Örjan Martinsson

TREDJE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76

Innehåll

Agrippina återkommer till Italien med Germanici aska och mottages af folket med innerligt deltagande. Hans likbegängelse. Tiberii och hans moders uppförande vid detta tillfälle (kap. 1-6). — Drusus  begifver sig åter till Illyrien (kap. 7). — Piso, som ifrån Syrien återreser till Rom, blifver vid ditkomsten genant anklagad såsom Germanici mördare; misströstar om utgången och dödar sig sjelf, m. m. (kap. 8—19). — Tacfarinas förnyar kriget i Afrika och blir slagen af prokonsuln Apronius (kap. 20, 21). — Emilia Lepida, anklagad för flera brott, blir sakfäld. D. Silanus återkommer från en flerårig landsflykt (kap. 22—24). — Lagen Papia Poppea mildras. I anledning häraf en digression om romerska lagstiftningen (kap. 25—28). — Germanici son Neros befordran och giftermål (kap. 29). — L. Volusii och Sallustii Crispi död (kap. 30). — Tiberius för fjerde och hans son Drusus för andra gången konsuler (kap. 31). — Nya oroligheter i Afrika af Tacfarinas, hvilka Junius Blesus sändes att dämpa (kap. 32—35). — Åtskilliga förhandlingar i senaten (kap. 36—38). — Oroligheter i Thracien, stillade af P. Vellejus (kap. 38, 39). — Uppresning i Gallien, under anförande af Julius Florus och Junius Sacrovir, med olycklig utgång för de upproriska och deras hufvudmän (kap. 40—47). — Sulpicius Qvirinus dör och hedras, på Tiberii begäran, med offentlig begrafning (kap. 48). — C. Lutorius, en romersk riddare, dömes för majestätsbrott och afrättas i fängelset (kap. 49-51).

Författningar till öfverflödets hämmande föreslagna, men nedlagda (kap. 52—55). — Drusus erhåller folktribunsmakt, på sin faders begäran. Senatens smicker (kap. 56, 57). — Jupiters prest söker ståthållareskapet i Asien, men får afslag (kap. 58, 59). — Undersökning uti senaten om grekernes asyler, och inskränkande af deras missbruk (kap. 60—63). — Augustas sjukdom. Förhållandet emellan henne och Tiberius. Senatens låga smicker, af Tiberius sjelf föraktadt (kap. 64, 65). — C. Silanus anklagad och dömd för prejerier och majestätsbrott (kap. 66—69). — Åtskilliga senatsförhandlingar (kap. 70—72). — Blesus slår Tacfarinas, tager hans broder till fånga och blir, med Tiberii tillåtelse, af sina soldater helsad för imperator: den sista privatman som erhållit denna ära. — Asinius Saloninus och Atejus Capito dö detta år (kap. 73). — Äfven Junia, M. Bruti syster och enka efter C. Cassius, dör. — Hennes likbegängelse (kap. 74).

Boken innefattar tre års händelser, nemligen 773 — 775 efter den romerska, eller 20 — 22 efter den kristna tideräkningen. Konsuler voro:

M Valerius. — M. Aurelius.
Tib. Cesar Augustus 4. — Drusus Cesar 2.
C. Sulpicius. — D. Haterius.

År 19 e. Kr.
(E. R. b. 772)

KAP. 1 Agrippina, som oafbrutet oaktadt vinterstormarna hade fortsatt resan öfver hafvet, landade vid ön Corcyra¹, belägen gent emot calabriska kusten. Häftig i sin sorg och ovan att lida, tillbragte hon der några dagar, för att lugna sitt sinne. Emellertid hade hennes ankomst blifvit bekant, och alla närmare vänner, många af krigsståndet, isynnerhet de som tjent under Germanicus, äfven många okända från kringliggande städer, en del i tanka att det vore en vördnadspligt emot regenten, flera för sällskaps skull, strömmade till Brundisium², närmaste hamnen i hennes väg och tillika den säkraste ankarplatsen, Så snart flottan syntes längst ut på hafvet, uppfyldes genast icke blott hamnen och stränderna, utan äfven murar och tak och alla ställen af en friare utsigt, med skaror af folk, alla sörjande och frågande hvarannan inbördes »om man med tystnad eller med någon hälsning borde mottaga henne, då hon landsteg»? Ännu var man icke rätt ense hvilketdera för tillfället vore passande, då flottan långsamt skred in i hamnen, icke med roddrarnes vanliga muntra årtag, utan med alla yttre tecken till bedröfvelse. Men då hon, åtföljd af tvenne barn³, bärande likurnan i sina armar, med stela blickar nedsteg af fartyget — då hördes af alla samma klagoljud, då kunde man icke skilja närskyldas jämmergråt från främmandes, mäns från qvinnors; blott att de mötande, ännu i första utbrottet af sin smärta, öfverröstade dem som åtföljt Agrippina och voro utmattade genom en långvarig sorg.

1. Korfu.
2. Brindisi. Staden är än idag den viktigaste överfartsorten till Grekland.
3. Caligula och Julia.

KAP. 2 Tiberius hade sändt två pretoriska kohorter (till mötes) jemte befallning till Calabriens och Apuliens och Campaniens styresmän, att mot hans sons minne uppfylla den sista pligten. På tribuners och centurioners skuldror blef derför hans aska buren, företrädd af osmyckade fälttecken, af fascer fälda mot jorden; och när de tågade genom kolonialstäderua, visade sig menigheten i sorgdrägt, ridderskapet uti sin purpurskrud, och efter ortens tillgångar brände man tyger, rökelser och annat som seden vid likbegängelser fordrar. Äfven från vidt aflägsna städer underläto invånarne icke att vara till mötes, att åt manerna helga offer och altaren, och med tårar och klagorop betyga sin smärta. — Drusus hade rest (emot likfärden) till Terracina med Claudius, Germanici broder, och dem af hans barn¹ som varit qvarlemnade i Rom.

År 20 e. Kr.
(E. R. b. 773)

— Konsulerne Marcus Valerius och Marcus Aurelius - ty de hade nu tillträdt embetet — senaten och en stor mängd af folket uppfylde vägen, utan ordning, alla lemnande fritt lopp åt sina tårar. Ty här ägde intet smicker rum, då alla visste att Tiberius förgäfves sökte dölja att Germanici död gladde honom.

1. Nero, Drusus, Agrippina, Drusilla.

KAP. 5 Några voro, som icke utan förtrytelse saknade den ståt som tillhör en offentlig begrafning, och jemförde de hedrande och praktfulla anstalter som Augustus hade gjort för Drusus, Germanici fader. »Han sjelf hade i den strängaste vinter rest ända till Ticinum¹ och, utan att lemna liket, ledsagat det in i staden; rundt omkring liksängen hade claudiernes och liviernes ättebilder varit uppstälda; den aflidne hade blifvit begråten på forum, hans minne tolkadt från talarestolen, alla forntidens ärebetygelser, alla som nyare tider upptänkt, på honom hopade. Germanicus deremot hade icke ens vederfarits de mest vanliga, de på hvilka hvarje man af börd egde anspråk. Låt vara att hans lik i anseende till orternas afstånd måste, så godt det kunnat ske i ett främmande land, förbrännas: men så mycket flera prof af vördnad hade man sedermera bort visa honom, ju mer dessa första af omständigheterna blifvit honom nekade. Hans bröder hade gått blott en dagsresa till hans möte, hans farbroder icke en gång till stadsporten. Hvar voro nu förfädernes vackra inrättningar? bilden af den döde på en praktbädd, sånger författade till minne af hans förtjenst, och loftal och tårar, eller åtminstone härmningar af bedröfvelse.

1. Nu Pavia.

KAP. 6 Tiberius fick veta detta, och, för att tysta folkhopens anmärkningar, erinrade han i en kungörelse: »Många stora romare hade dött för fäderneslandet; aldrig någon så varmt och så allmänt saknad. Detta vore både för honom och för allmänheten hedrande, endast att måtta dervid iakttoges. Ty för furstliga personer och ett folk som beherrskade verlden vore icke detsamma passande som för mindre hus eller samhällen. Då smärtan ännu var ny, då var det i sin ordning att låta den utbrista och uti tårar söka en lättnad; men nu borde man återtaga en manligare sinnesförfattning, liksom fordom den odödlige Julius vid förlusten af sin enda dotter, liksom den odödlige Augustus, då hans dottersöner frånrycktes honom, slutit sin bedröfvelse inom sig. Här behöfdes inga äldre exempel, huru ofta romerska folket med ståndaktighet burit sina härars nederlag, sina härförares död, sina lysande ätters fullkomliga undergång. Furstar vore dödliga, staten odödlig. Man borde derför återtaga sina vanliga yrken och — som de megalesiska skådespelen¹ instundade — äfven återvända till sina nöjen».

1. De megalesiska spelen firades den 4 april till den asiatiska gudinnan Cybeles ära; hon identifierades med Demeter.

KAP. 9 Efter att hafva öfverfarit dalmatiska hafvet och lemnat fartygen i Ancona, fortsatte Piso resan genom Picenum och vidare på den flaminiska vägen¹, der han upphann en legion, som ifrån Pannonien, fördes till Rom och sedermera till Afrikas försvar. Äfven detta blef ett ämne för rykten, att han under marschen och på hviloställena fjeskat att visa sig för soldaterne. Till undvikande af misstanka, eller kanhända, emedan fruktan åtföljes af villrådighet, gick han ifrån Narnia sjöledes utför Nar och vidare utför Tibern, och uppdref ännu mer allmänhetens förbittring, då han landade vid Cesarernes griftvård; och på ljusa dagen, då stranden hvimlade af folk, kom han sjelf med en stor skara af klienter, Plancina i ett sällskap af fruntimmer och bägge med muntra anleten framtågande. Bland annat som retade oviljan var också hans hus, som höjde sig öfver forum och nu var festligt utsiradt, samt gästabudet och fråssandet derinnanför, af hvilket allt ingenting kunde döljas på ett så allmänt besökt ställe.

1. Via Flamina gick från Rom till Ariminium (Rimini). Augustus lät förbättra den och byggde bl.a. en bro över Nar.

KAP. 14 Försvaret var i de öfriga punkterna ganska svagt. Ty att han sökt förleda soldaterne, att han lemnat provinsen till rof åt de största bofvar, ja äfven att han skymfat sin högsta befälhafvare — allt detta kunde han icke neka: endast beskyllningen för förgifning tycktes han hafva vederlagt; en beskyllning, som också åklagarne sjelfva icke nog styrkte, då de påstodo att vid en måltid hos Germanicus, der Piso haft sin plats ofvanför honom, hade maten af denne med egna händer blifvit förgiftad. Det syntes nämligen vara orimligt att han, midt ibland en främmande betjening och inför så många kringståendes ögon, i Germanici egen närvaro, skulle hafva vågat detta. Också erbjöd han sina slafvar till pinligt förhör och yrkade detsamma för uppassarne. Men hans domare voro af olika skäl oförsonliga: Tiberius, för det krig han börjat i provinsen; senaten, emedan den aldrig kunde öfvertygas att icke Germanicus genom svek hade omkommit.¹ (Några yrkade att de bref måtte framvisas, som från Rom blifvit skrifna till Piso; hvilket Tiberius icke mindre än Piso bestridde*). Emellertid hördes rop af folket utanför rådhuset: »om han undginge senatens dom, skulle han icke undslippa deras händer». Redan hade de släpat Pisos bildstoder till gemoniska trapporna**)², och de skulle hafva krossat dem, om de icke på furstens befallning blifvit skyddade och åter uppstälda. Han sjelf blef derför satt i en bärstol och ledsagad till sitt hus af en tribun vid lifvakten, under olika gissningar huruvida denne medföljde såsom skyddare af hans lif eller såsom verkställare af hans död.

1. Den följande texten är troligen något förlorat även om ingen lucka finns i handskrifterna. Antagligen har Piso framkastat motanklagelser mot Germanicus, med följande undersökning. (Bertil Cavallin har valt samma gissning av texten som Kolmodin., läs mer i noten längre ned)
2. Gemoniska trappan ledde från Capitolium till Forum. Brottslingar störtades nedför den.

• Detta ställe, som i originaltexten är stympadt eller på annat sätt felaktigt, har man genom hvarjehanda gissningar sökt hjelpa. Den antagna är af Freinsheim.
• Ett ställe, dit kropparna af missdådare, som i fängelset blifvit afrättade, släpades med en hake, för att sedan kastas i Tibern.

KAP. 16 Jag påminner mig hafva hört af äldre personer att man flera gånger sett i Pisos händer ett paket, som han sjelf icke gjort bekant, men hvilket, efter hans vänners försäkran, innehöll Tiberii bref och föreskrifter emot Germanicus, dem han varit sinnad att framlägga för senaten, såsom bevis emot fursten, om han icke af Sejanus genom bedrägliga löften blifvit gäckad; äfvensom att han icke genom egen åtgärd, utan af en utskickad mördare blifvit dödad. Jag vill icke ansvara för någotdera; dock har jag ej bort förtiga hvad som berättades af dem som ännu lefde i min ungdom. Med antagen min af bedröfvelse klagade Tiberius i senaten, att afsigten med ett sådant dödssätt varit att göra honom förhatlig*), <och han lät tillkalla Marcus Piso>¹ — och sökte genom många frågor att utforska huru Piso tillbragt den sista dagen och natten. Sedan de flesta af dessa blifvit med klokhet, några med mindre öfverläggning besvarade, uppläste han Pisos skrift, som var författad ungefärligen i dessa ordalag: »Undertryckt genom en kabal af mina fiender, och genom det hat som en falsk beskyllning emot mig uppväckt, kallar jag — då sanningen och min oskuld ingenstädes finna tillträde — de odödliga gudarne till vittnen att jag lefvat, Cesar! med trohet emot dig och med icke mindre vördnad emot din moder. Eder anropar jag derför att beskydda mina barn, af hvilka Cnejus Piso, hurudant ock mitt förhållande må vara, deruti icke är invecklad, emedan han tillbragt hela denna tiden i Rom; Marcus Piso åter afstyrkte mig att återvända till Syrien. O! hade jag dock hellre åtlydt min unga son, än han sin gamla fader! Så mycket ifrigare beder jag att han, den oskyldige, icke må bära straffet för min vrångvishet. Vid fem och fyrtio års trogen tjenst, vid gemensamma konsulat, hedrad fordom med bifall af din fader, den gudomlige Augustus, af dig med vänskap, beder jag dig — och denna bön skall blifva min sista — om nåd för min olyckliga son». Om Plancina sade han icke ett ord.

• Äfven här är någon brist i texten. Man finner icke till hvilken Tiberius stälde sina frågor och af hvilken han erhöll de dels kloka dels mindre välbetänkta svaren. De flesta hafva trott att det var den i föregående kapitlet omnämda frigifne, som emottog Pisos sista skrift, förmodligen densamma som här anföres; och att Tiberius låtit förekalla denna frigifne, för att erhålla närmare upplysningar; efter andras gissning skulle det varit Pisos son, o. s. v.

1. En lucka i texten påvisades av Boxhorn; Weissenborn insatte orden inom < >. (Grön text hämtad från Bertil Cavallins översättning.)

KAP. 19 Några dagar derefter blefvo Vitellius, Veranius och Serveus på Tiberii förslag af senaten begåfvade med presterliga embeten. Fulcinius lofvade han sin röst till befordran, men varnade honom »att icke genom öfverdrifven häftighet störta sin talareförmåga». Härmed slutades hämden öfver Germanici död, om hvilken icke allenast hos de menniskor som då lefde, utan ock i följande tider så många rykten varit i omlopp. Så blifva äfven de vigtigaste händelser osäkra, då somliga utan pröfning antaga för sant hvad de höra, andra förvända det sanna till motsatsen, och bägge delarna förstoras af efterverlden.

Drusus begaf sig emellertid utom staden för att återtaga befälet, och intågade derpå i den mindre triumfen. Få dagar derefter afled hans moder Vipsania¹, bland alla Agrippas barn den enda hvars död varit naturlig. Ty de öfriga omkommo ostridigt genom svärd eller troddes hafva omkommit genom gift eller hunger.

1. Jfr I, 12.

KAP. 20 Tacfarinas, hvilken förra sommaren¹, såsom jag berättat*), blef slagen af Camillus, började detta året ett nytt krig i Afrika, först med ströfverier. hvilka för deras snabbhet blefvo ohämnade; derefter företog han sig att ödelägga byar och bortföra betydligt byte; slutligen kringrände han en romersk kohort icke långt ifrån floden Pagyda². Befälhafvare på skansen var Decrius, en oförtruten och öfvad krigare, som ansåg detta inspärrande för en vanära. Han uppmuntrar derför sina soldater att erbjuda fienden slagtning på öppna fältet, och uppställer dem i slagtordning framför lägret. Och då kohorten i första anfallet blef tillbakaträngd, kastar han sig oförskräckt, under en skur af pilar, emot de flyende, bestraffande fanbärarne för det att romerska soldater togo flykten för oöfvadt folk och öfverlöpare. Han erhöll derunder flera sår, men ehuru ett öga blifvit genomstunget, vände han ännu ansigtet emot fienden och upphörde icke att kämpa, förrän han föll, öfvergifven af de sina.

1. förra sommaren - en del utgivare stryker orden; de skulle antingen vara en glossa av en okunnig handskrivare eller ett för Tacitus förvånande misstag, som han skulle ha rättat till vid en genomläsning av sitt verk (huruvida Annalerna är fullbordade är diskuterat). Enligt Syme föreligger ett verkligt misstag; texten är riktig.
2. Kan ej identifieras.

• 2 b. 52 k.

1. Decimering vidtogs enligt Livius redan 471 f.Kr. (bok 2, kapitel 59).
2. Ej den stad Sallustius talar om i sin skrift om kriget mot Jugurtha, utan en plats längre norrut på gränsen mellan Afrika och Numidien.

KAP. 22 I Rom blef Lepida, som, utom äran att tillhöra emiliernes ätt¹, var i tredje led en afkomling af Lucius Sulla och Cnejus Pompejus², vid denna tiden anklagad att falskeligen hafva föregifvit det hon haft barn med den rika och barnlösa Publius Qvirinius*). Hon beskyldes derjemte för äktenskapsbrott, för giftblandning och för det hon befrågat spåmän rörande det cesariska huset. Den anklagades broder, Manius Lepidus, talade till hennes försvar. Qvirinii, ännu efter äktenskapsskilnaden, fortsatta hätskhet hade för henne, ehuru vanfrejdad och brottslig, uppväckt medlidande. Svårligen skulle någon vid denna undersökning kunnat urskilja furstens verkliga mening; så kastade han om och visade ömsom tecken af vrede och ömsom af mildhet. Först utbad han sig af senaten att angifvelserna för majestätsbrott icke måtte upptagas; straxt derefter inledde han konsularen Marcus Servilius och andra vittnen till att framföra just det som han låtsat sig vilja nedtysta. Men Lepidas slafvar, som bevakades af soldater, öfverlemnade han till konsulernes förvar och tillät icke att de pinligen förhördes öfver det som rörde hans eget hus. Han frikallade också Drusus, ehuru utnämd konsul, från skyldigheten att först afgifva sin röst, hvilket några ansågo såsom ett drag af medborgerlighet, »att icke de öfriga måtte nödgas att instämma i hans mening»; andra uttydde såsom ett bevis på grymhet: ty han skulle icke hafva gifvit företrädet åt någon annan, utan emot förbindelsen att sakfälla.

1. Släkten Aemilia var den största och mest lysande patriciersläkten; ett trettiotal konsuler tillhörde den.
2. Faustus Cornelius Sulla, diktatorns son, var gift med Pompejus Magnus dotter; deras dotter Cornelia var Lepidus moder i sitt äktenskap med Quintus Aemilius Lepidus, konsul år 21 f.Kr.

• Fordom hennes man, från hvilken hon 20 år förut blifvit skild och som nu var hennes åklagare. Hon hade efter skilsmässan blifvit gift med Mamercus Scaurus, som namnes i följ. kap.

KAP. 23 Under de offentliga skådespel¹ som afbröto denna rättegång, infann sig Lepida i ett sällskap af förnäma fruntimmer på teatern, anropande, med ömklig jämmerklagan, sina förfäder och Pompejus sjelf,  af hvilken denna byggnad var en minnesvård och hvars ättebilder här sågos uppstälda, och uppväckte dermed sådant medlidande att åskådarne, flytande i tårar, ropade »ve och förbannelser öfver Qvirinius, åt hvars barnlösa ålderdom och låga härkomst man uppoffrade den som fordom varit bestämd till maka åt Lucius Cesar, till sonhustru åt den gudomlige Augustus». Genom slafvarnes pinliga förhör uppdagades sedan hennes nedrigheter, och man förenade sig i Rubellii Blandi mening, »att förbjuda henne eld och vatten». I denna dom instämde äfven Drusus, ehuru andra hade föreslagit en mildare. För Scauri skull, som med henne aflat en dotter, blef hennes egendom icke indragen. Då först yppade Tiberius att han äfven af Qvirinii slafvar fått veta att Lepida sökt att förgifva honom.

1. Kanske de stora romerska spelen, ludi magni Romani, som började den 4 sept.

KAP. 26 De äldsta tidernas menniskor¹, ännu fria från hvarje ondt begär, lefde utan laster och brott, och följaktligen utan straff eller tvångsmedel. Belöningar behöfdes icke, då man af naturlig drift sökte det goda och, då man icke åstundade något olofligt, hindrades man ej  heller från något genom fruktan. Men sedan jemlikheten försvunnit och i stället för anspråkslöshet och sedlighet ärelystnad och våld togo öfverhand, uppkommo envälden och blefvo hos många folk för alltid bibehålna. Några föredrogo lagar, antingen genast eller sedan de ledsnat vid envåldsherrar. I början, då menniskorna ännu voro obildade, voro ock lagarna enkla. De som ryktet mest prisat äro cretensernes af Minos, spartanernes af Lycurgus, och  sednare de som Solon gaf athenarne, redan mera utarbetade och talrika. Öfver oss hade Romulus herrskat efter godtycke; Numa² band sedermera folket genom religionsstadgar och gudomlig rätt; några författningar infördes af Tullus³ och af Ancus⁴; men utmärktast var Servius Tullius⁵, såsom stiftare af lagar dem äfven konungarne borde lyda.

1. Denna exkurs speglar stoiska idéer.
2. Numa Pompilius, Roms andre konung, enligt traditionen 715-673.
3. Tullius Hostilius, Roms tredje konung, 673-642.
4. Ancus Martius, Roms fjärde konung.
5. Servius Tullius, Roms sjätte konung, 578-535. Alla de här nämndas lagstiftning är mer eller mindre ohistorisk. Att lagarna stiftades är emellertid fastslaget.

KAP. 27 Sedan Tarqvinius¹ var fördrifven, gjorde folket emot adelns kabaler många författningar till frihetens försvar och till befästande af endrägt. Man tillsatte decemvirer; från alla orter sammansöktes det förträffligaste som stod att finna; och de tolf taflorna blefvo författade. Här var målet för den oväldiga lagstiftningen. Ty de lagar som derefter följde, om också någon gång rigtade mot missdådare i anledning af begångna brott², voro dock oftare stiftade genom väld, till följe af ståndens misshällighet och för att ernå obehöriga äreställen eller undanrödja ansedda män³, eller för andra dåliga afsigter. Så uppstodo graccher⁴ och saturniner⁵, menighetens uppviglare, så en Drusus⁶ i senatens namn, icke mindre brottsligt slösande, och så blefvo bundsförvandterne än bestuckna genom löften än gäckade genom motstånd. Äfven under det italiska kriget⁷ och det påföljande borgerliga⁸ underläts icke att utfärda många och stridiga stadgar, tilldess diktatorn Lucius Sulla⁹, sedan han dels upphäft dels förändrat de förra och tillagt flera nya, verkade ett stillestånd i denna sak, dock icke för lång tid; ty straxt derpå följde Lepidi fredstörande förslag¹⁰, och innan kort återgafs tribunerne friheten att efter godtycke uppvigla menigheten¹¹. Nu gjordes icke blott stadgar för det allmänna, utan för enskilda personer, och i sitt djupaste förderf hade republiken det största antal af lagar.

KAP. 28 Då blef Cnejus Pompejus under sitt tredje konsulat¹ vald att förbättra sederna; men de medel han använde voro odrägligare än sjukdomarna²; han stiftade lagar och våldförde dem sjelf³ och förlorade genom vapen hvad han genom vapen ville försvara. Derpå följde i tjugu år⁴ oafbruten tvedrägt: ingen ordning, ingen lag. Det skändligaste blef ostraffadt, och dygdiga gerningar vållade mångens ofärd. Ändtligen under sitt sjette konsulat, trygg om sitt välde, upphäfde Cesar Augustus hvad han under triumviratet hade stadgat, och gaf oss lagar, passande för fred och envåldsstyrelse. Strängare blefvo från den tiden banden, ty väktare tillsattes, och af Papia Poppea uppmuntrades dessa genom belöningar⁵ att tillse det, i händelse någon försakade fadersståndets förmånsrättigheter, dessa, såsom lediga, måtte tillfalla folket, såsom allas fader. Men de gingo vida längre: Rom, Italien, hvarje medborgare, ehvar han måtte finnas, drogs af dem inför rätta, många slägter voro redan förstörda, alla hotade med samma öde, då ändtligen Tiberius, för att afhjelpa det onda, genom lottning utvalde fem konsularer, fem som varit pretorer och lika många af den öfriga senaten. Af dem blefvo lagens band i många delar lossade, och detta gaf för ögonblicket någon lindring.

1. År 52. Han valdes för att "förbättra sederna", främst för att söka hindra bl.a. genom en lag att en folktribun ej skulle vara valbar till andra ämbeten.
2. Pompejus var ensam konsul år 52; här åsyftas hans lagar de vi, de ambitu och de iure magistratuum, likaså hans militära kommando över huvudstaden.
3. Hans lagar syftade bl.a. till att förekomma partiska domslut men han påverkade själv stundom domarna med hotelser eller maktspråk.
4. Från slaget vid Pharsalos år 48 till Augustus sjätte konsulat år 28. Caesars diktatur betraktas bara som en liten del av den allmänna anarkin.
5. Nero reducerade dem till en fjärdedel, vilket kan säga något om deras storlek.

KAP. 29 Vid samma tid anhöll han om fädernes ynnest för Nero, en af Germanici söner, som nu hade inträdt i ynglingaåldern, och bad — icke utan deras åtlöje som det hörde — att han måtte frikallas från pligten att bestrida vigintiviratet*) och ega tillstånd att söka qvestorsembetet fem år tidigare än lagarna föreskrefvo. Han åberopade att detsamma blifvit honom sjelf och hans broder på Augusti begäran beviljadt. Jag tviflar emellertid icke på att äfven då funnits de som hemligen logo åt dylika böner. Och likväl var Cesarernes storhet då i sin början, den gamla seden närmare för ögonen, och styfbarnens förbindelse med styffadern mindre nära än den emellan en farfader och sonson. Man tillade derjemte Nero ett rum bland öfverstepresterne, och den dagen då han första gången beträdde forum, gafs förplägning åt menigheten**), som högligen gladdes att se en son af Germanicus redan manbar. Glädjen ökades sedermera genom Neros förmälning med Julia, Drusi dotter. Men om detta vann allmänt bifall, så hörde man deremot med vedervilja att Sejanus var bestämd till svärfader åt Claudii son. Tiberius ansågs derigenom hafva fläckat ättens adel och öfver höfvan upphöjt den redan för omåttlig ärelystnad misstänkta Sejanus.

• Vigintiviri utgjorde fyra särskilda korporationer af lägre tjensteniän, näml.: triumviri capitales, triumviri martiales, quatuorviri viales och decemviri litibus judicandis, alla tillsammans tjugu personer. Enligt den lagliga befordringsordningen borde man hafva beklädt någon af dessa tjänster, innan man var behörig att söka något högre embete. Bland dessa sednare var qvesturen det första som lagligen icke kunde sökas, förrän man inträdt i tjuguförsta året.
• Congiarium: en utdelning af olja, vin, spanmål eller penningar.

KAP. 30 Vid årets slut afledo tvenne utmärkta män, Lucius Volusius och Sallustius Crispus. Volusii ätt var gammal, men hade dock icke stigit högre än till pretorsvärdighet; han sjelf prydde henne först med konsulatet. Han hade äfven vid ett riddareval*) förvaltat censorsembetet och var grundläggare till de omätliga rikedomar som gjort detta hus så mäktigt. Crispus, som var af ridderlig härkomst, hade af Cajus Sallustius, den berömda romerska häfdatecknaren, af hvilkens syster han var en dotterson, blifvit upptagen till arfvinge af hans namn. Men ehuru vägen till äreställen nu stod honom öppen, följde han Mecenas' efterdöme och, utan att hafva senators rang, öfverträffade han i inflytande många, som blifvit utmärkta med triumfer och konsulat. Genom prakt och grannlåt afvek han från forntidens seder, och uti vällefnad och öfverflöd närmade han sig till utsväfning. Men derunder doldes en själskraft, vuxen de största värf och så mycket verksammare, ju mera hans yttre visade sömnaktighet och lätja. Också var han, medan Mecenas lefde, den andre, sedermera den förste åt hvilken envåldsherrskarnes hemligheter förtroddes; han hade ock varit delaktig i den unga Agrippas undanrödjande**). Vid högre ålder bibehöll han dock hos fursten mera skenet än verkligheten af gunstling, och så hade det äfven händt Mecenas, antingen emedan det är hofgunstens öde att sällan blifva varaktig, eller kanhända af den ledsnad som intager de förre, sedan de gifvit allt, de sednare, då intet mera återstår för dem att begära.

Kapitel 31-51 (år 21 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.

• Legendis equitum decuriis: ett mörkt, icke nöjaktigt utredt ställe.
• I bok. k. 6.

Noter till kapitel 27

1. Tarquinius Superbus, Roms siste konung, 534-509. Jfr anm. till I, 1.

2. T.ex. lex de ambitu; lex Fabia de plagiariis 183; lex Calpurnia de repetundis 149.

3. Kan syfta på fördrivandet av Camillus, Vejis erövrare; på Scipio Africanus som ganska snart efter segern över Hannibal (Zama 202 f.Kr.) tvingades dra sig tillbaka från det politiska livet.

4. För deras jordreformer hade den aristokratiske Tacitus tydligen föga intresse lika lite som Cicero, som inte heller talar väl om graccherna). Under 150-talet tvangs de romerska småbrukarna, som inte kunde ta upp tävlan med storgodsens slavhushållning, att lämna sin jord. Tiberius Gracchus, folktribun 133, och hans broder Gajus, tribun tio år senare, pläderade för jordutdelning till de bönder som hade kommit på obestånd.

5. Texten har pluralis, antagligen för att få retorisk parallell till graccherna. Saturninus och Glauca, två demokratiska politiker, framlade år 100 ett lagförslag som var en utvidgning av gracchernas. Alla fick en våldsam död: Tiberius Gracchus begick självmord, de övriga dödades vid de politiska gatustrider som Rom var rikt på vid denna tid.

6. Antingen Marcus Livius Drusus, folktribun 122, som motsatte sig Gajus Gracchus, eller hans son med samma namn som sökte ena riddare och senatorer och var förespråkare för romersk medborgarrätt åt de italiska folken. Drusus miste livet under de strider som uppstod kring hans person: det s.k. bundsförvantskriget 91-88, i vilket Italien blev latinskt och medborgarrätt beviljades.

7. Italiska kriget = det ovannämnda bundsförvantskriget 91-88.

8. Det borgerliga kriget (inbördeskriget) = Marius och Sullas strider 88-82.

9. Under sin diktatur 82-79 använde sig Sulla av de mest våldsamma proskriptioner (och visade därmed den unge och inte mindre hänsynslöse Octavianus en bekväm om än föga ärofull väg till ekonomisk styrka); Sulla stiftade också lagar för att stärka senatens makt.

10. Marcus Lepidus, triumvirens fader, var konsul år 78 och sökte omintetgöra Sullas lagstiftning.

11. År 70 återgav konsulerna Marcus Crassus och Gnajus Pompejus folktribunerna deras makt, som Sulla sökt hindra bl.a. genom en lag att en folktribun ej skulle vara valbar till andra ämbeten.