius och Bruterne fallit såsom hämdoffer åt hans fader (ehuru det är
en pligt att för allmänt väl förgäta enskild fiendskap); men Pompejus
blef dock besviken genom den skenbart afslutna freden, Lepidus genom
hycklad vänskap; sedermera hade Antonius, snärjd genom fördragen i
Tarentum och Brundisium samt genom förmälningen med hans syster, med
döden umgält det försåtliga svågerskapet. Fred följde derefter — det är
sant — men en blodig fred: Lollii1 och Vari nederlag, och i Rom Varroner2,
Egnatier3, Juler4 afrättade! . . . .»
Hans enskilda lefnad blef icke
heller sparad: »han hade fråntagit Nero hans hustru och gäckande
rådfrågat öfverpresterne om hon, hafvande och före nedkomsten, utan synd
kunde tagas till äkta; Qvinti Tedii5 och Vedii Pollios utsväfningar6:
slutligen Livia, en hård moder för staten, hård styfmoder för Cesarernes
hus. Åt gudarne vore icke mer några ärebetygelser förbehålna, då han
sjelf låtit sig dyrkas med tempel och gudomlighetens sinnebilder, genom
egna prester*) och religionstjenare. Sjelfva Tiberius hade han hvarken af enskild
kärlek eller af ömhet för staten antagit till efterträdare, utan emedan
han insett dennes öfvermod och grymhet, hade han sökt ära för sig sjelf
af jemförelsen med den vederstyggligaste motbild». Verkligen hade
Augustus några år förut, då han ånyo begärde af senaten tribunsmakt för
Tiberius, i ett för öfrigt berömmande tal framkastat åtskilligt om hans
yttre skick, lefnadssätt och seder, dem han tadlade under sken af att
ursäkta.
|
- Lollius led (ett tämligen obetydligt)
nederlag i Germanien år 16 f.Kr.
- Terrentius Varro Muraena dödades 22 eller 23
för delaktighet i en komplott mot Augustus.
- Egnatius miste livet av samma skäl år 19.
- Jullus Antonius tvangs till självmord år 21
f.Kr. för äktenskapsbrott med Julia.
- Q. Tedius = konjektur av Victorius.
- Vedius Pollio var känd bl.a. för att mata
sina nejonögon med slavar.
|
KAP. 11 Sedan likbegängelsen på vanligt sätt var
förrättad, beslöts (till hans ära) ett tempel och gudstjenst anordnades deri. Derefter vände man sig till Tiberius med
böner. Men denne talade hit och dit om rikets storhet, sin inskränkta
förmåga. »Endast den gudomlige Augusti snille hade kunnat omfatta en så
stor massa. Kallad af honom till deltagande i hans omsorger, hade han af
erfarenheten lärt, huru svår, huru beroende af lyckan den bördan vore
att styra det hela. Derför borde man i ett samhälle, som stöddes af så
många lysande män, icke uppdraga allt åt en enda. Flera skulle lättare
med förenadt bemödande bestrida statens angelägenheter». I detta tal var
mera värdighet än uppriktighet. Tiberius nyttjade dessutom alltid,
antingen af natur eller af vana, äfven i saker dem han icke ville dölja,
obestämda och dunkla uttryck; nu, då han verkligen bemödade sig att
djupt förborga sina tankar, insveptes de ännu mer i mörker och
tvetydighet. Men fäderne, hvilkas enda fruktan var att synas förstå,
utgöto sig i klagan, i tårar, i löften, sträckte sina händer till
gudarne, till Augusti bild, till Tiberii knän;— då befalde han att en
skrift skulle framtagas och uppläsas. Den innehöll en förteckning på
statens krafter, antalet af medborgare och bundsförvandter under vapen,
antalet af flottor, riken, provinser, skatter och tullar, nödvändiga
statsutgifter och nådebevisningar. Allt detta hade Augustas med egen
hand skrifvit och — man vet icke om af fruktan eller afund — tillagt,
det rådet att bibehålla riket inom dess gränser. |
|
KAP. 12 Då senaten emellertid förnedrade sig till de
mest krypande böner, råkade Tiberius säga att, »ehuru han icke var vuxen
hela riksstyrelsen, ville han dock åtaga sig vården af den del man helst uppdroge åt honom. Härvid inföll Asinius
Gallus1: »Jag frågar då, Cesar, hvilken del af styrelsen du önskar
att man uppdrager åt dig»? Förbryllad af den oväntade frågan, blef han
ett ögonblick stum, men svarade, sedan han åter hemtat sig: »Det passade
ingalunda hans blygsamhet att välja eller förkasta något af det från
hvilket han hellre ville blifva helt och hållet förskonad». Åter sade
Gallus — ty han hade af Tiberii min märkt att han var förtörnad —:
»frågan gjordes icke derför att han skulle dela det som icke kunde
åtskiljas, utan derför att han genom eget medgifvande måtte erkänna att
staten vore en kropp och af en själ måste styras». Han höll derjemte ett
loftal öfver Augustus och erinrade Tiberius sjelf om hans segrar och de
fredliga värf han under så många år med utmärkt beröm hade utfört. Men
äfven dermed blidkade han icke dennes vrede, ty redan länge var han
honom förhatlig, såsom den der efter sitt gifte med Vipsania — en dotter
af Marcus Agrippa och förut Tiberii maka — sträfvade att höja sig öfver sina
medborgare och bibehöll sin faders, Asinii Pollios, trotsiga lynne.
|
- Konsul år 8 e.Kr., känd talare, ofta nämnd:
I, 76;
II, 32, 33,
35; IV, 20,
30, 71;
VI, 23.
|
KAP. 13 Lucius Arruntius1, som
derefter yttrade sig i samma anda som Gallus, väckte ett lika stort
misshag. Tiberius hyste väl icke något garnmalt agg till Arruntius, men
han misstrodde honom såsom rik, tilltagsen, af utmärkta egenskaper och
med ett motsvarande anseende i det allmänna. Då Augustus nämligen i sina
sista samtal kommit att vidröra den frågan, hvilka hade förmåga, men
icke vilja att öfvertaga styrelsen, eller vilja utan förmåga eller på en
gång förmåga och vilja, hade han yttrat» att Marcus Lepidus vore
skicklig, men ohågad; Asinius Gallus hade lust, men vore oförmögen;
Lucius Arruntius icke ovärdig, och skulle, om tillfälle gåfves, äfven
hafva mod att vilja. Om de förra är man ense; i stället för Arruntius
hafva somliga uppgifvit Cnejus Piso; på Tiberii anstiftan blefvo snart
allesammans utom Lepidus störtade på grund af olika anklagelser. — Äfven
Qvintus Haterius och Mamercus Scaurus sårade det misstänksamma lynnet:
Haterius, då han sade: »huru länge, Cesar, skall du tillåta att staten
saknar ett hufvud»? Scaurus genom den anmärkningen: »man kunde hoppas
att senatens böner icke skulle blifva fruktlösa, emedan han icke i kraft
af sin tribunsmakt hade hindrat konsulernes föredragning». Emot Haterius
bröt han straxt ut; Scaurus, emot hvilken hans vrede var oförsonligare,
lemnade han utan svar. — Ändtligen uttröttad af allas skrik, af
enskildas uppmaning, gaf han småningom efter, icke så att han erkände
sig emottaga regeringen, men så att han upphörde att vägra och låta
bedja sig, — Det är bekant att Haterius, då han för att afbedja gått
till palatset och kastade sig för Tiberii fötter, under det han gick
fram och åter, var nära att blifva dödad af vakten, emedan Tiberius, af
en händelse eller snärjd af hans armar, föll framstupa. Likväl blidkades
han icke af en sådan mans fara, förrän Haterius bönföll hos Augusta och
genom hennes enträgna förböner blef skyddad. |
- Konsul år 6 e.Kr. Jfr I, 76,
79; III, 11,
31; VI,
5, 7,
27, 47,
48.
- Det finns i Annalerna två Lepidi: Marcus och Manius.
Båda förnamnen förkortas M; Manius dock med ett tillagt ', vilket
givetvis lätt faller bort i handskrifter. Marcus var konsul år 6,
Manius år 11 e.Kr.
Enligt Syme är det här fråga om Marcus Lepidus, liksom i III,
11, 35,
50, 51; IV,
20, 56; VI,
5, 27. Manius förekommer enligt Syme blott på
två ställen i tredje boken (22,
32). Marcus var son till Paulus Aemilius Lepidus (triumvirens brorson) och Cornelia (besläktad med
scipionerna och den som för ordet i en elegi av Propertius som brukar
kallas för drottningen bland elegier). Marcus fick militära
utmärkelser i Illyricum under Tiberius. Vid Augustus död stod han med
två legioner i Spanien. En dotter förmäldes med Drusus, Germanicus
son, en annan var Caligulas vän, senare dödsdömd för majestätsbrott
(jfr VI, 41). Sålunda slutade släkten Aemilia. Marcus Lepidus är en av
de få karaktärer Tacitus omnämner med verklig sympati och med något av
samma uppskattning han visade sin svärfader Agricola (se särskilt
IV,
20).
|
KAP. 14 På många sätt visade senaten äfven Augusta sin
slafviska hyllning. Några föreslogo att hon skulle kallas fäderneslandets
moderliga vårdarinna, andra fäderneslandets moder*), många att
efter Cesars namn skulle tillsättas »Julias son». Han
deremot yrkade »att ärebetygelser åt qvinnor borde med måtta utdelas;
samma återhållsamhet ville häri ock sjelf iakttaga i utseende på dem som
honom tillerkändes», i sjelfva verket tärdes han af afund och betraktade
en qvinnas upphöjelse såsom ett nedsättande af sin egen person, hvarföre
han icke engång tillät att en liktor åt henne anslogs, och förbjöd
adoptionsaltare med mera dylikt. Men för Germanicus Cesar begärde han
prokonsularmakt, och fullmäktige afsändes att öfverlemna honom den och
tillika mildra hans bedröfvelse öfver Augusti frånfälle. Att detsamma
icke söktes för Drusus, kom sig deraf att Drusus var utnämd till konsul
och närvarande. Till pretorsembetet utnämde han tolf kandidater, samma
antal som Augustus hade faststält, och då senaten tillstyrkte dess
ökande, försäkrade han med en ed att det af honom icke skulle
öfverskridas.
|
-
Alii parentem, alii matrem patriae appellandam censebant. Dessa ord
ha blifvit olika förklarade. Många ha velat skilja parentem
ifrån patrice och trott att meningen vore: "Somliga villo att
hon skulle kallas moder", —emedan hon, såsom varande Tiberii
moder, i en högre mening och framför andra förtjente detta namn; —
"andra att hon borde få namn af fäderneslandets moder". Men
om ordet patriae, såsom troligast är, bör hänföras så väl
till parentem som till matrem (jemf. Svetonii Tiberius
kap. 50), må beteckna väl dessa båda ord olika nuanser af
moderlighet, hvilka vårt språk, som öfversätter bägge med moder,
saknar bestämda ord att uttrycka. De torde derföre helst böra lemnas
utan öfversättning.
|
KAP. 15 Nu blefvo komitierna för
första gången flyttade från Marsfältet till rådsalen*).
Ty till den dagen afgjordes, om också de viktigaste ärendena efter
furstens godtycke, likväl några genom folkets åtgärd. Folkets missnöje
öfver den förlorade rättigheten yttrade sig icke vidare än i ett
vamnäktigt knot, och senaten, nu befriad ifrån spenderingar och
förnedrande böner, emottog den gerna, då Tiberius inskränkte sig till
att icke föreslå flera än fyra kandidater, hvilka utan vägran och utan
eget bemödande måste utnämnas. — Vid samma tid begärde
menighetstribunerne att på egen bekostnad få gifva skådespel, hvilka
skulle införas i statskalendern och efter Augusti namn kallas
augustales. Men beslutet blef att kostnaden skulle bestridas af
skattkammaren, och att de på banan fingo nyttja triumfdrägt; att åka i
vagn blef dem icke tillåtet. Sedermera blef firandet öfverflyttadt på
den af årets pretorer som fått på sin lott rättsskipningen emellan
medborgare och främlingar.
|
- D. ä. lagstiftningen och embetsmannavalen flyttades ifrån folket till
senaten.
|
KAP. 16 Sådan var ställningen i Rom, då ett uppror
utbröt i den pannoniska hären1, utan andra nya orsaker
än den, att ombytet af regent syntes lofva full frihet, till oordningar
och hopp om fördelar af ett borgerligt krig. Tre legioner stodo
tillsammans i ett sommarläger under befäl af Junius Blesus2, hvilken
efter underrättelsen om Augusti död och Tiberii anträde hade, för den
allmänna sorgen eller glädjen, instält den vanliga tjenstgöringen. Af
denna anledning började soldaterna att sjelfsvåldas, kifvas, låna öronen
åt hvarje illasinnads prat, slutligen att fatta smak för utsväfningar
och sysslolöshet, vedervilja för tukt och arbete. I lägret var en viss
Percennius, fordom anförare i teaterkabaler, derefter gemen soldat,
fräck i tungan och, genom det yrke han drifvit vid teatern, öfvad att
uppvigla folksamlingar. Denne företog sig att under nattliga samtal
småningom upphetsa de oerfarna och sådana som med bekymmer afbidade det
öde som efter Augusti död kunde träffa krigsståndet, eller att, i
aftonskymningen och sedan de bättre åtskilts, samla omkring sig de mest
förderfvade. Slutligen, då äfven andra funnos färdiga att befrämja ett
uppror, uppträdde han, lik en offentlig talare, och tillsporde
soldaterne:
|
- Pannonien
motsvarar västra Ungern och norra Kroatien.
- Sejanus morbroder.
|
KAP. 17 »Hvarför skulle de såsom
trälar lyda några få centurioner1, ännu färre tribuner? när ville de våga
att fordra hjelp, om de icke nu med böner eller vapen vände sig till den
nya och ännu vacklande fursten? Redan nog hade man i så många år felat
af feghet, då gubbar och de flesta, vanföra af sår, underkastade sig en
trettio- eller fyrtioårig fälttjenst. Icke en gång såsom afskedade vore
de befriade från tjenstgöring; qvarhålna vid fanan måste de under annat
namn uthärda samma mödor; och om någon öfverlefde så många äfventyr,
släpades han ännu till aflägsna länder, för att der, under namn af
åkerland, erhålla sumpiga kärr eller oländiga klippor. Tjensten vore
sannerligen i sig sjelf tung och otacksam: till tio ass om dagen
värderades själ och kropp. För detta måste de köpa kläder, vapen, tält:
för detta, förskoning från centurionernes grymhet och ledighet, från
fälttjensten. Men stryk och sår och härda vintrar och mödosamma somrar,
ett blodigt krig eller en brödlös fred — se, detta vore något som aldrig
upphörde. Ingen lindring vore heller att vänta, om man icke under
bestämda vilkor trädde i krigstjenst: att (dagliga) solden blefve en
denar*), sextonde året gränsen för tjenstetiden, att man då icke längre
qvarhölles vid arméen, utan ut t belöningen på stället i reda penningar
utbetaltes. Månne de pretoriska kohorterna**),
som erhöllo tvenne denarer och efter sexton år fingo återvända till sina
hem, utstodo flera faror? Han ville icke nedsätta vakthållningen i
staden, men de, som voro omgifna af vilda folk, hade dock från sina tält
fienden för ögonen». |
- Dessa romerska furirers hårdhet var ökänd.
Visste de att en soldat hade sparmedel kunde de ge honom
specialuppdrag tills han tvingades muta dem för att få permission.
- Denarius var ett romerskt silfvermynt, från början = 10 kopparass, men gälde nu
16. Legionssoldaterne fingo denna tiden i sold 10 kopparass om
dagen. Percennius tillstyrkte dem att fordra denna sold i silfver,
efter det gamla myntförhållandet.
- Gardessoldaterne.
|
KAP. 18 Hopen sorlade bifall, eggad af olika skäl: med
bitterhet visade en del strimmor efter slag, andra sina grå hår, de
flesta sina utnötta kläder och nakna kroppar. Slutligen gingo de så långt i ursinnighet, att de tänkte sammanslå de
tre legionerna till en enda, Sedan de afstått från detta förslag på
grund af afund, emedan hvar och en för sin legion gjorde anspråk på
denna heder, välja de en annan utväg: de uppsätta de tre örnarna och
kohorternas fanor på samma ställe, hopföra torfvor och upprätta ett
tribunal, på det deras vistelseort bättre måtte synas. Under deras
arbetsifver kom Blesus dit, bannade, höll dem tillbaka och ropade: »sölen
hellre edra händer i mitt blod; att mörda legaten skall mindre vanära
eder, än att affalla från imperatorn. Antingen skall jag lefvande
bibehålla legionernas trohet eller mördad påskynda deras ånger». |
|
KAP. 19 Icke dess mindre fortsattes arbetet, och redan
hade torfhögen växt dem upp till bröstet,
då de omsider, besegrade af hans ståndaktighet, öfvergåfvo företaget.
Med stor vältalighet förestälde Blesus »att det icke vore genom uppror
och oväsende som soldaternes önskningar borde frambäras till Cesar; att
hvarken forntidens krigare af sina fältherrar eller de sjelfva af
Augustus fordrat något in oerhördt; att det dessutom vore mindre
passande att göra furstens just nu börjande bekymmer ännu mera
tryckande. Om det likväl vore deras föresats att under freden söka vinna
hvad icke en gång segervinnarne i de borgerliga krigen hade fordrat,
hvarföre skulle de emot lydnadens pligt och krigstuktens helgd tänka på
våldsamma medel? De borde välja fullmäktige och i hans närvaro gifva dem
föreskrifter». — Då ropade alla att »Blesi son, tribunen, skulle utföra
denna beskickning och begära för soldaterne afsked efter sexton tjenstår.
Det öfriga ville de framställa, när det första vore vunnet». — Efter den
unga mannens afresa var det någorlunda lugnt; dock yfdes soldaterne
öfver att legatens son skulle föra deras gemensamma talan, ty detta
visade nog att de genom tvang hade utverkat, hvad de genom foglighet
icke skulle hafva, vunnit. |
|
KAP. 20 Några maniplar, som före
upprorets början blifvit afsända till Nauportum att laga vägar och broar
och besörja andra behof, hade emellertid fått kunskap om oroligheterna i
lägret. Straxt bröto de upp, plundrade närmaste byar tillika med sjelfva
Nauportum, som var ett slags municipalstad, och anföllo med åtlöje och
smädelser, ja slutligen med hugg och slag, de centurioner som ville
qvarhålla dem. Isynnerhet voro de förbittrade emot lägerprefekten
Aufidienus Rufus, hvilken de ryckte af vagnen, belastade med fleras
packning och drefvo framför sig, frågande på spe »om han tyckte om så
ofantliga bördor, så långa marscher»? Rufus, som länge varit gemen
soldat, derefter centurion, slutligen lägerprefekt, ville nämligen
upplifva forntidens stränga krigstjenst; grånad under arbete och mödor,
var han så mycket obevekligare, som han sjelf uthärdat den. |
|
KAP. 21 Vid dessas ankomst förnyades upproret; de ströfvade omkring och plundrade nejden. Några,
som funnos mest belastade med rof, lät Blesus till skräck för de öfriga
afstraffa med prygel och kasta i fängelse. Ty ännu åtlyddes
befälhafvaren af centurionerne och alla bättre tänkande bland manskapet.
De gripna stretade emot, omfattade de kringståendes knän, påkallade än
enskildas namn, än hvar och en den centurion, kohort eller legion till
hvilken han hörde, och ropade att »detsamma förestode dem alla». Tillika
utösa de smädelser emot befälhafvaren, besvärja, himmel och gudar samt
lemna ingenting oförsökt för att väcka hat. medlidande, fruktan och
förbittring. Alla rusa till, fängelset uppbrytes, bojorna lossas; äfven
rymmare och lifdömda brottslingar upptagas nu i deras gemenskap. |
|
KAP. 22 Häftigare blef nu stormen,
och flera blefvo upprorets ledare. En viss Vibulenus, gemen soldat, blef
framför Blesi tribunal upplyftad på de kringståendes skuldror och talade
till den upprörda, och på hans förehafvande uppmärksamma hopen. »Åt
dessa oskyldiga, sade han, åt dessa olyckliga, hafven I återgifvit ljus
och lif; men hvem gifver min broder lifvet och mig min broder tillbaka?
honom, som var skickad till eder ifrån den germaniska hären i
gemensamnia angelägenheter, har denne sistliden natt mördat genom sina
gladiatorer, dem han till soldaternes förderf underhåller och väpnar.
Svara, Blesus, hvart du har kastat hans lik? Sjelfva fienderne missunna
icke den döde begrafning. När jag med kyssar, med tårar fått mätta min
sorg, da må du befalla att döda äfven mig, blott att dessa få
begrafva oss, då vi icke blifvit mördade för något brott, utan för vårt
nit om legionernas bästa». |
|
KAP. 23
Verkan af dessa ord
förstärktes genom hans gråt och de slag han med händerna gaf sig på
bröst och ansigte. Derpå stötte han undan dem på hvilkas axlar han
uppehölls, störtade ned, vältrade sig till de kringståendes fötter och
uppväckte sådan yrsel och förbittring, att en del af soldaterne
fjättrade de gladiatorer som voro i Blesi tjenst, en annan hans öfriga
slafvar; andra strömmade ut att söka liket, och om det icke snart
blifvit bekant att intet lik var att finna, att slafvarne oaktadt
torturen nekade till mordet och att Vibulenus aldrig haft någon broder,
så hade legaten varit nära att blifva mördad. Emellertid bortdrefvo de
tribunerne och lägerprelekten; de flyendes saker plundrades; äfven
dödades centurionen Lucilius, hvilken de på soldatskämt gifvit
tillnamnet Ge-hit-en-ann’ (Cedo-alteram), ty när han på en
soldats rygg slagit sönder sin käpp, fordrade han vanligen med hög röst
en annan och åter en annan. De öfriga gömde sig undan; endast Clemens
Julius blef qvarhållen, emedan han för sitt förslagna hufvud ansågs
skicklig att framföra soldaternes uppdrag. Ja legionerna sjelfva, den
åttonde och den femtonde, voro färdiga att draga svärden mot hvarandra,
emedan den förra ville taga lifvet af en centurion med tillnamnet
Sirpicus, men den femtonde tog honom i försvar. Den nionde legionens
soldater lade sig då emellan med böner, och mot dem som icke brydde sig
derom använde de hotelser. |
|
KAP. 24 Oaktadt sin
förbehållsamhet och sin vana att dölja isynnerhet alla obehagliga
underrättelser, fann Tiberius sig nu föranläten att ditsända sin son
Drusus jemte statens förnämsta män och tvenne pretoriska kohorter, men
utan några bestämda föreskrifter: han skulle handla efter
omständigheterna. Kohorterna voro mer än vanligt förstärkta med utvaldt
manskap. Dertill kom en stor del af det pretoriska rytteriet
(hästgardet) och kärnan af de germaner som den tiden hörde till regenens
lifvakt. Elius Sejanus1, såsom befälhafvare öfver lifvakten (præfectus
prætorio) förordnad till sin fader Strabos embetsbroder och af
stort inflytande hos Tiberius, medföljde för att leda ynglingen och
framhålla för de öfrigas ögon faror och belöningar. — Då Drusus
nalkades, kommo legionerna honom pligtskyldigast till mötes, men icke
glada som vanligt eller i glänsande rustningar, utan vanstälda af smuts
och med blickar som, ehuru de hycklade bedröfvelse, dock snarare röjde
trotsighet.
|
- Här nämns för förste gången denne betydelsefulle
man. Mera om honom i fjärde boken (särskilt IV, 1 och följande).
|
KAP. 25 Så snart han trädt inom
förskansningen, besätta de portarna med vakt, och väpnade hopar hålla
sig färdiga på vissa platser i lägret; de öfriga ställa sig i en stor
skara omkring tribunalet. Drusus träder upp och bjuder tystnad med
handen. Så ofta de kasta ögonen på sin myckenhet, uppstår ett larm af
hemska rop; åter en blick på Cesar och — de bäfva; nu ett tvetytigt
sorl, nu ett vildt skri och plötsligen stillhet; så under skiftande
sinnesrörelser förskräcktes de ömsom och förskräckte. Slutligen, då
bullret något stillats, uppläser han sin faders skrifvelse, hvaruti
förklarades »att de tappra legioner med hvilka han uthärdat så många
krig voro ett hufvudsakligt föremål för hans omsorg; så snart hans själ
något lugnats efter sorgen, ville han hos fäderne föredraga deras
önskningar. Emellertid hade han skickat sin son, för att utan dröjsmål
bevilja det som genast kunde gifvas; det öfriga måste förbehållas åt
senaten, hvilken det icke vore tillbörligt att betaga dess rätt att
utöfva så väl nåd som stränghet.
|
|
KAP. 26
Församlingen svarade att centurionen Clemens fått sig föreskrifvet hvad han skulle andraga. Denne
börjar med »om afsked efter sexton år, om belöningar efter slutad
krigstjenst; att dagliga solden måtte blifva en denar; veteranerne icke
qvarhållas under fanan». När Drusus häröfver åberopade senatens och sin
faders godtfinnande, afbrytes han af ett skri: »Hvarför hade han kommit,
om hvarken för att öka truppernas sold eller lindra deras mödor, med ett
ord, utan fullmakt att bevisa dem någon godhet? Men se, att prygla och
döda, det vore alla tillåtet. Så hade fordom Tiberius med Augusti namn
plägat gäcka legionernas önskningar: samma konstgrepp hade nu Drusus
medfört. Skulle då till dem aldrig komma andra än omyndiga söner? Rätt
besynnerligt, att imperatorn hänvisade till senaten endast det som rörde
soldaternes fördelar! Samma senat borde då äfven rådfrågas, så ofta
bestraffningar eller drabbningar anbefaldes. Eller skulle belöningarna
bero af öfverherrar, straffen vara utan uppsigt? |
|
KAP. 27 Slutligen öfvergifva de
tribunalet. Så ofta någon af pretorianerne eller Drusi vänner träffas,
hota de med händerna, sökande anledning till träta och början till
vapenskifte. Mest förbittrade voro de emot Cnejus Lentulus1, emedan han,
öfverträffande de öfriga i ålder och i krigsära, troddes ingifva Drusus
mod och sjelf gifva första exemplet af förakt för soldaternes
fordringar. Kort derefter, då han bortgick med Cesar och i förutseende
af faran ville återvända till vinterlägret, omringa de honom, frågande »hvart
han ärnade sig? Till imperatorn eller till senaten? för att äfven der
motarbeta legionernas fördelar?» Tillika rusa de emot honom, kasta
stenar. Redan sårad af en sten och med döden för ögonen, blef han räddad
genom tillopp af den folkhop som hade kommit med Drusus.
|
- Antagligen samme man som i II, 32;
III, 68; IV, 29,
44.
|
KAP. 28 Natten, olycksbådande och
hotande med utbrott af missdåd, blef af en tillfällighet lugnad: månen
sågs vid klar himmel i en hast fördunklas. Soldaten, okunnig om orsaken,
antog detta för en vink om det närvarande och förliknade planetens
förmörkelse med sina vedermödor: »äfven deras förehafvande skulle
lyckligt aflöpa, om gudinnan återvunne glans och klarhet». Derför
larmade de med klang af koppar, med skall af trumpeter och valdthorn;
fröjdades eller sörjde, allt efter som han syntes klarare eller
dunklare; men sedan uppstigna moln betagit dem hans åsyn, och de trodde
honom vara begrafven i mörker, då — såsom sinnen, en gång förskräckta,
lätt öfvergå till vantro — utbrista de i jämmerrop, att ändlösa mödor
bebådades dem och att gudarne afskydde deras företag». — Drusus, som
trodde sig böra nyttja denna sinnesstämning och förvandla till klokhet
det som var slumpens verk, befalde en patrullering i tälten. Centurionen
Clemens blef tillkallad jemte andra, som genom godt uppförande vunnit
mängdens välvilja. Dessa inmänga sig bland vakten, förposterna och dem
som bevaka portarna, gifva utsigt till hopp, förstärka fruktan. »Huru
länge skola vi hålla imperatorns son fången? Hvad slut skall blifva på
dessa tvister? Skola vi svärja Percennius och Vibulenus trohet? Skola
Percennius och Vibulenus gifva de tjenande sold, jordegor åt dem som
upphört att tjena? Med ett ord: skola de i stället för neroner och
druser beherrska det romerska folket? Hellre låtom oss vara de första
till ånger, såsom vi varit de sista till att fela. Långsamt vinnes det
som gemensamt sökes; enskild gunst kan man genast förtjena, genast
erhålla». — Sedan sinnena härigenom blifvit upprörda och fylda med
inbördes misstroende, skiljas de unga soldaterne från de gamla, legion
från legion. Nu återkommer småningom kärlek till lydnad; de öfvergifva
portarna och bära fälttecknen, som vid upprorets början blifvit
sammanförda, åter till sina ställen. |
|
KAP. 29 Med dagens början blef
hären sammankallad, då Drusus, ehuru oöfvad talare, med medfödd
värdighet bestraffar det förflutna, gillar det närvarande och förklarar
»att han af skräck och hotelser icke kunde besegras; om han såge dem
böjda till undergifvenhet, om han hörde dem bedja om nåd, — då ville han
skrifva till sin fader, att han försonad måtte upptaga legionernas
böner». På samma deras anhållan blefvo samme Blesus ånyo samt Lucius
Apronius, en romersk riddare af Drusi sällskap, och Justus Catonius,
centurion af första ordningen, afsända till Tiberius. Nu uppstod en
strid af meningar: några tillstyrkte »att afbida sändebuden och
emellertid med vänlighet blidka soldaten»; andra »att använda kraftigare
medel; för den stora hopen funnes ingen medelväg; den vore fruktansvärd,
om den icke bäfvade; en gång skrämd, föraktades den utan fara. Medan
vidskepelsen ännu verkade, borde dertill komma fruktan för fältherren,
genom undanrödjande af upprorets stiftare». Drusus var af naturen böjd
för stränghet. Han befaller att Vibulenus och Percennius skulle
framkallas och dödas. Många berätta att de i fältherrens tält blifvit
nedgräfna; andra att kropparne kastades öfver vallen till åskådande. |
|
KAP. 30 Alla mera framstående
fredsstörare blefvo derpå uppsökta. Några, som ströfvade utanför lägret,
nedhöggos af centurioner eller soldater af liftrupperna, en del
utlemnade maniplarna sjelfva till bevis af sin trohet. — Soldaternes
bekymmer hade blifvit ökade af en ovanligt tidig vinter med oafbrutna
regnskurar, så våldsamma att de icke kunde gå utom tälten, icke kunde
komma tillsammans, knapt bevara fanorna, som bortfördes af stormilar och
vattenflöden. Ännu fortfor ock farhågan för himmelens vrede: »det vore
icke förgäfves som stjernorna fördunklades, som stormvindar rasade emot
gudlösa. Intet annat medel funnes till lindring af det onda, än att de
öfvergåfvo det olycksaliga och oskärade lägret och, friade från brottets
smitta, återvände en hvar till sitt vinterqvarter». Först gick den
åttonde, derefter den femtonde legionen tillbaka. Soldaterne af den
nionde hade ropat att »man borde afvakta Tiberii skrifvelse»; men snart,
lemnade ensamma genom de andras aftåg, förekommo de frivilligt den
hotande nödvändigheten; och som lugnet för det närvarande var temligen
stadgadt, reste äfven Drusus tillbaka till Rom, utan att afbida
sändebudens återkomst.
Kapitel 31-54 (fortsättningen av år 14 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
|
|
|