Livius - år 391-390 f. Kr. (bok 5, kapitel 32-55)

Romerska källor

Beowulf

Isländska sagor

Heimskringla

Örjan Martinsson

FEMTE BOKEN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55
Gallerna intar Rom (391-390 f. Kr.) KAP. 32 Den förste Quinctilis (Juli) emottogs styrelsen af Lucius Lucretius, Servius Sulpicius, Marcus Æmilius, Lucius Furius Medullinus för sjunde gången, Agrippa Furius, och Cajus Æmilius för andra gången*) (391 f. Kr.). Bland dessa erhöllo Lucius Lucretius och Cajus Æmilius vid lottningen befälet emot Volsinierna, Agrippa Furius och Servius Sulpicius emot Salpinaterna. Med Volsinierna kom man först i handgemäng; men detta krig, förfärligt genom fiendernas antal, var i afseende på deras motstånd visserligen icke svårt. I första sammandrabbningen blef deras här slagen på flykten; åttatusen man, afskurne genom rytteriet, sträckte gevär och gåfvo sig fångna. Ryktet om denna slagtning gjorde, att Salpinaterna icke inläto sig i träffning, utan skyddade sig väpnade genom sina murar. Romarne plundrade öfverallt både på Volsiniernas och Salpinaternas egor, utan att någon hämmade detta våld, till dess Volsinierne, trötte vid kriget, erhöllo ett stillestånd på tjugo år, emot vilkor att gifva romerska folket ersättning, och betala krigshären aflöning för det året. — Samma år anmälde Marcus Cædicius, en man af den ringare folkklassen, hos tribunerna, att han på den nya gatan, der nu kapellet står, ofvanför Vestas tempel, under nattens tystnad hade hört en röst, starkare än en menniskas, som befallde att man skulle säga åt de styrande, att Gallierne kommo. Detta blef, såsom vanligen händer, föraktadt, i anseende till berättarens ringa stånd, och emedan Gallierne vore ett aflägset och derföre mindre bekant folkslag. Men icke allenast Gudarnes varningar blefvo nu, då ödet inbröt, vanvördade, utan ock den enda menskliga hjelp som fanns, Marcus Furius, aflägsnades ifrån staden. Sedan han af menighets-tribunen Lucius Apulejus blifvit stämd till ansvar för det Vejentiska bytet, och vid samma tid äfven förlorat en ung son, kallade han till sig sina rotkamrater och klienter, som utgjorde en stor del af menigheten, och frågade dem om deras tankar. Då han fick till svar, att »de ville sammanskjuta den plikt, hvartill han fälldes, men frikänna honom kunde de icke», gick han i landsflykt, under bön till de eviga Gudarne, att, »om han oskyldig underginge detta lidande, de, med det snaraste, måtte göra honom saknad af sina otacksamma medborgare». — Frånvarande blef han pliktfälld till femtontusende kopparass.	E. R. b. 364. — F. Ch. f. 388.
KAP. 33 När den medborgaren var fördrifven, hvilkens qvarblifvande allena — om det i menskliga saker gifves någon säkerhet — kunnat hindra Roms eröfrande, och nu det förderf närmade sig, som ödet beslutit öfver staden, kommo sändebud från Clusinarne, som anhöllo om understöd emot Gallierna. Det är en sägen att detta folkslag, lockadt af Italiens ljufliga frukter och i synnerhet af dess vin, som då var för det en ny njutning, hade gått öfver Alperna, och bemägtigat sig landstycken, som förut varit bebodde af Etrurier, samt att en Clusinare, vid namn Arons, hade fört vin till Gallien, för att inlocka folket, af förbittring deröfver att hans hustru blifvit förförd af en Lucumo, hvilkens förmyndare han sjelf hade varit, en ganska mäktig yngling, och af hvilken, utan främmande bistånd, intet straff kunde utkräfvas. Denne Aruns skall hafva ledsagat Gallierna öfver Alperna och intalat dem att belägra Clusium. För min del vill jag väl icke bestrida, att Gallierne af Arnus eller någon annan Clusinare blifvit förde till Clusium, men att de, som belägrade Clusium, icke voro de förste Gallier, som gått öfver Alperna, är ganska afgjordt. Ty redan tvåhundrade år förr än desse belägrade Clusium och eröfrade staden Rom, hade Gallier kommit öfver till Italien, och Galliske härar ofta fört krig, icke först med detta Etruriska folk, utan långt tillförne med dem, som bodde imellan Apenninen och Alperna. — Förr än Rom blef en herrsksande stat, var Tuskernas välde till lands och till sjös ganska vidsträckt. Huru mäktige de varit på de tvenne haf, det öfra och det nedra, af hvilka Italien såsom en ö omgifves, det vittna dessa hafvens namn, bland hvilka det ena blifvit af de Italiska folken, efter nationens gemensamma namn, kalladt det Tuskiska, det andra, efter Hadria, ett Tuskiskt nybygge, det Hadriatiska hafvet. Äfven Grekerne kalla samma haf det Tyrrhenska och det Hadriatiska. I tolf städer på hvardera sidan bebyggde Tuskerne de länder, som sträcka sig till båda hafven, först på denna sidan om Appeninen, vid det nedra hafvet, derefter också på andra sidan, genom anläggande af lika många kolonier, som stamlandets hufvudstäder voro. Dessa kolonier intogo hela landet på andra sidan om Padus (Po) ända till Alperna, med undantag af den vinkel, som Veneterne omkring hafsbugten innehafva. Samma härkomst, hafva också utan tvifvel de Alpiska folken, i synnerhet Rætierne, hvilka dock af sjelfva landet blifvit så förvildade, att de ingen ting bibehållit af det gamla, utom språkljudet, och äfven detta icke oförderfvadt.
KAP. 34 Om Galliernas öfvergång till Italien har följande underrättelser: Då Tarquinius Priscus regerade i Rom, voro Biturigerne det herrskande folket bland Celterna, som utgöra tredje delen af Gallien. Desse gåfvo hela den celtiska stammen en konung. Denne var Ambigatus, genom sin egen och sitt folks tapperhet och lycka ganska mäktig; ty Gallien var under hans regering så bördigt på frukter och menniskor, att dess öfverflödande folkmängd svårligen syntes kunna hållas i ordning. Då han sjelf redan var ålderstigen, och önskade att lätta riket ifrån en besvärlig folksvärm, förklarade han sin afsigt att sända sina systersöner Bellovesus och Sigovesus, tvenne raska ynglingar, till de länder som Gudarne genom tecken dem anvisade till hemvist. De kunde uppbåda så mycket folk, som de sjelfve behagade, på det intet folkslag måtte kunna förmena deras inflyttning. Ödet tilldelade då Sigovesus de Hercyniska skogsbergen: för Bellovesus utmärkte Gudarne den vida behagligare vägen till Italien. Denne uppbådade allt öfverflödigt manskap af dessa folk, Bituriger, Arverner, Senoner, Æduer, Ambarrer, Carnuter, Aulerker. Med otaliga skaror af fotfolk och rytteri bröt han derpå upp och kom till Tricastinska området. Här lågo Alperna i vägen, och det förundrar mig icke att de syntes oöfverstigliga, ty så vidt som häfderne räcka, hade de — så framt man icke vill tro sagorna om Herkules, — ännu aldrig på något ställe blifvit öfvergångne. Under det bergens höjd således höll Gallierna här likasom stängda, och de bekymrade sågo sig omkring efter en väg, på hvilken de öfver dessa himmelshöga fjell kunde framtränga till en annan verld, qvarhöllos de äfven af en from betänklighet, då de hörde att ett främmande folk, som sökte en bostad, blifvit anfallet af Salyerna. Desse främlingar voro Massilierne, som sjöledes hade anländt från Phocæa. Gallierne, som häruti sågo ett förebud till sin egen lycka, gjorde dem bistånd, så att de, med tillhjelp af landets vidsträckta skogar, kunde befästa det ställe, som de vid sin landstigning först hade intagit. Sjelfve gingo de genom Taurinernes land och obanade bergpass öfver Alperna, och sedan de besegrat Tuskerna i en slagtning ej långt ifrån floden Ticinus (Tessino) och fått höra, att orten, der de vistades, kallades Insubrernes gebit, och således bar samma namn, som ett distrikt hos Æduerna, följde de ställets anvisning, och anlade der en stad, som de kallade Mediolanum (Milano).
KAP. 35 En annan skara, af det Cænomaniska folket anförd af Elitovius, följde kort derefter de förras spår, gick, gynnad af Bellovesus, genom samma pass öfver Alperna, och nedsatte sig i den trakt, der nu städerne Brixia (Brescia) och Verona äro belägne, hvilka Libuerne då innehade. Efter dessa följde Salluvierne, som togo sitt hemvist i grannskapet af Læverna, ett gammalt Liguriskt folk, omkring floden Ticinus. Öfver den Penninska åsen kommo sedermera Bojer och Lingoner, hvilka — då hela landsträckan imellan Padus och Alperna redan var intagen — gingo på färjor öfver Padus, och fördrefvo icke allenast Etrurierna, utan äfven Umbrerna ifrån deras gebit, men stannade likväl inom Apenninen. De siste ändteligen af dessa ankomlingar voro Senonerne, som sträckte sitt område ifrån floden Utens till Æsis, Att det var detta folk, som kom till Clusium och derifrån till Rom, anser jag för säkert; men oafgjordt är det, om de kommit allena, eller understödde af alla de Galliska folken på denna sidan om Alperna. Clusinerne förskräcktes öfver detta nya krig, när de sågo fiendernas mängd, sågo dessa förut osedda menniskogestalter och vapen, och hörde att Etruriernes härar ofta af dem, på båda sidorna om Padus, blifvit slagne; derföre — ehuru de icke hade något annat anspråk på förbund eller vänskap med Romarne, än det, att de icke hade biståt sina stamförvandter Vejenterna emot Romerska folket — skickade de likväl sändebud till Rom, för att bedja Senaten om understöd. Understöd blef dem icke beviljadt, men tre sändebud, söner af Marcus Fabius Ambustus, afskickades för att i romerska Senatens och folkets namn underhandla med Gallierna, att de icke måtte bekriga det romerska folkets bundsförvandter och vänner, af hvilka de icke lidit någon oförrätt. Romarne skulle äfven, om det blefve nödvändigt, med vapen försvara dessa, men det hade synts dem bättre, att om möjligt vore, afböja kriget, och häldre genom fred än genom vapenskifte lära känna den för dem obekanta Galliska nationen.
KAP. 36 Ett mildt budskap, om icke de som buro det varit män af ett alltför trotsigt lynne och mera liknande Gallier än Romare! Sedan de i Galliernes sammankomst hade föredragit sitt värf, erhöllo de följande svar: »Ehuru Gallierne nu för första gången hörde Romarnes namn, trodde de likväl att de voro tappre män, då Clusinerne i sitt betryck hade anropat deras bistånd. Och som Romarne heldre genom underhandling än med vapen velat emot dem försvara sina bundsförvandter, så ville också de icke afslå den fred som erböds, om Clusinerne, som egde mera jord än de odlade, ville afträda en del af sitt land åt Gallierna, som deraf hade behof; med annat villkor kunde fred icke erhållas. De ville i Romarnes närvaro emottaga svar, och om land dem vägrades, i samma Romares närvaro äfven kämpa, på det desse i sitt land kunde berätta, huru mycket Gallierne i tapperhet öfverträffade alla andra dödliga». När Romarne nu frågade »hvad det vore för en rätt, att fordra ett land af dess egare och i vidrigt fall hota med krig? och hvad Gallierne hade att göra i Etrurien»? och desse trotsigt svarade, att »de buro sin rätt i sina vapen och allt tillhörde tappra män»; så bragtes sinnena å båda sidor i låga, man lopp från hvarannan till vapen, och en slagtning börjades. — Hänförde af ödet, som nu inbröt öfver Romarnes stad, grepo der sändebuden, emot folkrätten, till vapen. Och detta kunde icke blifva doldt, då tre de ädlaste och tappraste af Roms unga män kämpade i spetsen för en Etrurisk krigshär; så utmärkt var dessa främlingars tapperhet. Ja ännu mera: — Quintius Fabius red utom linien, genombårade med sin lans och dödade en Gallisk anförare, som med vildt mod rusade emot Etruriernes fanor, och då han hopsamlade den slagnes rustning, blef han igenkänd af Gallierna, och hela slagtlinien blef genom tecken underrättad att denne var en af de romerska sändebuden. Nu läto de vreden emot Clusinerne fara; de blåste till återtåg och hotade Romarne. Någre tillstyrkte att genast tåga till Rom; men de äldres tanka segrade, att man först skulle skicka sändebud, för att besvära sig öfver förolämpningen, och fordra att Fabierne för folkrättens kränkning blefvo utlemnade. — När Galliernes sändebud hade framställt hvad dem var uppdraget, ogillade väl Senaten Fabiernes gerning och fann barbarernes fordran rättvis. Men personliga afseenden hindrade dess medlemmar, att öfver män af så hög adel dömma efter sin öfvertygelse. Således, för att icke sjelfva ställa sig i ansvar för den olycka, som möjligen kunde följa af ett krig med Gallierne, hänsköto de pröfningen af deras påstående till folket. Men här var inflytelsen af anseende och makt ännu mycket starkare, så att just de personer, om hvilkas bestraffning det var fråga, valdes till krigs-tribuner med konsularisk makt för det påföljande året. Förbittrade öfver detta uppförande till den höjd som det förtjente, gingo Gallierne under högljudda krigshotelser tillbaka till de sina. Tillika med de tre Fabierna valdes Quintus Sulpicius Longus, Quintus Servilius för fjerde gången och Servius Cornelius Maluginensis till krigs-tribuner*) (390 f. Kr.)¹.	E. R. b. 365. — F. Ch. f. 387. Traditionellt har händelserna under detta år daterats till 390 f. Kr. men det verkliga årtalet bör ha varit 387 eller 386 f. Kr. Det finns nämligen fyra ohistoriska år i Varros traditionella kronologi (333, 324, 309 och 301 f. Kr.) som har lett fram till en förskjutning på fyra år. Men till osäkerheten bidrar också det faktum att det romerska året före införandet av den Julianska kalendern 46 f. Kr. var ett månår som bara bestod 355 dagar. Vissa år lades en skottmånad till för att komma i överensstämmelse med solåret. Men detta sköttes inte regelbundet, vilket innebär att datumen inte motsvarar vår egen tideräkning.
KAP. 37 Den stat som, under sina fejder med Fidenater och Vejenter och andra folk i dess grannskap, så mången gång hade försökt de yttersta medel och utnämnt en diktator — denna stat var nu, — då ett så förfärligt oväder nalkades, då en fiende, som man förut aldrig sett eller hört nämnas, ifrån verldshafvet och jordens yttersta ändar hotade med krig, — alldeles icke betänkt på något utomordentligt befäl eller bistånd: så plägar lyckan förblinda menniskorna, då hon icke vill, att det slag, hvarmed, hon hotar skall hämnas. De samme tribuner, hvilkas öfverdåd hade vållat kriget, stodo i spetsen för förvaltningen; och förrättade utskrifning med icke större sorgfällighet, än den för vanliga krig plägade förrättas; ja de sökte äfven att förringa ryktet om det som förestod. — Då Gallierne imellertid fått höra, att folkrättens kränkare blifvit till och med hedrade, och deras beskickning hånad, uppblossade deras vrede, hvilken denna nation är oförmögen att styra: de bröto genast upp lägret och gåfvo sig i ilmarsch på vägen. Då vid larmet af deras hastiga framtågande städernas invånare förskräckte lupo till vapen och landtfolket flyktade, gåfvo de med högt rop tillkänna att de gingo till Rom, och deras vidt och bredt utspridda tåg af hästar och karlar upptog öfverallt, der det framgick, en omätlig sträcka. Men fiendernes hastighet, förut förkunnad af ryktet, samt af budskap från Clusinerne, och sedan, i den mån de framryckte, från de öfriga folken, var det som i Rom väckte den största förskräckelsen. Ty oaktadt den skyndsamhet, hvarmed den nästan utan urval sammanbragte hären marscherade, hann man med möda att komma dem till mötes vid elfte milstenen¹, der floden Allia, som med ganska betydligt djup nedströmmar ifrån de Crustumiska bergen, icke långt nedanför landsvägen förenar sig med Tibern. Framför och på sidorna hvimlade redan fältet af fiender, och detta folk, likasom födt för ett tomt larm, uppfyllde genom en vild sång och mångfaldigt skrål hela nejden med ett rysligt läte.	Dvs. ungefär 16 kilometer från Rom.
KAP. 38 Här var det som krigs-tribunerne, — utan att förut välja ett ställe till läger, utan att uppföra en vall, inom hvilken de kunde hafva en tillflykt, utan att åtminstone tänka på Gudarna, om också icke på menniskor, eller genom auspicier och offer försäkra sig om deras nåd — uppställde sin här till slagtning med långt utsträckta flyglar, för att icke af fiendernas myckenhet kunna kringrännas. Likväl förmådde de icke att bilda en lika lång linie som fienden, hvaremot deras center genom detta uttänjande blef svag och knappt sammanhängande. På högra sidan var en liten höjd, hvilken de funno för godt att besätta med reservtroppar, och om denna anordning gaf första anledningen till förvirring och flykt, så var det också den, som ensam räddade de flyende. Ty Brennus¹, Galliernes förste, som just i anseende till fiendernes ringa antal befarade någon list och trodde alt höjden blott derföre vore besatt, att när Gallierne framtill drabbat tillsamman med legionernes slagtlinie, skulle reservtropparne angripa dem i ryggen och på sidorna, rigtade först sitt anfall emot dessa, öfvertygad, att om han kunde fördrifva dem ur sin ställning, skulle det för hans mycket öfverlägsna antal blifva lätt att segra på jemna fältet. Så mycket var icke allenast lyckan, utan äfven klokheten på barbarernes sida! — I den andra arméen var ingen ting som liknade Romare, hvarken hos anförarne eller hos manskapet. Skräck och feghet hade bemäktigat sig sinnena, och en så fullkomlig tanklöshet, att långt flere ställde sin flykt till Veji — en fiendtlig stad, och från hvilken de stängdes af Tibern — än raka vägen till Rom, till makar och barn. Någon stund voro reservtropparne betäckte genom sin ställning. I den öfriga hären, — så snart som de närmaste ifrån sidan, de eftersta bakifrån hörde fältropet — togo alle flykten, orörde och oskadde, nästan förr än de sågo den okända fienden, icke allenast utan att försöka någon kamp, men utan att ens besvara ropet. Ingen stupade såsom kämpande; endast flyende blefvo nedhuggne, då de uti trängseln, genom sin egen täflan, hindrade hvarannan att komma undan. Vid Tiberns strand, dit hela venstra flygeln, sedan den bortkastat vapnen, ställde sin flykt, skedde ett stort nederlag, och många, som icke kunde simma, eller, besvärade af harnesk och annan rustning, dertill saknade krafter, nedsönko i gölarne. Största delen undkom likväl oskadd till Veji, men äfven derifrån blef icke en gång ett budskap om nederlaget, långt mindre något manskap skickadt till Rom. Från högra flygeln, som hade stått långt ifrån fienden och mera vid foten af berget, togo alle vägen till Rom, och flyktade till borgen, utan att en gång tillsluta stadsportarne.²	En annan gallerhövding vid namn Brennus ledde en keltisk invasion i Makedonien och Grekland 280-278 f. Kr. Det är möjligt att den romerska traditionen har lånat namnet på denne Brennus när de har skildrat gallernas plundring av Rom. En annan tolkning gör gällande att Brennus inte är ett personnamn utan en titel motsvarande "hövding". Att romarna skulle ha flytt från slaget på grund av rädsla för gallernas överlägsna antal är nog en förenkling. Den galliska armén hade flera fördelar över den romerska armén. De tungt utrustade romerska falangerna var långsamma jämfört med gallerna och de korta romerska ensis-svärden var underlägsna gallernas mer kraftfulla gladius-svärd.
KAP. 39 Det obegripliga af en så plötslig seger qvarhöll äfven Gallierne likasom i en dvala. Äfven de stodo i början af bestörtning orörlige, likasom de icke vetat hvad som förefallit; de började sedan att frukta för något försåt; slutligen att hopsamla de slagnas rustningar, och uppstapla vapnen i högar, såsom hos dem är brukligt. Nu först, då ingenstädes minsta tecken till någon fiende syntes, anträdde de marschen, och kommo, ej långt före solens nedgång, fram till staden Rom. När någre förutsände ryttare här berättade, att portarne icke voro tillslutne, att ingen vakt stod vid portarne, ingen besättning syntes på murarne, gjorde denna nya omständighet, lika oförklarlig som den förra, ett uppehåll i deras marsch; och som de äfven fruktade för natten och den okända stadens läge, stannade de emellan Rom och Anio, och skickade kunskapare till murarne och de öfriga portarne, för att utforska hvad fienden i sin förtviflade ställning skulle företaga.¹ — Då större delen af hären ifrån slagtfältet hade begifvit sig till Veji, och ingen trodde att, utom dem som flyktat till Rom, någon mera var öfrig, så blefvo derstädes alle, så väl lefvande som döde, gemensamt begråtne, och nästan hela staden var uppfylld af klagoskri. Den enskilda sorgen döfvades sedermera af den allmänna förskräckelsen, då det berättades att fienden var kommen. Snart fick man ock höra vilda tjutningar och skrålande sång af de flockvis omkring murarne ströfvande barbarerne. Hela den följande tiden, ända till andra morgonen, voro sinnena i en sådan spänning, att man hvarje ögonblick väntade ett inbrott i staden; man väntade detta redan vid fiendernas första annalkande, ty de skulle troligen hafva stannat vid Allia, om detta icke varit deras afsigt; sedermera, vid solens nedgång, trodde man att anfallet skulle ske före natten, emedan icke lång stund af dagen var öfrig; derefter, att det blifvit uppskjutet till natten, för att injaga större förskräckelse. Det inbrytande dagsljuset dödade slutligen allt hopp, och på den beständiga fruktan följde omedelbart sjelfva olyckan, då de fiendtliga fanorna inryckte genom stadens portar. — Likväl visade sig folket i Rom, hvarken denna natt eller följande dagen, på något sätt likt det folk, som vid Allia så fegt hade flyktat. Ty då ingen utsigt var att kunna försvara staden, med den ringa styrka, som var öfrig, så beslöts att det vapenföra manskapet och de senatorer, som ännu egde fulla krafter, skulle med makar och barn begifva sig till borgen och Capitolium, der sammanbringa vapen och lifsmedel, och ifrån denna fasta punkt försvara Gudar och menniskor och det Romerska namnet; att (Quirini) präst och Vestas prästinnor skulle föra statens helgedomar i säkerhet för mord och brand, och att man icke förr skulle öfvergifva deras dyrkan, än ingen mera vore qvar att den förrätta. Om borgen och Capitolium, Gudarnes boning, om Senaten, statens hufvud, om det manskap, som utgjorde dess försvar, öfverlefde stadens förestående undergång, så kunde man lätt bära förlusten af de gamle, denna hop som qvarlemnades i staden och i alla fall skulle omkomma. Och på det den stora hopen af det lägre folket med mera tålamod måtte skicka sig häruti, så förklarade offentligen de gamle, af fordna triumfer och konsulater utmärkte adelige, sin föresats vara att dö tillika med dem, och icke med sina personer, som ej kunde bära vapen, ej försvara fäderneslandet, försvåra nöden för de beväpnade.	Den stadsmur som enligt traditionen anlades av Servius Tullus på 500-talet (I, 44) byggdes i själva verket inte förrän på 370-talet . Orsaken kan inte ha varit någon annan än att förhindra en upprepning av gallernas attack. Den stadsvall som eventuellt fanns innan dess bör inte ha erbjudit gallerna några större bekymmer.
KAP. 40 Så tröstade sig inbördes de gamle, som voro invigde åt döden. Derefter ställde de sina förmaningar till de unge männerne, hvilka de beledsagade på deras tåg till Capitolium och borgen, anbefallande åt deras tapperhet och ungdomskraft det förestående ödet, hurudant det ock måtte blifva, af en stad, som under trehundradesextio år i alla krig varit segrande. Denna skilsmässa imellan dem, som förde med sig allt hopp och all hjelp, och dem som beslutit att icke öfverlefva stadens eröfring och undergång, var redan i sig sjelf ett högst rörande uppträde; men qvinnornas gråt och villrådiga löpande fram och åter, då de följde än de ena än de andra, och oupphörligt frågade sina män och sina söner, åt hvilket öde de lemnade dem — detta var det högsta, som kan tänkas af menskligt elände. Större delen af dem följde likväl de sina till borgen, utan att man hindrade eller inböd dem, ty det som skulle varit nyttigt för de belägrade — att den onyttiga hopen minskades — det var stridande emot mänskligheten. — En annan skara, mästadels af det lägre folket, som detta lilla berg hvarken kunde rymma, eller, i en så stor brist på lifsmedel, underhålla, strömmade nu ur staden, likasom i ett härtåg, till Janiculum. Derifrån spridde sig en del kring landet, en del begaf sig till närliggande städer; utan anförare, utan öfverenskommelse, följde hvar och en sitt enskilda lopp, sina enskilda beslut, och gaf det allmänna förloradt. — Imellertid rådgjorde Quirini präst och Vestas jungfrur, med åsidosättande af sina enskilda angelägenheter, hvilka af helgedomarne de borde medtaga eller qvarlemna, då de icke hade styrka att bära dem alla, och på hvad ort de qvarlemnade säkrast kunde förvaras. De ansågo för det bästa, att inlägga dem i små fat och nedgräfva dessa i kapellet, bredvid quirinal-prästens hus, på hvilket ställe det nu anses för otillåtet att spotta. Det öfriga delade de imellan sig och togo dermed den vägen, som öfver pålbryggan förer till Janiculum. En romersk man af plebejståndet, vid namn Lucius Albinius, som ibland den öfriga hopen, hvilken såsom obrukbar i krig lemnade staden, bortförde på en vagn sin hustru och sina barn, blef dem varse i denna backe; och som man äfven då icke förgat att urskilja hvad Gudar och hvad menniskor tillkom, ansåg han det för en synd, att statens präster skulle gå till fots och bära romerska folkets helgedomar, under det han med de sina sågs sitta i en vagn. Han befallde derföre hustrun och barnen att stiga af, satte jungfrurna med helgedomarne i vagnen, och förde dem till Cære, som var målet för deras resa.
KAP. 41 I Rom hade imellertid, så mycket ställningen medgaf, alla anstalter till borgens försvar blifvit fogade, och hopen af de gamle, som återgått till sina hus, afbidade nu, med ett mot döden härdadt mod, fiendernas ankomst. De ibland dem, som fordom beklädt statens högsta ämbeten, sutto framför sina hus, på elfenbensstolar, klädde i den praktfullaste drägt, som vid Guda-processioner eller vid triumfer är bruklig, för att dö med tecknen af sin fordna lycka, sina värdigheter eller sin tapperhet. Någre berätta att de genom ett formulär, som af öfverste-presten Marcus Fabius förestafvades, invigt sig åt döden för fäderneslandet och de romerska Quiriterna, — Som Galliernes ansträngning i striden genom nattens mellankomst hade slaknat, och de dessutom hvarken på valplatsen haft någon äfventyrlig drabbning ej heller nu i storm eller med våld eröfrade staden, så ryckte de följande dagen utan vrede och utan hetta genom den öppna Collinska porten in i Rom och kommo till stora torget, kastande ögonen rundt omkring till Gudarnes tempel och till borgen, hvilken ensam ännu hade något som liknade krig. För att icke skingrade blifva öfverraskade af något anfall ifrån borgen eller Capitolium, qvarlemnade de här en liten vakt och spridde sig på de folktoma gatorna till att plundra. En del rusade hoptals in i de närmaste husen; andra begåfvo sig till de aflägsnaste likasom desse i synnerhet skulle varit orörde och fulle af byte. Men åter bortskrämde derifrån af sjelfva ödsligheten, gingo de, för att icke under sitt ströfvande falla i något fiendtligt försåt, uti samlade skaror tillbaka till torget och dess grannskap. När de här funno det ringare folkets boningar tillstängda, de förnämares förmak öppna, tvekade de nästan mera att intränga i de öppna än i de tillslutna:, så stor var den vördnad, som oundvikligen intog dem, vid åsynen af desse män, som suto på husens förgårdar, och utom sin öfvermenskligt herrliga prydnad och drägt, äfven genom den höghet och det allvar, som uppenbarade sig i deras miner och anleten, närmast liknade Gudar. Under det de stodo fördjupade i dessas betraktande, såsom det varit bilder, skall en af dem, Marcus Papirius, hafva slagit en Gallier, som vidrörde hans efter tidens bruk långa skägg, med sin elfenbensstaf i hufvudet, och derigenom retat hans vrede; med honom skall blodbadet hafva börjats och de öfrige alle blifvit mördade på sina stolar. Efter de förnämes mord blef ingen dödlig mera skonad; husen blefvo plundrade och derefter antända.
KAP. 42 Men antingen att icke alle Gallier hade lust att förstöra staden, eller att deras höfdingar funnit för godt, att väl här och der låta till skräck några eldar synas, om möjligtvis de belägrade skulle af kärlek till sina boningar kunna förmås att gifva sig; men att likväl icke uppbränna alla husen för att i den öfverblifna delen af staden hafva en underpant, hvarmed de kunde verka på fiendernas sinnen: så är det visst, att elden den första dagen, hvarken i alla trakter, eller så vidsträckt utbredde sig, som eljest i en eröfrad stad är vanligt, Romarne, som ifrån borgen sågo staden uppfylld af fiender, och dessas löpande fram och åter på alla gator, och huru än här, än der, någon ny olycka uppstod, förlorade icke allenast all fattning, utan äfven medvetandet af hvad de hörde och sågo. Hvart hälst som fiendernes skri, och qvinnornas och barnens jemmergråt. och lågornas prasslande, och braket af ramlande hus kallade uppmärksamheten, dit vände de, bäfvande vid allt, sina tankar och anleten och blickar, likasom de varit af ödet ställde på denna plats, för att skåda sin fädernesstads undergång och af allt hvad dem tillhörde endast ega lifvet öfrigt att försvara; så mycket beklagansvärdare framför alla andra, som någonsin varit belägrade, som de belägrades, afskurne ifrån detta hem, och sågo allt hvad de egde i fiendernes händer. Icke lugnare var den natt, som följde på en så ryslig dag; en ny dag uppgick efter den oroliga natten, och intet ögonblick var, som icke medförde skådespelet af någon ny förlust. Men ehuru öfverhopade och nedtryckte af så många olyckor, förblefvo de dock oböjlige vid sitt beslut, att — om de ock skulle se allt förgås i lågor och förstöras — likväl med tapperhet försvara denna frihetens sista tillflykt, den ehuru fattiga och lilla kullen, som de innehade. Snart hade de ock — då samma uppträden dageligen förnyades — likasom vande vid olyckan, förhärdat sig emot känslan af sin belägenhet, och sågo blott på sina vapen och svärden i sina händer, såsom de enda qvarlefvorna af sitt hopp.
KAP. 45 Äfven Gallierne; som i flera dagar fört ett fruktlöst krig endast emot husen i Rom, och nu ibland lågorna och gruset af den eröfrade staden icke sågo något mera öfrigt, än beväpnade fiender, hvilka förgäfves, genom så många förluster blifvit skrämde, och icke utan användande af våld skulle kunna förmås att gifva sig, beslöto ändteligen att försöka det yttersta och med storm angripa borgen. I första dagningen blef hela skaran vid gifvet tecken uppställd på torget, och tågade derifrån, under härskri och med sköldarne öfver sina hufvuden, uppför kullen. Sedan Romarne, utan all öfverilning och brådska, med starka poster besatt alla tillgångar, och uppställt sitt bästa manskap på de punkter, emot hvilka de sågo att anfallet rigtades, läto de fienden uppstiga, öfvertygade, att ju högre upp han hunnit, dess lättare skulle det blifva att kasta honom tillbaka ned för sluttningen. Ungefärligen midt i backen ställde de sig till motvärn, och från denna höjd, som nästan af sig sjelf förde dem emot fienden, föllo de ut på Gallierne och kastade dem öfverända med sådan förlust, att de ifrån den tiden hvarken partivis eller alle samfält någonsin försökte ett dylikt anfall. De öfvergåfvo således hoppet att med stormande hand bestiga borgen och fogade anstalter till belägring. Men som de förut icke varit betänkte på detta, hade de låtit den säd som funnits i staden förstöras i branden, och den som fanns på landet hade just i dessa dagar skyndsamt blifvit förd till Veji. De beslöto derföre att dela hären och med den ena delen plundra bos de kringboende folken, med den andra innesluta borgen, så att de plundrande skulle förse de belägrande med lifsmedel. Lyckan, som ville gifva ett prof af den romerska tapperheten, förde de Gallier, som uppbröto ifrån staden, till Ardea, der Camillus lefde i landsflykt. Mera bedröfvad öfver fäderneslandets olycka, än öfver sin egen, borttrånade han der, under klagan öfver Gudar och menniskor, och harmades och förundrade sig, hvar de män nu voro, som med honom hade eröfrat Veji och Falerii, och som i andra krig alltid varit ännu mer utmärkte af tapperhet än af lycka: då han oförmodadt hörde att en Gallisk här nalkades, och att Ardeaterna, betagne af skräck, deröfver rådplägade. Likasom rörd af en gudomlig ande, inträngde han sig midt i församlingen — då han förut plägat afhålla sig ifrån sådana sammankomster — och talade sålunda:
KAP. 44 »Ardeater, mine gamle vänner, och nu, då eder godhet det tillåtit, och mitt öde så fogat, äfven mine nye medborgare! må ingen af eder tänka att det är genom glömska af min egen belägenhet, som jag här har uppträdt; nej, — det är den allmänna ställningen den gemensamma vådan som tvingar hvar och en att meddela den hjelp, som han i nödens stund kan åstadkomma. Och när skall jag kunna vedergälla de stora tjenster, som j mig bevisat, om jag nu det underlåter, eller huru skall jag kunna vara eder nyttig, om icke der sker uti krig. Genom detta yrke bibehöll jag mig i mitt fädernesland, och obesegrad i krig blef jag under freden af otacksamma medborgare fördrifven. Men eder, Ardeater, är nu af lyckan ett tillfälle erbudet, att icke allenast vedergälla det romerska folket dess fordna välgerningar, hvilkas hela vigtighet j sjelfve minnens, och eder tacksamhet gör det öfverflödigt att upprepa, utan ock att åt denna stad förvärfva en utmärkt ära i krig emot en gemensam fiende. Det folk, som så vildt anrycker, är ett folk, som naturen gifvit mera båla än fasta kroppar och mod; derföre äro de också i striden alltid mera förfärlige än kraftfulle. — Detta kan Roms olycka bevisa. Den öppna staden hafva de intagit; ifrån Capitolium och borgen gör nu en handfull folk dem motstånd. Redan uttröttade af belägringen, gå de derifrån och svärma i spridda hopar omkring på landet. Öfverlastade af mat och vin, som de i lust sluka, vräka de sig, när natten kommer, omkull, likt fänad, här och der vid bäckarne, utan förskansning, utan förposter och vakter: nu har ock deras framgång gjort dem ännu sorglösare än vanligt. Om det är eder föresats att skydda edra murar och icke tilllåta att allt detta blifver Gallien, så gripen vid första nattväkten mangrant till vapen, och följen mig icke till en kamp, utan till ett mördande. Om jag icke lemnar dem alla, fjättrade af sömnen, såsom slagtboskap i edra händer, så undandrager jag mig icke att i Ardea erfara samma öde som jag i Rom har erfarit.»
KAP. 45 Vänner och ovänner voro öfvertygadc att på den tiden ingenstädes fanns en så stor fältherre. Sammankomsten upplöstes, man gick att taga förfriskning, och afbidade med otålighet tecken till uppbrott. Det gafs, och vid nattens början voro de vid stadsportarne Camillus till mötes. De ryckte ut och funno, icke långt ifrån staden, såsom dem var förutsagdt, Galliernes läger obevakadt och i alla afseenden vårdslösadt, hvilket de med ett härskri angrepo. Ingenstädes var någon strid, öfver allt ett mördandet obeväpnade och sofvande, blefvo fienderne nedhuggne. De aflägsnaste jagade likväl skräcken upp ifrån sina lägerställen, och dref dem, utan att de visste huru eller af hvilken de anföllos, på flykten, och somliga oförsedt midt ibland fienderna. En stor del råkade in på Antiaternes område, och blefvo, medan de der ströfvade, genom ett utfall af stadens invånare, kringrände. Ett dylikt nederlag ledo äfven Tuskerne på det Vejiska gebitet. Långt ifrån att hafva något medlidande med en stad, som snart fyrahundrade år varit deras granne, och nu var undertryckt af en fiende, den man aldrig förut sett eller hört omtalas, gjorde desse, just vid denna tiden, infall i det romerska landet, och sedan de der riktat sig med rof, hade de i sinnet att äfven angripa Veji med dess besättning och det romerska namnets sista hopp. De romerske soldaterne hade sett huru de ströfvade omkring fälten, och derefter, samlade i en hop, drefvo framför sig hvad de röfvat; de sågo nu äfven ett läger, som de i grannskapet af Veji hade uppslagit. Då uppsteg hos dem, först en känsla af sitt elände, derefter förtrytelse, och, af denna, vrede. »Skulle deras olyckor blifva till åtlöje äfven för Etrurierne, ifrån hvilka de afvändt det galliska kriget, och vändt det emot sig sjelfva?» Knappt kunde de så mycket styra sig, att de icke genast bröto löst; men tillbakahållne af centurionen Cædicius, som de sjelfva hade gjort till sin anförare, uppsköto de till natten sitt företag. Det felades dem endast en fältherre, sådan som Camillus; för öfrigt skedde allt med samma ordning och samma lyckliga utgång. Ja, ännu mera: vägledde af några fångar, som i denna blodiga natt fått behålla lifvet, gingo de att vid saltverken uppsöka en annan skara af Tusker, på hvilken de följande natten genom öfverraskning gjorde ännu större nederlag, och återvände till Veji i jubel öfver en tvåfaldig seger.
KAP. 46 I Rom fortsattes imellertid belägringen, mestadels med lamhet, och man höll sig å båda sidor stilla; det enda, som spände Galliernes vaksamhet var, att ingen fiende måtte smyga sig ut imellan deras vakter: då oförmodligen en ung Romare tilldrog sig både medborgares och fienders beundran. Den Fabiska ätten hade ett offer, som på det Quirinaliska berget på bestämd tid borde förrättas. För denna förrättning nedsteg Cajus Fabius Darso, uppskörtad på Gabinska viset, bärande offeranstalterna i sina händer, ifrån Capitolium, gick, utan att gifva akt på någons rop eller hotelser, midt igenom fiendens poster och kom till den Quirinaliska höjden. Sedan han der fullbordat allt med vanlig högtidlighet, gick han samma väg tillbaka med lika lugn blick och samma jemna steg, full af förtröstan på Gudarnas nådiga beskydd, hvilkas dyrkan han, icke en gång afskräckt af lifsfaran, hade uraktlåtit, och kom åter till Capitolium och de sina; antingen att Gallierne voro förvånade öfver hans förundransvärda djerfhet, eller tillika intagne af vördnad för det heliga, som för denna nation ingalunda är likgiltigt. — I Veji vexte imellertid med hvarje dag, icke allenast modet, utan äfven styrkan. Ty der samlades icke allenast ifrån landsbygden de Romare, som dels efter det olyckliga slaget, dels efter stadens eröfring och förstörelse skingrade hade kringirrat; utan också ifrån Latium tillströmmade frivillige, för att få deltaga i bytet. Nu syntes det vara tid att återvända till fäderneslandet och rycka det ur fiendernes händer; men den kraftfulla kroppen felades ett hufvud. Sjelfva stället påminde om Camillus, och ibland soldaterne voro många, som under hans anförande och öfverbefäl hade segrat. Äfven Cædicius förklarade, att han icke ville sätta sig i den ställning, att på befallning af någon Gud eller menniska nödgas nedlägga befälet, utan fastmer, ihogkommande sitt stånd, sjelf fordra en öfverbefälhafvare. Med allas samtycke beslöts att Camillus skulle ditkallas ifrån Ardea, men icke förr än Senaten, som var i Rom, blifvit tillfrågad. Så herrskade uti allt aktning för seder, och gränserna för rättigheter iakttogos äfven nu, då nästan allt var förloradt. — Med stor fara måste vägen tagas midt igenom de fiendtliga posterna. Pontius Cominius, en rask yngling, erböd härtill sin tjenst: han lade sig på bark och simmade med strömmen utför Tibern till Rom. På närmaste afstånd ifrån stranden klättrade han sedan upp för en stel, och derföre af fienden obevakad klippvägg till Capitolium, fördes till regeringen och anmälde sitt uppdrag ifrån krigshären. Sedan han derefter erhållit Senatens förordnande, att Camillus, sedan han i en curialförsamling blifvit återkallad ur landsflykten, skulle genast genom ett folkbeslut utnämnas till diktator, och soldaterna erhålla den fältherre, som de önskade, gick han med detta budskap samma väg tillbaka ned för berget och skyndade till Veji. Till Ardea afgingo då sändebud till Camillus och förde honom till Veji, eller (ty jag vill snarare tro, att han icke förr afreste ifrån Ardea, än han hade blifvit underrättad om förslagets antagande, emedan han hvarken utan folkets tillåtelse kunde öfverskrida gränserna, ej heller emotlaga öfverbefälet i arméen, utan att vara utnämnd till diktator) förslaget blef af kurierna stadfäst, och Camillus frånvarande utnämnd till diktator.
KAP. 47 Vid samma tid, som detta tilldrog sig i Veji, var den romerska borgen och Capitolium i största fara. Jag vet icke att Gallierna blifvit varse något menniskofjät på den väg, som budet hade kommit från Veji, eller om de sjelfve upptäckt vid Carmentas tempel en lättare väg uppför klipporna; men en stjernklar natt skickade de först en obeväpnad förut, att undersöka vägen, räckte honom sedan sina vapen, stödde sig ömsom på hvarandra, der någon svårighet mötte, eller lyfte och drogo hvarandra uppför, allt efter som stället fordrade och uppnådde slutligen höjden i sådan tysthet, att de ej allenast undgingo vakternas uppmärksamhet, utan icke en gång väckte hundarne, hvilka djur eljest af nattliga buller så lätt pläga störas. Men gässen bedrogo de icke, hvilka såsom helgade åt Juno, man oaktadt den största hungersnöd hade skonat. Detta blef de belägrades räddning. Ty genom deras kacklande och bullret af deras vingar, vaknade Marcus Manlius, en förträfflig krigsman, som tre år förut varit konsul, grep till vapen, gick ut och gjorde alarm, och emedan de öfrige lupo bestörte hit och dit, gaf han en Gallier, som redan stod på höjden, ett slag med skölden, som störtade honom utför berget. Denne drog de närmaste med sig i fallet, under det Manlius nedhögg andra, som i förskräckelsen hade släppt vapnen, och med händerna omfattat klipporna, vid hvilka de hängde. Imellertid hade också de öfrige Romarne samlat sig, och trängde fienderna med skott och stenkastning tillbaka, så att hela härskaran störtade, lik ett jordras, ned i djupet. Sedan larmet var stilladt, användes den öfriga natten till hvila så mycket som detta var möjligt i en så upprörd sinnesförfattning, då äfven den öfverståndna faran ännu väckte fruktan. När det blifvit dager, kallades soldaterne, genom trumpeten, till sammankomst hos tribunerne, då hvar och en borde få lön för hvad han väl eller illa handlat. Först blef Manlius för sin tapperhet prisad och begåfvad, icke allenast af krigs-tribunerne, utan ock enhälligt af alla krigare; ty hvar och en bar till hans hus, som låg inom borgen, en half mark säd och ett qvarter vin:*) i sig sjelft en obetydlighet, men bristen hade gjort det till ett stort vedermäle af kärlek, då hvar och en förknappade sitt eget underhåll och undandrog sig sjelf och sina trängande behof hvad han till en enda mans ära skattade. Derefter framkallades de, som haft vakthållningen på det ställe, der fienden obemärkt hade uppstigit. Krigs-tribunen Quintus Sulpicius förklarade, att han skulle förfara med dem alla efter krigslagarne; men afhållen genom soldaternas enhälliga rop, som sköto skulden på en enda post, skonade han de öfriga, och kastade med hains bifall den erkända brottslingen ned ifrån klippan. Bevakningen blef ifrån den tiden på båda sidor strängare: hos Gallierne, emedan det blifvit bekant att bud gingo fram och åter imellan Veji och Rom; hos Romarne, emedan de icke kunde glömma den fara, hvaraf de den natten varit hotade.	Qvartarius, egentligen 1/4 af en Sextarius, eller 1/24 af en Congius.
KAP. 48 Men en framför alla belägringens och krigets svårigheter, var hungersnöden för båda arméerna tryckande; för Gallierna dessutom en pestartad sjukdom, emedan de hade sitt läger i en trakt, hvilken instängd imellan höjder, var nu, efter branden, upphettad och full med qväfvande ångor, och der vid minsta väderpust icke allenast dam, utan äfven aska uppdrefs i höjden. För menniskor, vane vid fukt och kyla, blef detta aldeles odrägligt; plågade af hetta och qvalm bortrycktes de af en farsot, som spridde sig öfverallt, likasom i en boskapshjord, så att de slutligen, af ledsnad att begrafva hvart lik för sig, brände dem hopkastade utan åtskillnad i högar, hvaraf stället blifvit utmärkt med namnet Galliska begrafningsplatsen (Busta Gallica). — En vapenhvila blef sedan ingången med Romarne, och samtal höllos, med fältherrarnes tillåtelse. Då Gallierne under dessa som oftast förehöllo Romarne deras brist på lifsmedel, och i anledning af denna nöd uppmanade dem att gifva sig, skall man, för att afböja denna mening, från många ställen på Capitolium hafva nedkastat bröd ibland de fiendtliga posterna. Men snart kunde hungren hvarken längre döljas eller uthärdas. Under det således diktatorn sjelf utskref manskap i Ardea, och skickade sin rytteri-öfverste Lucius Valerius att afhämta hären ifrån Veji, samt rustade och anordnade allt, för att med tillräcklig styrka kunna angripa fienden, var den capitolinska arméen imellertid af tjenstgöring och vakthållning utmattad; den hade besegrat alla menskliga vedervärdigheter, men hungren var det enda som naturen icke tillät att öfvervinna; dag från dag kikade man framåt, om icke någon undsättning ifrån diktatorn skulle synas; men slutligen, då numera äfven hoppet och icke blott lifsmedlen gått till ända, och vid vakternes uppmarsch den maktlösa kroppen nästan dignade under vapnen: då påstod denna armé att få, på hvad vilkor som helst, antingen gifva eller lösa sig, i synnerhet som Gallierne icke otydligt läto förstå, att de för ett måttligt pris, skulle kunna förmås att upphäfva belägringen. Senaten trädde då tillhopa och krigs-tribunerne erhöllo fullmakt att underhandla. I ett sammanträde imellan krigs-tribunen Quintus Sulpicius och Galliernes förste, Brennus, blef saken afgjord och ett tusende marker guld bestämde såsom priset på ett folk, som snart skulle beherrska jorden. Denna i sig sjelf så nesliga handel åtföljdes af en ny förödmjukelse. Gallierne medförde falska vigter, och när tribunen icke godkände dem, lade den oförskämde galliern äfven sitt svärd till vigten, och man hörde de för romerska öron olideliga orden: Ve de öfvervunne!¹	Dessa bevingade ord lyder "Vae victis!" i originaltexten och översätts i modern svenska vanligen med "Ve de besegrade!".
KAP. 49 Men Gudar och menniskor frälsade Romarne från skymfen att lefva lösköpte. Ty ännu var den skändliga handeln icke fullbordad, emedan guldet, i anseende till ordvexlingen, ännu icke till fullo var uppvägt, då diktatorn af en lycklig tillfällighet inträffade, och befallde att föra undan guldet och bortvisa Gallierna. När desse gjorde motstånd och åberopade det ingångna fördraget, åberopade han, att det fördrag vore ogiltigt, som efter hans utnämnande till diktator, utan hans befallning, af en underordnad ämbetsman blifvit afslutadt, och antydde Gallierna att göra sig färdiga till slagtning. Sitt eget folk befallde han att kasta sina packor i en hög och tillaga vapnen, och med svärd, icke med guld, återvinna sin fädernesstad, med ögonen fastade på Gudarnes tempel, på makar och barn, på den af krigets olyckor vanställda fädernejorden, på allt hvad deras pligt befallde dem att försvara och återtaga och hämnas. Han uppställde derefter sin här, så godt som ställets beskaffenhet medgaf på den äfven af naturen ojemna grunden utaf den halfförstörda staden, och besörjde allt hvad efter krigskonstens regler till fördel för hans folk kunde väljas och anskaffas. Gallierne, förbryllade af denna oförmodade vändning, fattade vapnen och rusade med mera förbittring än öfverläggning emot Romarne. Nu hade lyckan vändt sig; Gudarnes makt och mensklig klokhet understödde nu Roms sak. Gallierne blefvo således i första sammandrabbningen slagne, med icke större möda än de sjelfve hade segrat vid Allia. I en ordentligare slagtning blefvo de sedan för andra gången, äfven under Camilli anförande och öfverbefäl, besegrade, vid åttonde milstenen¹ på den Gabinska vägen, der de efter flykten hade samlat sig. Der var blodbadet allmänt; lägret intogs, och icke en gång en budbärare om nederlaget blef öfrig. — Sedan diktatorn återvunnit fäderneslandet ifrån fienderna, kom han i triumf tillbaka in i staden, och helsades i de plumpa skämtvisor, dem soldaterne såsom vanligt uppstämde, med de väl förtjenta hedersnamnen »Romulus» och »fäderneslandets fader», och »statens andre grundläggare.»² Det fädernesland, som han i kriget hade frälsat, frälsade han ock ostridigt för andra gången i freden, då han hindrade utvandringen till Veji. när både tribunerne efter Roms uppbrännande eftertryckligare yrkade, och menigheten af sig sjelf var mera böjd för detta förslag. Detta var också orsaken, att han icke efter sin triumf nedlade diktaturen, emedan Senaten besvor honom, att icke lemna staden i en så osäker ställning.	Dvs. ungefär 12 kilometer från Rom. Camillus ingripande och segrar över gallerna förekommer inte i alla skildringar av detta krig. Det är i själva verket en skamlös historieförfalskning från romarnas sida som syftade till att ge en ärofull avslutning på det som var Roms mörkaste stund. I verkligheten återvände de obesegrade gallerna hem med det guld som romarna hade tvingats betala.
KAP. 50 Såsom sjelf den noggrannaste iakttagare af de heliga bruken, föredrog han i Senaten, framför alla andra ämnen, det som angick de odödeliga Gudarna, och utverkade ett senatsbeslut: »att alla heliga orter, emedan de varit i fiendens besittning, skulle återställas, begränsas och renas, och sättet till denna rening genom Duumvirerna inhämtas i de heliga böckerna; att i statens namn en gästvänskapsförbindelse skulle upprättas med Cæreterna, emedan de hade emottagit Romerska folkets helgedomar och prester, och de odödlige Gudarnes dyrkan, genom deras välgerning, oafbrutet kunnat fortsättas; att capitolinska skådespel, till den stora Jupiters ära, skulle firas, emedan han i nödens tid hade skyddat sin boning och Romerska folkets borg, och att diktatorn Marcus Furius för delta ändamål skulle upprätta ett Gille af dem, som bodde på Capitolium och inom borgen.» — Fråga blef också väckt om försonande af den nattliga röst, som före det galliska kriget hade hörts förkunna olyckan, men icke blifvit aktad; och man beslöt att åt Ajus Locutius ett tempel vid Nya gatan skulle uppbyggas. Det guld, som man återtagit från Gallierne, och det, som under villervallan blifvit fördt ur de andra templen i Jupiters helgedom, blef — då man icke bestämdt kunde erinra sig hvarthän det borde återföras — alltsamman förklaradt för heligt och nedlagdt under Jupiters thron. Redan förut hade Romarnes samvetsgrannhet deruti uppenbarat sig, att då skattkammaren icke egde guld tillfyllest, att utgöra den af Gallierna betingade lösen, hade man emottagit ett sammanskott af fruarne, för att icke nödgas tillgripa det guld, som var helgadt åt Gudarne. Fruarne erhöllo derföre tacksägelser och tillika den hedersbevisning, att högtidliga äreminnen efter döden öfver dem, likasom öfver karlar, fingo hållas. — Sedan allt var fullgjord!, som rörde Gudarne, och genom Senaten kunde afgöras, då först — såsom tribunerne oupphörligen genom offentliga tal uppäggade menigheten att öfvergifva ruinerna och flytta till Veji, en stad som stod färdig att bebos — uppträdde diktatorn, åtföljd af hela Senaten, i folkförsamlingen och talade på följande sätt:
KAP. 51 »Quiriter! att tvista med folktribunerna är för mig så motbjudande, att, under all den tid jag lefvat i Ardea, jag icke haft någon annan tröst i min bedröfliga landsflykt, än den, att se mig långt skild ifrån dessa strider. Blott för deras skull hade jag ock föresatt mig att aldrig komma tillbaka, äfven i det fall, att jag genom Senatens beslut och folkets befallning blifvit återkallad. Äfven nu är det icke mitt förändrade tänkesätt, utan Eder olycka, som förmått mig att återkomma. Ty att fäderneslandet skulle ega bestånd, derom var nu frågan; visserligen icke derom, att jag skulle vara i fäderneslandet. Äfven nu skulle jag gerna tiga och hålla mig stilla, om icke också denna strid vore en strid för fäderneslandet, hvilket att svika, så länge lifvet varar, är för hvar och en annan vanhedrande, för Camillus icke ens möjligt. Ty hvarföre hafve vi återsökt detta fädernesland? hvarför ryckt det ur fiendernas händer, när det belägrades, om vi sjelfve öfvergifve det, sedan det är återvunnet? Och då, äfven efter Galliernes seger, sedan hela staden var eröfrad, Roms Gudar och romerske män likväl innehade och bebodde Capitolium och borgen, skall nu, då Romarne äro segrande och staden befriad, äfven borgen och Capitolium öfvergifvas, och vår lycka göra denna stad mera öde, än han blef genom vår olycka? Visserligen, om också vid stadens första grundläggning ingen gudstjenst blifvit inrättad, och derifrån i oafbruten följd till oss fortplantad, så har dock under denna sista tiden en Gudomlig försyn så ögonskenligen styrt det romerska folkets öden, att jag bör tro, det all kallsinnighet för Gudarnes dyrkan nu måste vara undanröjd hos menniskor. Ty betrakten dessa förflutna årens händelser, så väl de gynnande, som de vidriga: J skolen finna, att allt har lyckats oss, då vi följt Gudarnes vilja, allt misslyckats, då vi dem föraktat. Det Vejiska kriget först och främst, — detta så mångåriga, så mödosamma krig, — det slutades ju icke förr, än vattnet ur den Albanska sjön, efter Gudarnes befallning, blifvit afledt. Och denna nya olycka, som öfvergått vår stad, månne den börjades förr, än den himmelska rösten, som bådade Galliernes ankomst, var föraktad? än folkrätten var kränkt af våra sändebud? än denna kränkning, som af oss borde beifras, af samma religionsförakt lemnats opåtald? Derföre hafva vi blifvit besegrade, fångne, återköpte; derföre af Gudar och menniskor så hårdt straffade, att vi för hela verlden skulle blifva ett varnande exempel. Olyckorne påminde oss sedermera våra pligter emot religionen. Vi flydde till Capitolium, till Gudarne, till den högste Jupiters boning; under förödelsen af vår egendom dolde vi en del af helgedomarna under jorden, andra förde vi till närliggande städer, och aflägsnade dem från fiendens ögon. Öfvergifne af Gudar och menniskor, afbröto vi dock icke Gudarnes dyrkan. Derföre hafva de återgifvit oss fäderneslandet och segren, och den förlorade fordna krigsäran; derföre vändt förskräckelsen och flykten och nederlaget ifrån oss till våra fiender, hvilka, förblindade af girighet, vid guldets uppvägande, sveko öfverenskommelse och löfte.»
KAP. 52 »Då j sen dessa stora verkningar af vördnad eller förakt för Gudomligheten på menniskors öden, finnen j icke, Quiriter! hvilket afskyvärdt brott, knappt bergade ur skeppsbrottet af våra förra fel och olyckor, vi gå att föröfva? Vi hafve en stad, som efter Gudarnes anvisning och under deras välsignelse blifvit anlagd; ingen ort finnes i denna stad, som icke af någon helig förrättning, af någon gudstjenst är utmärkt; för de årliga offren äro icke blott dagarne, utan sjelfva ställena, der de skola förrättas, bestämde. Och alla desse gudomligheter, dessa statens och enskildas skyddsgudar—dem, Quiriter! viljen j öfvergifva! Huru liknar detta edert förhållande det, som man nyligen under belägringen såg af den förträfflige ynglingen Cajus Fabius, och som väckte icke mindre fiendens än eder beundran: då han, midt ibland Galliernes pilar nedstigen från borgen, gick att på det Quirinalska berget förrätta en religionspligt, som ålåg den Fabiska ätten? Ansen j det för rätt, att enskilda familje-offer icke en gång i krigstider afbrytas, men att offentliga offer, att Roms Gudar äfven under freden öfvergifvas? att statens religionstjenare äro mindre sorgfällige för den allmänna gudstjensten, än en enskild person varit för en enskild familjehögtid? Kanske torde någon säga, att vi antingen kunna förrätta de samma offer i Veji, eller derifrån sända våra prester hit till deras förrättande. Men intetdera kan ske utan ingrepp i religionsstadgarne. Ty — att jag icke särskildt må uppräkna alla heliga bruk och alla Gudomligbeter —— månne, vid Jupiters offerfest, den heliga måltiden annorstädes än på Capilolium kan anrättas? Hvad skall jag säga om Vestas eviga eld, och om den gudabild, hvilken, såsom en underpant af Romerska väldets bestånd, förvaras i hennes tempel? hvad om edra sköldar, Mars Gradivus och du, Quirinus, vår fader? Alla dessa helgedomar, lika gamla med staden, och somliga äldre än stadens början, vill man att vi skole öfvergifva till vanhelgd! Sen dock hvilken skillnad det är imellan oss och våra förfäder. De hafva lemnat oss vissa offer, som måste förrättas på det Albanska berget och i Lavinium. Förböd då religionen dem att flytta dessa offer ifrån fiendtliga städer till oss i Rom, men vi skola utan synd kunna flytta våra till den fiendtliga staden Veji? Besinnen dock huru ofta en högtidlighet måste förnyas, blott derför, att någon ting af förfädernes bruk, genom vårdslöshet eller tillfälligtvis blifvit uraktlåtet. Hvad var det, som nyligen, efter järtecknet i den Albanska sjön, räddade vårt af det Vejiska kriget försvagade fädernesland, om icke gudstjenstens återställande och auspiciernes förnyande? Men hvad mera är, likasom ihogkommande förfädrens bruk, hafve vi icke allenast flyttat fremmande gudomligheter till Rom, utan äfven infört nya. Huru lysande af de Romerska fruarnes utmärkta nit, huru högtidlig var icke den dag, då nyligen Juno Regina, afhemtad ifrån Veji, invigdes på det Aventinska berget? Åt Ajus Locutius hafve vi låtit bygga ett tempel, för den himmelska röst, som hördes på nya gatan. Vi hafve ökat de årliga skådespelens antal med nya. under namn af de Capitolinska, och efter senatens beslut inrättat för det ändamålet ett nytt gille. Hvad behöfdes dessa inrättningar, om vi tillika med Gallierne skulle öfvergifva den Romerska staden, om det icke var frivilligt, som vi qvarblefvo på Capitolium, under så många månaders belägring? om vi endast af fruktan för fienderna der qvarhöllos? Jag talar om offren och om templen: hvad skall jag då säga om presterskapet? Faller det oss icke i sinnet, hvilken synd vi skulle begå? Vestalerne hafva ju detta enda hemvist, ifrån hvilket aldrig någon ting annat, än stadens eröfring, dem aflägsnat. För Jupiters prest är det icke tillåtet att en enda natt vistas utom staden. Och dessa prester viljen j göra till Vejenter i stället för Romare! och dig, Vesta, skola dina vestaler öfvergifva! och Jupiters prest, natt efter dag vistandes utom Rom, skall samka öfver sig och öfver republiken en så omätlig skuld! Än allt annat, som vi efter föregångna auspicier merendels inom stadens omkrets förrätte, huru skall det icke af oss förgätas eller försummas? Curialförsamlingar, der krigsangelägenheter afgöras; Centurieförsamlingar, vid hvilka j väljen konsuler och krigs-tribuner, hvar kunna desse annorstädes, än på vanlig ort, med gudarnes bifall hållas? Skole vi flytta dem till Veji? eller skall folket för dessa sammankomster, med så mycken olägenhet, församla sig i denna af gudar och menniskor öfvergifna staden»? —
KAP. 53 »Men sjelfva vår ställning (säger man) tvingar oss att öfvergifva denna förbrända och ödelagda stad, och flytta till Veji, der vi finne allt i ordning, utan att här behöfva plåga den utarmade menigheten med ny byggnad. Men att denna orsak är mera föregifven än verklig, det tror jag, Quiriter, att j sjelfve, om också jag icke säger det, nogsamt lären inse. Ty j minnens utan tvifvel, att redan före Galliemes ankomst, då alla offentliga och enskilda byggnader voro i behåll och staden stod oskadad, detta samma förslag var å bane, att vi skulle flytta till Veji. Men sen, tribuner! huru mycket min tanke är skild ifrån eder. J tron att, om också denna flyttning då icke bordt ske, bör den likväl ske för det närvarande: jag deremot — och förundren eder icke deröfver, förr än j hört sammanhanget — jag påstår, att om också då, när hela staden var oskadd, en flyttning varit nödig, skulle jag likväl nu icke tillstyrka att öfvergifva dessa ruiner. Ty då kunde segren vara för oss en orsak att flytta till den eröfrade staden — en orsak, ärofull för oss och våra efterkommande; nu är denna flyttning för oss olycklig och skymflig, för Gallierne ärofull. Ty det skall synas att vi icke såsom segrande lemnat, utan såsom öfvervunne förlorat vår fädernesstad; att nederlaget vid Allia, att stadens eröfrande, att belägringen af Capitolium ålagt oss denna nödvändighet, att öfvergifva våra Penater och döma oss sjelfva till förvisning och flykt ifrån ett ställe, som vi icke mäktade att försvara. — Gallierne hafva således kunnat förstöra Rom, och Romarne skola anses oförmögne att upprätta det å nyo! Och om de nu komma tillbaka med ny styrka — ty man vet att deras folkmängd är nästan otrolig — och vilja nedsätta sig i denna, utaf dem eröfrade, af eder öfvergifna stad, hvad återstår mera, än att j det tillåten? Hvad! om icke Gallierne göra detta; om edra gamla fiender, Æquerne eller Volskerne skulle företaga sig att flytta till Rom: skullen j vilja att de blefvo Romare, att j voren Vejenter? eller ansen j det bättre att Rom är en ödemark, tillhörig eder, än en stad, tillhörig fienden? För min del ser jag i sanning icke hvilketdera är skändligare. Och för denna gudlöshet, denna vanära ären j färdige att utsätta eder, blott derföre, att det besvärar eder att bygga! Om uti hela staden intet bättre eller större hus kunde uppföras, än den der kojan, som tillhört vår stiftare: är det icke bättre att bo uti kojor, såsom herdar och bönder, ibland edra helgedomar och Penater, än att gå uti en allmän landsflykt? Våra förfäder, som voro herdar och främlingar, samlade ifrån flera orter, funno i dessa trakter ingenting annat än skogar och kärr, och likväl uppbyggde de på så kort tid en ny stad: och nu — då Capitolium och borgen, då Gudarnes tempel stå oskadde — nu besvärar det oss, att uppbygga det nedbrända, och hvad hvar och en enskild af oss skolat göra, om hans hus hade brunnit, det vägre vi samfällt att göra efter den allmänna branden»!
KAP. 54. »Och hvad! om, genom förräderi eller af våda, en brand skulle uppkomma i Veji, och elden — såsom lätt kan hända — kringspridd af vinden, förtärde en stor del af staden: skole vi då välja Fidenæ, eller Gabii, eller någon annan stad för en flyttning? Har då fäderneslandets grund, har denna jord, som vi kalle vår moder, så alldeles intet, som qvarhåller oss? vår kärlek till fäderneslandet, häftar den då endast vid ytan och vid bjelkarne? För min del skall jag tillstå för eder — ehuru jag mindre vill påminna mig eder oförrätt, än min olycka — att så ofta som åtankan af fäderneslandet, under min frånvaro, uppstod i min själ, så sväfvade allt detta för mig: dessa kullar och dessa fält, och Tibern, och hela denna trakt, vid hvilken mina ögon voro så vane, och denna himmel, under hvilken jag var född och uppfostrad. Och måtte, o Romare! allt detta häldre nu, genom kärlekens band qvarhålla eder vid edra hem, än efteråt tära eder, genom saknaden, sedan j det lemnat! — Icke utan orsak hafva Gudar och menniskor utvalt denna plats till stadens anläggning; dessa helsosamma höjder; denna flod, så beqväm att tillföra oss det inre landets alster, att emottaga dem, som sjöledes införas; detta haf, nog nära beläget för våra beqvämligheter, och likväl icke nog, för att utsätta oss för faror af främmande flottor; detta läge midt uti Italien, enkom skapadt för en stads tillväxande. Detta bevisas just af den storhet, som Rom inom så kort tid har uppnått. Det är nu, Quiriter, det trehundrade sextionde femte året, sedan denna stad anlades: lika länge är det, som j fört krig, omgifne af så många uråldriga stater; då imellertid — att jag icke må tala om enskilda städer — hvarken Volskerne i förening med Æquerne, som innehafva så många och så starka platser, eller hela Etrurien, som till lands och till sjös är så mäktigt och sträcker sitt välde imellan tvenne haf, öfver hela bredden af Italien, äro i krig eder vuxne. Då nu förhållandet är sådant, hvad skäl, i Gudarnes namn, kunnen j hafva, att försöka något annat, än det j erfarit? ty om också eder tapperhet kan flyttas till en annan ort, så kan dock detta ställets lycka visserligen icke flyttas. Här är Capitolium, hvarest fordom Gudarne, när ett menniskohufvud blef funnet, förklarade att der skulle blifva statens hufvud och maktens högsäte. Här var det, när alla andra tempel på Capitolium genom augurier utdömdes, som Juventas och Terminus (ungdoms-gudinnan och gräns-guden), till våra fäders stora glädje, vägrade att låta sig flyttas. Här är Vestas eld, här de från himlen nedsända sköldarne; här äro alla Gudar, eder bevågne, om j qvarblifven».
KAP. 55 Det säges att Camillus genom hela detta tal, men i synnerhet genom det, som rörde gudstjensten, gjort ett starkt intryck på folksamlingen. Men det som gaf utslag i den ännu ovissa saken, var en utlåtelse, som af en lycklig tillfällighet fälldes. Ty då Senaten kort därefter för denna angelägenhet var församlad i Hostiliska rådhuset, och någre från sina vaktställen återkommande kohorter händelsevis marscherade öfver torget, ropade en centurion just på församlingsplatsen (Comitium): »Fanbärare, sätt ned fanan! här är oss bäst att stanna». Så snart senatorerna hörde dessa ord, gingo de ut ur rådhuset och ropade med en mun, att »de emottogo förebudet», och menigheten, som samlades omkring dem instämde i detsamma. Förslaget blef således förkastadt, och man började öfverallt med stadens uppbyggande. Tegel försträcktes af staten, och hvar och en fick tillåtelse att bryta sten och hugga timmer, hvar han behagade, emot ställd borgen att inom året fullborda byggnaden. Brådskan hindrade omtankan för gatornas reglerande, ty man byggde der man fann en tom plats, utan att undersöka om den tillhörde sig eller en annan. Detta är orsaken, hvarföre de gamle kloakerne, som från början voro ledde under gatorna, nu på många ställen gå under enskilda hus, och Rom mera liknar en stad, der hvar och en sjelf tillgripit sin plats, än der tomterne blifvit fördelade. Livius sjätte bok Tillbaka till Livius förstasida.	Camillus långa tal och det korta kapitlet om Roms återuppbyggnad avslutar inte bara den femte boken utan även det allra första avsnittet av den romerska historien som Livius publicerade. De fem första böckerna utgör nämligen med stor sannolikhet en enhet som påbörjades omkring 29 f. Kr. och avslutades 27 f. Kr. Prologen i bok 1 bör därför ha avsett dessa fem böcker och inte det ofullbordade mastodontverkets samtliga 142 böcker.