| |
ANDRA
BOKEN
1,
2, 3, 4,
5, 6, 7,
8,
9, 10,
11, 12,
13, 14,
15, 16,
17, 18,
19, 20,
21, 22,
23, 24,
25, 26,
27, 28,
29, 30,
31, 32,
33, 34,
35, 36,
37, 38,
39, 40,
41, 42,
43, 44,
45, 46,
47, 48,
49, 50,
51, 52,
53, 54,
55, 56,
57, 58,
59, 60,
61, 62,
63, 64,
65, 66,
67, 68,
69, 70,
71, 72,
73, 74,
75, 76,
77, 78,
79, 80,
81, 82,
83, 84,
85, 86,
87, 88
Innehåll
Oroligheter i
Orienten (kap. l—4), icke obehagliga för Tiberius, som derigenom får en
förevändning att skilja Germanicus från den honom tillgifna krigshären
och utsätta honom för nya faror. Denne uppbjuder emellertid alla
krafter, för att fullborda kriget i Germanien. Han förer trupperna
sjöledes till Emsfloden, härjar angrivariernes land, öfvervinner
Arminius och cheruskerne i en stor drabbning, men lider vid återtåget
genom stormar och obekantskap med farvattnen stor förlust af skepp och
manskap, som dock till en del ersattes genom nya lyckliga bedrifter i
Germanien; nödgas likväl slutligen af Tiberii enträgna påminnelser att
återvända till Rom (kap. 5—25). — Libo Drusus, anklagad för statsbrott,
står till rätta för senaten och tvingas af misströstan om sin räddning
till sjelfmord (kap. 26—32). — Åtskilliga förhandlingar i senaten (kap.
33—38). — En viss Clemens, fordom träl hos Agrippa Postumus, uppträder
under sin mördade herres namn och vinner anhang, men blir gripen och
hemligen afrättad (kap. 39—40). — Germanicus firar sin triumf öfver
catter, cherusker och andra germaniska folk (kap. 41). — Archelaus,
konung i Cappadocien, narras till Rom, blir ovärdigt behandlad och dör
af sjelfmord eller sjukdom (kap. 42). — Germanicus förordnas med
vidsträckt makt att afgå till orienten för lugnets återställande, men
tillika utnämnes Cn. Piso till ståthållare i Syrien, som det tros, med
hemliga uppdrag emot Germanicus (kap. 43). — Drusus sändes till
Illyrien, under förevändning att bistå svevernes konung, Maroboduus,
emot Arminius och cheruskerne (kap. 44—46). — Tolf städer i Asien,
förstörda eller illa skadade af jordbäfning, understödjas. Åtskilliga
andra senatsbeslut m. m. (kap. 47—51). — Tacfarinas, som i Afrika börjar
fiendtligheter, kurvas af prokonsuln Furius (kap. 52). — Tiberius
tillträder konsulatet tillika med Germanicus, hvilken emellertid,
afgången till sin bestämmelse, insätter en konung i Armenien med
invånarnes bifall och vidtager flera anstalter till lugnets
återställande, men möter afvoghet, tredskhet och hat af Piso (kap.
53—58). Han företager följande året en resa till Egypten (kap. 59—fil).
— Drusus stiftar och närer oenigheter mellan germanerne, hvilka
derigenom försvaga sig sjelfva (kap. 62—63). — Rhescuporis, konung i
Thracien, fångas med list och föres till Rom (kap. 64—07). — vonones,
fordom parthernes, sedan armeniernes konung, slutligen romersk fånge i
Cilicien, flyr ur fångenskapen, men blir ertappad och dödad (kap. 68). —
Germanicus, återkommen från Egypten till Syrien, finner sina anstalter
tillintetgjorda eller förändrade af Piso, uppsäger honom formligen sin
vänskap, men sjuknar kort derefter och dör i Antiochia, ej utan
misstanke att vara förgifven. Styrelsen i Syrien öfvertages af Cn. Sentius,
en af hans underfältherrar. Agrippina
går om bord med Germanici aska för att afsegla till Rom (kap. 69—75). —
Piso, som redan före Germanici död på hans befallning hade afrest, rnen
hållit sig i granskapet, återkommer och söker med vapen bemäktiga sig
Syrien, men möter motstånd af Sentius och nödgas slutligen begifva sig
tillbaka till Rom (kap. 75—82). — Ärebetygelser beslutna i Rom åt
Germanici minne. Drusi gemåls nedkomst med tvillingsöner. Författningar
emot qvinnors otukt, samt emot egyptiska och judiska religionsbruk. Val
af en ny vestal, m. m. (kap. 83—87). — Arminius blir genom försåt af
sina anhöriga mördad (kap. 88).
Dessa händelser
upptaga en tid af fyra år, från 769 till och med 772 efter Roms byggnad,
eller 16—19 efter kristna tideräkningen. Konsuler voro:
T. Statilius Sisenna Taurus. — L. Scribonius Libo.
C. Cecilius Rufus. — L. Pomponius Placcus.
Tiberius Cesar Augustus 3. — Germanicus Cesar 2.
M. Junius Silanus. — C. Norbanus Placcus.
|
År 16 e. Kr.
(E. R. b. 769)
KAP. 1 Då Statilius Sisenna Taurus och Lucius
Libo voro konsuler, uppstodo oroligheter i österlandets riken och
romerska provinser. Början var gjord hos partherne, hvilka förkastade
såsom en främling, ehuru af arsacidernes stam1, den konung som de
ifrån Rom hade begärt och emottagit. Denne var Vonones, lemnad åt
Augustus af Phraates2 såsom gisslan. Ty fastän Phraates
fördrifvit Roms härar och härförare3, hade han dock emot Augustus
iakttagit alla vördnadspligter och till befästande af vänskapen sändt
honom en del af sina barn, icke så mycket af fruktan för oss, som af
misstroende till sina landsmän. |
- Denna dynasti skapade ca 250 f.Kr. det parthiska
riket som ägde bestånd till ca 230 e.Kr.
- Den fjärde konungen med detta namn, partherrikets
femtonde regent, 37 f.Kr.-2 e.Kr.
- Marcus Antonius och Oppius Statianus besegrades 36 f.Kr.
|
KAP. 2
Efter Phraates' och de
följande konungarnes död1, kom, föranledd af inhemska blodbad, en
beskickning till Rom från de förnäma partherne, att hemkalla Vonones,
den äldste af hans söner. Cesar (Augustus) ansåg sig deraf högt ärad och
gaf honom rik utrustning. Äfven barbarerne emottogo honom med fröjd,
såsom vanligen vid tronombyten. Men snart uppstod blygsel: »Partherne
(sade man) hade vanslägtats; de hade ifrån en annan verldsdel sökt en
konung, smittad af deras fienders seder; Arsacidernes tron ansåges nu
och bortskänktes såsom romerska provinser. Hvar voro nu deras ära som
dödade Crassus, deras som förjagade Antonius, om en Cesars lifegen, som
så många år burit träldomsoket, skulle herrska öfver parther?» Han
retade ock sjelf deras ovilja, då han afvek ifrån förfädernes plägseder,
sällan jagade, föga brydde sig om hästar, fördes i bärstol, hvarje gång
han färdades genom städerna, och försmådde sitt fäderneslands måltider.
Man gjorde ock åtlöje af hans grekiska sällskapskrets och hans bruk att
försegla äfven det obetydligaste husgeråd. Ja, hans tillgänglighet, hans
förekommande vänlighet, dessa hos partherne okända dygder, voro nya
laster, och de hatade lika det tadelvärda och det goda, emedan det
skilde sig ifrån deras seder. |
- Phraates mördades av sin son Phraataces; denne fick
ge vika för Orodes som i sin tur mördades strax därpå.
|
KAP. 3 Man inkallar derför
Artabanus1, en arsacid, som hos daherne blifvit uppfödd. I första
träffningen slagen, samlar han nya krafter och bemäktigar sig tronen.
Den besegrade Vonones fann en fristad i Armenien, som då var utan regent
och vacklande, emellan parthernes välde och det romerska, till följe af
Antonii förräderi, hvilken under sken af vänskap hade lockat Artavasdes,
armeniernes konung, i sitt våld, derefter lagt honom i bojor, slutligen
dödat honom2. Dennes son Artaxias, för fadrens skull vår fiende,
försvarade genom arsacidernes makt sin person och sitt rike. Sedan
Artaxias genom slägtingars svek var mördad, blef Tigranes af Cesar
(Augustus) förordnad till armeniernes konung, och af Tiberius Nero
införd i sitt rike. Men äfven Tigranes' styrelse blef icke långvarig, ej
heller hans barns, ehuru efter utländskt bruk förenade i äktenskap och
regering. Sedan blef Artavasdes på augusti befallning uppsatt på tronen
och icke utan betydlig förlust för oss åter nedstörtad. |
- Artabanus var arsakid på mödernet; på fädernet var
han troligen daker, ett folk som bodde vid Kaspiska havet och
Aralsjön.
- Artavasdes I (son till Tigranes I) regerade i tjugo
år men tillfångatogs av Antonius år 34 och avrättades av Kleopatra år
31 efter slaget vid Actium. Flera av händelserna finns omnämnda i
Augustus självbiografi Monumentum Ancyranum.
|
KAP. 4 Då utsågs Cajus Cesar1 att
stadga lugnet i Armenien. Af honom blef Ariobarzanes, bördig från Medien,
för sin utmärkta kroppsskönhet och sina lysande själsegenskaper, med
armeniernes samtycke förordnad till deras konung. Sedan Ariobarzanes
genom en olyckshändelse omkommit, försköto de hans ätt; de försökte då
en qvinnas styrelse, hvars namn var Erato, och fördrefvo henne kort
derefter. Villrådiga och tygellösa, mera utan beherrskare än fria,
antogo de nu den flyktande Vonones till konung. Men då Artabanus hotade,
då föga hjelp var att vänta hos armenierne, och — om han med vår makt
skulle skyddas — ett krig med partherne oundvikligt, lät Syriens
ståthållare Creticus Silanus kalla honom till sig och höll honom, med
bibehållande af konungslig prakt och titel, under bevakning. Huru
Vonones försökte att undkomma detta gäckeri skola vi på sitt ställe
omtala*).
|
- Gajus Caesar var i orienten från år 1 f.Kr. till
sin död 4 e.Kr.
|
KAP. 5 För Tiberius var det icke
oangenämt att lugnet i österländerna stördes. Han kunde med förevändning
deraf rycka Germanicus från vanda legioner och under styrelsen af nya
provinser blottställa honom på samma gång för svek och för tillfälliga
vådor. Men denne, som, ju lifligare soldaternes kärlek för honom var och
ju större farbroderns afvoghet, var dess mera nitisk att påskynda
segern, uppgjorde planer till slagtningar och eftersinnade allt hvad
vidrigt eller gynnande honom händt under det krig, som han nu på tredje
året förde: »Att germanerne i öppen träffning och på jemn mark blefvo
slagna; att skogar, kärr, korta somrar, tidiga vintrar vore dem till
fördel; att hans egna trupper mindre ledo af sår än af marschernas längd
och förlusten af vapen; att Gallierna voro utblottade genom hästars
anskaffande; att en vidlyftig tross medförde lätthet för öfverraskningar,
hinder vid försvar. Men om vägen toges öfver hafvet, skulle infallet
blifva dem lätt och af fienden obemärkt; fälttåget kunde då äfven
tidigare börjas, trupper och lifsförråd på samma gång öfverföras;
ryttare och hästar utan all förlust, genom flodernas mynningar och
bäddar, uppträda midt i Germanien. |
|
KAP. 6 Detta blef således hans
beslut. Under det Publius Vitellius och Cajus Antius sändes att uppbära
skatten i Gallierna, förordnades Silius, Antejus1 och Cecina till
inseende öfver flottans byggnad. Ett tusen fartyg ansågos tillräckliga
och blefvo i hast tillrustad; några korta med smala stammar och vid buk,
för att lättare motstå vågorna; andra med platta kölar, för att oskadade
kunna stadna på grund; flera försedda med dubbla styren, för att
hastigt genom rodrets omflyttning med ena eller andra ändan lägga till
lands. Många voro däckade för att bära krigsmaschiner, så väl som hästar
och lifsmedel; alla inrättade att drifvas med segel, att fortskyndas med
åror, och soldaternes munterhet gaf det hela en förhöjd skönhet och
förfärlighet2. — Batavernes ö3 bestämdes till samlingsort, för lättheten
att landa och för lägets beqvämlighet att emottaga trupper och
öfverflytta kriget. Ty Rhenströmmen, som i en bädd oafbruten
framflyter eller omfattar blott smärre öar, delar sig vid början af
bataviska gebitet liksom i tvenne floder och bibehåller sitt namn och
våldsamheten af sin fart, der han flyter utmed Germanien, tilldess han
blandas med oceanen; bredare och stillare, der han följer galliska
stranden, kallas han af strandboarne med förändradt namn Vahal*),
men bortbyter snart äfven detta emot Mosaflodens**),
genom hvars ofantliga mynning han utgjuter sig i samma ocean***).
|
- Då denne Antejus är helt okänd har man velat stryka
namnet; möjligen är Antejus en avskrivares upprepning av den
nyssnämnde Antius.
- Betydelsen ej säker. Antingen visade soldaterna sin
iver genom att bygga skeppen större än vanligt, så att de såg mera
skräckinjagande ut, eller också fick soldaternas höga stridsmoral
flottan att te sig än mer imponerande och effektiv.
- Namnet är bevarat i Betuwe. Det som här beskrivs
som Rhens mynning är den i våra dagar relativt obetydliga ström som
flyter förbu Utrecht och Leyden (alter Rhein).
- Nu Waal.
- Maas eller Meuse.
- Med oceanen förstås här och i det följande Nordsjön: Oceanus germanicus.
|
KAP. 7 Under det fartygen föras
till bestämd ort, befaller Cesar underfältherren Silius att med en
lättrustad trupp göra ett infall på catternes gebit, och som han fått
höra att den vid Lippefloden anlagda skansen var belägrad, gick han
sjelf dit tillika med sex legioner. Af Silius blef dock för häftiga
regnskurar ingenting vidare gjordt, än att han bortförde obetydligt byte
jemte den cattiska furstens Arpi maka och dotter; icke heller gåfvo de
belägrande Germanicus tillfälle till drabbning, emedan de skingrat sig
vid ryktet om hans ankomst. Dock hade de förstört den grafhög som
nyligen åt de varianska legionerna blifvit uppförd, och ett gammalt
altare, upprest åt Drusus. Han återstälde altaret och höll till sin
faders ära sjelf i spetsen för legionerna en högtidlig kretsgång*).
Grafhögen fann han ej för godt att förnya. Hela sträckan emellan skansen
Aliso1 och Rhen befästes med nya linier och jordvallar.
|
-
Decucurrit. Om denna ceremoni, eljest
bruklig vid berömda fältherrars likbegängelser, se Lindfors
1. c. p. 372.
- Nära Hamm eller, kanske troligare, Elsen nära Paderborn.
|
KAP. 8
Flottan var emellertid
anländ, och nu, sedan provianten förut blifvit afskickad, och fartygen
fördelade emellan legioner och bundsförvandter, inlöper han i den kanal
som bär namn af den drusiska, anropande dervid Drusus, sin fader, »att
han, bevågen och blid, med sitt efterdöme och med minnet af sina företag
och bragder ville understödja en son som vågade hvad han sjelf vågat»,
och kommer derefter med lycklig fart öfver sjöarna och oceanen ända till
Emsfloden. Flottan qvarlemnades vid (staden) Amisia på venstra stranden,
och deruti begicks ett fel, att han icke gick längre uppför strömmen,
utan härifrån öfverförde manskapet, som skulle gå till länderna på högra
sidan; härigenom gingo flera dagar förlorade med brobyggnad. Rytteriet
och legionerna tågade modigt öfver de första flödena, medan floden ännu
icke börjat stiga; eftertrupperna, som utgjordes af bundsförvandter och
ibland dem bataverne, blefvo, under det de lekte med vågorna och
skrytande visade sin simkonst, bragta i oordning, och några drunknade.
Medan Cesar utstakade lägret, berättades att Angrivarierne1 bakom honom
hade affallit. Straxt afskickades Stertinius med rytteri och lätta
trupper och hämnades med eld och svärd deras trolöshet. |
- Grannar till cheruscerna bortom Weser. Man får anta
att några av dem levde väster om Weser och var romerska undersåtar.
|
KAP. 9 Floden Weser*) åtskilde
nu romarne och cheruskerne. På dess strand1
framträdde Arminius med de öfriga höfdingarne, och då han på sin fråga,
om Cesar vore kommen? fått till svar att han var der, bad han om
tillåtelse att tala med sin broder. Denne var i hären, under tillnamnet
Flavus, utmärkt af sin trohet och deraf, att han några år förut, i en
slagtning under Tiberius, förlorat ett öga. Samtalet tilläts2;
han framträder och helsas af Arminius, hvilken, efter aflägsnande af sin
lifvakt, fordrade att äfven de bågskyttar som på vår strand voro
uppstälda måtte afträda. När de bortgått, frågar han brodern, »hvadan
detta vanstälda ansigte?» Då denne uppgifver stället och träffningen,
spörjer han vidare» hvad lön han erhållit?» Flavus uppräknar »ökad sold,
halskedja, krona och andra militäriska hederstecken», och Arminius beler
det usla pris för hvilket han sålt sig till träldom. |
- Vi har ingen möjlighet att med någon säkerhet
närmare lokalisera platsen.
- Enligt Nipperdey föreligger en lucka i texten.
|
KAP. 10 Derefter börja de hvar på
sin sida att tala, den ene om »Roms storhet, Cesars makt och de hårda
straffen för de besegrade, den nåd som stod öppen för dem hvilka
frivilligt gåfvo sig; äfven hans (Arminii) maka och barn behandlades
icke såsom fiender;» den andre om »pligten emot fäderneslandet, den
ärfda friheten, Germaniens skyddsgudar, en moder som med hans förenade
sina böner, att Flavus icke ville vara en öfverlöpare, en förrädare mot
blodsfränder och anhörige, ja mot hela sitt folk, hellre än deras
härförare.» Småningom föllo de härifrån i en skarpare ordvexling, och
icke; en gång floden, af hvilken de åtskildes, hade hindrat dem ifrån
handgemäng, om icke Stertinius hastat dit att qvarhålla Flavus, hvilken,
full af vrede, ropade på häst och vapen. På andra stranden sågs Arminius
i hotande gestalt och utmanande till slagtning. Ty mycket inblandade han
på latinska språket, emedan han, såsom anförare för sina landsmän, hade
tjent i romerska hären. |
|
KAP. 11 Följande dagen stodo
germanerne på andra sidan Weser i slagtordning. Cesar, som ansåg det
ovärdigt en fältherre att utan bryggor och utan betäckning blottställa
legionerna för fara, lät rytteriet vada öfver strömmen. Anförare voro
Stertinius och bland öfvercenturionerne Emilius, hvilka på tvenne
serskilda ställen gingo öfver för att dela fienderne. Der strömmen var
stridast, framträngde Cariovalda i spetsen för bataverne. Honom lockade
cheruskerne genom låtsad flykt in på en slätt, som omgafs af skogar;
derefter på en gång och från alla sidor framstörtande, drifva de undan
dem som gjorde motstånd, förfölja de vikande och anfalla, en del i
handgemäng, några med kastvapen, den i en krets sammanträngda hopen.
Sedan Cariovalda länge uthärdat fiendernes raseri, uppmanar han de sina
att i massa genombryta de påträngande skarorna; sjelf störtar han sig in
i den tätaste hopen och faller, sedan hästen under honom blifvit dödad,
för en skur af pilar, och många ädlingar omkring honom. De öfriga
räddades ur faran genom sin tapperhet eller af rytteriet, som under
Stertinius och Emilius kom till undsättning. |
|
KAP. 12 Då Germanicus gått öfver
Weser, erfor han af en öfverlöpare »att af Arminius ett slagfält vore
utsedt; att äfven andra folkstammar samlats i en skog, helgad åt
Herkules1, och att de om natten skulle våga en storm på lägret.» Man
trodde angifvaren; också sågos eldar, och kunskapare, som smugit sig
närmare, berättade att det hördes gnäggande af hästar och gny af en
oräknelig och oordentlig folkskara.» Då således det afgörande
ögonblicket var nära, trodde han sig böra utforska soldaternes
sinnesstämning och öfverlade med sig sjelf huru detta skulle ske utan
misstag. Tribuners och centurioners berättelser voro oftare hugneliga än
sanna; frigifne hade slafsinne, vänner benägenhet att smickra; om en
allmän sammankomst tillkallades — äfven der skulle mängden instämma i
den ton som af några få blefve gifven. Blott då kunde man läsa i deras
själar, när de, ensamma och obevakade, vid måltider i lag med sina
kamrater yppade sitt hopp eller sin fruktan.
|
- Romarna identifierade oftast det utländska,
gudar såväl som institutioner, med egna förhållanden och namn.
Hercules syns här vara dels en germansk hjälte (Irmin), del en gud
(Tor).
|
KAP. 13 Vid nattens början träder
han ut ur sitt tält och går, åtföljd af en enda person, på hemliga och
obevakade vägar, höljd kring skuldrorna med en vilddjurshud, från gata
till gata i lägret, stadnar vid tälten och njuter af sitt beröm: då
denne prisar fältherrens höga börd, en annan hans ädla gestalt, de
flesta hann ståndaktighet, hans vänlighet, hans jemna lynne i skämt och
i allvar, och förklara att de i slagtningen måste vina honom sin
tacksamhet och offra de trolösa förbundsbrytarne åt hämden och äran.» —
En af fienderne, som kände latinska språket, red under detta fram emot
vallen och utlofvade med hög röst, i Arminii namn, »qvinnor och jordegor
och i daglig sold, så länge kriget varade, ett hundra sestertier, om
någon ville gå öfver.» Denna skymf upptände legionernas vrede. »Blefve
det blott dager (ropade de), komme man blott till slagtning! — taga
skulle soldaten germanernes egor, bortsläpa deras qvinnor; de mottogo
förebudet och bestämde fiendernes makar och egendom till byte.» Omkring
tredje nattvakten gjordes anfall emot lägret, dock utan att någon pil
afsköts, sedan de funnit förskansningarna tätt omgifna af trupper, och
ingen vaksamhet uraktlåten. |
|
KAP. 14
Samma natt skänkte
Germanicus en glad dröm: han tyckte sig offra och, i stället för sin af
offerblodet bestänkta drägt, af sin farmoder Augustas hand emottaga en
annan skönare. Stärkt af detta tecken, som af foglarna bekräftades,
kallar han hären tillsammans och framlägger hvad han visligen förutsett
såsom gagneligt för den förestående slagtningen. »Icke blott öppna fält
vore för romerska soldaten förmånlig» till drabbning, utan, om klokhet
ej saknades, äfven skogar och oländiga marker. Ty barbarernes ofantliga
sköldar och omåttligt långa lansar kunde icke emellan trädstammar och
låga busksnår med den lätthet handteras, som kastspjut och svärd och
betäckningar som slöto sig till kroppen. De skulle blott gifva hugg på
hugg och syfta med värjuddarna åt ansigtet. Germanen hade hvarken pansar
eller hjelm; sköldarna voro icke en gång beklädda med jern eller läder,
utan blott flätor af vide, blott tunna färgbestrukna bräden. Första
linien vore väl försedd med ett slags lansar, de öfriga endast med korta
eller i elden tillspetsade vapen. Deras kropp, så hisklig att påse och
så kraftfull för ett kort anfall, lika ömtålig vore den för sår. Utan
blygsel för vanära, utan aktning för befälhafvare, rymde de fältet, togo
de till flykten: bäfvande i motgången, i lyckan förgätande både
gudomliga och menskliga lagar. — Om, trötta vid marscher och sjöresor,
de önskade derpå ett slut, — genom denna slagtning kunde det vinnas.
Redan vore Elben*) närmare än Rhen, och derutöfver icke mer något krig,
om endast de, uti dessa länder dem han i sin faders och farbroders
fotspår beträdde, gjorde honom till segrare.» — Härförarens tal
uppeldade soldaterne, och tecken till slagtning blef gifvet. |
|
KAP. 15 Äfven Arminius och
germanernes öfriga höfdingar underläto icke att uppmana hvar och en de
sina: »Dessa voro de romare, de fegaste flyktingar från den varianska
hären, som, för att undgå krigets besvär, företagit ett uppror; som nu
ånyo gingo att för förbittrade fiender, för vreda gudar blottställa, en
del sina sårbetäckta ryggar, en del sina af böljor och stormar
förbråkade lemmar, utan att sjelfva hoppas något godt; ty endast dertor
hade de valt en flotta och ett obesökt haf, att ingen måtte möta dem vid
antaget, ingen förfölja dem vid flykten. Men komme de blott i
handgemäng, förgäfves skulle de, då besegrade, söka räddning af vindar
eller åror. Måtte man blott minnas deras roflystnad, deras grymhet,
deras öfvermod; vore dem väl annat öfrigt, än att förfäkta friheten
eller att dö före träldomen?» |
|
KAP. 16 Så uppeldade och
fordrande slagtning, föras de ned på ett fält, som kallas Idistavisus1.
Det är beläget emellan Weser och bergshöjder, och ojemnt bugtadt, allt
som flodstränderna vika tillbaka eller de framskjutande bergen möta.
Bakom ryggen uppsteg en skog med högsträckta grenar och bar mark emellan
trädstammarna. Fältet och skogsbrynet intogos af barbarernes
slagtordning; endast cheruskerne hade besatt höjderna, för att derifrån
kasta sig ned på romarne under drabbningen. Vår här framryckte i
följande ordning: i spetsen de galliska och germaniska hjelptrupperna;
efter dem bågskyttarne till fots; dernäst fyra legioner, och i spetsen
för två pretoriska kohorter och ett utvaldt rytteri, Germanicus; vidare
lika många andra legioner och de lätta trupperna med bågskyttarne till
häst samt de öfriga bundsförvandtskohorterna; — uppmärksamma och färdiga
att, i samma ordning som de tågade, uppställa sig till slagtning. |
- Enligt Grimm, som läser Idisiaviso = Elfenweise,
älvornas äng. Slättens utseende är som Tacitus beskriver det
diskuterat, men troligen menas att slätten varierar i storlek och blir
bredare när floden flyter längre från bergen och smalnar, när bergen
och floden kommer närmare varandra.
|
KAP. 17 Då Germanicus såg cheruskernes skaror, som i vildt öfvermod hade framryckt, gaf han
styrkan af rytteriet befallning att angripa flanken, och Stertinius med
de öfriga sqvadronerna att kringgå dem och falla in i ryggen; sjelf
skulle han, då tid blefve, vara tillstädes. Det lyckligaste förebud —
åtta örnar, som sågos ställa sin kosa åt skogen och dit inflyga — väckte
under detta fältherrens uppmärksamhet. »Gån!» utropade han, »följen Roms
foglar, legionernas egna gudar!» — I samma ögonblick föres fotfolket
emot fiendens front, det förutskickade rytteriet angriper rygg och
flyglar, och — det låter besynnerligt — tvenne fiendtliga härskaror
störtade sig flyende åt motsatta sidor, de som innehaft skogen, ut på
öppna fältet, de som stått på fältet, in i skogen; cheruskerne, som
stodo midt emellan dessa, nedkastades från höjderna; bland hvilka
Arminius, utmärkt framför alla, med hand, röst, sår, ännu underhöll
striden; han hade kastat sig på bågskyttarne och skulle der brutit sig
fram, om icke reternes, vindeliciernes och gallernes kohorter emot honom
hade framryckt. Genom kraftigt bemödande och hästens fart kom han likväl
igenom, besmord i ansigtet med sitt eget blod, för att blifva okänd.
Några hafva berättat att han af chaucer, som tjente ibland romerska
hjelptrupperna, blifvit igenkänd och utsläpt. En lika tapperhet eller
list räddade Inguiomerus; de öfriga blefvo, hvar de träffades,
nedergjorda. Många försökte att simma öfver Weser: de pilar hvaraf de
träffades, eller strömmens våldsamhet, slutligen mängden af de
ditrusande, och de ramlande stränderna gåfvo dem der sin graf. Några,
som nesligt flyktande klättrat upp i trädtopparna och gömde sig emellan
grenarna, nedskötos såsom till måls af de framkallade bågskyttarne;
andra krossades genom trädens fållande. Stor var denna seger och för oss
icke blodig. |
|
KAP. 18 Från femte timmen på
dagen intill natten varade blodbadet och fylde en rymd af tiotusen steg
med fiendernes lik och vapen. Ibland bytet funnos kedjor, hvilka de,
såsom icke tvekande om utgången, hade medfört för romarne. Soldaten
utropade på valplatsen Tiberius till imperator, uppförde en jordvall och
reste derofvanpå vapnen till ett slags trofé, hvarunder ristades namnen
på de besegrade folken. |
|
KAP. 19 Långt mer än sår, än
enskilda förluster, än den allmänna förstörelsen, uppfylde denna anblick
germanerne med smärta och förbittring. De, som nyss förut voro i begrepp
att öfvergifva sina boningar och flytta öfver Elbe, vilja nu slagtning,
gripa till vapen. Allmoge, adel, unga, gamla störta sig plötsligen på
det romerska härtåget, störa dess ordning. Slutligen välja de en plats
på en trång och sumpig slätt, innesluten af skogar. Äfven skogsmarken omgafs af ett djupt träsk, utom på en sida der angrivarierne uppfört en
bred vall, till gränsskilnad emot cheruskerne1. Här uppstälde sig
fotfolket: rytteriet doldes i närmaste lundar, för att falla legionerna
i ryggen, när de inkommit i skogen. |
- Geografin är något dunkel. Förmodligen är den
omtalade floden Weser; platsen bör ligga norr om det förut nämnda
slagfältet, nära Steinhuder Meer.
|
KAP. 20 Intet af detta var Cesar
obekant: plan, belägenhet, det uppenbara, det dolda, allt kände han och
vände fiendernes list till förderf för dom sjelfva. Åt underfältherren
Sejus Tubero öfverlemnade han rytteriet och fältet; fotfolket fördelade
han så, att en del skulle å. den jemna vägen rycka in i skogen, den
andra bestiga den uppkastade vallen; det svåra bestämde han för nig
sjelf, det öfriga för underfältherrarne. De som fått slätten på sin del
bröto lätt fram; de som skulle storma vallen drabbades ofvanifrån af så
väldiga slag, som om de skolat bestiga en mur. Härföraren fann det
ofördelaktiga af en strid på nära håll; han drog derför legionerna något
tillbaka och befalde slungarne och skyttarne afskjuta sina vapen och
fördrifva fienden. Spjut kastades ur fältstyckena, och ju åskådligare
försvararne stodo, dess mera blefvo de sårade och fälda. Efter vallens
eröfrande var Cesar den förste som med liftrupper inbröt i skogen. Här
kämpade man emot man. I ryggen stängdes fienden af kärret, romarne af
floden eller bergen: för båda ingen möjlighet att undkomma, enda hoppet
i tapperhet, enda räddningen i seger.
Kapitel 21-40 (fortsättningen av år 16 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
|
|
|