Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 
 

 


Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 45

Bortom svionerna finnes ett annat hav, trögt flytande och nästan orörligt, varav jordkretsen omgives och omslutes, vilket bestyrkes därav, att den redan sjunkande solens sista glans varar till morgonen så klar, att den gör stjärnorna matta; att man dessutom hör ljudet av den ur havet uppdykande solen och ser hästgestalter och strålar kring huvudet, tillägger övertron. Ända dit (och — ryktet är sant — blott dit sträcker sig världen.1 Alltså bo nu vidare på högra stranden av svebiska havet aestiernas stammar omspolade av vågorna2; deras sedvänjor och utseende äro svebernas, men språket står närmare det britanniska.3 De dyrka gudamodern.4 Som symbol för sin vidskepliga tro bära de vildsvinsbilder: detta gör lika väl som vapen och alla slags skyddsmedel en gudinnans dyrkare trygg även bland fiender.5 Bruket av järn är sällsynt; vanligt det av påkar. Säd och övriga jordfrukter odla de med större uthållighet, än som överensstämmer med germanernas vanliga lättjefullhet.6 Men de genomsnoka även havet, och de äro de enda av alla, som samla bärnsten, vilken de själva kalla glesum, bland grund och på själva stranden.7 Men vilken dess natur är och på vad satt den frambringas, är av dem, såsom varande barbarer, ej undersökt eller utrönt; ja den låg länge bland andra saker, som kastas upp ur havet, ända till dess vårt begär att pryda oss gav den rykte. Själva göra de intet bruk av den; i rätt tillstånd samlas den, obearbetad föres den fram (ända till avsättningsorten), och undrande mottaga de betalning för den.8 Emellertid kan man förstå, att det är trädsaft, enär vissa på land levande och till och med bevingade djur ofta här och där (med vissa mellanrum) lysa igenom, vilka invecklade i ämnet, medan det var flytande, sedan, då det hårdnar, stängas inne.9 Jag skulle alltså tro, att det, liksom i Österlandets avsides liggande trakter, där rökelse och balsam utsvettas, så också på Västerns öar och i dess länder finnes skogar och lundar, mer än vanligt rika på safter, safter som utpressade av den i närheten befintliga solens strålar och i flytande tillstånd rinna ut i närmaste hav och genom stormarnas makt flöda ut över de motliggande stränderna.10 Prövar man bärnstenens natur genom att föra eld intill den, så tändes den som furuved (torrved) och underhåller en fettig och starkt luktande låga; sedan blir den seg, så att den liknar beck eller harts.11

Till svionerna sluta sig omedelbart sitonernas stammar. I övrigt lika (de förra) skilja de sig från dem i ett avseende, nämligen däri, att deras härskare är en kvinna. Till den grad äro de vansläktade ej blott från friheten utan också från slaveriet.12

Germania - kapitel 46
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

45. Ishavet. Ästierna. Gudamodern. Bärnstenen. Sitonerna

Bortom svionerna möter ett annat hav, som är stelt och nästan orörligt1, och att jordkretsen omgives och inneslutes av detta, bestyrkes därav, att i dessa trakter det sista skenet av den nedgående solen fortvarar till soluppgången med sådan klarhet, att det fördunklar stjärnorna. Att man där dessutom hör honom, då han åter dyker ur djupet, och skönjer spannets hästgestalter och hans strålande huvud2, är ett tillägg av folktron. Ända hit och, enligt alldeles riktig sägen, icke heller längre sträcker sig livets värld.

Låt oss därför vända tillbaka till Svebiska havets högra kust3, vars vågsvall sköljer ästiernas4 stammar. Dessa hava samma plägseder och yttre som sveberna men ett språk, som mera närmar sig det britanniska5. De tillbedja gudamodern6. Såsom tecken på sin tro bära de vildgaltbilder7. Detta tryggar mer än vapen och alla slags skyddsmedel8 gudinnans dyrkare till och med mitt ibland fiender. Sparsamt förekomma järnvapen, i regel brukas träklubbor. Odling av säd och andra näringsväxter bedriva de med en i jämförelse med germanernas vanliga lättja stor idoghet.

Men även havet genomsöka de, och de och inga andra är det, som på grunda ställen och även uppe på själva stranden insamla bärnstenen, vilken de själva benämna glesum9. Men av vad art den är och huru den uppstår, det hava de, såsom ju var att vänta av obildade människor, varken efterforskat eller tagit någon reda på. Länge fick den också ligga där obeaktad bland allt annat som havet vräker upp, tills vår praktlystnad gjorde den namnkunnig10. För dem själva saknar den all användning. Rå insamlas den, utan all bearbetning kommer den i marknaden, och med förvåning mottaga säljarne det pris som betalas. Emellertid kan man förstå, att den måste vara en saft av en eller annan trädart, emedan ej sällan åtskilliga krypdjur och även flygdjur skina igenom, vilka fastnat i det flytande ämnet för att inom kort inneslutas i den stelnande massan. Av detta skäl är jag böjd att tro, att likasom i Österlandets avlägsna inre, varest rökelse och balsam framsippra, så ock på Västerlandets öar och kuster finnas ovanligt savrika skogar och lunder. Av den närboende11 solens strålar utpressas dessa och hållas flytande och droppa så ner i det intill liggande havet, där de genom vind och våg drivas till motbelägna kuster. Om man undersöker bärnstenens natur genom att bringa eld i beröring därmed, så antändes den såsom en furusticka och åstadkommer en fet och osande låga. Till slut blir den till en klibbig massa liknande beck eller kåda12.

Efter svionerna vidtaga omedelbart sitonernas stammar. I övrigt lika de förra skilja de sig i ett hänseende, nämligen däri, att en kvinna härskar över dem. Så långt hava de vansläktats icke blott från frihet utan till och med från träldom13.

Här är Svebiens14 yttersta gräns.
  1. Sedan Tacitus i föregående kap. talat om svearna, fortsätter han i k. 45 som förut i riktning mot norr och kommer då ut i Norra ishavet, vilket han skildrar i början av detta kap., r. 1—6: Trans Suionas aliud mare, pigrum ac prope immotum, quo cingi cludique terrarum orbem hinc fides, quod extremus cadentis iam solis fulgor in ortus edurat adeo clarus, ut sidera hebetet; sonum insuper emergentis audiri formasque equorum et radios capitis aspici persuasio adicit. Illuc usque et — fama vera — tantum natura.
         trans Suionas     »bortom = norr om svearna». Suionas ack. plur. med den grekiska ändelsen -as, jfr Helvaeonas k. 43, r. 12. aliud mare »ett annat hav», nämligen än det förut i k. 44 omtalade, som är Östersjön, varemot aliud mare syftar på Norra ishavet, såsom också av den följande karakteristiken framgår. pigrum, piger om levande varelser = »trög, lat», om vatten »trögt flytande».
         mare pigrum     förekommer också i den geografiska exkursen om Britannien Agr. 10, där det närmast här avseende på havet norr om Britannien, som var beryktat för sina dimmor och ofta förekommande vindstilla. I Germ. k. 45 syftar väl pigrum ac prope immotum på istäcket i Norra ishavet. Även hos andra klassiska författare nämnes det ifrågavarande orörliga havet. Av Pytheas, citerad av Strabo, kallas det πεπηγυία βαλασσα »det stelnade havet».
         Likbetydande benämningar äro: mare concretum och βαλασσα νεχρα eg. »döda havet» (jfr νεχρός »lik»). Härmed är att jämföra kelt. lat. morimarusa (mori- släkt med mare och marusa med morior). Ett under medeltiden förekommande germ. namn är fht. lebir-meri, mht. leber-mer »mare congelatum».
         quo cingi cludique terrarum orbem — — . Man föreställde sig havet bortom Skandinavien som slutet på världen, jfr Sen. Rhet. Suas. I, 1 ita est rerum natura: post omnia Oceanus, post Oceanum nihil. — cludi för claudi, såsom t. ex. k. 34, 2.
         I r. 3 vackla handskrifterna mellan ortum och ortus. Pluralen låter försvara sig, då det är fråga om en flere gånger upprepad företeelse (flere morgnar). I edurat är e förstärkande.
         Orden i r. 3 f. extremus — hebetet syfta tydligen på midnattssolen.
         sonum insuper emergentis (sc. e mari solis) audiri. Det ljud, som här åsyftas, är det, som höres vid dagbräckningen, då vinden börjar susa. Man föreställde sig, att detta ljud längst i norr, där solens uppgångsställe tänktes ligga helt nära, härrörde från själva den uppgående solen.
         formasque equorum et radios capitis aspici persuasio adicit. Föreställningen om solen som en gud åkande efter ett spann och med strålar kring huvudet var egentligen grekisk-romersk men ej heller främmande för nordborna. persuasio »övertygelse» här som ofta i det senare latinet »vidskeplig föreställning, övertro», jfr förf. Krit.-exeg. Bemerk, zu den kleinen Schriften des Tacitus 55.
         r. 6 läser jag med handskrifterna illuc usque et (fama vera) tantum natura och fattar fama vera som parentes. Meningen är: ända dit och (ryktet är sant) blott så långt sträcker sig världen. Vidare motivering här jag givit Krit.-exeg. Bemerk, in f.
  2. Sedan Tacitus i sin föregående framställning kommit så långt åt norr som möjligt, nämligen enligt hans egen mening ända till världens slut, vänder han nu om och går tillbaka till södra Östersjökusten, och medan han förut fortskridit från söder mot norr, inslår han nu en östlig riktning och nämner först ett öster om goterna boende folk: aestierna. Den latinska texten lyder r. 6 f. sålunda: ergo iam dextro suebici maris litore Aestiorum gentes adluuntur.
         ergo     förmedlar övergången från det föregående till den nya avdelningen i framställningen. Tankegången är: Alltså (eftersom världen nu är slut i norr) vänder jag åter till utgångspunkten. iam »nu vidare» hänför sig egentligen till slutet av k. 43: Trans Lugios Getanes regnantur. Meningen är: nu följa vidare efter goterna aestierna.
         dextro suebici maris litore. suebicum mare     är Östersjön, en benämning, som blott förekommer hos Tacitus. Östersjön kallas av honom så, därför att dess kuster beboddes av folk, som han räknade som sveber. Jfr k. 43, 9 Suebiam om det av sveber bebodda landet. Det svebiska havets högra strand är Östersjöns östra eller sydöstra kust, vilket följer därav, att Tacitus bör tänkas stå i trakten av Weichselns mynningar, vänd mot norr.
         Aestiorum gentes betecknar efter all sannolikhet huvudsakligen de s. k. baltiska folken, som längre fram uppträdde fördelade i tre stammar: preussare, vilkas språk dock numera är utdött, litauer och letter. Namnet Aestii, som säkert är germanskt, (jfr fsv. ester, isl. eistr) synes ha tillagts dem av deras germanska grannar i väster. För övrigt här man med skäl antagit, att även skandinaviska, särskilt svenska, utvandrare (av vilka lämningar ännu fortleva i de s. k. estsvenskarna) varit inmängda bland balterna. Man har också karakteriserat aestierna som ett blandfolk, vars övre lager skulle ha bestått av »erövrande germaner», medan det undre utgjorts av balter (jfr W. Reeb Tacitus Germania, 2. Aufl., Erläuterungen s. 57). Balterna innehade väl ursprungligen östra Östersjökusten ungefär från Pregel ända upp till Finska viken. Norra delen av detta område fråntogs dem dock sedermera av ett finskt folk, på vilket namnet Aestii, Aesti, med yngre skrivning Estii, Esti (ester) övergick.
         adluuntur r. 7. Aestierna omspolas, sköljas (av vågorna, havet). Som ofta, då ett nytt folk införes, betjänar sig förf. av ett förkortat uttryckssätt: begrepp sådana som sv. »finnas» eller »följa» utelämnas och som ensamt predikat sattes ett speciellare verb, som betecknar någon egendomlighet för det ifrågavarande folket. Det heter här: »alltså omspolas nu vidare aestiernas stammar av vågorna (havet)», i st. f. »alltså följa nu vidare aestiernas stammar, som omspolas av vågorna». Samma uttryckssätt här mött oss i det föregående, s. i slutet av k. 43 Trans Lugios Gotones regnantur och början av k. 44 Suionum hinc civitates — — — classibus valent.
  3. Därpå karakteriseras aestierna (balterna) i ett par så lydande relativsatser (r. 7 f-):
         quibus ritus habitusque Sueborum, lingua britannicae propior. Tacitus betraktar sålunda aestierna som sveber, alltså ett germanskt folk, och detta trots den stora olikheten i språkligt avseende mellan sveberna och aestierna. Tacitus' sagesman eller sagesman, som antagligen besökt aestiernas land för bärnstenshandelns skull, hade tyckt sig finna, att aestiernas språk lät mera likt det britanniska än det svebiska. Detta måste förefalla underligt, då det britanniska språket icke hörde till den germanska språkstammen, utan till den keltiska. Nu för tiden lär man knappast kunna finna någon likhet mellan det britanniska språket och de baltiska. De baltiska språken äro bland de ålderdomligaste av de indoeuropeiska språken; tvärtom ha de keltiska undergått starkare förändringar än kanske några andra. Påståendet, att aestiernas språk i jämförelse med svebernas germanska stod närmare det britanniska, är, som sagt, ägnat att väcka förvåning. Men vi få komma ihåg, att på denna tid icke funnos några övade språkliga iakttagare. Också har Tacitus i sin etnografiska skildring endast här och där tagit hänsyn till språkliga företeelser. Emellertid tyder den här meddelade notisen på, att det fanns en i örat fallande språklig olikhet mellan aestierna och deras germanska grannar, något som förklaras därav att aestierna icke voro germaner utan balter.
  4. Om aestiernas gudsdyrkan heter det vidare r. 8 f. matrem deum venerantur. Detta innebär, att aestierna dyrkade en gudinna, som av Tacitus genom en interpretatio romana identifieras med Mater deum eller Magna mater. Jfr den ovan i k. 40 omtalade fruktbarhetsgudinnan Nerthus, som av Tacitus identifieras med Terra mater, som också sammanföll med Magna mater.
  5. r. 9 ff. fortsätter den latinska texten sålunda: insigne superstitionis formas aprorum gestant; id pro armis omniumque tutela securum deae cultorem etiam inter hostis praestat.
         formas aprorum     eg. »vildsvinsgestalter», jfr formas equorum 45, 4 f.  d. v. här s. vildsvinsbilder, som buros som amuletter. Dylika skola även ha brukats av Magna maters präster. Och i likheten i förevarande avseende här man kanske att söka anledningen till identifikationen av den aestiska gudinnan med den romerska.
    pro armis etc. pro, som betecknar, att amuletterna äro en fullgod ersättning för vapen och alla andra slags skyddsmedel, kan återges med »lika väl som».
         Efter pro armis följer i handskrifterna omniumque tutela, vilket möjligen kan bibehållas, såsom Müllenhoff förordar. omnium är då att fatta som genitivus objectivus: »skydd mot allt» (jfr t. ex. 46, 16 ferarum imbriumque suffugium »tillflykt mot vilddjur och regn»), vilket blir detsamma som »alla slags skyddsmedel».
         securum predikativt.
  6. I r. 11 ff. fortsättes skildringen av aestierna sälunda:
         rarus ferri, frequens fustium usus. Frumenta ceterosque fructus patientius quam pro solita Germanorum inertia laborant.
         rarus ferri — — — usus:     »bruket av järn (nämligen till vapen) är sällsynt». Jfr om den relativa sällsyntheten av järn hos germanerna i allmänhet k. 6, i ne ferrum quidem superest etc. Vad balterna beträffar, så skildras de i motsats mot de krigiska germanerna som ett alltigenom fredligt åkerbrukarfolk (pacatum hominum genus omnino Jordanes Get. s. 63, 7 Momms.). De hade väl således ej mycket behov av järn till vapen.
         frequens fustium usus. Här är att erinra om, att litauerna ännu i 14:e årh. förde krumstaven som vapen, och att ända in i senaste tid de litauiska och preussiska bydomarna burit krumstaven som tecken till sin värdighet.
         frumenta ceterosque fructus. Fructus säges ju vanligen om trädens frukter, men kan även betyda jordfrukter. Så här, där ordet torde beteckna rotfrukter (rovor eller dyl.). Ackusativerna bero av laborant, och laborare aliquid, eg. »mödosamt arbeta på något» eller »mödosamt utarbeta, förfärdiga något», blir i detta sammanhang ungefär detsamma som »med möda odla».
         patientius quam pro solita Germanorum inertia »tålmodigare (= uthålligare) än som står i (riktigt) förhållande till (pro)», eller »överensstämmer med germanernas vanliga lättjefullhet», fritt, »med en för germaner med deras vanliga lättjefullhet ovanlig uthållighet». Germanernas lättjefullhet i fråga om fredligt arbete har Tacitus i det föregående flerstädes betonat, jfr t. ex. k. 14, 15 ff., 15, 1 f., 26, 6 ff.
  7. I r. 13 vidtager en exkurs om bärnstenen, som räcker nästan till kapitlets slut. Den börjar sålunda: sed et mare scrutantur, ac soli omnium sucinum, quod ipsi glesum vocant, inter vada atque in ipso litore legunt.
             Subjekt till scrutantur är Aestii. scrutantur av scrutari, som är en avledning av scruta -orum »gammalt skräp», betyder eg. »rota i gammalt skräp», i överflyttad mening »söka, forska», med bibetydelsen av iver, noggrannhet. Ofta passar det att översätta scrutari med »genomsnoka»; så här, jfr Agric. 30, 18.
         soli omnium, gen. omnium kan sägas förstärka soli, jfr Agr. 30, 19 f.
         sucinum, substantiverat neutrum av adj. sucinus, som kommer av sucus »saft», är det latinska namnet på bärnstenen. Såsom av det följande framgår (jfr också Plinius Nat. hist. 37, 43), ansåg man redan i forntiden bärnstenen som saft eller kåda, avsöndrad av vissa träd.
         quod ipsi glesum vocant. Bärnstenen hette alltså enl. Tacitus på aestiernas (balternas) eget språk glesum, Det är väl också antagligt, att ordet brukades av aestierna, men det är då att betrakta som ett germanskt lånord. I de baltiska språken finna vi en annan benämning för bärnstenen (preuss. gentars, lit. gentãras). glesum (så bör man skriva, ej glaesum) är säkert ett germanskt ord och ansluter sig otvunget till germanskt ordförråd.
         glesum står i avljudsförhållande till fht. glas (avljudsväxlingen e:a är densamma, som framträder t. ex. i lat. perf. se-vi : partic. sã-tus) och betyder liksom detta senare eg. »det glänsande». Samma grundbetydelse hade sannolikt gr. ηλεχρον, varav lat. electrum, jfr ηλεχτωρ »sol» o. s. v. Vad beträffar bärnsten, ty. Bernstein, så beror det på lågt, bernen med metates för brennen (jfr det eg. lågt, bersten i förhållande till mht. bresten, fht. brestan); detta namn har alltså avseende på bärnstenens brännbarhet och lättantändlighet, jfr nedan r. 27 f.
         Av glesum är adjektivet glesarius avlett, jfr insula glesaria, den av Plinius Nat. hist. 37, 42 omtalade bärnstensön i Nordsjön. Huvudfyndorter för bärnstenen voro redan i forntiden dels Nordsjöns kuster, dels sydöstra Östersjökusten, särskilt landtungan Samland mellan Pregel, Frisches och Kurisches Haff. På Tacitus' tid torde den baltiska bärnstenen ha spelat huvudrollen, eftersom han blott nämner denna. Den hade väl också först kort förut blivit närmare bekant genom den romerske riddare, som under Nero omkring år 60 sändes från Carnuntum i Pannonien till Östersjökusten för att samla bärnsten och som skall ha återkommit med en stor mängd sådan (Plinius Nat. hist. 37, 45).
         Redan tidigt utfördes från Norden (såväl Östersjö- som Nordsjöområdet) bärnsten till sydligare länder. Det äldsta exemplet härpå är väl den mängd bärnstenspärlor, som man påträffat i mykenska gravar och som man återfört till 2:a årtusendet f. Kr. Och sedermera förblev bärnstenen länge en av de viktigaste exportartiklarna från Norden. Som handelsväg mellan Nord- och Sydeuropa tjänade i forntiden dels havet utefter Germaniens, Galliens och Spaniens kuster, dels de stora mellaneuropeiska floderna, särskilt Rhen, Rhône, Elbe, Oder, Weichsel.
  8. I r. 15 ff. fortsätter exkursen om bärnstenen sålunda: nec quae natura, quaeve ratio gignat, ut barbaris, quaesitum compertumve; diu quin etiam inter cetera eiectamenta maris iacebat, donec luxuria nostra dedit nomen. ipsis in nullo usu; rude legitur, informe perfertur, pretiumque mirantes accipiunt.
         nec quae natura     sc. sit. Jfr k. 9, 4 unde causa et origo peregrino sacro sc. sit.
         quaeve ratio gignat för quave ratione gignatur, poetiskt, med aktiv konstruktion för passiv, jfr sepulcrum caespes erigit för sepulcrum caespite erigitur k. 27, a. 1. I r. 18 f. vackla handskrifterna mellan profertur och perfertur (prefixen pro- och per-, vilkas förkortade former mycket likna varandra, förväxlas ofta i handskrifterna). Det är svårt att här säga, vilkendera läsarten som bör föredragas. Ur betydelsens synpunkt passa båda rätt väl: profertur — »föres fram till försäljning, föres ut i handeln», perfertur »föres ända fram (till avsättningsorten), till oss romare». Müllenhoff D. A. IV, 511 föredrager profertur; mig synes dock perfertur minst lika gott.
  9. Exkursen om bärnstenen utmynnar r. 19 ff. i en förklaring av dess natur och ursprung, som inledes sålunda: sucum tarnen arborum esse intellegas, quia terrena quaedam atque etiam volucria animalia plerumque interlucent, quae implicata humore mox durescente materia cluduntur.
         sucum tarnen,     tankegången är: aestierna själva veta icke, vad bärnsten egentligen är. Dock är det lätt att inse, att den är ett slags saft eller kåda, avsöndrad av vissa träd.
         Att bärnstenen ursprungligen varit ett flytande ämne, slutes av det kända förhållandet, att i densamma finnas inbäddade allehanda djur (myror, bin, flugor), vilka här och där (med vissa mellanrum) lysa igenom det genomskinliga ämnet (interlucent); invecklade i bärnstenen, medan den ännu var flytande, stängas de sedan, då ämnet hårdnar, inne.
         De viktiga iakttagelser om bärnstenen, som Tacitus här meddelar, återfinnas även hos Plinius, Nat. hist. 37, n, 46.
  10. Därpå avslutas i r. 22 ff. exkursen om bärnstenen. Den första, rätt svårtolkade och omstridda, meningen lyder sålunda: fecundiora igitur nemora lucosque, sicut Orientis secretis, ubi turn balsamaque sudantur, ita Occidentis insulis terrisque inesse crediderim, quae vicini solis radiis expressa atque liquentia in proximum mare labuntur ac vi tempestatum in adversa litora exundant.
             En förklaring av denna mening har jag redan för åtskilliga år sedan sökt giva i Minnesskrift till Prof. A. Erdmann s. 177 f., och vid vad jag där anfört håller jag ännu i allt väsentligt fast. Jag tror sålunda, att stället i handskrifterna är i huvudsak riktigt traderat, och de konjekturer, genom vilka man sökt förbättra texten (inskjutning av et framför sicut Orientis secretis r. 23 och strykning av ac framför vi tempestatum r. 26), kan jag ej godtaga. Ställets egentligen enda svårighet ligger i relativsatsen quae — — — labuntur ac — — — exundant r. 25 f. Relativet quae synes nämligen endast kunna hänföras till det föregående nemora lucosque, men relativ-satsens innehåll passar ej in på dessa, utan endast på de ämnen (safter, kådor), som ur dem avsöndras och bilda bärnstenen. Det är ej lundarna eller deras träd, som flyta ut i havet, utan de safter, som träden innehålla. Nu här jag i min nyss citerade uppsats i Minnesskrift till Prof. A. Erdmann erinrat om, att det latinska relativ-pronominet stundom hänför sig till ett i ett adjektivattribut till korrelatet liggande substantiviskt begrepp, jfr t. ex. Caesar Bell. gall. I, 40, 5 servili tumultu, quos tarnen aliquid usus ac disciplina — — — sublevarent, där quos har avseende på det i servili ingående servorum. Jag har antagit, att ett liknande fall föreligger på det nu ifrågavarande stället.
         fecundiora, attributet till nemora lucosque betyder eg. blott »mer än vanligt fruktbara», men har här säkerligen avseende på trädens i de ifrågavarande lundarna rikedom på safter eller hartser. I fecundiora ligger alltså det substantiviska begreppet »safter», och detta har föresvävat förf. vid relativsatsens konstruktion. quae har jag därför ansett mig kunna återgiva med »safter, som».
         Till de särskilda uttrycken på det behandlade stället kan dessutom följande anmärkas:
         fecundiora i. 22. Komparativen synes har beteckna en mer än vanligt hög grad: fecundiora — mer än vanligt fruktbara, d. ä. mer än vanligt rika på safter. En komparativ av liknande art föreligger k. 30, 5 duriora genti corpora, varom se förf. Krit.-exeg. Bern, zu den kleinen Schriften des Tacitus s. 108 f.
         r. 23 f. sicut Orientis secretis, ubi tura balsamaque sudantur. secretis dat. styrd av det följande inesse liksom också insulis terrisque i nästa rad. Orientis secreta är »Österns (Österlandets) avskilda, avsides liggande trakter», jfr k. 41, i secretiora Germaniae. Orientis secreta åsyftar här vissa delar av Arabien, Syrien och Palestina, varifrån man fick rökelse och balsam. ubi tura balsamaque sudantur. Handskrifterna vackla mellan sudant och sudantur. Vilketdera som är det ursprungliga, är mycket svårt att avgöra. Dels förväxlas nämligen ofta passiva former på -ur och aktiva, i det att ändelsen -ur plägade angivas medelst ett förkortningstecken (~), som avskrivarna lätt förbisågo, resp. tillsatte, dels kan »något framtränger som svett, något utsvettas» på latin uttryckas såväl med aliquid sudatur, motsvarande ett aktivt sudare aliquid (durae quercus sudabunt roscida mella Verg. Buc. 4, 30), som med aliquid sudat (jfr sudantia ligno balsama Verg. Georg. II, 118 f.). Härpå följer i r. 25 den ovan avhandlade, med quae inledda tvålediga relativsatsen. Om quae är tillräckligt talat ovan s. 257 f.
         vicini solis radiis expressa.     Av kapitlets början framgår, att solen i yttersta norden ansågs befinna sig särskilt nära jorden.
  11. I r. 27 ff. tillfogas ytterligare följande notis om bärnstenen:
         si naturam sucini admoto igni temptes, in modum taedae accenditur alitque flammam pinguem et olentem; mox ut in picem resinamve lentescit.
             Som redan i det föregående antytts, talas här om bärnstenens brännbarhet och lättantändlighet, två för densamma karakteristiska egenskaper, som också gett den namnet bärnsten = Brennstein.
         r. 28. olentem pregnant = starkt luktande.
         r. 29. lentescit av lentus, som icke blott betyder »långsam» utan också »seg». Det föregående in picem resinamve anger resultatet, vad bärnstenen blir till genom den av lentescit angivna processen, jfr t. ex. k. 23, i f. in quandam similitudinem vini corruptus, 44, 4 in ordinem väl eg. »så att en rad uppstår». resina är ett grekiskt ord = ρητίνη.
  12. K. 45 avslutas med ett märkligt meddelande om ett dunkelt folk, som säges gränsa omedelbart till svionerna. Det heter r. 30—32: Suionibus Sit(h)onum gentes continuantur. Cetera similes uno differunt, quod femina dominatur: in tantum non modo a libertate sed etiam a servitute degenerant. Åtskilliga utgivare ha velat flytta denna passus till slutet av k. 44 eller efter k. 45, 6. Vissa omständigheter kunna synas tala för denna transposition, men annat talar mot den. Det torde därför vara säkrast att behålla ifrågavarande passus på det ställe, där den är traderad i handskrifterna.
         Om sitonerna, som i litteraturen endast äro omnämnda på detta ställe, veta vi ingenting med säkerhet. Lundström har i en uppsats om sithonerna (Xenia Lideniana, Stockholm 1912, s. 266 ff.) framställt den meningen, att de skulle vara identiska med Finlands (och eventuellt den estländska kustens) svenska befolkning och representera »den första, förhistoriska utvandrarströmmen från Sverige». Denna åsikt har vunnit mycket bifall; jag har dock ej kunnat fullständigt övervinna de betänkligheter, som jag gjort gällande i Eranos XIII, 32 f. De ha ej heller genom Karstens anmärkningar i uppsatsen »Varifrån har Finlands svensktalande befolkning kommit?» (Helsingfors 1920) blivit fullt hävda. Jag anser fortfarande det ifrågavarande stället oklart.
         r. 30, 31. cetera similes (sc. Suionum) uno differunt, quod femina dominatur. Här möter oss den beryktade passagen om kvinnoväldet, vilken varit föremål för flere olika tolkningar. Lönborg (i sin avhandling om Adam av Bremen 136) och i likhet med honom Lundström på nyss a. st. anse, att orden i fråga blott skulle avse ett tillfälligt förhållande. Men som jag framhållit i Eranos XIII, 33, synes sammanhanget klart visa, att Tacitus uppfattat kvinnoregementet som en varaktig och för sitonerna karakteristisk institution. Han konstaterar hos goter, svear och sitoner ett gradvis fortgående sjunkande av friheten. Sitonerna, som behärskas icke av en man, utan av en kvinna, finner han stå lägst. Under sådana förhållanden kan det om sitonerna använda uttrycket femina dominatur näppeligen ange något tillfälligt, lika litet som uttrycket unus imperitat (44, 7) om svearna.
         En annan uppfattning av femina dominatur har nyligen framställts av A. Noreen i Fornvännen 1920 (s. 33). Han översätter femina dominatur med »kvinnan = kvinnorna (kvinnokönet) dominerar». Häri skulle ligga ett uttryck för Tacitus' häpnad över den i hög grad gynnade ställning, som kvinnan intog enligt gammal svearätt, särskilt sådan den framträder i den för Finland i historisk tid gällande Hälsingelagen, i jämförelse med förhållandet i götarätten och den senare svenska rikslagstiftningen. Denna motsats skulle ha förefunnits redan på Tacitus' tid och kvinnans emancipation då varit allra längst framskriden i Finland. Men denna Noreens tolkning synes mig mycket tvivelaktig. Sing, femina förekommer hos Tacitus knappast någonstädes i bet. »kvinnorna, kvinnokönet», utan det betyder »en kvinna». dominatur har, liksom unus imperitat 44, 7, avseende på styrelsesättet. Om kvinnoemancipation kan här knappast vara fråga. Den gamla åsikten, att sitonerna skulle vara identiska med de s. k. kvänerna och att association av dessas namn med det germ. ordet för kvinna (got. qens, qino etc.) skulle givit upphov åt uppgiften om kvinnoregementet, är osäker och numera av många övergiven.
         r. 31, 32. in tantum non modo a libertate sed etiam a servitute degenerant.
         degenerant — degeneres sunt     »de äro vansläktade» anger ett i närvarande tid kvarstående resultat av en föregående handling. Konjekturen degenerarunt för degenerant är överflödig. Jfr k. 42, 4.

Germania - kapitel 46
Tillbaka till förstasidan
  1. Här avses Ishavet. Redan Pyteas från Massilia och efter honom Plinius d. ä. kände till detta hav.
  2. D. v. s. den ur havet sitt spann körande solgudens strålomgivna huvud.
  3. Suebicum mare, d. ä. Östersjön. Denna kallas hos andra författare Sarmatiska havet, Sarmatiska oceanen. — ”Högra kust”, från romersk synpunkt sett.
  4. Aestii eller Aesti voro, vare sig de utgjorde ett germanskt folk eller icke (se ock följ. not), i varje fall näppeligen samma folk som de nuvarande esterna, vilka äro ett finskt folk, som övertagit namnet från de gamla ästerna eller ästierna. Troligen voro de ett baltiskt folk.
  5. Detta är naturligtvis ett misstag av T. men synes i varje fall angiva, att ästierna icke voro ett germanskt folk.
  6. Mater deum. Med denna benämning betecknade greker och romare den från Frygien i deras gudstjänst införda gudinnan Kybele liksom även Rhea.
  7. Svinet var i forntiden helgat flera fruktbarhetsgudomligheter såsom i Egypten Isis och Osiris, i Grekland Demeter, i Rom Ceres, hos nordborna Frö och Fröja. Såsom hjälmprydnad förekom galten i Norden redan under de tidigare århundradena e. Kr. (Gundestrupskärlet, Vendelfyndet m. fl. samt Beovulfdikten).
  8. D. v. s. bättre än någon annan fetisch eller amulett.
  9. D. ä. gles. Troligen anger ordet, som otvivelaktigt är av germanskt ursprung, ämnets glans och genomskinlighet. Jfr glas och n. 12.
  10. Förf. misstar sig här betydligt. Redan under stenåldern utgjorde bärnstenen från Östersjökusterna en viktig handelsvara.
  11. Jfr början av kapitlet.
  12. I denna framställning om bärnstenen framlyser tydligt Plinius d. ä:s inflytande. Enligt Plinius (Nat. hist. 37.42) var det germaner, som förmedlade handeln med bärnstenen (glaesum).
  13. Man har ansett, att med sitonerna avses det vid Bottenhavet bosatta finska folk, som kallas kväner, och att detta namns likhet med forngerm. quena, kvinna givit anledning till den sägen, som T. på god tro anför. Jfr ock kap. 46 n. 9. På 800-talet omtalar konung Alfred av England det norr om Sverige belägna Kvenland; i början av 1000-talet kallar Adam av Bremen detta land ”kvinnornas land” (terra feminarum). (Jfr dock kap. 44 n. 3.)
  14. Likasom T. med Germanien betecknar ett enligt hans mening etnografiskt område (jfr kap. 1 n. 1), så gör han ock här med Svebien (jfr kap. 38).
    15.