| |
FEMTE BOKEN
1,
2, 3, 4,
5, 6, 7,
8,
9, 10,
11, 12,
13, 14,
15, 16,
17, 18,
19, 20,
21, 22,
23, 24,
25, 26,
27, 28,
29, 30,
31, 32,
33, 34,
35, 36,
37, 38,
39, 40,
41, 42,
43, 44,
45, 46,
47, 48,
49, 50,
51, 52,
53, 54,
55
|
Gallerna intar
Rom
(391-390 f. Kr.)
KAP. 32 Den förste Quinctilis (Juli)
emottogs styrelsen af Lucius Lucretius, Servius Sulpicius, Marcus
Æmilius, Lucius Furius Medullinus för sjunde gången, Agrippa Furius, och
Cajus Æmilius för andra gången*) (391 f. Kr.).
Bland dessa erhöllo Lucius Lucretius och Cajus Æmilius vid lottningen
befälet emot Volsinierna, Agrippa Furius och Servius Sulpicius emot
Salpinaterna. Med Volsinierna kom man först i handgemäng; men detta
krig, förfärligt genom fiendernas antal, var i afseende på deras
motstånd visserligen icke svårt. I första sammandrabbningen blef deras
här slagen på flykten; åttatusen man, afskurne genom rytteriet, sträckte
gevär och gåfvo sig fångna. Ryktet om denna slagtning gjorde, att
Salpinaterna icke inläto sig i träffning, utan skyddade sig väpnade
genom sina murar. Romarne plundrade öfverallt både på Volsiniernas och
Salpinaternas egor, utan att någon hämmade detta våld, till dess
Volsinierne, trötte vid kriget, erhöllo ett stillestånd på tjugo år,
emot vilkor att gifva romerska folket ersättning, och betala krigshären
aflöning för det året. — Samma år anmälde Marcus Cædicius, en man af den
ringare folkklassen, hos tribunerna, att han på den nya gatan, der nu
kapellet står, ofvanför Vestas tempel, under nattens tystnad hade hört
en röst, starkare än en menniskas, som befallde att man skulle säga åt
de styrande, att Gallierne kommo. Detta blef, såsom vanligen händer,
föraktadt, i anseende till berättarens ringa stånd, och emedan Gallierne
vore ett aflägset och derföre mindre bekant folkslag. Men icke allenast
Gudarnes varningar blefvo nu, då ödet inbröt, vanvördade, utan ock den
enda menskliga hjelp som fanns, Marcus Furius, aflägsnades ifrån staden.
Sedan han af menighets-tribunen Lucius Apulejus blifvit stämd till
ansvar för det Vejentiska bytet, och vid samma tid äfven förlorat en ung
son, kallade han till sig sina rotkamrater och klienter, som utgjorde en
stor del af menigheten, och frågade dem om deras tankar. Då han fick
till svar, att »de ville sammanskjuta den plikt, hvartill han fälldes,
men frikänna honom kunde de icke», gick han i landsflykt, under bön till
de eviga Gudarne, att, »om han oskyldig underginge detta lidande, de,
med det snaraste, måtte göra honom saknad af sina otacksamma
medborgare». — Frånvarande blef han pliktfälld till femtontusende
kopparass. |
-
E. R. b. 364. — F. Ch. f. 388.
|
KAP. 33 När
den medborgaren var fördrifven, hvilkens qvarblifvande allena — om det i
menskliga saker gifves någon säkerhet — kunnat hindra Roms eröfrande,
och nu det förderf närmade sig, som ödet beslutit öfver staden, kommo
sändebud från Clusinarne, som anhöllo om understöd emot Gallierna. Det
är en sägen att detta folkslag, lockadt af Italiens ljufliga frukter och
i synnerhet af dess vin, som då var för det en ny njutning, hade gått
öfver Alperna, och bemägtigat sig landstycken, som förut varit bebodde
af Etrurier, samt att en Clusinare, vid namn Arons, hade fört vin till
Gallien, för att inlocka folket, af förbittring deröfver att hans hustru
blifvit förförd af en Lucumo, hvilkens förmyndare han sjelf hade varit,
en ganska mäktig yngling, och af hvilken, utan främmande bistånd, intet
straff kunde utkräfvas. Denne Aruns skall hafva ledsagat Gallierna öfver
Alperna och intalat dem att belägra Clusium. För min del vill jag väl
icke bestrida, att Gallierne af Arnus eller någon annan Clusinare
blifvit förde till Clusium, men att de, som belägrade Clusium, icke voro
de förste Gallier, som gått öfver Alperna, är ganska afgjordt. Ty redan
tvåhundrade år förr än desse belägrade Clusium och eröfrade staden Rom,
hade Gallier kommit öfver till Italien, och Galliske härar ofta fört
krig, icke först med detta Etruriska folk, utan långt tillförne med dem,
som bodde imellan Apenninen och Alperna. — Förr än Rom blef en
herrsksande stat, var Tuskernas välde till lands och till sjös ganska
vidsträckt. Huru mäktige de varit på de tvenne haf, det öfra och det
nedra, af hvilka Italien såsom en ö omgifves, det vittna dessa hafvens
namn, bland hvilka det ena blifvit af de Italiska folken, efter
nationens gemensamma namn, kalladt det Tuskiska, det andra, efter
Hadria, ett Tuskiskt nybygge, det Hadriatiska hafvet. Äfven
Grekerne kalla samma haf det Tyrrhenska och det Hadriatiska. I tolf
städer på hvardera sidan bebyggde Tuskerne de länder, som sträcka sig
till båda hafven, först på denna sidan om Appeninen, vid det nedra
hafvet, derefter också på andra sidan, genom anläggande af lika många
kolonier, som stamlandets hufvudstäder voro. Dessa kolonier intogo hela
landet på andra sidan om Padus (Po) ända till Alperna, med undantag af
den vinkel, som Veneterne omkring hafsbugten innehafva. Samma härkomst,
hafva också utan tvifvel de Alpiska folken, i synnerhet Rætierne, hvilka
dock af sjelfva landet blifvit så förvildade, att de ingen ting
bibehållit af det gamla, utom språkljudet, och äfven detta icke
oförderfvadt. |
|
KAP. 34 Om
Galliernas öfvergång till Italien har följande underrättelser: Då
Tarquinius Priscus regerade i Rom, voro Biturigerne det herrskande
folket bland Celterna, som utgöra tredje delen af Gallien. Desse gåfvo
hela den celtiska stammen en konung. Denne var Ambigatus, genom sin egen
och sitt folks tapperhet och lycka ganska mäktig; ty Gallien var under
hans regering så bördigt på frukter och menniskor, att dess
öfverflödande folkmängd svårligen syntes kunna hållas i ordning. Då han
sjelf redan var ålderstigen, och önskade att lätta riket ifrån en
besvärlig folksvärm, förklarade han sin afsigt att sända sina
systersöner Bellovesus och Sigovesus, tvenne raska ynglingar, till de
länder som Gudarne genom tecken dem anvisade till hemvist. De kunde
uppbåda så mycket folk, som de sjelfve behagade, på det intet folkslag
måtte kunna förmena deras inflyttning. Ödet tilldelade då Sigovesus de
Hercyniska skogsbergen: för Bellovesus utmärkte Gudarne den vida
behagligare vägen till Italien. Denne uppbådade allt öfverflödigt
manskap af dessa folk, Bituriger, Arverner, Senoner, Æduer, Ambarrer,
Carnuter, Aulerker. Med otaliga skaror af fotfolk och rytteri bröt han
derpå upp och kom till Tricastinska området. Här lågo Alperna i vägen,
och det förundrar mig icke att de syntes oöfverstigliga, ty så vidt som
häfderne räcka, hade de — så framt man icke vill tro sagorna om
Herkules, — ännu aldrig på något ställe blifvit öfvergångne. Under det
bergens höjd således höll Gallierna här likasom stängda, och de
bekymrade sågo sig omkring efter en väg, på hvilken de öfver dessa
himmelshöga fjell kunde framtränga till en annan verld, qvarhöllos de
äfven af en from betänklighet, då de hörde att ett främmande folk, som
sökte en bostad, blifvit anfallet af Salyerna. Desse främlingar voro
Massilierne, som sjöledes hade anländt från Phocæa. Gallierne, som
häruti sågo ett förebud till sin egen lycka, gjorde dem bistånd, så att
de, med tillhjelp af landets vidsträckta skogar, kunde befästa det
ställe, som de vid sin landstigning först hade intagit. Sjelfve gingo de
genom Taurinernes land och obanade bergpass öfver Alperna, och sedan de
besegrat Tuskerna i en slagtning ej långt ifrån floden Ticinus (Tessino)
och fått höra, att orten, der de vistades, kallades Insubrernes
gebit, och således bar samma namn, som ett distrikt hos Æduerna, följde
de ställets anvisning, och anlade der en stad, som de kallade
Mediolanum (Milano). |
|
KAP. 35 En
annan skara, af det Cænomaniska folket anförd af Elitovius, följde kort
derefter de förras spår, gick, gynnad af Bellovesus, genom samma pass
öfver Alperna, och nedsatte sig i den trakt, der nu städerne Brixia
(Brescia) och Verona äro belägne, hvilka Libuerne då innehade. Efter
dessa följde Salluvierne, som togo sitt hemvist i grannskapet af Læverna,
ett gammalt Liguriskt folk, omkring floden Ticinus. Öfver den Penninska
åsen kommo sedermera Bojer och Lingoner, hvilka — då hela landsträckan
imellan Padus och Alperna redan var intagen — gingo på färjor öfver
Padus, och fördrefvo icke allenast Etrurierna, utan äfven Umbrerna ifrån
deras gebit, men stannade likväl inom Apenninen. De siste ändteligen af
dessa ankomlingar voro Senonerne, som sträckte sitt område ifrån floden
Utens till Æsis, Att det var detta folk, som kom till Clusium och
derifrån till Rom, anser jag för säkert; men oafgjordt är det, om de
kommit allena, eller understödde af alla de Galliska folken på denna
sidan om Alperna. Clusinerne förskräcktes öfver detta nya krig, när de
sågo fiendernas mängd, sågo dessa förut osedda menniskogestalter och
vapen, och hörde att Etruriernes härar ofta af dem, på båda sidorna om
Padus, blifvit slagne; derföre — ehuru de icke hade något annat anspråk
på förbund eller vänskap med Romarne, än det, att de icke hade biståt
sina stamförvandter Vejenterna emot Romerska folket — skickade de likväl
sändebud till Rom, för att bedja Senaten om understöd. Understöd blef
dem icke beviljadt, men tre sändebud, söner af Marcus Fabius Ambustus,
afskickades för att i romerska Senatens och folkets namn underhandla med
Gallierna, att de icke måtte bekriga det romerska folkets
bundsförvandter och vänner, af hvilka de icke lidit någon oförrätt.
Romarne skulle äfven, om det blefve nödvändigt, med vapen försvara
dessa, men det hade synts dem bättre, att om möjligt vore, afböja
kriget, och häldre genom fred än genom vapenskifte lära känna den för
dem obekanta Galliska nationen. |
|
KAP. 36 Ett
mildt budskap, om icke de som buro det varit män af ett alltför trotsigt
lynne och mera liknande Gallier än Romare! Sedan de i Galliernes
sammankomst hade föredragit sitt värf, erhöllo de följande svar: »Ehuru
Gallierne nu för första gången hörde Romarnes namn, trodde de likväl att
de voro tappre män, då Clusinerne i sitt betryck hade anropat deras
bistånd. Och som Romarne heldre genom underhandling än med vapen velat
emot dem försvara sina bundsförvandter, så ville också de icke afslå den
fred som erböds, om Clusinerne, som egde mera jord än de odlade, ville
afträda en del af sitt land åt Gallierna, som deraf hade behof; med
annat villkor kunde fred icke erhållas. De ville i Romarnes närvaro
emottaga svar, och om land dem vägrades, i samma Romares närvaro äfven
kämpa, på det desse i sitt land kunde berätta, huru mycket Gallierne i
tapperhet öfverträffade alla andra dödliga». När Romarne nu frågade
»hvad det vore för en rätt, att fordra ett land af dess egare och i
vidrigt fall hota med krig? och hvad Gallierne hade att göra i
Etrurien»? och desse trotsigt svarade, att »de buro sin rätt i sina
vapen och allt tillhörde tappra män»; så bragtes sinnena å båda sidor i
låga, man lopp från hvarannan till vapen, och en slagtning börjades. —
Hänförde af ödet, som nu inbröt öfver Romarnes stad, grepo der
sändebuden, emot folkrätten, till vapen. Och detta kunde icke blifva
doldt, då tre de ädlaste och tappraste af Roms unga män kämpade i
spetsen för en Etrurisk krigshär; så utmärkt var dessa främlingars
tapperhet. Ja ännu mera: — Quintius Fabius red utom linien, genombårade
med sin lans och dödade en Gallisk anförare, som med vildt mod rusade
emot Etruriernes fanor, och då han hopsamlade den slagnes rustning, blef
han igenkänd af Gallierna, och hela slagtlinien blef genom tecken
underrättad att denne var en af de romerska sändebuden. Nu läto de
vreden emot Clusinerne fara; de blåste till återtåg och hotade Romarne.
Någre tillstyrkte att genast tåga till Rom; men de äldres tanka segrade,
att man först skulle skicka sändebud, för att besvära sig öfver
förolämpningen, och fordra att Fabierne för folkrättens kränkning blefvo
utlemnade. — När Galliernes sändebud hade framställt hvad dem var
uppdraget, ogillade väl Senaten Fabiernes gerning och fann barbarernes
fordran rättvis. Men personliga afseenden hindrade dess medlemmar, att
öfver män af så hög adel dömma efter sin öfvertygelse. Således, för att
icke sjelfva ställa sig i ansvar för den olycka, som möjligen kunde
följa af ett krig med Gallierne, hänsköto de pröfningen af deras
påstående till folket. Men här var inflytelsen af anseende och makt ännu
mycket starkare, så att just de personer, om hvilkas bestraffning det
var fråga, valdes till krigs-tribuner med konsularisk makt för det
påföljande året. Förbittrade öfver detta uppförande till den höjd som
det förtjente, gingo Gallierne under högljudda krigshotelser tillbaka
till de sina. Tillika med de tre Fabierna valdes Quintus Sulpicius
Longus, Quintus Servilius för fjerde gången och Servius Cornelius
Maluginensis till krigs-tribuner*) (390 f. Kr.)1. |
-
E. R. b. 365. — F. Ch. f. 387.
- Traditionellt har händelserna under
detta år daterats till 390 f. Kr. men det verkliga årtalet bör ha varit
387 eller 386 f. Kr. Det finns nämligen fyra ohistoriska år i Varros
traditionella kronologi (333, 324, 309 och 301 f. Kr.) som
har lett fram till en förskjutning på fyra år. Men till osäkerheten
bidrar också det faktum att det romerska året före införandet av den
Julianska kalendern 46 f. Kr. var ett månår som bara bestod 355 dagar.
Vissa år lades en skottmånad till för att komma i överensstämmelse med
solåret. Men detta sköttes inte regelbundet, vilket innebär att datumen
inte motsvarar vår egen tideräkning.
|
KAP. 37 Den
stat som, under sina fejder med Fidenater och Vejenter och andra folk i
dess grannskap, så mången gång hade försökt de yttersta medel och
utnämnt en diktator — denna stat var nu, — då ett så förfärligt oväder
nalkades, då en fiende, som man förut aldrig sett eller hört nämnas,
ifrån verldshafvet och jordens yttersta ändar hotade med krig, —
alldeles icke betänkt på något utomordentligt befäl eller bistånd: så
plägar lyckan förblinda menniskorna, då hon icke vill, att det slag,
hvarmed, hon hotar skall hämnas. De samme tribuner, hvilkas öfverdåd
hade vållat kriget, stodo i spetsen för förvaltningen; och förrättade
utskrifning med icke större sorgfällighet, än den för vanliga krig
plägade förrättas; ja de sökte äfven att förringa ryktet om det som
förestod. — Då Gallierne imellertid fått höra, att folkrättens kränkare
blifvit till och med hedrade, och deras beskickning hånad, uppblossade
deras vrede, hvilken denna nation är oförmögen att styra: de bröto
genast upp lägret och gåfvo sig i ilmarsch på vägen. Då vid larmet af
deras hastiga framtågande städernas invånare förskräckte lupo till vapen
och landtfolket flyktade, gåfvo de med högt rop tillkänna att de gingo
till Rom, och deras vidt och bredt utspridda tåg af hästar och karlar
upptog öfverallt, der det framgick, en omätlig sträcka. Men fiendernes
hastighet, förut förkunnad af ryktet, samt af budskap från Clusinerne,
och sedan, i den mån de framryckte, från de öfriga folken, var det som i
Rom väckte den största förskräckelsen. Ty oaktadt den skyndsamhet,
hvarmed den nästan utan urval sammanbragte hären marscherade, hann man
med möda att komma dem till mötes vid elfte milstenen1, der
floden Allia, som med ganska betydligt djup nedströmmar ifrån de
Crustumiska bergen, icke långt nedanför landsvägen förenar sig med
Tibern. Framför och på sidorna hvimlade redan fältet af fiender, och
detta folk, likasom födt för ett tomt larm, uppfyllde genom en vild sång
och mångfaldigt skrål hela nejden med ett rysligt läte.
|
- Dvs. ungefär 16 kilometer från Rom.
|
KAP. 38 Här var det som krigs-tribunerne, — utan att förut välja ett
ställe till läger, utan att uppföra en vall, inom hvilken de kunde hafva
en tillflykt, utan att åtminstone tänka på Gudarna, om också icke på
menniskor, eller genom auspicier och offer försäkra sig om deras nåd —
uppställde sin här till slagtning med långt utsträckta flyglar, för att
icke af fiendernas myckenhet kunna kringrännas. Likväl förmådde de icke
att bilda en lika lång linie som fienden, hvaremot deras center genom
detta uttänjande blef svag och knappt sammanhängande. På högra sidan var
en liten höjd, hvilken de funno för godt att besätta med reservtroppar,
och om denna anordning gaf första anledningen till förvirring och
flykt, så var det också den, som ensam räddade de flyende. Ty Brennus1,
Galliernes
förste, som just i anseende till fiendernes ringa antal befarade någon
list och trodde alt höjden blott derföre vore besatt, att när Gallierne framtill drabbat
tillsamman med legionernes slagtlinie,
skulle reservtropparne angripa dem i ryggen och på sidorna, rigtade
först sitt anfall emot dessa, öfvertygad, att om han kunde fördrifva dem
ur sin ställning, skulle det för hans mycket öfverlägsna antal blifva
lätt att segra på jemna fältet. Så mycket var icke allenast lyckan, utan
äfven klokheten på barbarernes sida! — I den andra arméen var ingen ting
som liknade Romare, hvarken hos anförarne eller hos manskapet. Skräck
och feghet hade bemäktigat sig sinnena, och en så fullkomlig tanklöshet,
att långt flere ställde sin flykt till Veji — en fiendtlig stad, och
från hvilken de stängdes af Tibern — än raka vägen till Rom, till makar
och barn. Någon stund voro reservtropparne betäckte genom sin ställning.
I den öfriga hären, — så snart som de närmaste ifrån sidan, de eftersta
bakifrån hörde fältropet — togo alle flykten, orörde och oskadde, nästan
förr än de sågo den okända fienden, icke allenast utan att försöka någon
kamp, men utan att ens besvara ropet. Ingen stupade såsom kämpande;
endast flyende blefvo nedhuggne, då de uti trängseln, genom sin egen
täflan, hindrade hvarannan att komma undan. Vid Tiberns strand, dit hela
venstra flygeln, sedan den bortkastat vapnen, ställde sin flykt, skedde
ett stort nederlag, och många, som icke kunde simma, eller, besvärade af
harnesk och annan rustning, dertill saknade krafter, nedsönko i gölarne.
Största delen undkom likväl oskadd till Veji, men äfven derifrån blef
icke en gång ett budskap om nederlaget, långt mindre något manskap
skickadt till Rom. Från högra flygeln, som hade stått långt ifrån
fienden och mera vid foten af berget, togo alle vägen till Rom, och
flyktade till borgen, utan att en gång tillsluta stadsportarne.2 |
- En annan gallerhövding vid namn
Brennus ledde en keltisk invasion i Makedonien och Grekland 280-278
f. Kr. Det är möjligt att den romerska traditionen har lånat namnet på
denne Brennus när de har skildrat gallernas plundring av Rom. En
annan tolkning gör gällande att Brennus inte är ett personnamn utan en
titel motsvarande "hövding".
- Att romarna skulle ha
flytt från slaget på grund av rädsla för gallernas överlägsna antal är
nog en förenkling. Den galliska armén hade flera fördelar över den
romerska armén. De tungt utrustade romerska falangerna var långsamma
jämfört med gallerna och de korta romerska ensis-svärden var
underlägsna gallernas mer kraftfulla gladius-svärd.
|
KAP. 39 Det
obegripliga af en så plötslig seger qvarhöll äfven Gallierne likasom i
en dvala. Äfven de stodo i början af bestörtning orörlige, likasom de
icke vetat hvad som förefallit; de började sedan att frukta för något
försåt; slutligen att hopsamla de slagnas rustningar, och uppstapla
vapnen i högar, såsom hos dem är brukligt. Nu först, då ingenstädes
minsta tecken till någon fiende syntes, anträdde de marschen, och kommo,
ej långt före solens nedgång, fram till staden Rom. När någre förutsände
ryttare här berättade, att portarne icke voro tillslutne, att ingen vakt
stod vid portarne, ingen besättning syntes på murarne, gjorde denna nya
omständighet, lika oförklarlig som den förra, ett uppehåll i deras
marsch; och som de äfven fruktade för natten och den okända stadens
läge, stannade de emellan Rom och Anio, och skickade kunskapare till
murarne och de öfriga portarne, för att utforska hvad fienden i sin
förtviflade ställning skulle företaga.1 — Då större delen af hären ifrån slagtfältet hade begifvit sig till Veji, och ingen trodde att, utom dem
som flyktat till Rom, någon mera var öfrig, så blefvo derstädes alle, så
väl lefvande som döde, gemensamt begråtne, och nästan hela staden var
uppfylld af klagoskri. Den enskilda sorgen döfvades sedermera af den
allmänna förskräckelsen, då det berättades att fienden var kommen. Snart
fick man ock höra vilda tjutningar och skrålande sång af de flockvis
omkring murarne ströfvande barbarerne. Hela den följande tiden, ända
till andra morgonen, voro sinnena i en sådan spänning, att man hvarje
ögonblick väntade ett inbrott i staden; man väntade detta redan vid
fiendernas första annalkande, ty de skulle troligen hafva stannat vid
Allia, om detta icke varit deras afsigt; sedermera, vid solens nedgång,
trodde man att anfallet skulle ske före natten, emedan icke lång stund
af dagen var öfrig; derefter, att det blifvit uppskjutet till natten,
för att injaga större förskräckelse. Det inbrytande dagsljuset dödade
slutligen allt hopp, och på den beständiga fruktan följde omedelbart
sjelfva olyckan, då de fiendtliga fanorna inryckte genom stadens portar.
— Likväl visade sig folket i Rom, hvarken denna natt eller följande
dagen, på något sätt likt det folk, som vid Allia så fegt hade flyktat.
Ty då ingen utsigt var att kunna försvara staden, med den ringa styrka,
som var öfrig, så beslöts att det vapenföra manskapet och de senatorer,
som ännu egde fulla krafter, skulle med makar och barn begifva sig till
borgen och Capitolium, der sammanbringa vapen och lifsmedel, och ifrån
denna fasta punkt försvara Gudar och menniskor och det Romerska namnet;
att (Quirini) präst och Vestas prästinnor skulle föra statens helgedomar
i säkerhet för mord och brand, och att man icke förr skulle öfvergifva
deras dyrkan, än ingen mera vore qvar att den förrätta. Om borgen och
Capitolium, Gudarnes boning, om Senaten, statens hufvud, om det manskap,
som utgjorde dess försvar, öfverlefde stadens förestående undergång, så
kunde man lätt bära förlusten af de gamle, denna hop som qvarlemnades i
staden och i alla fall skulle omkomma. Och på det den stora hopen af det
lägre folket med mera tålamod måtte skicka sig häruti, så förklarade
offentligen de gamle, af fordna triumfer och konsulater utmärkte adelige,
sin föresats vara att dö tillika med dem, och icke med sina personer,
som ej kunde bära vapen, ej försvara fäderneslandet, försvåra nöden för
de beväpnade. |
- Den stadsmur som enligt traditionen anlades av
Servius Tullus på 500-talet (
I, 44) byggdes i själva verket
inte förrän på 370-talet . Orsaken kan inte ha varit någon annan än
att förhindra en upprepning av gallernas attack. Den stadsvall som
eventuellt fanns innan dess bör inte ha erbjudit gallerna några större bekymmer.
|
KAP. 40 Så
tröstade sig inbördes de gamle, som voro invigde åt döden. Derefter
ställde de sina förmaningar till de unge männerne, hvilka de beledsagade
på deras tåg till Capitolium och borgen, anbefallande åt deras tapperhet
och ungdomskraft det förestående ödet, hurudant det ock måtte blifva, af
en stad, som under trehundradesextio år i alla krig varit segrande.
Denna skilsmässa imellan dem, som förde med sig allt hopp och all hjelp,
och dem som beslutit att icke öfverlefva stadens eröfring och undergång,
var redan i sig sjelf ett högst rörande uppträde; men qvinnornas gråt
och villrådiga löpande fram och åter, då de följde än de ena än de
andra, och oupphörligt frågade sina män och sina söner, åt hvilket öde
de lemnade dem — detta var det högsta, som kan tänkas af menskligt
elände. Större delen af dem följde likväl de sina till borgen, utan att
man hindrade eller inböd dem, ty det som skulle varit nyttigt för de
belägrade — att den onyttiga hopen minskades — det var stridande emot
mänskligheten. — En annan skara, mästadels af det lägre folket, som
detta lilla berg hvarken kunde rymma, eller, i en så stor brist på
lifsmedel, underhålla, strömmade nu ur staden, likasom i ett härtåg,
till Janiculum. Derifrån spridde sig en del kring landet, en del begaf
sig till närliggande städer; utan anförare, utan öfverenskommelse,
följde hvar och en sitt enskilda lopp, sina enskilda beslut, och gaf det
allmänna förloradt. — Imellertid rådgjorde Quirini präst och Vestas
jungfrur, med åsidosättande af sina enskilda angelägenheter, hvilka af
helgedomarne de borde medtaga eller qvarlemna, då de icke hade styrka
att bära dem alla, och på hvad ort de qvarlemnade säkrast kunde
förvaras. De ansågo för det bästa, att inlägga dem i små fat och
nedgräfva dessa i kapellet, bredvid quirinal-prästens hus, på hvilket
ställe det nu anses för otillåtet att spotta. Det öfriga delade de
imellan sig och togo dermed den vägen, som öfver pålbryggan förer till
Janiculum. En romersk man af plebejståndet, vid namn Lucius Albinius,
som ibland den öfriga hopen, hvilken såsom obrukbar i krig lemnade
staden, bortförde på en vagn sin hustru och sina barn, blef dem varse i
denna backe; och som man äfven då icke förgat att urskilja hvad Gudar
och hvad menniskor tillkom, ansåg han det för en synd, att statens
präster skulle gå till fots och bära romerska folkets helgedomar, under
det han med de sina sågs sitta i en vagn. Han befallde derföre hustrun
och barnen att stiga af, satte jungfrurna med helgedomarne i vagnen, och
förde dem till Cære, som var målet för deras resa. |
|
KAP. 41 I
Rom hade imellertid, så mycket ställningen medgaf, alla anstalter till
borgens försvar blifvit fogade, och hopen af de gamle, som återgått till
sina hus, afbidade nu, med ett mot döden härdadt mod, fiendernas
ankomst. De ibland dem, som fordom beklädt statens högsta ämbeten, sutto
framför sina hus, på elfenbensstolar, klädde i den praktfullaste drägt,
som vid Guda-processioner eller vid triumfer är bruklig, för att dö med
tecknen af sin fordna lycka, sina värdigheter eller sin tapperhet. Någre
berätta att de genom ett formulär, som af öfverste-presten Marcus Fabius
förestafvades, invigt sig åt döden för fäderneslandet och de romerska
Quiriterna, — Som Galliernes ansträngning i striden genom nattens
mellankomst hade slaknat, och de dessutom hvarken på valplatsen haft
någon äfventyrlig drabbning ej heller nu i storm eller med våld eröfrade
staden, så ryckte de följande dagen utan vrede och utan hetta genom den
öppna Collinska porten in i Rom och kommo till stora torget, kastande
ögonen rundt omkring till Gudarnes tempel och till borgen, hvilken ensam
ännu hade något som liknade krig. För att icke skingrade blifva
öfverraskade af något anfall ifrån borgen eller Capitolium, qvarlemnade
de här en liten vakt och spridde sig på de folktoma gatorna till att
plundra. En del rusade hoptals in i de närmaste husen; andra begåfvo sig
till de aflägsnaste likasom desse i synnerhet skulle varit orörde och
fulle af byte. Men åter bortskrämde derifrån af sjelfva ödsligheten,
gingo de, för att icke under sitt ströfvande falla i något fiendtligt
försåt, uti samlade skaror tillbaka till torget och dess grannskap. När
de här funno det ringare folkets boningar tillstängda, de förnämares
förmak öppna, tvekade de nästan mera att intränga i de öppna än i de
tillslutna:, så stor var den vördnad, som oundvikligen intog dem, vid
åsynen af desse män, som suto på husens förgårdar, och utom sin
öfvermenskligt herrliga prydnad och drägt, äfven genom den höghet och
det allvar, som uppenbarade sig i deras miner och anleten, närmast
liknade Gudar. Under det de stodo fördjupade i dessas betraktande, såsom
det varit bilder, skall en af dem, Marcus Papirius, hafva slagit en
Gallier, som vidrörde hans efter tidens bruk långa skägg, med sin
elfenbensstaf i hufvudet, och derigenom retat hans vrede; med honom
skall blodbadet hafva börjats och de öfrige alle blifvit mördade på sina
stolar. Efter de förnämes mord blef ingen dödlig mera skonad; husen
blefvo plundrade och derefter antända. |
|
KAP. 42
Men antingen att icke alle Gallier hade lust att förstöra staden, eller
att deras höfdingar funnit för godt, att väl här och der låta till
skräck några eldar synas, om möjligtvis de belägrade skulle af kärlek
till sina boningar kunna förmås att gifva sig; men att likväl icke
uppbränna alla husen för att i den öfverblifna delen af staden hafva en
underpant, hvarmed de kunde verka på fiendernas sinnen: så är det visst,
att elden den första dagen, hvarken i alla trakter, eller så vidsträckt
utbredde sig, som eljest i en eröfrad stad är vanligt, Romarne, som
ifrån borgen sågo staden uppfylld af fiender, och dessas löpande fram
och åter på alla gator, och huru än här, än der, någon ny olycka
uppstod, förlorade icke allenast all fattning, utan äfven medvetandet af
hvad de hörde och sågo. Hvart hälst som fiendernes skri, och qvinnornas
och barnens jemmergråt. och lågornas prasslande, och braket af ramlande
hus kallade uppmärksamheten, dit vände de, bäfvande vid allt, sina
tankar och anleten och blickar, likasom de varit af ödet ställde på
denna plats, för att skåda sin fädernesstads undergång och af allt hvad
dem tillhörde endast ega lifvet öfrigt att försvara; så mycket
beklagansvärdare framför alla andra, som någonsin varit belägrade, som
de belägrades, afskurne ifrån detta hem, och sågo allt hvad de egde i
fiendernes händer. Icke lugnare var den natt, som följde på en så ryslig
dag; en ny dag uppgick efter den oroliga natten, och intet ögonblick
var, som icke medförde skådespelet af någon ny förlust. Men ehuru
öfverhopade och nedtryckte af så många olyckor, förblefvo de dock
oböjlige vid sitt beslut, att — om de ock skulle se allt förgås i lågor
och förstöras — likväl med tapperhet försvara denna frihetens sista
tillflykt, den ehuru fattiga och lilla kullen, som de innehade. Snart
hade de ock — då samma uppträden dageligen förnyades — likasom vande vid
olyckan, förhärdat sig emot känslan af sin belägenhet, och sågo blott på
sina vapen och svärden i sina händer, såsom de enda qvarlefvorna af sitt
hopp. |
|
KAP. 45
Äfven Gallierne; som i flera dagar fört ett fruktlöst krig endast emot
husen i Rom, och nu ibland lågorna och gruset af den eröfrade staden
icke sågo något mera öfrigt, än beväpnade fiender, hvilka förgäfves,
genom så många förluster blifvit skrämde, och icke utan användande af
våld skulle kunna förmås att gifva sig, beslöto ändteligen att försöka
det yttersta och med storm angripa borgen. I första dagningen blef hela
skaran vid gifvet tecken uppställd på torget, och tågade derifrån, under
härskri och med sköldarne öfver sina hufvuden, uppför kullen. Sedan
Romarne, utan all öfverilning och brådska, med starka poster besatt alla
tillgångar, och uppställt sitt bästa manskap på de punkter, emot hvilka
de sågo att anfallet rigtades, läto de fienden uppstiga, öfvertygade,
att ju högre upp han hunnit, dess lättare skulle det blifva att kasta
honom tillbaka ned för sluttningen. Ungefärligen midt i backen ställde
de sig till motvärn, och från denna höjd, som nästan af sig sjelf förde
dem emot fienden, föllo de ut på Gallierne och kastade dem öfverända med
sådan förlust, att de ifrån den tiden hvarken partivis eller alle
samfält någonsin försökte ett dylikt anfall. De öfvergåfvo således
hoppet att med stormande hand bestiga borgen och fogade anstalter till
belägring. Men som de förut icke varit betänkte på detta, hade de låtit
den säd som funnits i staden förstöras i branden, och den som fanns på
landet hade just i dessa dagar skyndsamt blifvit förd till Veji. De
beslöto derföre att dela hären och med den ena delen plundra bos de
kringboende folken, med den andra innesluta borgen, så att de plundrande
skulle förse de belägrande med lifsmedel. Lyckan, som ville gifva ett
prof af den romerska tapperheten, förde de Gallier, som uppbröto ifrån
staden, till Ardea, der Camillus lefde i landsflykt. Mera bedröfvad
öfver fäderneslandets olycka, än öfver sin egen, borttrånade han der,
under klagan öfver Gudar och menniskor, och harmades och förundrade sig,
hvar de män nu voro, som med honom hade eröfrat Veji och Falerii, och
som i andra krig alltid varit ännu mer utmärkte af tapperhet än af
lycka: då han oförmodadt hörde att en Gallisk här nalkades, och att
Ardeaterna, betagne af skräck, deröfver rådplägade. Likasom rörd af en
gudomlig ande, inträngde han sig midt i församlingen — då han förut
plägat afhålla sig ifrån sådana sammankomster — och talade sålunda: |
|
KAP. 44 »Ardeater,
mine gamle vänner, och nu, då eder godhet det tillåtit, och mitt öde så
fogat, äfven mine nye medborgare! må ingen af eder tänka att det är
genom glömska af min egen belägenhet, som jag här har uppträdt; nej, —
det är den allmänna ställningen den gemensamma vådan som tvingar hvar
och en att meddela den hjelp, som han i nödens stund kan åstadkomma. Och
när skall jag kunna vedergälla de stora tjenster, som j mig bevisat, om
jag nu det underlåter, eller huru skall jag kunna vara eder nyttig, om
icke der sker uti krig. Genom detta yrke bibehöll jag mig i mitt
fädernesland, och obesegrad i krig blef jag under freden af otacksamma
medborgare fördrifven. Men eder, Ardeater, är nu af lyckan ett tillfälle
erbudet, att icke allenast vedergälla det romerska folket dess fordna
välgerningar, hvilkas hela vigtighet j sjelfve minnens, och eder
tacksamhet gör det öfverflödigt att upprepa, utan ock att åt denna stad
förvärfva en utmärkt ära i krig emot en gemensam fiende. Det folk, som
så vildt anrycker, är ett folk, som naturen gifvit mera båla än fasta
kroppar och mod; derföre äro de också i striden alltid mera förfärlige
än kraftfulle. — Detta kan Roms olycka bevisa. Den öppna staden hafva de
intagit; ifrån Capitolium och borgen gör nu en handfull folk dem
motstånd. Redan uttröttade af belägringen, gå de derifrån och svärma i
spridda hopar omkring på landet. Öfverlastade af mat och vin, som de i
lust sluka, vräka de sig, när natten kommer, omkull, likt fänad, här och
der vid bäckarne, utan förskansning, utan förposter och vakter: nu har
ock deras framgång gjort dem ännu sorglösare än vanligt. Om det är eder
föresats att skydda edra murar och icke tilllåta att allt detta blifver
Gallien, så gripen vid första nattväkten mangrant till vapen, och följen
mig icke till en kamp, utan till ett mördande. Om jag icke lemnar dem
alla, fjättrade af sömnen, såsom slagtboskap i edra händer, så
undandrager jag mig icke att i Ardea erfara samma öde som jag i Rom har
erfarit.» |
|
KAP. 45
Vänner och ovänner voro öfvertygadc att på den tiden ingenstädes fanns
en så stor fältherre. Sammankomsten upplöstes, man gick att taga
förfriskning, och afbidade med otålighet tecken till uppbrott. Det gafs,
och vid nattens början voro de vid stadsportarne Camillus till mötes. De
ryckte ut och funno, icke långt ifrån staden, såsom dem var förutsagdt,
Galliernes läger obevakadt och i alla afseenden vårdslösadt, hvilket de
med ett härskri angrepo. Ingenstädes var någon strid, öfver allt ett
mördandet obeväpnade och sofvande, blefvo fienderne nedhuggne. De
aflägsnaste jagade likväl skräcken upp ifrån sina lägerställen, och dref
dem, utan att de visste huru eller af hvilken de anföllos, på flykten,
och somliga oförsedt midt ibland fienderna. En stor del råkade in på
Antiaternes område, och blefvo, medan de der ströfvade, genom ett utfall
af stadens invånare, kringrände. Ett dylikt nederlag ledo äfven Tuskerne
på det Vejiska gebitet. Långt ifrån att hafva något medlidande med en
stad, som snart fyrahundrade år varit deras granne, och nu var
undertryckt af en fiende, den man aldrig förut sett eller hört omtalas,
gjorde desse, just vid denna tiden, infall i det romerska landet, och
sedan de der riktat sig med rof, hade de i sinnet att äfven angripa Veji
med dess besättning och det romerska namnets sista hopp. De romerske
soldaterne hade sett huru de ströfvade omkring fälten, och derefter,
samlade i en hop, drefvo framför sig hvad de röfvat; de sågo nu äfven
ett läger, som de i grannskapet af Veji hade uppslagit. Då uppsteg hos
dem, först en känsla af sitt elände, derefter förtrytelse, och, af
denna, vrede. »Skulle deras olyckor blifva till åtlöje äfven för
Etrurierne, ifrån hvilka de afvändt det galliska kriget, och vändt det
emot sig sjelfva?» Knappt kunde de så mycket styra sig, att de icke
genast bröto löst; men tillbakahållne af centurionen Cædicius, som de
sjelfva hade gjort till sin anförare, uppsköto de till natten sitt
företag. Det felades dem endast en fältherre, sådan som Camillus; för
öfrigt skedde allt med samma ordning och samma lyckliga utgång. Ja, ännu
mera: vägledde af några fångar, som i denna blodiga natt fått behålla
lifvet, gingo de att vid saltverken uppsöka en annan skara af Tusker, på
hvilken de följande natten genom öfverraskning gjorde ännu större
nederlag, och återvände till Veji i jubel öfver en tvåfaldig seger. |
|
KAP. 46 I
Rom fortsattes imellertid belägringen, mestadels med lamhet, och man
höll sig å båda sidor stilla; det enda, som spände Galliernes vaksamhet
var, att ingen fiende måtte smyga sig ut imellan deras vakter: då
oförmodligen en ung Romare tilldrog sig både medborgares och fienders
beundran. Den Fabiska ätten hade ett offer, som på det Quirinaliska
berget på bestämd tid borde förrättas. För denna förrättning nedsteg
Cajus Fabius Darso, uppskörtad på Gabinska viset, bärande
offeranstalterna i sina händer, ifrån Capitolium, gick, utan att gifva
akt på någons rop eller hotelser, midt igenom fiendens poster och kom
till den Quirinaliska höjden. Sedan han der fullbordat allt med vanlig
högtidlighet, gick han samma väg tillbaka med lika lugn blick och samma
jemna steg, full af förtröstan på Gudarnas nådiga beskydd, hvilkas
dyrkan han, icke en gång afskräckt af lifsfaran, hade uraktlåtit, och
kom åter till Capitolium och de sina; antingen att Gallierne voro
förvånade öfver hans förundransvärda djerfhet, eller tillika intagne af
vördnad för det heliga, som för denna nation ingalunda är likgiltigt. —
I Veji vexte imellertid med hvarje dag, icke allenast modet, utan äfven
styrkan. Ty der samlades icke allenast ifrån landsbygden de Romare, som
dels efter det olyckliga slaget, dels efter stadens eröfring och
förstörelse skingrade hade kringirrat; utan också ifrån Latium
tillströmmade frivillige, för att få deltaga i bytet. Nu syntes det vara
tid att återvända till fäderneslandet och rycka det ur fiendernes
händer; men den kraftfulla kroppen felades ett hufvud. Sjelfva stället
påminde om Camillus, och ibland soldaterne voro många, som under hans
anförande och öfverbefäl hade segrat. Äfven Cædicius förklarade, att han
icke ville sätta sig i den ställning, att på befallning af någon Gud
eller menniska nödgas nedlägga befälet, utan fastmer, ihogkommande sitt
stånd, sjelf fordra en öfverbefälhafvare. Med allas samtycke beslöts att
Camillus skulle ditkallas ifrån Ardea, men icke förr än Senaten, som var
i Rom, blifvit tillfrågad. Så herrskade uti allt aktning för seder, och
gränserna för rättigheter iakttogos äfven nu, då nästan allt var
förloradt. — Med stor fara måste vägen tagas midt igenom de fiendtliga
posterna. Pontius Cominius, en rask yngling, erböd härtill sin tjenst:
han lade sig på bark och simmade med strömmen utför Tibern till Rom. På
närmaste afstånd ifrån stranden klättrade han sedan upp för en stel, och
derföre af fienden obevakad klippvägg till Capitolium, fördes till
regeringen och anmälde sitt uppdrag ifrån krigshären. Sedan han derefter
erhållit Senatens förordnande, att Camillus, sedan han i en
curialförsamling blifvit återkallad ur landsflykten, skulle genast genom
ett folkbeslut utnämnas till diktator, och soldaterna erhålla den
fältherre, som de önskade, gick han med detta budskap samma väg tillbaka
ned för berget och skyndade till Veji. Till Ardea afgingo då sändebud
till Camillus och förde honom till Veji, eller (ty jag vill snarare tro,
att han icke förr afreste ifrån Ardea, än han hade blifvit underrättad
om förslagets antagande, emedan han hvarken utan folkets tillåtelse
kunde öfverskrida gränserna, ej heller emotlaga öfverbefälet i arméen,
utan att vara utnämnd till diktator) förslaget blef af kurierna
stadfäst, och Camillus frånvarande utnämnd till diktator. |
|
KAP. 47
Vid samma tid, som detta tilldrog sig i Veji, var den romerska borgen
och Capitolium i största fara. Jag vet icke att Gallierna blifvit varse
något menniskofjät på den väg, som budet hade kommit från Veji, eller om
de sjelfve upptäckt vid Carmentas tempel en lättare väg uppför
klipporna; men en stjernklar natt skickade de först en obeväpnad förut,
att undersöka vägen, räckte honom sedan sina vapen, stödde sig ömsom på
hvarandra, der någon svårighet mötte, eller lyfte och drogo hvarandra
uppför, allt efter som stället fordrade och uppnådde slutligen höjden i
sådan tysthet, att de ej allenast undgingo vakternas uppmärksamhet, utan
icke en gång väckte hundarne, hvilka djur eljest af nattliga buller så
lätt pläga störas. Men gässen bedrogo de icke, hvilka såsom helgade åt
Juno, man oaktadt den största hungersnöd hade skonat. Detta blef de
belägrades räddning. Ty genom deras kacklande och bullret af deras
vingar, vaknade Marcus Manlius, en förträfflig krigsman, som tre år
förut varit konsul, grep till vapen, gick ut och gjorde alarm, och
emedan de öfrige lupo bestörte hit och dit, gaf han en Gallier, som
redan stod på höjden, ett slag med skölden, som störtade honom utför
berget. Denne drog de närmaste med sig i fallet, under det Manlius
nedhögg andra, som i förskräckelsen hade släppt vapnen, och med händerna
omfattat klipporna, vid hvilka de hängde. Imellertid hade också de
öfrige Romarne samlat sig, och trängde fienderna med skott och
stenkastning tillbaka, så att hela härskaran störtade, lik ett jordras,
ned i djupet. Sedan larmet var stilladt, användes den öfriga natten till
hvila så mycket som detta var möjligt i en så upprörd sinnesförfattning,
då äfven den öfverståndna faran ännu väckte fruktan. När det blifvit
dager, kallades soldaterne, genom trumpeten, till sammankomst hos
tribunerne, då hvar och en borde få lön för hvad han väl eller illa
handlat. Först blef Manlius för sin tapperhet prisad och begåfvad, icke
allenast af krigs-tribunerne, utan ock enhälligt af alla krigare; ty
hvar och en bar till hans hus, som låg inom borgen, en half mark säd och
ett qvarter vin:*) i sig sjelft en obetydlighet, men bristen hade gjort
det till ett stort vedermäle af kärlek, då hvar och en förknappade sitt
eget underhåll och undandrog sig sjelf och sina trängande behof hvad han
till en enda mans ära skattade. Derefter framkallades de, som haft
vakthållningen på det ställe, der fienden obemärkt hade uppstigit.
Krigs-tribunen Quintus Sulpicius förklarade, att han skulle förfara med
dem alla efter krigslagarne; men afhållen genom soldaternas enhälliga
rop, som sköto skulden på en enda post, skonade han de öfriga, och
kastade med hains bifall den erkända brottslingen ned ifrån klippan.
Bevakningen blef ifrån den tiden på båda sidor strängare: hos Gallierne,
emedan det blifvit bekant att bud gingo fram och åter imellan Veji och
Rom; hos Romarne, emedan de icke kunde glömma den fara, hvaraf de den
natten varit hotade. |
- Qvartarius, egentligen 1/4 af en
Sextarius, eller 1/24 af en Congius.
|
KAP. 48 Men
en framför alla belägringens och krigets svårigheter, var hungersnöden
för båda arméerna tryckande; för Gallierna dessutom en pestartad
sjukdom, emedan de hade sitt läger i en trakt, hvilken instängd imellan
höjder, var nu, efter branden, upphettad och full med qväfvande ångor,
och der vid minsta väderpust icke allenast dam, utan äfven aska uppdrefs
i höjden. För menniskor, vane vid fukt och kyla, blef detta aldeles
odrägligt; plågade af hetta och qvalm bortrycktes de af en farsot, som
spridde sig öfverallt, likasom i en boskapshjord, så att de slutligen,
af ledsnad att begrafva hvart lik för sig, brände dem hopkastade utan
åtskillnad i högar, hvaraf stället blifvit utmärkt med namnet Galliska
begrafningsplatsen (Busta Gallica). — En vapenhvila blef sedan
ingången med Romarne, och samtal höllos, med fältherrarnes tillåtelse.
Då Gallierne under dessa som oftast förehöllo Romarne deras brist på
lifsmedel, och i anledning af denna nöd uppmanade dem att gifva sig,
skall man, för att afböja denna mening, från många ställen på Capitolium
hafva nedkastat bröd ibland de fiendtliga posterna. Men snart kunde
hungren hvarken längre döljas eller uthärdas. Under det således
diktatorn sjelf utskref manskap i Ardea, och skickade sin
rytteri-öfverste Lucius Valerius att afhämta hären ifrån Veji, samt
rustade och anordnade allt, för att med tillräcklig styrka kunna angripa
fienden, var den capitolinska arméen imellertid af tjenstgöring och
vakthållning utmattad; den hade besegrat alla menskliga
vedervärdigheter, men hungren var det enda som naturen icke tillät att
öfvervinna; dag från dag kikade man framåt, om icke någon undsättning
ifrån diktatorn skulle synas; men slutligen, då numera äfven hoppet och
icke blott lifsmedlen gått till ända, och vid vakternes uppmarsch den
maktlösa kroppen nästan dignade under vapnen: då påstod denna armé att
få, på hvad vilkor som helst, antingen gifva eller lösa sig, i synnerhet
som Gallierne icke otydligt läto förstå, att de för ett måttligt pris,
skulle kunna förmås att upphäfva belägringen. Senaten trädde då tillhopa
och krigs-tribunerne erhöllo fullmakt att underhandla. I ett sammanträde
imellan krigs-tribunen Quintus Sulpicius och Galliernes förste, Brennus,
blef saken afgjord och ett tusende marker guld bestämde såsom priset på
ett folk, som snart skulle beherrska jorden. Denna i sig sjelf så
nesliga handel åtföljdes af en ny förödmjukelse. Gallierne medförde
falska vigter, och när tribunen icke godkände dem, lade den oförskämde
galliern äfven sitt svärd till vigten, och man hörde de för romerska
öron olideliga orden: Ve de öfvervunne!1 |
- Dessa bevingade ord lyder "Vae
victis!" i originaltexten och översätts i modern svenska vanligen med
"Ve de besegrade!".
|
KAP. 49 Men Gudar och menniskor frälsade Romarne
från skymfen att lefva lösköpte. Ty ännu var den skändliga handeln icke fullbordad,
emedan guldet, i anseende till ordvexlingen, ännu icke till fullo var
uppvägt, då diktatorn af en lycklig tillfällighet inträffade, och
befallde att föra undan guldet och bortvisa Gallierna. När desse gjorde
motstånd och åberopade det ingångna fördraget, åberopade han, att det
fördrag vore ogiltigt, som efter hans utnämnande till diktator, utan
hans befallning, af en underordnad ämbetsman blifvit afslutadt, och
antydde Gallierna att göra sig färdiga till slagtning. Sitt eget folk
befallde han att kasta sina packor i en hög och tillaga vapnen, och med
svärd, icke med guld, återvinna sin fädernesstad, med ögonen fastade på
Gudarnes tempel, på makar och barn, på den af krigets olyckor vanställda
fädernejorden, på allt hvad deras pligt befallde dem att försvara och
återtaga
och hämnas. Han uppställde derefter sin här, så godt som ställets
beskaffenhet medgaf på den äfven af naturen ojemna grunden utaf den
halfförstörda staden, och besörjde allt hvad efter krigskonstens regler
till fördel för hans folk kunde väljas och anskaffas. Gallierne,
förbryllade af denna oförmodade vändning, fattade vapnen och rusade med
mera förbittring än öfverläggning emot Romarne. Nu hade lyckan vändt
sig; Gudarnes makt och mensklig klokhet understödde nu Roms sak.
Gallierne blefvo således i första sammandrabbningen slagne, med icke
större möda än de sjelfve hade segrat vid Allia. I en ordentligare
slagtning blefvo de sedan för andra gången, äfven under Camilli
anförande och öfverbefäl, besegrade, vid åttonde milstenen1 på den Gabinska vägen, der de efter flykten hade samlat sig. Der var blodbadet
allmänt; lägret intogs, och icke en gång en budbärare om nederlaget blef
öfrig. — Sedan diktatorn återvunnit fäderneslandet ifrån fienderna, kom
han i triumf tillbaka in i staden, och helsades i de plumpa skämtvisor,
dem soldaterne såsom vanligt uppstämde, med de väl förtjenta
hedersnamnen »Romulus» och »fäderneslandets fader», och »statens andre
grundläggare.»2 Det fädernesland, som han i kriget hade frälsat, frälsade
han ock ostridigt för andra gången i freden, då han hindrade
utvandringen till Veji. när både tribunerne efter Roms uppbrännande
eftertryckligare yrkade, och menigheten af sig sjelf var mera böjd för
detta förslag. Detta var också orsaken, att han icke efter sin triumf
nedlade diktaturen, emedan Senaten besvor honom, att icke lemna staden i
en så osäker ställning. |
- Dvs. ungefär 12 kilometer från Rom.
- Camillus ingripande och segrar över gallerna förekommer inte i
alla skildringar av detta krig. Det är i själva verket en skamlös
historieförfalskning från romarnas sida som syftade till att ge en
ärofull avslutning på det som var Roms mörkaste stund. I verkligheten
återvände de obesegrade gallerna hem med det guld som romarna hade
tvingats betala.
|
KAP. 50 Såsom
sjelf den noggrannaste iakttagare af de heliga bruken, föredrog han i
Senaten, framför alla andra ämnen, det som angick de odödeliga Gudarna,
och utverkade ett senatsbeslut: »att alla heliga orter, emedan de varit
i fiendens besittning, skulle återställas, begränsas och renas, och
sättet till denna rening genom Duumvirerna inhämtas i de heliga
böckerna; att i statens namn en gästvänskapsförbindelse skulle upprättas
med Cæreterna, emedan de hade emottagit Romerska folkets helgedomar och
prester, och de odödlige Gudarnes dyrkan, genom deras välgerning,
oafbrutet kunnat fortsättas; att capitolinska skådespel, till den stora
Jupiters ära, skulle firas, emedan han i nödens tid hade skyddat sin
boning och Romerska folkets borg, och att diktatorn Marcus Furius för
delta ändamål skulle upprätta ett Gille af dem, som bodde på Capitolium
och inom borgen.» — Fråga blef också väckt om försonande af den nattliga
röst, som före det galliska kriget hade hörts förkunna olyckan, men icke
blifvit aktad; och man beslöt att åt Ajus Locutius ett tempel vid Nya
gatan skulle uppbyggas. Det guld, som man återtagit från Gallierne, och
det, som under villervallan blifvit fördt ur de andra templen i Jupiters
helgedom, blef — då man icke bestämdt kunde erinra sig hvarthän det
borde återföras — alltsamman förklaradt för heligt och nedlagdt under
Jupiters thron. Redan förut hade Romarnes samvetsgrannhet deruti
uppenbarat sig, att då skattkammaren icke egde guld tillfyllest, att
utgöra den af Gallierna betingade lösen, hade man emottagit ett
sammanskott af fruarne, för att icke nödgas tillgripa det guld, som var
helgadt åt Gudarne. Fruarne erhöllo derföre tacksägelser och tillika den
hedersbevisning, att högtidliga äreminnen efter döden öfver dem, likasom
öfver karlar, fingo hållas. — Sedan allt var fullgjord!, som rörde
Gudarne, och genom Senaten kunde afgöras, då först — såsom tribunerne
oupphörligen genom offentliga tal uppäggade menigheten att öfvergifva
ruinerna och flytta till Veji, en stad som stod färdig att bebos —
uppträdde diktatorn, åtföljd af hela Senaten, i folkförsamlingen och
talade på följande sätt: |
|
KAP. 51 »Quiriter! att tvista med folktribunerna är för
mig så motbjudande, att, under all den tid jag lefvat i Ardea, jag icke
haft någon annan tröst i min bedröfliga landsflykt, än den, att se mig
långt skild ifrån dessa strider. Blott för deras skull hade jag ock
föresatt mig att aldrig komma tillbaka, äfven i det fall, att jag genom
Senatens beslut och folkets befallning blifvit återkallad. Äfven nu är
det icke mitt förändrade tänkesätt, utan Eder olycka, som förmått mig
att återkomma. Ty att fäderneslandet skulle ega bestånd, derom var nu
frågan; visserligen icke derom, att jag skulle vara i
fäderneslandet. Äfven nu skulle jag gerna tiga och hålla mig stilla, om
icke också denna strid vore en strid för fäderneslandet, hvilket
att svika, så länge lifvet varar, är för hvar och en annan vanhedrande,
för Camillus icke ens möjligt. Ty hvarföre hafve vi återsökt detta
fädernesland? hvarför ryckt det ur fiendernas händer, när det
belägrades, om vi sjelfve öfvergifve det, sedan det är återvunnet? Och
då, äfven efter Galliernes seger, sedan hela staden var eröfrad, Roms
Gudar och romerske män likväl innehade och bebodde Capitolium och
borgen, skall nu, då Romarne äro segrande och staden befriad, äfven
borgen och Capitolium öfvergifvas, och vår lycka göra denna stad mera
öde, än han blef genom vår olycka? Visserligen, om också vid stadens
första grundläggning ingen gudstjenst blifvit inrättad, och derifrån i
oafbruten följd till oss fortplantad, så har dock under denna sista
tiden en Gudomlig försyn så ögonskenligen styrt det romerska folkets
öden, att jag bör tro, det all kallsinnighet för Gudarnes dyrkan nu
måste vara undanröjd hos menniskor. Ty betrakten dessa förflutna årens
händelser, så väl de gynnande, som de vidriga: J skolen finna, att allt
har lyckats oss, då vi följt Gudarnes vilja, allt misslyckats, då vi dem
föraktat. Det Vejiska kriget först och främst, — detta så mångåriga, så
mödosamma krig, — det slutades ju icke förr, än vattnet ur den Albanska
sjön, efter Gudarnes befallning, blifvit afledt. Och denna nya olycka,
som öfvergått vår stad, månne den börjades förr, än den himmelska
rösten, som bådade Galliernes ankomst, var föraktad? än folkrätten var
kränkt af våra sändebud? än denna kränkning, som af oss borde beifras,
af samma religionsförakt lemnats opåtald? Derföre hafva vi blifvit
besegrade, fångne, återköpte; derföre af Gudar och menniskor så hårdt
straffade, att vi för hela verlden skulle blifva ett varnande exempel.
Olyckorne påminde oss sedermera våra pligter emot religionen. Vi flydde
till Capitolium, till Gudarne, till den högste Jupiters boning; under
förödelsen af vår egendom dolde vi en del af helgedomarna under jorden,
andra förde vi till närliggande städer, och aflägsnade dem från fiendens
ögon. Öfvergifne af Gudar och menniskor, afbröto vi dock icke Gudarnes
dyrkan. Derföre hafva de återgifvit oss fäderneslandet och segren, och
den förlorade fordna krigsäran; derföre vändt förskräckelsen och flykten
och nederlaget ifrån oss till våra fiender, hvilka, förblindade af
girighet, vid guldets uppvägande, sveko öfverenskommelse och löfte.» |
|
KAP. 52
»Då j sen dessa stora verkningar af vördnad eller förakt för
Gudomligheten på menniskors öden, finnen j icke, Quiriter! hvilket
afskyvärdt brott, knappt bergade ur skeppsbrottet af våra förra fel och
olyckor, vi gå att föröfva? Vi hafve en stad, som efter Gudarnes
anvisning och under deras välsignelse blifvit anlagd; ingen ort finnes i
denna stad, som icke af någon helig förrättning, af någon gudstjenst är
utmärkt; för de årliga offren äro icke blott dagarne, utan sjelfva
ställena, der de skola förrättas, bestämde. Och alla desse
gudomligheter, dessa statens och enskildas skyddsgudar—dem, Quiriter!
viljen j öfvergifva! Huru liknar detta edert förhållande det, som man
nyligen under belägringen såg af den förträfflige ynglingen Cajus Fabius,
och som väckte icke mindre fiendens än eder beundran: då han, midt
ibland Galliernes pilar nedstigen från borgen, gick att på det
Quirinalska berget förrätta en religionspligt, som ålåg den Fabiska
ätten? Ansen j det för rätt, att enskilda familje-offer icke en gång i
krigstider afbrytas, men att offentliga offer, att Roms Gudar äfven
under freden öfvergifvas? att statens religionstjenare äro mindre
sorgfällige för den allmänna gudstjensten, än en enskild person varit
för en enskild familjehögtid? Kanske torde någon säga, att vi antingen
kunna förrätta de samma offer i Veji, eller derifrån sända våra prester
hit till deras förrättande. Men intetdera kan ske utan ingrepp i
religionsstadgarne. Ty — att jag icke särskildt må uppräkna alla heliga
bruk och alla Gudomligbeter —— månne, vid Jupiters offerfest, den heliga
måltiden annorstädes än på Capilolium kan anrättas? Hvad skall jag säga
om Vestas eviga eld, och om den gudabild, hvilken, såsom en underpant af
Romerska väldets bestånd, förvaras i hennes tempel? hvad om edra
sköldar, Mars Gradivus och du, Quirinus, vår fader? Alla dessa
helgedomar, lika gamla med staden, och somliga äldre än stadens början,
vill man att vi skole öfvergifva till vanhelgd! Sen dock hvilken
skillnad det är imellan oss och våra förfäder. De hafva lemnat oss vissa
offer, som måste förrättas på det Albanska berget och i Lavinium. Förböd
då religionen dem att flytta dessa offer ifrån fiendtliga städer till
oss i Rom, men vi skola utan synd kunna flytta våra till den fiendtliga
staden Veji? Besinnen dock huru ofta en högtidlighet måste förnyas,
blott derför, att någon ting af förfädernes bruk, genom vårdslöshet
eller tillfälligtvis blifvit uraktlåtet. Hvad var det, som nyligen,
efter järtecknet i den Albanska sjön, räddade vårt af det Vejiska kriget
försvagade fädernesland, om icke gudstjenstens återställande och
auspiciernes förnyande? Men hvad mera är, likasom ihogkommande
förfädrens bruk, hafve vi icke allenast flyttat fremmande gudomligheter
till Rom, utan äfven infört nya. Huru lysande af de Romerska fruarnes
utmärkta nit, huru högtidlig var icke den dag, då nyligen Juno Regina,
afhemtad ifrån Veji, invigdes på det Aventinska berget? Åt Ajus Locutius
hafve vi låtit bygga ett tempel, för den himmelska röst, som hördes på
nya gatan. Vi hafve ökat de årliga skådespelens antal med nya. under
namn af de Capitolinska, och efter senatens beslut inrättat för det
ändamålet ett nytt gille. Hvad behöfdes dessa inrättningar, om vi
tillika med Gallierne skulle öfvergifva den Romerska staden, om det icke
var frivilligt, som vi qvarblefvo på Capitolium, under så många månaders
belägring? om vi endast af fruktan för fienderna der qvarhöllos? Jag
talar om offren och om templen: hvad skall jag då säga om presterskapet?
Faller det oss icke i sinnet, hvilken synd vi skulle begå? Vestalerne
hafva ju detta enda hemvist, ifrån hvilket aldrig någon ting annat, än
stadens eröfring, dem aflägsnat. För Jupiters prest är det icke tillåtet
att en enda natt vistas utom staden. Och dessa prester viljen j göra
till Vejenter i stället för Romare! och dig, Vesta, skola dina vestaler
öfvergifva! och Jupiters prest, natt efter dag vistandes utom Rom, skall
samka öfver sig och öfver republiken en så omätlig skuld! Än allt annat,
som vi efter föregångna auspicier merendels inom stadens omkrets
förrätte, huru skall det icke af oss förgätas eller försummas?
Curialförsamlingar, der krigsangelägenheter afgöras;
Centurieförsamlingar, vid hvilka j väljen konsuler och krigs-tribuner,
hvar kunna desse annorstädes, än på vanlig ort, med gudarnes bifall
hållas? Skole vi flytta dem till Veji? eller skall folket för dessa
sammankomster, med så mycken olägenhet, församla sig i denna af gudar
och menniskor öfvergifna staden»? — |
|
KAP. 53
»Men sjelfva vår ställning (säger man) tvingar oss att öfvergifva denna
förbrända och ödelagda stad, och flytta till Veji, der vi finne allt i
ordning, utan att här behöfva plåga den utarmade menigheten med ny
byggnad. Men att denna orsak är mera föregifven än verklig, det tror
jag, Quiriter, att j sjelfve, om också jag icke säger det, nogsamt lären
inse. Ty j minnens utan tvifvel, att redan före Galliemes ankomst, då
alla offentliga och enskilda byggnader voro i behåll och staden stod
oskadad, detta samma förslag var å bane, att vi skulle flytta till Veji.
Men sen, tribuner! huru mycket min tanke är skild ifrån eder. J tron
att, om också denna flyttning då icke bordt ske, bör den likväl ske för
det närvarande: jag deremot — och förundren eder icke deröfver, förr än
j hört sammanhanget — jag påstår, att om också då, när hela
staden var oskadd, en flyttning varit nödig, skulle jag likväl nu icke
tillstyrka att öfvergifva dessa ruiner. Ty då kunde segren vara
för oss en orsak att flytta till den eröfrade staden — en orsak, ärofull
för oss och våra efterkommande; nu är denna flyttning för oss olycklig
och skymflig, för Gallierne ärofull. Ty det skall synas att vi icke
såsom segrande lemnat, utan såsom öfvervunne förlorat vår fädernesstad;
att nederlaget vid Allia, att stadens eröfrande, att belägringen af
Capitolium ålagt oss denna nödvändighet, att öfvergifva våra Penater och
döma oss sjelfva till förvisning och flykt ifrån ett ställe, som vi icke
mäktade att försvara. — Gallierne hafva således kunnat förstöra Rom, och
Romarne skola anses oförmögne att upprätta det å nyo! Och om de nu komma
tillbaka med ny styrka — ty man vet att deras folkmängd är nästan
otrolig — och vilja nedsätta sig i denna, utaf dem eröfrade, af eder
öfvergifna stad, hvad återstår mera, än att j det tillåten? Hvad! om
icke Gallierne göra detta; om edra gamla fiender, Æquerne eller
Volskerne skulle företaga sig att flytta till Rom: skullen j vilja att
de blefvo Romare, att j voren Vejenter? eller ansen j det bättre att Rom
är en ödemark, tillhörig eder, än en stad, tillhörig fienden? För min
del ser jag i sanning icke hvilketdera är skändligare. Och för denna
gudlöshet, denna vanära ären j färdige att utsätta eder, blott derföre,
att det besvärar eder att bygga! Om uti hela staden intet bättre eller
större hus kunde uppföras, än den der kojan, som tillhört vår stiftare:
är det icke bättre att bo uti kojor, såsom herdar och bönder, ibland
edra helgedomar och Penater, än att gå uti en allmän landsflykt? Våra
förfäder, som voro herdar och främlingar, samlade ifrån flera orter,
funno i dessa trakter ingenting annat än skogar och kärr, och likväl
uppbyggde de på så kort tid en ny stad: och nu — då Capitolium och
borgen, då Gudarnes tempel stå oskadde — nu besvärar det oss, att
uppbygga det nedbrända, och hvad hvar och en enskild af oss skolat göra,
om hans hus hade brunnit, det vägre vi samfällt att göra efter den
allmänna branden»! |
|
KAP. 54.
»Och hvad! om, genom förräderi eller af våda, en brand skulle uppkomma i
Veji, och elden — såsom lätt kan hända — kringspridd af vinden,
förtärde en stor del af staden: skole vi då välja Fidenæ, eller Gabii,
eller någon annan stad för en flyttning? Har då fäderneslandets grund,
har denna jord, som vi kalle vår moder, så alldeles intet, som
qvarhåller oss? vår kärlek till fäderneslandet, häftar den då endast vid
ytan och vid bjelkarne? För min del skall jag tillstå för eder
— ehuru jag mindre vill påminna mig eder oförrätt, än min olycka — att
så ofta som åtankan af fäderneslandet, under min frånvaro, uppstod i min
själ, så sväfvade allt detta för mig: dessa kullar och dessa fält, och
Tibern, och hela denna trakt, vid hvilken mina ögon voro så vane, och
denna himmel, under hvilken jag var född och uppfostrad. Och måtte, o
Romare! allt detta häldre nu, genom kärlekens band qvarhålla eder vid
edra hem, än efteråt tära eder, genom saknaden, sedan j det lemnat! —
Icke utan orsak hafva Gudar och menniskor utvalt denna plats till
stadens anläggning; dessa helsosamma höjder; denna flod,
så beqväm att tillföra oss det inre landets alster, att emottaga dem,
som sjöledes införas; detta haf, nog nära beläget för våra
beqvämligheter, och likväl icke nog, för att utsätta oss för faror af
främmande flottor; detta läge midt uti Italien, enkom skapadt för
en stads tillväxande. Detta bevisas just af den storhet, som Rom inom så
kort tid har uppnått. Det är nu, Quiriter, det trehundrade sextionde
femte året, sedan denna stad anlades: lika länge är det, som j fört
krig, omgifne af så många uråldriga stater; då imellertid — att jag icke
må tala om enskilda städer — hvarken Volskerne i förening med Æquerne,
som innehafva så många och så starka platser, eller hela Etrurien, som
till lands och till sjös är så mäktigt och sträcker sitt välde imellan
tvenne haf, öfver hela bredden af Italien, äro i krig eder vuxne. Då nu
förhållandet är sådant, hvad skäl, i Gudarnes namn, kunnen j hafva, att
försöka något annat, än det j erfarit? ty om också eder tapperhet kan
flyttas till en annan ort, så kan dock detta ställets lycka visserligen
icke flyttas. Här är Capitolium, hvarest fordom Gudarne, när ett
menniskohufvud blef funnet, förklarade att der skulle blifva
statens hufvud och maktens högsäte. Här var det, när alla andra
tempel på Capitolium genom augurier utdömdes, som Juventas och
Terminus (ungdoms-gudinnan och gräns-guden), till våra fäders stora
glädje, vägrade att låta sig flyttas. Här är Vestas eld, här
de från himlen nedsända sköldarne; här äro alla Gudar, eder
bevågne, om j qvarblifven». |
|
KAP. 55 Det
säges att Camillus genom hela detta tal, men i synnerhet genom det, som
rörde gudstjensten, gjort ett starkt intryck på folksamlingen. Men det
som gaf utslag i den ännu ovissa saken, var en utlåtelse, som af en
lycklig tillfällighet fälldes. Ty då Senaten kort därefter för denna
angelägenhet var församlad i Hostiliska rådhuset, och någre från sina
vaktställen återkommande kohorter händelsevis marscherade öfver torget,
ropade en centurion just på församlingsplatsen (Comitium): »Fanbärare,
sätt ned fanan! här är oss bäst att stanna». Så snart senatorerna hörde
dessa ord, gingo de ut ur rådhuset och ropade med en mun, att »de
emottogo förebudet», och menigheten, som samlades omkring dem instämde i
detsamma. Förslaget blef således förkastadt, och man började öfverallt
med stadens uppbyggande. Tegel försträcktes af staten, och hvar och en
fick tillåtelse att bryta sten och hugga timmer, hvar han behagade, emot
ställd borgen att inom året fullborda byggnaden. Brådskan hindrade
omtankan för gatornas reglerande, ty man byggde der man fann en tom
plats, utan att undersöka om den tillhörde sig eller en annan. Detta är
orsaken, hvarföre de gamle kloakerne, som från början voro ledde under
gatorna, nu på många ställen gå under enskilda hus, och Rom mera liknar
en stad, der hvar och en sjelf tillgripit sin plats, än der tomterne
blifvit fördelade.
Livius sjätte bok
Tillbaka till Livius förstasida. |
Camillus långa tal och det korta kapitlet
om Roms återuppbyggnad avslutar inte bara den femte boken utan även det
allra första avsnittet av den romerska historien som Livius publicerade.
De fem första böckerna utgör nämligen med stor sannolikhet en enhet som
påbörjades omkring 29 f. Kr. och avslutades 27 f. Kr. Prologen i
bok 1 bör
därför ha avsett dessa fem böcker och inte det ofullbordade
mastodontverkets samtliga 142 böcker.
|
|