Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44

Kapitel 1
Harald tager emot konungadömet.

Harald tog konungadömet efter sin fader, då han var tio år gammal. Han var mycket stor och stark och vacker, en klok och mycket handlingskraftig man. Hans morbroder Guthorm blev styresman för hirden och för hela regeringen; han var också anförare för hären.

Efter Halvdan svartes död blev det rike som han lämnat efter sig anfallet av många hövdingar. Först var det konung Gandalv och de båda bröderna Hogne och Frode, söner till konung Östen på Hedemarken, samt Hogne Kårasson, som drog vida omkring i Ringerike. Sedan drog Hake Gandalvsson ut på Vestfold med tre hundra man. Han for landvägen över några dalar och ämnade överrumpla konung Harald, medan konung Gandalv låg i Londer¹ med sin här och tänkte därifrån begiva sig över fjorden till Vestfold. Då härtig Guthorm sporde detta, samlade han en här och for med konung Harald. Han vände sig först mot Hake uppe i landet, och de möttes i en dal; det kom till strid och Harald vann seger. Där föll konung Hake och en stor del av hans här; stället kallas sedan dess Hakedalen. Därefter vände konung Harald och härtig Guthorm tillbaka. Då var konung Gandalv kommen in på Vestfold; de drogo nu emot varandra, och en hård strid uppstod. Gandalv flydde därifrån; han hade förlorat största delen av sin här och kom med så förrättat ärende hem till sitt rike.

Då konung Östens söner på Hedemarken sporde dessa tidender, väntade de, att de snart skulle bli anfallna. De sände bud till Hogne Kårasson och hersen Gudbrand och stämde möte med dem på Hringesaker på Hedemarken.

1. Londer är möjligen Vesterøen på östsidan av Kristianiafjorden. Härifrån tänkte då Gandalv anfalla Haralds väster om fjorden belägna rike, Vestfold, medan sonen Hake samtidigt skulle gå rundt omkring fjorden för att anfalla landvägen norrifrån. Den senare hann emellertid icke längre än till södra Romerike, där han i Hakedalen (en socken i Nittedal herred) möttes av Harald och Guthorm.

Kapitel 2
Östenssönernas fall.

Efter dessa strider drogo konung Harald och härtig Guthorm ut med allt det folk som de kunde samla och vände sig mot Upplanden; de togo så mycket som möjligt vägen över skogarna¹. De fingo veta, var Upplands-konungarna hade kommit överens att mötas, och kommo dit vid midnatt. Vakterna märkte ingenting, förrän de hade kommit till den stuga, där Hogne Kårasson befann sig, och till den som Gudbrand sov i. De satte eld på båda. Men Östenssönerna lyckades komma ut med sina män och kämpade en stund och föllo där båda, Hogne och Frode.

Efter dessa fyra hövdingars fall underlade sig konung Harald med bistånd och hjälp av sin frände Guthorm Ringerike och Hedeimarken, Gudbrandsdalen och Hadeland, Toten och Raumarike, samt hela den norra delen av Vingulmark. Därefter hade konung Harald och härtig Guthorm flera strider med konung Gandalv. Det slutade därmed, att konung Gandalv föll i den sista drabbningen, och konung Harald bemäktigade sig hela riket ända till Raumälven i söder.

1. Detta för att deras färd skulle försiggå så obemärkt som möjligt.

Kapitel 3
Om Gyda Eriksdotter.

Konung Harald sände sina män efter en mö som hette Gyda, dotter till konung Erik av Hordaland; hon uppfostrades hos en mäktig bonde i Valdres. Henne ville Harald taga till frilla, ty hon var en mycket fager och stolt mö. Då sändebuden kommo dit, framförde de sitt ärende för flickan. Hon svarade, att hon icke ville förspilla sin jungfrudom genom att taga till make en konung, som icke hade. större rike att råda över än några fylken; »och det synes mig underligt», sade hon, »att det icke finnes någon konung som vill underlägga sig hela Norge och vara ensam härskare över detta land, såsom konung Gorm är i Danmark¹ och Erik i Uppsala»². Sändebuden tyckte, att hon svarade väl övermodigt, och sporde henne, vad detta svar skulle betyda. De sade, att konung Harald var så mäktig, att det vore ett fullgodt gifte för henne; men om hon svarade på deras ärende annorlunda än de ville, så sågo de för den gången ingen utväg att föra henne bort med sig, om hon icke själv samtyckte därtill. De gjorde sig så redo att fara bort. Då de voro resfärdiga, ledsagade man dem ut. Då talade Gyda med sändebuden och bad dem hälsa konung Harald, att hon skulle gå in på att bliva hans hustru endast på det villkor, att han först för hennes skull underlade sig hela Norge och rådde över detta rike lika fritt som konung Erik rådde över Svearike och konung Gorm över Danmark; »ty då», sade hon, »synes han mig ha rätt att kallas folkkonung»³.

Gyda talar med konung Haralds utskickade

1. Gorm den gamle, se ovan Halvdan svartes historia kapitel 5 not 6.
2. Den här åsyftade Erik är Erik Emundsson med tillnamnet Väderhatt, som skall ha regerat i Sverige c. 850—880. Han omtalas vidare nedan i kapitel 13 f. samt kapitel 28.
3. Dvs. konung över en hel nation, överkonung, motsatt fylkeskonung eller småkonung.

Kapitel 4
Konung Harald avlägger löfte.

Sändebuden foro nu tillbaka till konung Harald och framförde till honom flickans ord. De sade, att hon var mycket djärv och oklok, och menade, att det vore rätt, om konungen bragte vanära över henne genom att sända många män och hämta henne med våld. Men konung Harald svarade, att denna mö hade icke talat illa eller handlat så, att det förtjänade hämnd, och bad henne hava mycken tack för sina ord. »Hon har påmint mig om ting», sade han, »som det synes mig underligt, att jag icke förut har tänkt på». Och än vidare sade han: »Det löftet gör jag — och därpå tager jag Gud, som har skapat mig och som råder för allt, till vittne —, att jag icke skall klippa eller kamma mitt hår, förrän jag har lagt under mig hela Norge med skatter och utskylder och styrelse, eller också skall jag dö». För dessa ord tackade härtig Guthorm honom hjärtligt och sade, att det anstod en konung att hålla sitt löfte.

Kapitel 5
Strid i Orkadalen.

Efter detta samlade de båda fränderna en stor här och drogo till Upplanden och vidare norrut över Dalarna och därifrån över Dovrefjället. Då Harald kom ned i bygden, lät han dräpa alla män och bränna bygden; men då folket märkte detta, flydde alla som kunde, somliga ned till Orkadalen, andra till Gaulardalen eller ut i skogarna; somliga bådo om fred, och det fingo alla, som kommo till konungen och blevo hans män. Harald och hans män mötte intet motstånd, förrän de kommo till Orkadalen; där var en här samlad emot dem. De hade där den första kampen med en konung, som hette Gryting. Konung Harald segrade; Gryting blev tagen tillfånga, och många av hans män stupade, men själv trädde han i konung Haralds tjänst och svor honom trohetsed. Därefter underkastade sig allt folket i Orkadalsfylket konung Harald och blevo hans man.

Kapitel 6
Landskifte och riksstyrelse.

Konung Harald stiftade överallt där han lade landet under sig den lagen, att han tillägnade sig all odaljord och lät alla bönder, både mäktiga och ringa, betala sig jordskyld¹. Han satte över varje fylke en jarl, som skulle döma efter lag och landsrätt och uppbära sakören och skatter, och jarlen skulle hava en tredjedel av skatter och utskylder till uppehälle och omkostnader. Var jarl skulle hava under sig fyra eller flera hersar, och var och en av dessa skulle hava tjugo marker till underhåll. Var jarl skulle uppställa sextio män i konungens här och var herse tjugo män². Men så mycket hade konung Harald ökat pålagor och skatter, att hans jarlar hade större inkomster än konungarna förut hade haft. Då detta spordes i Tråndheim, begåvo sig många stormän till konung Harald och inträdde i hans tjänst.

1. Med odaljord menas jord som innehades med full äganderätt. Till denna fulla äganderätt hörde före Haralds tid även frihet från skatt. Då nu Harald för att öka kronans inkomster, vilka voro otillräckliga för att möta de med hans rikes tillväxt ökade behoven, i de erövrade landsdelarna lade skatt på jorden, tedde detta sig helt naturligt för de dittills skattefria bönderna, som om han berövade dem deras äganderätt till jorden, eller som det här heter »tillägnade sig odaljorden.» Den ifrågavarande åtgärden var emellertid endast ett led i ett större skattesystem, som infördes av Harald och varigenom flera nya skattetitlar skapades.
2. Liksom i fråga om finanserna genomförde Harald även stora förändringar i landets styrelse. De viktigaste äro de här omtalade: i stället för den gamle fylkeskonungen ställdes en kunglig ämbetsman, jarlen, i spetsen för varje fylke, och hersarna, som förut varit ärftliga hövdingar över sina områden med en mycket självständig ställning gentemot fylkeskonungen, förvandlades nu till konungens edsvurna tjänstemän (»ländermän») och underordnades jarlarna. I sammanhang härmed reglerades även krigstjänstskyldigheten, varigenom konungens rätt att uppbåda manskap betydligt utvidgades.

Kapitel 7
Strid i Gaulardalen.

Det berättas, att jarlen Håkon Grjotgardsson kom till konung Harald ute ifrån Yrjar och hade med sig mycket folk till hjälp åt konungen. Därefter drog konung Harald in i Gaulardalen och hade där en strid, fällde två konungar och bemäktigade sig sedan deras riken, Gaulardalsfylke och Strindafylke. Därefter drog konung Harald in i Stjoradalen och hade där sin tredje strid; han vann seger och underlade sig det fylket. Nu samlade sig intrönderna¹. Fyra konungar hade kommit tillsamman med sina härar: den ene härskade över Veradalen, den andre över Skaun, den tredje över Sparbyggjafylke, den fjärde över Innerön; han innehade Eynafylke. Dessa fyra konungar drogo med sin här emot konung Harald. Han gick till strid mot dem och vann seger, och några av dessa konungar föllo, andra flydde. Konung Harald hade i Tråndheim tillsammans åtta strider eller fler, och sedan åtta konungar fallit, lade han under sig hela Tråndheim.

1. Intrönderna kallades innevånarna i inre Tröndelagen, under vilket namn sammanfattades Eynafylke, Sparbyggjafylke, Veradalsfylke och Skaun (Skeynafylke).

Kapitel 8
Harald vinner Naumudalsfylke.

Norrut i Naumudal voro två bröder, Herlaug och Hrollaug, konungar. De hade i tre somrar varit sysselsatta med att resa en hög; den var byggd av sten, kalk och timmer. När högen var färdig, fingo bröderna underrättelse, att konung Harald drog emot dem med härsmakt. Då lät konung Herlaug föra dit mycken mat och dryck. Därefter gick han in i högen med tolv män och lät sedan kasta igen högen. Konung Hrollaug steg upp på den hög som konungarna plägade sitta på¹, lät där resa konungahögsätet och satte sig däri. Sedan lät han lägga bolster på fotsteget, där jarlarna hade sin sittplats, och kastade sig därpå ur högsätet och ned i jarlarnas säte och gav sig själv Jarls namn. Därefter for han konung Harald tillmötes och överlämnade åt honom hela sitt rike, erbjöd sig att bliva hans man och omtalade för honom, vad han hade gjort. Då tog konung Harald ett svärd och fäste det vid hans bälte, hängde en sköld om hans hals, gjorde honom till sin jarl och ledde honom till högsätet. Han gav honom Naumudalsfylke och satte honom till jarl över detta.

1. Det framgår av flera vittnesbörd, att det varit sed bland småkonungarna i Norge under förhistorisk tid att utöva sitt konungakall sittande på en hög i närheten av kungsgården. Seden är icke med säkerhet förklarad. Måhända var den upphöjda platsen endast en symbol på konungens värdighet; sannolikare är det dock, att i denna sed ursprungligen låg ett religiöst moment, i det att högen från början varit en gravhög, där offer till förfädernas andar ägde rum och som därför var en särskilt helgad plats.

Kapitel 9
Konung Harald ordnar sin skeppsbesättning.

Konung Harald for åter tillbaka till Tråndheim och stannade där över vintern; han räknade detta sedan ständigt för sitt hem. Där lät han bygga en mycket stor huvudgård, som heter Hlader. Samma vinter tog han jarlen Håkon Grjotgardssons dotter Åsa till hustru, och Håkon stod nu i det största anseende hos konungen. Våren därpå skaffade konung Harald sig skepp. Han hade under vintern låtit bygga ett stort drakskepp, som han utrustat på det präktigaste. Där anvisade han platser för sin hird och för bärsärkarna. »Stamboarna»¹ utvaldes med den största omsorgen, ty de förde konungens härtecken. Rummet mellan förstäven och ösrummet² kallades »rausn»; där fingo bärsärkarna sina platser. Endast sådana män blevo upptagna i konung Haralds hird, som överträffade andra i styrka och mod och alla slags färdigheter; endast de fingo plats på hans skepp. Han hade nu godt tillfälle att välja sig hirdmän från alla fylken. Han hade en stor krigshär och många storskepp, och många stormän följde honom. Hornklove³ omtalar i Glymdråpa, att konung Harald hade en strid i Uppdalsskogen med Orkadalsboarna, innan han hade denna leding ute:

Nordmännens tappre konung
alltid med kraft och vrede
nedslog han ofredsmännen —
hade en strid på heden⁴,
innan på glansfullt prydda
snabba segelhästar,
lysten på stordåd och bragder,
krigaren for till sjöslag.
Den krigiske furstens skara
hans, som vredgad med döden
straffade tjuvars släkte⁵ —
höjde stridsgny på heden,
förrän den mäktige krigarn,
farlig för fiendeflocken,
mängden av långskepp och drakar
sköldprydda förde till sjöslag.

1. »Stamboar» kallades de krigare som hade sin plats i skeppets förstäv. Härtill valdes de bästa kämparna, då vid sjöstrider den huvudsakliga och hårdaste kampen i allmänhet kom att stå omkring denna del av skeppet.
2. Det rum i fartyget, varifrån det inträngande vattnet östes ut. På större skepp funnos i regel två ösrum, ett för om och ett akter om masten.
3. Thorbjörn med tillnamnet »hornklove» (av oviss betydelse), hirdskald hos Harald hårfagre; hans verksamhet tillhör slutet av 800-talet, möjligen har han levat något in på följande århundrade. Thorbjörn har besjungit Haralds bragder i två, delvis bevarade dikter: den här citerade Glymdråpa (»Larmdråpan») samt ett kväde, som går under de i nyare tid givna namnen Hrafnsmål och Haraldskväde. Av dessa är det sistnämnda, som handlar om det berömda slaget vid Hafsfjord år 872, varigenom Harald fullbordade sin erövring av Norge (se nedan kapitel 18), det tidigast författade, det andra kvädet, som upptager händelser både före och efter Hafsfjordslaget, är något yngre.
4. Dvs. i Uppdalsskogen.
5. Liksom skalden i föregående vers framhållit Haralds förhållande till de yttre fienderna, så betonar han här hans vård om inre fred och ordning, hans vakande över lag och rätt.

Kapitel 10
Strid vid Solskel.

Konung Harald förde sin här ut ur Tråndheim och vände sig söderut mot Möre. Hunthjov hette den konung som härskade över Mörafylke¹; hans son hette Solve »klove»². De voro stora krigare. Den konung som rådde över Raumsdal hette Nokkve; han var morfader till Solve. Dessa konungar samlade en stor här, när de sporde konung Haralds ankomst, och drogo emot honom. De möttes vid Solskel; det kom till strid där, och konung Harald vann seger. Så säger Hornklove:

Nordan drevs skeppet av stormen:
hastigt på vågen fördes
sköldklädde krigarn³ att börja
strid med tvänne kungar.
Utan ord de tränne,
endast med dånande larmskott,
hälsade stumt varandra:
klangen av sköldar talte.

Båda konungarna föllo, men Solve räddade sig genom flykten. Konung Harald lade då under sig dessa två fylken och stannade där länge om sommaren och skipade rätt bland männen, men om hösten for han norrut till Tråndheim. Ragnvald Mörejarl, son till Östen »åska», hade då trädt i konung Haralds tjänst; honom satte konung Harald till styresman över dessa två fylken, Nordmöre och Raumsdal, och skaffade honom hjälp av både stormän och bönder och tillika skepp att värja landet mot ofred. Han kallades Ragnvald den mäktige eller den rådkloke, och man säger, att bägge tillnamnen voro sanna. Konung Harald var om vintern därefter i Tråndheim.

Harald hårfagres historia - kapitel 11-20
Tillbaka till Harald hårfagres förstasida

1. Dvs. Nordmöre.
2. Tillnamnet betyder sannolikt: »den bredbente».
3. Dvs. Harald hårfagre.