Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 
 

 


Örjan Martinsson

FEMTONDE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74

Innehåll

Parthernes konung Vologeses skickar Tiridates mot Tigranes i Armenien. Corbulo sluter ett stillestånd med Vologeses (kap. l—5). — Cesennius Petus, Armeniens nya ståthållare, blir hårdt ansatt af partherne, men erhåller fritt aftåg (kap. 5—5). — Corbulo tågar till Armenien, som afträdes, så att Eufrat bestämmes till gräns. Segerstoder i Rom till firande af segern öfver partherne. Neros spanmålsutdelningar (kap. 16—18). — Senatsbeslut mot skenbara adoptioner. Prokonsuler och propretorer behöfva icke mer aftackas i senaten. Jordbäfning i Pompeji (kap. 19—22). — Poppea föder en dotter, som dock snart dör. Neros hat till Thrasea. En parthisk beskickning gifver besked öfver Armeniens belägenhet. Corbulo intränger i Armenien. Vologeses och Tiridates bedja om ett samtal. Enligt aftal nedlägger Tiridates diademet vid kejsarens bild och reser till Rom för att af Nero emottaga Armenien i förläning. Vologeses' bekymmer för brodern. Nero gifver invånarne på sjöalperna "jus Latii". Gladiatorsspel. Riddarne erhålla särskilda platser på circus (kap. 23—32). — Nero uppträder i Neapel som citterspelare, besöker ett gladiatorsspel i Beneventum och tvingar Torqvatus Silanus till sjelfmord (kap. 33—35). — Han återvänder till Rom för att anträda en konstresa till Orienten. Hans förskräckelse i Vestas tempel. Resplanen uppgifves. Yppiga gästabud anordnade af Tigellinus. Nero gifter sig med en vid namn Pythagoras (kap. 36, 37). — Roms brand. Det gyllene huset, Staden återuppbygges (kap. 38—43). — De kristna anklagas och förföljas. Nero plundrar Italien, bundsförvandterne och templen. Senecas lif hotadt. Gladiatorerne i Preneste. Flottan i Misenum lider skeppsbrott. Järtecken (kap. 44—47). — Pisos sammansvärjning. De sammansvurne. Prefekten för lifvakten, Fenius Rufus, sluter sig till dem. Epicharis söker vinna flottan, men blir förrådd (kap. 49—51). Mordplanen mot Nero. Scevinus angifves af sin slaf. Natalis och Lucanus bekänna. Epicharis, ehuru pinligt förhörd, bekänner ingenting (kap. 52—57). — Nero förhör de anklagade. Piso, Lateranus och Seneca dödas (kap. 58—65). — Rufus förrådd. Han blir dödad jemte Subrius, Asper och flera andra. Vestinus, ehuru oskyldig, dömes och aflifvas (kap. 66—69). — Lucanus, Senecio, Qvintianus och Scevinus straffas. Hycklad glädje i Rom. Angifvarnes belöningar. Talrika afsättningar och förvisningar. Utdelningar af triumfens och konsulatets hederstecken. Nero rättfärdigar sig i senaten. Gallios fara. Senatens fröjdebetygelser öfver Neros räddning (kap. 70—74).

Boken innefattar något mera än tre års händelser. Konsuler voro:

Memmius Regulus. — Verginiiis Rufus.
C. Lecanius Bassus. — M. Licinius Crassus.
P. Silius Nerva. — C. Julius Atticus Vestinus.

År 62 e. Kr.
(E. R. b. 815)

KAP. 1 Under tiden hade parthernes konung Vologeses förnummit hvad Corbulo uträttat och att en främling, Tigranes, blifvit satt till konung öfver Armenien*). Som man tillika fördrifvit hans broder Tiridates och derigenom visat missaktning för arsacidernes höghet, kände han lust att hämnas, men genom Roms storhet och af aktning för det hittills bestående fördraget1 kom han åter på motsatta tankar. Af naturen hade han svårt att besluta sig, och genom hyrkanernes2, ett mäktigt folks, affall, blef han invecklad i många strider. Men under sin obeslutsamhet drifves han till handling genom underrättelsen om en ny förolämpning: Tigranes hade nämligen öfverskridit Armeniens gränser och förhärjat ett grannfolks, adiabenernes**), land, till större utsträckning och under längre tid än att det kunde anses för ett blott plundringståg, hvilket stamhöfdingarne med missnöje sågo. »Så långt (sade de) hade föraktet gått, att ströfverierna icke leddes af en romersk anförare, utan af en dumdristig man, hvilken som gisslan i flera års tid varit slafvars like.» De upphetsades i sin harm ännu mer af Monobazus, som förde styrelsen öfver adiabenerne och ofta frågade »hvilken hjelp han skulle söka och hvarifrån? Redan hade man afstått från Armenien, och dess grannländer plundrades; om icke partherne försvarade dem, så vore träldomen hos romarne lindrigare för dem som gifvit sig, än för dem som blifvit tillfångatagna.» Äfven den förjagade Tiridates ansatte honom genom tystnad eller lindrig klagan ännu mer: »Genom feghet sammanhållas icke stora riken; med män och vapen måste man kämpa. På samhällets höjder hade styrkan alltid rätten på sin sida; att bibehålla hvad man ägde, det kunde hvem som helst; men att strida om andras egendom, det vore en förtjenst värdig en konung.»
  1. Ett stående fördrag som fanns sedan 20 f.Kr. Jfr anm. till XII, 10.
  2. Hyrkanerna - jfr XIII, 37; XIV, 25.
    3.

KAP. 2 Af dessa anledningar sammankallade Vologeses nu ett krigsråd, låter Tiridates intaga närmaste platsen och börjar sålunda sitt tal: »Denna furste, som är min köttsliga broder och som med afseende på vår ålder afstått till mig första rummet i makt, honom har jag insatt till herrskare öfver Armenien, hvilket anses som herrskaremaktens tredje grad; som bekant, hade Pacorus1 förut intagit Medien. I motsats till det gamla hatet emellan bröder och till striderna inom vår slägt, trodde jag mig hafva väl ordnat mitt hus. Romarne utgöra hindret, och freden som de aldrig med framgång stört, den bryta de äfven nu till sin olycka. Jag vill icke neka det: jag hade hellre genom billig uppgörelse än i blod, hellre genom underhandling än med vapen velat behålla hvad förfäderne vunnit. Om min tveksamhet varit ett fel, skall jag genom tapperhet godtgöra det. Eder kraft och ära är oförminskad, nej, nu ökad genom ryktet för måtta, hvilket äfven den högt uppsatte bland menniskor icke får ringakta, och äfven gudarne sätta värde derpå.» Derjemte fästade han diademet på Tiridates' hufvud och lemnar en tapper rytteriafdelning, som enligt sedvanligt bruk följer konungen, åt Moneses, en man af hög börd, och lägger dertill adiabenernes hjelptrupper; han gaf honom det uppdraget att fördrifva Tigranes ur Armenien, under det han sjelf, med åsidosättande af tvisten med hyrkanerne, samlar kärnan af sina stridskrafter och en väldig krigsmakt, hvarmed han hotar de romerska provinserna.
  1. Hans bror.
    2.
KAP. 3 Så snart Corbulo fått säkra underrättelser härom, skickar han Tigranes till hjelp två legioner med Verulanus Severus och Vettius Bolanus, med hemlig befallning »att med mera betänksamhet än skyndsamhet gå till väga i allt»; han önskade hellre hafva än föra krig. Han hade äfven skrifvit till kejsaren »att det behöfdes en särskild anförare att försvara Armenien: Syrien, som hotades af Vologeses, vore i ännu större fara.» Emellertid förlägger han de öfriga legionerna på stranden af Eufrat, väpnar en sammanrafsad trupp af landets invånare, och hindrar genom framskjutna härafdelningar fiendens anfall. Och emedan landet var fattigt på vatten, anlades skansar vid källorna; ett och annat rinnande vatten lät han gömma under påförd sand.  

KAP. 4 Under det Corbulo vidtog dessa försvarsanstalter för Syrien, ryckte Moneses fram i ilmarscher, för att hinna fortare än ryktet, men han lyckades ändå icke att stöta på Tigranes oförberedd och sorglös. Han hade intagit Tigranocerta, en genom sina talrika försvarare och väldiga murar vigtig stad. Dertill kommer att strömmen Nicephorius1, af betydande bredd, flyter omkring en del af murarna, och der man icke tordes lita på strömmen, har man gräft en djup graf. Soldater funnos der, och förråderna voro i förväg väl försedda; och vid transporten dit af dessa hade några af lystnad vågat sig för långt, samt blifvit kringrända af plötsligen framstörtande fiender, hvarigenom de mera uppretat än skrämt de öfriga. Men parthern saknar mod till strid på nära håll, som behöfves vid utförande af belägringar; genom en och annan pil förskräcker han icke de belägrade och gör sig fåfäng möda. När adiabenerne började närma sig med stegar och belägringsmaschiner, blefvo de lätt tillbakakastade och genast nedgjorda genom ett utfall af de våra.
  1. Denna flods läge är osäkert, liksom fallet är med Tigranocerta (jfr XII, 50).
    2.
KAP. 5 Oaktadt sina framgångar ansåg Corbulo att man borde med måtta begagna den gynsamma ställningen, och skickade derför till Vologeses att besvära sig »öfver det provinsen öfvergångna våldet, samt öfver en genom förbund och vänskap förenad konungs och romerska kohorters instängande. Bättre vore honom att uppgifva belägringen; annars skulle han sjelf slå upp sitt läger på fiendtlig mark.» Centurionen Casperius, som utsågs till denna beskickning, uppvaktade konungen i staden Nisibis, som ligger på trettiosju tusen stegs afstånd från Tigranocerta, och framförde i barska ordalag sitt uppdrag. Vologeses hyste inom sig af gammalt en fast föresats att undvika vapenskifte med romarne, och hans närvarande ställning var icke lofvande. Belägringen var utan framfart, Tigranes tryggad genom manskap och förråder, de belägrande drifna på flykten, legionerna skickade till Armenien, och andra vid Syriens gräns färdiga att inbryta, hans eget rytteri medtaget af foderbrist, ty en här af gräshoppor hade kommit och förtärt allt gräs på marken och löf på träden. Döljande sin fruktan, gaf han sig alltså utseende af försonlighet och svarade »att han skulle skicka sändebud till den romerska imperatorn angående anspråken på Armenien och till fredens befästande.» Han befaller Moneses att lemna Tigranocerta, och sjelf drager han sig tillbaka.  

KAP. 6 Flertalet betraktade detta som en verkan af konungens fruktan och Corbulos hotelser, samt upphöjde det såsom någonting stort. Andra tydde det såsom »en hemlig öfverenskommelse att, sedan man å ömse sidor afstått från kriget och Vologeses aftågat, äfven Tigranes skulle utrymma Armenien. Ty hvarför hade romerska hären blifvit bortförd från Tigranocerta? Hvarför hade man under fredstid öfvergifvit hvad man under krig försvarat? Månne det varit bättre att öfvervintra, i yttersta delen af Cappadocien och der i hast uppslå sina tält, än i hjertat af ett rike som man nyss sökt bibehålla? Troligen hade kriget blifvit uppskjutet, på det Vologeses skulle få en annan att kämpa med än Corbulo, och denne icke vidare sätta på spel sin under så många år förvärfvade ära.» Ty, såsom jag berättat*), hade han bedt om en särskild ledare för Armeniens försvar, och man hörde sägas att Cesennius Petus var på väg dit. Inom kort var han framme, och trupperna delades så, att fjerde och tolfte legionerna, förstärkta med den nyligen från Mesien tillkallade femte legionen, äfvensom hjelptrupperna från Pontus, Galatien och Cappadocien stodo under Petus; den tredje, sjette och tionde jemte den förut i Syrien befintliga krigsstyrkan stadnade hos Corbulo: allt öfrigt skulle de efter omständigheternas kraf gemensamt hafva och dela. Men dels tålde Corbulo icke en medtäflare, dels visade Petus, för hvilken det kunnat vara tillräcklig ära att intaga andra rummet, missaktning för hvad som blifvit uträttadt, och förklarade ofta »att der hade ju icke något blod flutit, eller något byte tagits, och blott skenbart hade man eröfrat städer. Han skulle låta de besegrade underkasta sig skatter och lagar och, i stället för en skuggkonung, den romerska rätten.»

KAP. 7 Ungefär samtidigt återvände Vologeses' sändebud, om hvilkas afsändando till fursten jag talat*), med oförrättadt ärende, och partherne började åter öppet krig. Petus drog sig icke heller undan, utan med två legioner, af hvilka Funisulanus Vettonianus vid denna tid förde den fjerde, och Calavius Sabinus den tolfte, rycker han under dystra förebud in i Armenien. Ty vid öfvergången öfver Eufrat, hvilket skedde på en brygga, blef konsulns paradhäst utan någon synbar orsak skygg och strök baklänges. Ett offerdjur, som stod i det under befästning stadda vinterlägret, bröt sig flyende genom de halffärdiga verken och kom ut öfver vallen. Dessutom stodo soldaternes spjut i låga, ett så mycket mera i ögonen fallande förebud, som parthern strider med kastvapen.
KAP. 8 Men Petus brydde sig ej om järtecknen, och oaktadt vinterlägret ännu icke var nog befästadt, ej heller någon anstalt fogad för spanmålstillförseln, skyndar han med hären öfver berget Taurus, för att, som han sade, återtaga Tigranocerta och ödelägga de trakter som Corbulo lemnat orörda. Och några skansar eröfrades, och ära och byte vunnos till en del, om han blott varit måttlig i sin ärelystnad och tagit vård om bytet. I långa dagsmarscher genomtågade han länder, som han icke kunde bibehålla; den proviant som blef tagen förderfvades, och vintern var redan i annalkande, då han förde hären tillbaka och hopsatte till kejsaren ett bref, tomt på verkliga händelser, men i prålande ordalag, som om kriget nu vore slutadt.  

KAP. 9 Emellertid lemnade Corbulo aldrig Eufrats strand ur sigte, utan besatte den med flera posteringar, och på det de fiendtliga rytteriskarorna icke skulle lägga hinder i vägen for broslagningen — ty de gjorde sig stora förhoppningar, der de svärmade omkring på de närliggande fälten — låter han fartyg af betydlig storlek, förenade genom stockar och försedda med torn, fara uppför strömmen, och med katapulter och ballister drifva undan barbarerne, till hvilka stenar och spjut hunno fram på sådant afstånd, att de med sina pilar icke kunde skjuta lika långt igen. Derpå fortgick brobyggnaden1 utan afbrott, och de midtemot liggande höjderna intogos af bundsförvandtskohorterna, sedan af legionernas läger, med så stor snabbhet och utveckling af stridskrafter, att partherne öfvergåfvo försöket att infalla i Syrien och rigtade hela sitt hopp på Armenien.
  1. Antagligen vid Zeugma (jfr XII, 12).

KAP. 10 Här hade Petus, okunnig om den hotande stormen, lemnat femte legionen i det aflägsna Pontus och försvagat de öfriga genom att utan urskiljning permittera soldater, tilldess man fick höra att Vologeses med en stor här ryckte fram till anfall. Han kallar till sig tolfte legionen, men just det som han hoppats skulle utbreda ryktet om hans ökade styrka blottade det ringa antalet. Likväl hade Petus dermed kunnat försvara lägret och genom krigets utdragande tillintetgöra parthernes afsigter, om han hållit fast vid egna eller andras råd. Men då han af de krigskunniga hämtat styrka mot de påträngande farorna, fattade han en annan stund motsatta eller ännu olyckligare beslut, blott för att icke synas behöfva andras råd. Han lemnade då vinterlägret, och ropande »att han fått — icke vall eller graf, utan män och vapen mot fienden», utför han legionerna för att hålla en afgörande strid. Sedan han då förlorat en centurion och några soldater, hvilka han skickat förut att undersöka fiendens trupper, blef han rädd och vände om. Och emedan Vologeses icke trängde på så häftigt, intogs han åter af en tom sjelfförtröstan och lät tre tusen man utvaldt folk besätta den närmaste åsen1 af Taurus, för att hindra konungens öfvergång; äfven pannoniska sqvadroner, kärnan af rytteriet, förlade han på en del af fältet. Hans hustru och son fördes i förvar till ett fäste vid namn Arsamosata, och till skydd gafs dem en kohort, och sålunda skingrades soldaterne, hvilka, sammanhålna på ett ställe, med mera eftertryck kunnat uppehålla den kringströfvande fienden. Äfven skall han endast med svårighet låtit förmå sig att för Corbulo erkänna fiendens annalkande. Corbulo brådskade icke, för att vid farornas tillväxt skörda dess större ära för sitt understöd. Likväl lät han tusen man på hvar af de tre legionerna jemte åttahundra bundsförvandtsryttare och ett lika antal af kohorterna hålla sig färdiga till aftåg.
  1. Vid Rhandeia. Bertil Cavallins översättning har ordet "fortet" istället för "åsen".
    2.
KAP. 11 Men ehuru Vologeses fått höra att Petus besatt vägarna på ett ställe med fotfolk, på ett annat med rytteri, förändrade han icke sin plan, och med hotande angrepp skrämde han ryttarne, förstörde legionssoldaterne, hvarvid en enda centurion, Tarqvinius Crescens, vågade försvara tornet, i hvilket han hade sin vakt, i det han ofta gjorde utfall och nedhögg de närgångnaste af fienden, tilldess han kringhvärfdes af inkastade eldbränder. De soldater som undkommo helskinnade begåfvo sig till aflägsna, obanade trakter; de sårade återvände till lägret, der de i sin förskräckelse förstorade konungens tapperhet, stammarnas grymhet och antal, med ett ord allt, samt gjorde sig lätt trodda af dem som beherrskades af samma bäfvan. Anföraren sökte icke afhjelpa den olyckliga ställningen, utan hade uppgifvit alla en krigares åligganden och skickade förnyade bud till Corbulo med bön »att komma skyndsamt och rädda den olyckliga härens fälttecken, örnar och ännu återstående namn; de skulle under tiden hålla sin ed, så länge de voro vid lif.»  

KAP. 12 Denne lät icke skrämma sig, utan lemnade en del af sina trupper i Syrien, för att skydda de vid Eufrat anlagda befästningarna, och begaf sig genaste vägen, der ingen brist på lifsmedel förefans, till området Commagene, vidare till Cappadocien och sedan till Armenien. Utom andra i krig vanliga utvägar följde med hären en stor mängd kameler, lastade med spanmål, att afvärja på en gång fienden och hungern. Den förste af de slagna som han mötte var primipilaren Paccius1, längre fram stötte han på flera soldater; dessa, som föregåfvo olika orsaker till sin flykt, uppmanade han att återvända under fanorna och anropa Peti öfverseende: han sjelf vore utan medlidande, — dock icke mot segervinnare. Derjemte trädde han fram till sina egna legioner, uppmuntrade, påminde om fordna bragder och framhöll, det nya tillfället att vinna ära. »Det var icke några armeniska byar och småstäder, utan ett romerskt läger och derinom två legioner, som framhöllos som lön för deras arbete. Om den enskilda soldaten får sig af fältherrens hand tilldelad den yppersta hederskrona för räddande af en medborgare, huru stor och herrlig ära skulle icke vinnas, när antalet af räddande och räddade var lika stort.» Genom dessa och dylika ord försattes alla i munter stämning — för många tjenade bröders och slägtingars farliga belägenhet till särskild eggelse — och påskyndade natt och dag utan afbrott sin marsch.
  1. I Bertil Cavallins översättning lyder texten:
    "Paccius, centurion över triarierna"
    Triarierna - en romersk legion hade tre linjer: hastati, principes och triarii. De senare var mest erfarna och stod som reserv. Härav uttrycket "res redit ad triarios" - sista utvägen måste anlitas.

KAP. 13 Men desto häftigare anföll Vologeses de belägrade: än stormade han mot legionernas vall, än mot fästet der de till kriget odugliga, funno skydd, och vågade sig närmare, än parther bruka, i hopp att genom en sådan djerfhet locka fienden till strid. Men man kunde endast med möda få soldaterne fram ur tälten, och de inskränkte sig till att försvara befästningarna, en del på anförarens befallning, andra af egen feghet, såsom väntade de på Corbulo: i händelse af anfall hade de att anföra som föredöme nederlagen vid Caudium1 och Numantia2. »Samniterne, ett italiskt folk, hade dock icke samma makt som partherne, hvilka täflade med romarne om makten. Äfven den kraftiga och beprisade forntiden hade, när lyckan var vidrig, tänkt på egen räddning.» Med anledning af denna krigshärens hopplösa belägenhet, skref anföraren det första brefvet till Vologeses, dock ännu icke i bönfallande ton, utan i form af klagomål öfver att »han öfvade fiendtligheter till försvar för Armenien, som alltid tillhört Roms välde och lydt den konung som regenten tillsatt. En fred på ömsesidigt billiga vilkor vore nyttig; han skulle icke blott taga det närvarande i betraktande. Han hade med sitt rikes hela styrka tågat emot två legioner; romarne deremot stode hela verlden till buds, der de kunde hämta stöd i kriget.»
  1. I caudinska passen inneslöts 321 f.Kr. en romersk här av samniterna och måste ge sig. Jfr Livius 9, 1-6 och Henrikson: Antikens historier II, s. 56-57.
  2. Stad i Spanien, intagen av Scipio d.y. 133. Men dessförinnan hade romarna lidit svåra nederlag där, bl.a. år 137 (Mancinus kapitulation).
    3.

KAP. 14 Härpå skref Vologeses ingenting till sitt försvar, men att »han måste invänta sina bröder Pacorus och Tiridates: detta ställe och denna tidpunkt vore bestämda för öfverläggning om hvad åtgärd de skulle vidtaga rörande Armenien; dessutom hade gudarne förlänat en gåfva arsaciderne värdig, nämligen att derjemte bestämma om romerska legioners öde.» Petus skickade ytterligare bud och bad om ett samtal med konungen, hvilken lät anföraren för rytteriet, Vasaces, gå åstad. Petus talar då »om en Lucullus1, Pompejus2, och hvad Cesarerne hade gjort i afseende på att bibehålla och bortskänka Armenien»; Vasaces deremot låter förstå »att hos oss vore den inbillade, hos partherne den verkliga makten att behålla och skänka.» Efter många ömsesidiga strider tillkallas till följande dagen adiabenern Monobazus till vittne på de betingade vilkoren. Man bestämde »att legionerna skulle befrias från belägring, hela krigsstyrkan utrymma Armenien, fästen och förråder öfverlemnas åt partherne. Sedan detta vore verkstäldt, skulle Vologeses hafva frihet att skicka sändebud till Nero.»
  1. Segrar över Tigranes I år 69 och 68 f.Kr.
  2. Pompejus tvang samme Tigranes till kapitulation 66 f.Kr.
    3.
KAP. 15 Emellertid slog han en brygga öfver floden Arsanias — den flöt förbi lägret — liksom tänkte han åt det hållet bana sig väg, men i sjelfva verket hade partherne ålagt honom det såsom ett bevis på deras seger; ty den kom dem till nytta, men de våra tågade åt motsatt håll. Ryktet berättade dessutom att legionerna blifvit skickade under oket1, och annat som öfverensstämde med den olyckliga utgången; och något liknande hade armenierne verkligen tagit sig till. Ty de inträngde i förskansningarna, innan romarne uttågade, stälde sig vid vägen och borttogo långt förut tagna slafvar och dragare, som de igenkände. Ja, de ryckte af dem kläderna, behöllo vapnen, hvilka soldaten försagd lemnade, för att icke gifva anledning till strid. Vologeses lät lägga de slagnes vapen och lik i en hög, för att visa vårt nederlag, men afstod från att se på de flyende legionerna. Han ville dermed förvärfva rykte för måtta, sedan han mättat sin stolthet. Sittande på en elefant, gick han öfver floden Arsanias, och konungens närmaste omgifning sprängde öfver på sina starka hästar, emedan ett rykte utbredt sig att, genom en list af dem som uppfört bryggan, skulle den gifva efter för tyngden. Men de som vågade beträda den funno den stark och säker.
  1. Oket ansågs som ytterst skymfande, jfr Henrikson: Antikens historier II, s. 57.
    2.
KAP. 16 För öfrigt är det en bekant sak att de belägrade haft så god tillgång på lifsmedel, att de satte eld på sina, magasiner, äfvensom att Corbulo tvärtom berättat »att partherne af brist på lifsmedel och efter fodrets åtgång skulle hafva upphäft belägringen, och att han varit på blott tre dagsresors afstånd.» Han säger derjemte »att Petus inför fanan, och i närvaro af dem som konungen skickat till vittnen, förpligtat sig med ed att ingen romare skulle beträda Armeniens jord, tilldess bref kommo från Nero, om han gillade freden.» Om också detta är hopsatt att öka vanäran, så är åtminstone det öfriga ovedersägligt: att Petus på en enda dag tillryggalagt en väglängd af fyrtio tusen steg1, att han här och hvar lemnat efter sig de sårade, och att den brådska hvartill de flyende gjorde sig skyldiga varit lika vanärande, som om de i ordentlig strid vändt ryggen till. Corbulo mötte med sina trupper vid Eufrats strand, men lät icke gradtecken och vapen bäras med sådan ståt, att det genom kontrasten innebar en förebråelse. Manskapet, bedröfvadt och beklagande sina kamraters öde, kunde icke ens hålla tårarna tillbaka; för tårar hade man så när glömt helsningen. Nu var det slut med denna täflan i tapperhet, detta jägtande efter ära, känslor som lifva lyckliga dödlige; nu lefde blott medlidande, och mest för de ringare.
  1. Fyrtio mil - normalt var 20-24 mil.
KAP. 17 Emellan anförarne följde ett kort samtal, hvarvid den ene beklagade »det. fruktlösa arbetet: kriget hade kunnat sluta med parthernes fördrifvande»; och den andre svarade: »De hade bägge två fria händer; de skulle göra helt om och i förening inbryta i Armenien, «om genom Vologeses' aftåg vore utan försvar.» Corbulo genmälde »att han dertill icke hade regentens befallning: endast till följd af legionernas fara hade han öfverskridit provinsens gräns; då man var oviss om parthernes förehafvande, ville han återvända till Syrien. Och äfven i så fall borde man bedja till lyckans gudinna att fotfolket, utmattadt af de långa marscherna, måtte hinna upp det i godt skick befintliga rytteriet, som genom slätternas goda beskaffenhet kommit förut. Så tog Petus sitt vinterqvarter i Cappadocien; men från Vologeses kommo sändebud till Corbulo, med anhållan »att han skulle draga sina förposter bort på andra sidan Eufrat och låta denna flod, såsom förut, göra gräns.» Han åter fordrade »att Armenien skulle utrymmas af fiendens besättningar.» Slutligen gaf konungen efter; de befästningar Corbulo anlagt på bortre sidan af Eufrat förstördes, och armenierne lemnades åt sig sjelfva.  

KAP. 18 Men i Rom upprestes segertecken öfver partherne och en båge midt på mons capitolinus, hvilket allt senaten under brinnande krig beslutat och icke heller nu lät fara, i det man, utan afseende på eget medvetande, endast sökte bevara skenet. Ja, för att dölja yttre bekymmer, lät Nero i Tibern kasta spanmål som tillhörde folket och af ålder blifvit förstörd, i afsigt att bibehålla dess sorglöshet angående spanmålen. Priset derpå steg icke, oaktadt en våldsam storm förstörde nära tvåhundra fartyg i sjelfva hamnen, och hundra andra, som farit upp för Tibern, genom vådeld gingo förlorade. Då satte han tre konsularer, Lucius Piso1, Ducenius Geminus2 och Pompejus Paulinus3, till uppsyningsmän öfver statsinkomsterna, och förebrådde de förra furstarne »att genom tryckande utgifter hafva öfverskridit sina rättmätiga inkomster: han —skänkte staten årligen sex miljoner sestertier4.»
  1. Jfr XIII, 28.
  2. Stadsprefekt under Galba.
  3. Jfr XIII, 53.
  4. Sextio miljoner - något dunkelt. Syftar antagligen på överförandet av utgifterna för spannmålsutdelning från aerarium (statskassan) till fiscus (kejsarens privata kassa). I Bertil Cavallins översättning är beloppet 60 miljoner sestertier medan det som synes är bara 6 miljoner i översättningen från 1870.
    5.
KAP. 19 Vid denna tid hade ett högst förvändt bruk tagit öfverhanden, i det nämligen vid valens annalkande eller vid lottningen om provinser många barnlösa män genom falska adoptioner skaffade sig söner1. Sedan de på sådant sätt vunnit pretorsembeten och senatoriska provinser, gjorde de sig genast fria från sina adopterade söner. Med häftig ovilja uppträda de i senaten, tala »om naturens rätt, om besväret, att uppfostra, gent emot sveket, smygvägarna och den lätta utvägen att adoptera. Det vore vinst nog för de barnlösa, att i all trygghet, utan några besvär finna tacksamhet, äreställen, ja allt tillreds och liksom midt på vägen. Men hvad lagarna lofvade dem och som de länge väntat på, det gjordes om intet, när en, som utan bekymmer blifvit fader, utan sorger barnlös, i en hast och lika lätt vunne det som länge varit fäders önskan.» I anledning häraf blef senatens beslut »att en bedräglig adoption icke skulle förhjelpa till något slags offentligt embete och icke ens gifva rätt att komma i besittning af arf.»
  1. De sökte kringgå lex Papia Poppaea, som föreskrev att kandidater med barn skulle ha företräde.
KAP. 20 Dernäst blef Claudius Timarchus från Creta anklagad till följd af andra förbrytelser, sådana som mäktiga personer i provinsen ofta pläga begå, hvilka af sitt alltför stora inflytande lockas till orättvisa mot de svagare. Ett uttryck af honom hade till och med innehållit någonting för senaten skymfligt: han skulle nämligen hafva sagt »att på honom berodde, om prokonsulerne som innehaft Creta skulle blifva betackade.» Petus Thrasea sökte gifva denna omständighet en för det allmänna helsosam vändning, och sedan han röstat för att skilja den anklagade från styrelsen af Creta, sade han ytterligare: »Det är, församlade fäder, genom erfarenhet bevisadt, att utmärkta lagar, prisvärda efterdömen bland hederligt folk uppkomma af andras öfverträdelser. Sålunda har talarnes sjelfsvåld frambragt Cincii*) lag, de sökandes röstvärfningar hafva gifvit upphof åt de juliska lagarna1, embetsmännens snikenhet åt Calpurnii förordningar2; ty förbrytelsen är till tiden föregående straffet; godtgörelsen följer efter förseelsen. Låtom oss derför mot detta nya öfvermod hos män i provinsen fatta ett beslut värdigt romersk tro och fasthet, hvarigenom ingen minskning må ske i det skydd som bundsförvandter åtnjuta, och det omdömet aflägsnas från oss, att det berodde på något annat än medborgares dom, hurudan hvar och en blir ansedd.»
  1. Stiftade av Augustus 18 och 8 f.Kr.
  2. Lex Calpurnia - från 149 f.Kr.
    3.
KAP. 21 »Fordom skickades icke blott en pretor eller konsul, utan äfven enskilda personer, att hålla visitation i provinserna och afgifva redogörelse för i hvad mån man fann folket benäget till hörsamhet, och folken voro rädda för enskilda mäns omdöme om dem. Men nu deremot uppvakta vi och krusa för främlingarne; och liksom man blott på en eller annan persons vink besluter en tacksägelse, så är man ännu qvickare med en anklagelse. Må man gerna besluta, och må personer från provinserna fortfarande hafva tillfälle att på sådant sätt skryta med sitt inflytande, men å andra sidan må ett oförtjent och genom böner framtvingadt lof stäfjas lika mycket som elakhet, som grymhet. Då man söker göra sig omtyckt, begår man ofta flera förseelser, än då man stöter folk för hufvudet. Ja, det finnes dygder som väcka hat, såsom ett fast rotadt allvar, omutlighet. Deraf kommer det sig att början af embetsutöfningen i allmänhet är bättre, och att slutet deremot blir sämre, i det vi som sökande sträfva att vinna röster. Om detta kan förekommas, skola provinserna blifva styrda med mera jemnhet och följdriktighet. Ty liksom snikenheten hålles i tygeln af fruktan för skadeersättning, så stäfjas röstvärfningen genom förbud mot afläggande af tacksägelse.»  

KAP. 22 Denna mening rönte högljudt erkännande, men något senatsbeslut kunde likväl icke komma till stånd, emedan konsulerue invände att någon föredragning icke skett om denna sak. Med furstens begifvande blef straxt stadgadt »att ingen vid en sammankomst af bundsförvandter fick väcka förslag om att inför senaten tacka propretorer eller prokonsuler, och ingen fick åtaga sig ett sådant uppdrag.» — Under samma konsuler uppbrann »gymnasium»1, antändt af blixten, och Neros bild deri smälte till en oformlig massa koppar. Och genom jordbäfning instörtade större delen af Pompeji, en ryktbar stad i Campanien. Äfven dog vestalen Lelia, och i hennes ställe togs Cornelia af cossernes ätt.

Kapitel 23-32 (år 63 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Jfr XIV, 47.
    2.