Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101

Kapitel 81
Thords dröm.

Thord hette en man ombord på ett skepp som låg icke långt ifrån konungens. Han drömde om natten, alt han såg konung Haralds flotta närma sig land, och han tyckte sig veta, att det var England. Han såg uppe på land en stor fylking och tyckte, att båda härarna rustade sig till strid och hade många fälttecken uppe. Framför landets här red en stor trollpacka. Hon satt på en varg. Vargen hade liket av en man i munnen, och det rann blod omkring käftarna. När han hade ätit upp denne, kastade hon en annan i munnen på honom och sedan den ene efter den andre, och han slukade dem alla. Hon kvad:

Röd låter skölden jag skina,
när samman till kamp det drager.
Den framsynta jättebruden¹
ser kungens ofärd nalkas.
Vildt hon sliter med glupska
käftar männens lemmar;
ulvens mun hon färgar
vred med det varma blodet.

1. Jättebruden: omskrivning for »trollkvinnan». Den fornnordiska folktron skilde icke så noga på jättar, troll, häxor och andra liknande varelser. »Framsynta» kallas dessa väsen, därför att de troddes ha förmågan att förutse kommande händelser.

Kapitel 82
Konung Haralds dröm.

Konung Harald drömde vidare en natt, att han var i Nidaros och träffade sin broder, konung Olav, och att denne kvad en visa för honom:

Den digre kungen¹ vann seger
och ära i alla strider;
en helig död i kampen
jag ljöt, där hemma jag stannat².
Jag fruktar, frände, att döden
dig inom kort är ämnad;
till föda du blir för trollets
häst³ — ej Gud det vållar⁴.

Många andra drömmar och andra slags varsel förtäljdes, och de flesta voro olycksbådande. Innan konung Harald for bort från Tråndheim, hade han där låtit taga sin son Magnus till konung och satt honom till styresman i Norge, medan han själv var borta. Thora Thorbergsdotter stannade också hemma, men drottning Ellisiv och hennes döttrar Maria och Ingegerd foro med honom. Konung Haralds son Olav följde också med honom bort från landet.

1. »Den digre kungen»: Olav den helige, som under sin livstid bar tillnamnet »den digre».
2. Skalden vill med dessa ord framhålla, att den strid som Olav kämpade hemma i sitt eget land pålades honom av en oavvislig plikt, och att hans död därför kunde betraktas som en martyrdöd. I motsats härtill ställes Haralds krigståg, som framställes såsom företaget av egoistiska skäl mot Guds vilja. Därför kan i sista versraden Haralds död sägas »ej vara vållad av Gud».
3. »Trollets häst» : poetisk omskrivning för vargen, emedan trollpackor troddes på sina nattliga färder rida på vargar.
4. Se not 2 ovan.

Kapitel 83
Striden vid Skardaborg.

Då Harald var färdig och fick vind, seglade han ut på havet och kom i land vid Hjaltland¹; några av hans skepp landade vid Orknöarna. Konung Harald låg där blott en kort tid, innan även han seglade till Orknöarna. Därifrån tog han med sig många män, bland dem jarlarna Pål och Erlend, söner till Thorfinn jarl², men lämnade kvar där drottning Ellisiv och deras döttrar, Maria och Ingegerd. Från Orknönrna seglade han söderut längs kusten av Skottland och England och landade vid ett ställe som heter Klivland³. Där gick han i land, härjade och lade Landet under sig utan att möta motstånd.

Sedan styrde konung Harald in till Skardaborg⁴ och kämpade där med stadens män. Han gick upp på det berg som är där, lät resa ett stort bål och tända eld på det. Då bålet brann som högst, togo de stora båtshakar och sköto bränderna ned i staden; det ena huset efter det andra började då att brinna, och hela staden gav sig. Norrmännen dräpte där många män och togo allt det gods som de kunde få. Engelsmännen hade ingen annan utväg, om de ville behålla livet, än att underkasta sig konung Harald. Han lade under sig hela landet, där han for fram.

Därefter styrde konung Harald med hela flottan söderut längs kusten och lade till vid Hellornes⁵. Där mötte honom en här, och konung Harald kämpade där och fick seger.

1. Hjaltland: Shetlandsöarna.
2. Jämför kapitel 51 ovan med anmärkning.
3. Klivland: nuv. Cleveland, kustlandet söder om floden Tees i nordligaste delen av grevskapet Yorkshire i nordöstra England.
4. Skardaborg: nuv. Scarborough vid kusten av Yorkshire.
5. Hellornes: Holderness, halvön mellan Humber och Nordsjön i sydliga Yorkshire.<

Kapitel 84
Om jarlarnas fylking.

Sedan styrde konung Harald söderut till Humbra¹ och upp längs älven och lade i land där. Då voro jarlarna, Morukåre och hans broder Valthjov jarl, uppe i Jorvik² och hade en ofantlig här³. Konung Harald låg i Usa⁴, då jarlarnas här drog ned emot honom. Han gick i land och började att fylka sin här. Den ena armen av fylkingen stod framme på älvbrinken och den andra sträckte sig upp på land bort mot en myr; det var ett djupt och bredt kärr, fullt av vatten. Jarlarna läto sin fylking draga sig ned längs älven med hela sin mängd. Konungens baner var rest nära älven. Där var fylkingen mycket tät; den var tunnast vid myren, och där var också det opålitligaste folket. Jarlarna ryckte ned längs myren. Där vek för dem den norska flygel som var vänd mot myren, och engelsmännen följde efter i den lunken, att norrmännen ämnade fly. Det var Morukåres fälttecken som fördes fram där.

1. Humbra: Humber, den breda flodmynningen mellan Yorkshire och Lincolnshire i nordöstra England.
2. Jorvik: York.
3. Valthjov var icke broder till Morukåre; se Olav den heliges historia kapitel 152 not 2. Den broder till Morukåre som var med vid detta tillfälle hette Edvin (Eadwine).
4. Usa: floden Ouse i Yorkshire, vilken genom sitt sammanflöde med Trent bildar Humber.

Kapitel 85
Striden vid Humbra.

Då konung Harald såg, att engelsmännens fylking hade kommit ned längs myren midt emot honom, lät han blåsa i stridslurarna, eggade ivrigt sitt folk och lät föra fram sitt fälttecken »Landödan»¹. Anfallet gjordes med sådan häftighet, att allt vek tillbaka för dem, och det blev ett stort manfall i jarlarnas här. Denna vände sig snart till flykt. Somliga flydde upp eller ned längs älven, men de flesta sprungo ut i myren; där lågo de fallna så tätt, att norrmännen kunde gå torrskodda över myren. Där omkom jarlen Morukåre². Så säger Sten Herdisson:

Många krigare sjönko
och funno sin död i älven;
snart lågo hopar av fallna
kring unge Morukåre.
Männens raske herre
de flyende följde med vapnen;
skräckslagen hären flydde.
Den mäktige Olav vet sig³.

Denna dräpa diktade Sten Herdisson om konung Haralds son Olav⁴, och här omtalas, att konung Olav var i striden tillsammans med sin fader, konung Harald. Detta omtalas också i »Haraldssticke»⁵:

Huggna av vapen
Valthjovs kämpar
lågo fallna
i djupa myren,
så att de kampglada
norrmännen gingo
torrskodda över
på idel lik.

Jarlen Valthjov och de män som kommo undan flydde upp till staden Jork. Manfallet var mycket stort. Denna strid stod onsdagen före Matteusmässan⁶.

1. Jämför kapitel 22 ovan.
2. Detta är oriktigt; Morukåre undkom och förenade sig sedan med Harald Godwinsson.
3. Den sista versraden utgör en del av det treledade stävet. En andra del förekommer i den vers som anföres nedan i Olav kyrres historia kapitel 1. Stävet i sin helhet lyder: »Den mäktige Olav vet sig vara den vida bäste furste som födts under solen».
4. Jämför ovan kapitel 37 not 6.
5. »Haraldssticke», anonym dikt i fornyrdeslag om Harald hårdråde, av vilken endast den här anförda versen är bevarad. »Sticke» (isl. stikki) synes beteckna en dikt på kortare versmått.
6. Dvs. den 20 september (1066). Matteusmässan firas i den katolska kyrkan till minne av evangelisten och aposteln Matteus den 21 september, den dag då han enligt traditionen skall ha lidit martyrdöden.

Kapitel 86
Om Toste jarl.

Så snart Toste jarl hade kommit västerifrån från Flämingaland till England, hade han uppsökt konung Harald och var med i alla dessa strider. Det gick nu så, som han på förhand hade sagt konung Harald, då de voro samman, att stora skaror slöto sig till dem i England; det var Toste jarls fränder och vänner, och de voro konungen till stor hjälp.

Efter den strid om vilken nu är talat gav sig allt folket i de närmaste bygderna under konung Harald, men några flydde. Konung Harald drog nu för att intaga staden¹ och lade sin här vid Stanford bro². Eftersom konungen redan hade vunnit en så stor seger mot stora hövdingar och en övermäktig här, var allt folket klenmodigt och misströstade om att kunna göra motstånd. Stadens män beslöto därför att sända bud till konung Harald och erbjuda sig att giva staden och sig själva i hans våld. Detta skedde så, att konung Harald om söndagen tågade fram till släden med hela sin här; han och hans män höllo ting utanför stadsportarna, och stadens män kommo till tinget. Allt folket lovade konung Harald lydnad och gav honom som gisslan några förnäma mäns söner, efter den kännedom som Toste jarl hade om alla i staden. Om kvällen for konungen till skeppen med den lättköpta segern och var mycket glad. En tingssammankomst utsattes till tidigt på måndagen i staden; där skulle konung Harald tillsätta styresmän över staden och giva län och rättigheter.

Samma kväll efter solnedgången kom konung Harald Gudinisson söderifrån till staden med en väldig här. Han red in i staden med alla stadsbornas vilja och samtycke. Alla stadsportarna och alla vägar besattes, så att ingen underrättelse skulle nå fram till norrmännen. Hären stannade i staden över natten.

1. Staden, dvs. York.
2. Stanford bro: nuv. Stamfordbridge vid floden Derwent öster om York.

Kapitel 87
Konung Haralds landstigning.

Om måndagen¹, då Harald Sigurdsson hade ätit dagvard, lät han blåsa till landstigning. Han gjorde hären redo, fördelade männen och bestämde, vilka som skulle gå och vilka som skulle stanna kvar. I varje avdelning lät han två man gå i land emot en som stannade kvar. Toste jarl gjorde sig också redo att gå i land med sin skara tillsammans med konung Harald. För att vakta skeppen kvarlämnades konungens son Olav, Orknöjarlarna Pål och Erlend samt Thorberg Arnessons son Östen orre, som då var den mest frejdade och konungen käraste av alla ländermännen; honom hade konung Harald lovat sin dotter Maria till äkta.

Det var mycket vackert väder och starkt solsken. Männen lämnade kvar sina brynjor och gingo upp väpnade med sköldar, hjälmar och spjut och omgjordade med svärd; många hade också båge och pilar. De voro mycket muntra. När de nalkades staden, kom en stor härskara ridande emot dem; de sågo dammet från hästarna och därunder glänsande sköldar och vita brynjor. Konungen lät sitt folk göra halt, kallade till sig Toste jarl och frågade honom, vad det kunde vara för en här. Jarlen svarade, att det syntes honom troligast att det var fiender, men menade dock, att det också kunde vara några av hans fränder, som sökte nåd och vänskap och i gengäld ville lova konungen stöd och trohet. Konungen sade, att de tills vidare skulle hålla sig stilla och skaffa sig närmare besked om hären. De gjorde så. .Skaran visade sig vara allt större, ju närmare den kom, och när vapnen glänste i solen, var det som att se på blänkande isstycken.

1. Den 25 september 1066.

Kapitel 88
Toste jarls råd.

Konung Harald Sigurdsson sade då: »Låtom oss nu finna något godt och klokt råd, ty det kan icke döljas, att vi ha att vänta ofred; det är visst konungen själv.». Jarlen svarade: »Den ena utvägen som vi ha är att vända om till skeppen efter vårt folk och våra vapen och så göra motstånd så godt vi kunna. Eller också kunna vi söka skydd av skeppen; där kunna ryttare icke få makt över oss.» Då sade konung Harald: »Ett annat vill jag välja: att sätta tre raska män på de snabbaste hästarna och låta dem rida så fort de förmå för att underrätta våra män. De skola snart komma oss till hjälp — och engelsmännen kunna vara beredda på en hård strid, innan vi duka under.» Jarlen bad konungen råda i detta som i annat och sade, att icke heller han hade lust att fly. Då lät konung Harald sätta upp sitt fälttecken »Landödan». Fredrik hette den man som bar baneret.

Kapitel 89
Om konung Haralds slagordning.

Därefter ställde konung Harald upp sin här. Han gjorde fylkingen lång men tunn. Flyglarna böjde han samman baktill, sa att de nådde varandra, och det hela bildade sålunda en vid ring, tät och jämn på alla sidor, sköld vid sköld. Konungens följe stod utanför ringen, och där var också hans baner; det var utvalt folk. På ett annat ställe stod Toste jarl med sin skara under ett annat baner. Konungen hade fylkat så, därför att han visste, att ryttarna hade för sed att rida fram i småflockar och strax vika tillbaka igen. Nu sade konungen, att hans och jarlens följen skulle gå fram där det mest behövdes: »våra bågskyttar skola också vara där med oss; men de som stå främst¹ skola sätta skaften av sina spjut i marken och vända uddarna mot ryttarna, om de rida emot oss; och de som stå därnäst skola sätta spjutsuddarna för bröstet på deras hästar².»

1. Främst, nämligen i själva fylkingen.
2. Skildringen här och i det följande har lånat drag från berättelser om andra strider. Efter vad man vet, hade engelsmännen vid denna tid intet rytteri.

Kapitel 90
Om konung Harald Gudinisson.

Konung Harald Gudinisson hade kommit dit med en väldig här, både ryttare och fotfolk. Konung Harald Sigurdsson red omkring sin fylking och såg efter, huru den var uppställd. Han satt på en svart bläsig häst. Hästen föll under honom, och han kastades framstupa av. Han reste sig raskt upp och sade: »Fall är lyckligt förebud på färden.» Då sade den engelske konung Harald till de norrmän som voro med honom: »Känden I den där långe mannen som föll av hästen, honom med den blå rocken och den vackra hjälmen?» »Det är konungen själv», svarade de. Den engelske konungen sade: »En stor man och av mäktigt utseende; men nu är det mest troligt, att det är ute med hans lycka.»

Harald hårdrådes historia - kapitel 91-101
Tillbaka till Harald hårdrådes förstasida