| |
FEMTONDE
BOKEN
1,
2, 3, 4,
5, 6, 7,
8,
9, 10,
11, 12,
13, 14,
15, 16,
17, 18,
19, 20,
21, 22,
23, 24,
25, 26,
27, 28,
29, 30,
31, 32,
33, 34,
35, 36,
37, 38,
39, 40,
41, 42,
43, 44,
45, 46,
47, 48,
49, 50,
51, 52,
53, 54,
55, 56,
57, 58,
59, 60,
61, 62,
63, 64,
65, 66,
67, 68,
69, 70,
71, 72,
73, 74
Innehåll
Parthernes konung Vologeses skickar Tiridates mot
Tigranes i Armenien. Corbulo sluter ett stillestånd med Vologeses (kap.
l—5). — Cesennius Petus, Armeniens nya ståthållare, blir hårdt ansatt af
partherne, men erhåller fritt aftåg (kap. 5—5). — Corbulo tågar till
Armenien, som afträdes, så att Eufrat bestämmes till gräns. Segerstoder
i Rom till firande af segern öfver partherne. Neros spanmålsutdelningar
(kap. 16—18). — Senatsbeslut mot skenbara adoptioner. Prokonsuler och
propretorer behöfva icke mer aftackas i senaten. Jordbäfning i Pompeji
(kap. 19—22). — Poppea föder en dotter, som dock snart dör. Neros hat
till Thrasea. En parthisk beskickning gifver besked öfver Armeniens
belägenhet. Corbulo intränger i Armenien. Vologeses och Tiridates bedja
om ett samtal. Enligt aftal nedlägger Tiridates diademet vid kejsarens
bild och reser till Rom för att af Nero emottaga Armenien i förläning.
Vologeses' bekymmer för brodern. Nero gifver invånarne på sjöalperna
"jus Latii". Gladiatorsspel. Riddarne erhålla särskilda platser på
circus (kap. 23—32). — Nero uppträder i Neapel som citterspelare,
besöker ett gladiatorsspel i Beneventum och tvingar Torqvatus Silanus
till sjelfmord (kap. 33—35). — Han återvänder till Rom för att anträda
en konstresa till Orienten. Hans förskräckelse i Vestas tempel.
Resplanen uppgifves. Yppiga gästabud anordnade af Tigellinus. Nero
gifter sig med en vid namn Pythagoras (kap. 36, 37). — Roms brand. Det
gyllene huset, Staden återuppbygges (kap. 38—43). — De kristna anklagas
och förföljas. Nero plundrar Italien, bundsförvandterne och templen.
Senecas lif hotadt. Gladiatorerne i Preneste. Flottan i Misenum lider
skeppsbrott. Järtecken (kap. 44—47). — Pisos sammansvärjning. De
sammansvurne. Prefekten för lifvakten, Fenius Rufus, sluter sig till
dem. Epicharis söker vinna flottan, men blir förrådd (kap. 49—51).
Mordplanen mot Nero. Scevinus angifves af sin slaf. Natalis och Lucanus
bekänna. Epicharis, ehuru pinligt förhörd, bekänner ingenting (kap.
52—57). — Nero förhör de anklagade. Piso, Lateranus och Seneca dödas
(kap. 58—65). — Rufus förrådd. Han blir dödad jemte Subrius, Asper och
flera andra. Vestinus, ehuru oskyldig, dömes och aflifvas (kap. 66—69).
— Lucanus, Senecio, Qvintianus och Scevinus straffas. Hycklad glädje i
Rom. Angifvarnes belöningar. Talrika afsättningar och förvisningar.
Utdelningar af triumfens och konsulatets hederstecken. Nero rättfärdigar
sig i senaten. Gallios fara. Senatens fröjdebetygelser öfver Neros
räddning (kap. 70—74).
Boken innefattar något mera än tre års händelser.
Konsuler voro:
Memmius Regulus. — Verginiiis
Rufus.
C. Lecanius Bassus. — M. Licinius Crassus.
P. Silius Nerva. — C. Julius Atticus Vestinus.
|
År 62 e. Kr.
(E. R. b. 815)
KAP. 1
Under tiden hade parthernes konung Vologeses förnummit hvad Corbulo
uträttat och att en främling, Tigranes, blifvit satt till konung öfver
Armenien*). Som man tillika fördrifvit hans broder Tiridates och
derigenom visat missaktning för arsacidernes höghet, kände han lust att
hämnas, men genom Roms storhet och af aktning för det hittills bestående
fördraget1 kom han åter på motsatta tankar. Af naturen hade
han svårt att besluta sig, och genom hyrkanernes2, ett
mäktigt folks, affall, blef han invecklad i många strider. Men under sin
obeslutsamhet drifves han till handling genom underrättelsen om en ny
förolämpning: Tigranes hade nämligen öfverskridit Armeniens gränser och
förhärjat ett grannfolks, adiabenernes**), land, till större
utsträckning och under längre tid än att det kunde anses för ett blott
plundringståg, hvilket stamhöfdingarne med missnöje sågo. »Så långt
(sade de) hade föraktet gått, att ströfverierna icke leddes af en
romersk anförare, utan af en dumdristig man, hvilken som gisslan i flera
års tid varit slafvars like.» De upphetsades i sin harm ännu mer af
Monobazus, som förde styrelsen öfver adiabenerne och ofta frågade
»hvilken hjelp han skulle söka och hvarifrån? Redan hade man afstått
från Armenien, och dess grannländer plundrades; om icke partherne
försvarade dem, så vore träldomen hos romarne lindrigare för dem som
gifvit sig, än för dem som blifvit tillfångatagna.» Äfven den förjagade
Tiridates ansatte honom genom tystnad eller lindrig klagan ännu mer:
»Genom feghet sammanhållas icke stora riken; med män och vapen måste man
kämpa. På samhällets höjder hade styrkan alltid rätten på sin sida; att
bibehålla hvad man ägde, det kunde hvem som helst; men att strida om
andras egendom, det vore en förtjenst värdig en konung.» |
- Ett stående fördrag som fanns sedan 20 f.Kr. Jfr anm. till
XII, 10.
- Hyrkanerna - jfr XIII, 37;
XIV, 25.
|
KAP. 2
Af dessa anledningar sammankallade Vologeses nu ett krigsråd, låter
Tiridates intaga närmaste platsen och börjar sålunda sitt tal: »Denna
furste, som är min köttsliga broder och som med afseende på vår ålder
afstått till mig första rummet i makt, honom har jag insatt till
herrskare öfver Armenien, hvilket anses som herrskaremaktens tredje
grad; som bekant, hade Pacorus1 förut intagit Medien. I
motsats till det gamla hatet emellan bröder och till striderna inom vår
slägt, trodde jag mig hafva väl ordnat mitt hus. Romarne utgöra hindret,
och freden som de aldrig med framgång stört, den bryta de äfven nu till
sin olycka. Jag vill icke neka det: jag hade hellre genom billig
uppgörelse än i blod, hellre genom underhandling än med vapen velat
behålla hvad förfäderne vunnit. Om min tveksamhet varit ett fel, skall
jag genom tapperhet godtgöra det. Eder kraft och ära är oförminskad,
nej, nu ökad genom ryktet för måtta, hvilket äfven den högt uppsatte
bland menniskor icke får ringakta, och äfven gudarne sätta värde derpå.»
Derjemte fästade han diademet på Tiridates' hufvud och lemnar en tapper
rytteriafdelning, som enligt sedvanligt bruk följer konungen, åt Moneses,
en man af hög börd, och lägger dertill adiabenernes hjelptrupper; han
gaf honom det uppdraget att fördrifva Tigranes ur Armenien, under det
han sjelf, med åsidosättande af tvisten med hyrkanerne, samlar kärnan af
sina stridskrafter och en väldig krigsmakt, hvarmed han hotar de
romerska provinserna.
|
- Hans bror.
|
KAP. 3 Så
snart Corbulo fått säkra underrättelser härom, skickar han Tigranes till
hjelp två legioner med Verulanus Severus och Vettius Bolanus, med hemlig
befallning »att med mera betänksamhet än skyndsamhet gå till väga i
allt»; han önskade hellre hafva än föra krig. Han hade äfven skrifvit
till kejsaren »att det behöfdes en särskild anförare att försvara
Armenien: Syrien, som hotades af Vologeses, vore i ännu större fara.»
Emellertid förlägger han de öfriga legionerna på stranden af Eufrat,
väpnar en sammanrafsad trupp af landets invånare, och hindrar genom
framskjutna härafdelningar fiendens anfall. Och emedan landet var
fattigt på vatten, anlades skansar vid källorna; ett och annat rinnande
vatten lät han gömma under påförd sand. |
|
KAP. 4
Under det Corbulo vidtog dessa försvarsanstalter för Syrien, ryckte
Moneses fram i ilmarscher, för att hinna fortare än ryktet, men han
lyckades ändå icke att stöta på Tigranes oförberedd och sorglös. Han
hade intagit Tigranocerta, en genom sina talrika försvarare och väldiga
murar vigtig stad. Dertill kommer att strömmen Nicephorius1,
af betydande bredd, flyter omkring en del af murarna, och der man icke
tordes lita på strömmen, har man gräft en djup graf. Soldater funnos
der, och förråderna voro i förväg väl försedda; och vid transporten dit
af dessa hade några af lystnad vågat sig för långt, samt blifvit
kringrända af plötsligen framstörtande fiender, hvarigenom de mera
uppretat än skrämt de öfriga. Men parthern saknar mod till strid på nära
håll, som behöfves vid utförande af belägringar; genom en och annan pil
förskräcker han icke de belägrade och gör sig fåfäng möda. När
adiabenerne började närma sig med stegar och belägringsmaschiner, blefvo
de lätt tillbakakastade och genast nedgjorda genom ett utfall af de
våra. |
- Denna flods läge är osäkert, liksom fallet är med Tigranocerta
(jfr XII, 50).
|
KAP. 5
Oaktadt sina framgångar ansåg Corbulo att man borde med måtta begagna
den gynsamma ställningen, och skickade derför till Vologeses att besvära
sig »öfver det provinsen öfvergångna våldet, samt öfver en genom förbund
och vänskap förenad konungs och romerska kohorters instängande. Bättre
vore honom att uppgifva belägringen; annars skulle han sjelf slå upp
sitt läger på fiendtlig mark.» Centurionen Casperius, som utsågs till
denna beskickning, uppvaktade konungen i staden Nisibis, som ligger på
trettiosju tusen stegs afstånd från Tigranocerta, och framförde i barska
ordalag sitt uppdrag. Vologeses hyste inom sig af gammalt en fast
föresats att undvika vapenskifte med romarne, och hans närvarande
ställning var icke lofvande. Belägringen var utan framfart, Tigranes
tryggad genom manskap och förråder, de belägrande drifna på flykten,
legionerna skickade till Armenien, och andra vid Syriens gräns färdiga
att inbryta, hans eget rytteri medtaget af foderbrist, ty en här af
gräshoppor hade kommit och förtärt allt gräs på marken och löf på
träden. Döljande sin fruktan, gaf han sig alltså utseende af
försonlighet och svarade »att han skulle skicka sändebud till den
romerska imperatorn angående anspråken på Armenien och till fredens
befästande.» Han befaller Moneses att lemna Tigranocerta, och sjelf
drager han sig tillbaka. |
|
KAP. 6
Flertalet betraktade detta som en verkan af konungens fruktan och
Corbulos hotelser, samt upphöjde det såsom någonting stort. Andra tydde
det såsom »en hemlig öfverenskommelse att, sedan man å ömse sidor
afstått från kriget och Vologeses aftågat, äfven Tigranes skulle utrymma
Armenien. Ty hvarför hade romerska hären blifvit bortförd från
Tigranocerta? Hvarför hade man under fredstid öfvergifvit hvad man under
krig försvarat? Månne det varit bättre att öfvervintra, i yttersta delen
af Cappadocien och der i hast uppslå sina tält, än i hjertat af ett rike
som man nyss sökt bibehålla? Troligen hade kriget blifvit uppskjutet, på
det Vologeses skulle få en annan att kämpa med än Corbulo, och denne
icke vidare sätta på spel sin under så många år förvärfvade ära.» Ty,
såsom jag berättat*), hade han bedt om en särskild ledare
för Armeniens försvar, och man hörde sägas att Cesennius Petus var på
väg dit. Inom kort var han framme, och trupperna delades så, att fjerde
och tolfte legionerna, förstärkta med den nyligen från Mesien
tillkallade femte legionen, äfvensom hjelptrupperna från Pontus,
Galatien och Cappadocien stodo under Petus; den tredje, sjette och
tionde jemte den förut i Syrien befintliga krigsstyrkan stadnade hos
Corbulo: allt öfrigt skulle de efter omständigheternas kraf gemensamt
hafva och dela. Men dels tålde Corbulo icke en medtäflare, dels visade
Petus, för hvilken det kunnat vara tillräcklig ära att intaga andra
rummet, missaktning för hvad som blifvit uträttadt, och förklarade ofta
»att der hade ju icke något blod flutit, eller något byte tagits, och
blott skenbart hade man eröfrat städer. Han skulle låta de besegrade
underkasta sig skatter och lagar och, i stället för en skuggkonung, den
romerska rätten.» |
|
KAP. 7
Ungefär samtidigt återvände Vologeses' sändebud, om hvilkas
afsändando till fursten jag talat*), med oförrättadt ärende, och
partherne började åter öppet krig. Petus drog sig icke heller undan,
utan med två legioner, af hvilka Funisulanus Vettonianus vid denna tid
förde den fjerde, och Calavius Sabinus den tolfte, rycker han under
dystra förebud in i Armenien. Ty vid öfvergången öfver Eufrat, hvilket
skedde på en brygga, blef konsulns paradhäst utan någon synbar orsak
skygg och strök baklänges. Ett offerdjur, som stod i det under
befästning stadda vinterlägret, bröt sig flyende genom de halffärdiga
verken och kom ut öfver vallen. Dessutom stodo soldaternes spjut i låga,
ett så mycket mera i ögonen fallande förebud, som parthern strider med
kastvapen. |
|
KAP. 8 Men Petus brydde sig ej om järtecknen, och oaktadt vinterlägret
ännu icke var nog befästadt, ej heller någon anstalt fogad för
spanmålstillförseln, skyndar han med hären öfver berget Taurus, för att,
som han sade, återtaga Tigranocerta och ödelägga de trakter som Corbulo
lemnat orörda. Och några skansar eröfrades, och ära och byte vunnos till
en del, om han blott varit måttlig i sin ärelystnad och tagit vård om
bytet. I långa dagsmarscher genomtågade han länder, som han icke kunde
bibehålla; den proviant som blef tagen förderfvades, och vintern var
redan i annalkande, då han förde hären tillbaka och hopsatte till
kejsaren ett bref, tomt på verkliga händelser, men i prålande ordalag,
som om kriget nu vore slutadt. |
|
KAP. 9
Emellertid lemnade Corbulo aldrig Eufrats strand ur sigte, utan besatte
den med flera posteringar, och på det de fiendtliga rytteriskarorna icke
skulle lägga hinder i vägen for broslagningen — ty de gjorde sig stora
förhoppningar, der de svärmade omkring på de närliggande fälten — låter
han fartyg af betydlig storlek, förenade genom stockar och försedda med
torn, fara uppför strömmen, och med katapulter och ballister drifva
undan barbarerne, till hvilka stenar och spjut hunno fram på sådant
afstånd, att de med sina pilar icke kunde skjuta lika långt igen. Derpå
fortgick brobyggnaden1 utan afbrott, och de midtemot liggande
höjderna intogos af bundsförvandtskohorterna, sedan af legionernas
läger, med så stor snabbhet och utveckling af stridskrafter, att
partherne öfvergåfvo försöket att infalla i Syrien och rigtade hela sitt
hopp på Armenien. |
- Antagligen vid Zeugma (jfr
XII, 12).
|
KAP. 10
Här hade Petus, okunnig om den hotande stormen, lemnat femte
legionen i det aflägsna Pontus och försvagat de öfriga genom att utan
urskiljning permittera soldater, tilldess man fick höra att Vologeses
med en stor här ryckte fram till anfall. Han kallar till sig tolfte
legionen, men just det som han hoppats skulle utbreda ryktet om hans
ökade styrka blottade det ringa antalet. Likväl hade Petus dermed kunnat
försvara lägret och genom krigets utdragande tillintetgöra parthernes
afsigter, om han hållit fast vid egna eller andras råd. Men då han af de
krigskunniga hämtat styrka mot de påträngande farorna, fattade han en
annan stund motsatta eller ännu olyckligare beslut, blott för
att icke synas behöfva andras råd. Han lemnade då vinterlägret, och
ropande »att han fått — icke vall eller graf, utan män och vapen mot
fienden», utför han legionerna för att hålla en afgörande strid. Sedan
han då förlorat en centurion och några soldater, hvilka han skickat
förut att undersöka fiendens trupper, blef han rädd och vände om. Och
emedan Vologeses icke trängde på så häftigt, intogs han åter af en tom sjelfförtröstan och lät tre tusen man utvaldt folk besätta den
närmaste åsen1 af Taurus, för att hindra konungens öfvergång; äfven
pannoniska sqvadroner, kärnan af rytteriet, förlade han på en del af
fältet. Hans hustru och son fördes i förvar till ett fäste vid namn Arsamosata, och till skydd gafs dem en kohort, och sålunda skingrades
soldaterne, hvilka, sammanhålna på ett ställe, med mera eftertryck
kunnat uppehålla den kringströfvande fienden. Äfven skall han endast med
svårighet låtit förmå sig att för Corbulo erkänna fiendens annalkande.
Corbulo brådskade icke, för att vid farornas tillväxt skörda dess större
ära för sitt understöd. Likväl lät han tusen man på hvar af de tre
legionerna jemte åttahundra bundsförvandtsryttare och ett lika antal af
kohorterna hålla sig färdiga till aftåg.
|
- Vid Rhandeia. Bertil Cavallins översättning
har ordet "fortet" istället för "åsen".
|
KAP. 11 Men ehuru Vologeses fått höra att Petus besatt vägarna på ett
ställe med fotfolk, på ett annat med rytteri, förändrade han icke sin
plan, och med hotande angrepp skrämde han ryttarne, förstörde
legionssoldaterne, hvarvid en enda centurion, Tarqvinius Crescens,
vågade försvara tornet, i hvilket han hade sin vakt, i det han ofta
gjorde utfall och nedhögg de närgångnaste af fienden, tilldess han
kringhvärfdes af inkastade eldbränder. De soldater som undkommo
helskinnade begåfvo sig till aflägsna, obanade trakter; de sårade
återvände till lägret, der de i sin förskräckelse förstorade konungens
tapperhet, stammarnas grymhet och antal, med ett ord allt, samt gjorde
sig lätt trodda af dem som beherrskades af samma bäfvan. Anföraren sökte
icke afhjelpa den olyckliga ställningen, utan hade uppgifvit alla en
krigares åligganden och skickade förnyade bud till Corbulo med bön »att
komma skyndsamt och rädda den olyckliga härens fälttecken, örnar och
ännu återstående namn; de skulle under tiden hålla sin ed, så länge de
voro vid lif.» |
|
KAP. 12
Denne lät icke skrämma sig, utan lemnade en del af sina trupper i
Syrien, för att skydda de vid Eufrat anlagda befästningarna, och begaf
sig genaste vägen, der ingen brist på lifsmedel förefans, till området
Commagene, vidare till Cappadocien och sedan till Armenien. Utom andra i
krig vanliga utvägar följde med hären en stor mängd kameler, lastade med
spanmål, att afvärja på en gång fienden och hungern. Den förste af de
slagna som han mötte var primipilaren Paccius1, längre fram
stötte han på flera soldater; dessa, som föregåfvo olika orsaker till
sin flykt, uppmanade han att återvända under fanorna och anropa Peti
öfverseende: han sjelf vore utan medlidande, — dock icke mot
segervinnare. Derjemte trädde han fram till sina egna legioner,
uppmuntrade, påminde om fordna bragder och framhöll, det nya tillfället
att vinna ära. »Det var icke några armeniska byar och småstäder, utan
ett romerskt läger och derinom två legioner, som framhöllos som lön för
deras arbete. Om den enskilda soldaten får sig af fältherrens hand
tilldelad den yppersta hederskrona för räddande af en medborgare, huru
stor och herrlig ära skulle icke vinnas, när antalet af räddande och
räddade var lika stort.» Genom dessa och dylika ord försattes alla i
munter stämning — för många tjenade bröders och slägtingars farliga
belägenhet till särskild eggelse — och påskyndade natt och dag utan
afbrott sin marsch. |
- I Bertil Cavallins
översättning lyder texten:
"Paccius, centurion över triarierna"
Triarierna - en romersk legion hade tre linjer: hastati,
principes och triarii. De senare var mest erfarna och stod som reserv.
Härav uttrycket "res redit ad triarios" - sista utvägen måste anlitas.
|
KAP. 13 Men desto häftigare anföll Vologeses de belägrade: än stormade
han mot legionernas vall, än mot fästet der de till kriget odugliga,
funno skydd, och vågade sig närmare, än parther bruka, i hopp att genom
en sådan djerfhet locka fienden till strid. Men man kunde endast med
möda få soldaterne fram ur tälten, och de
inskränkte sig till att försvara befästningarna, en del på anförarens
befallning, andra af egen feghet, såsom väntade de på Corbulo: i
händelse af anfall hade de att anföra som föredöme nederlagen vid
Caudium1 och Numantia2. »Samniterne, ett italiskt
folk, hade dock icke
samma makt som partherne, hvilka täflade med romarne om makten. Äfven
den kraftiga och beprisade forntiden hade, när lyckan var vidrig, tänkt
på egen räddning.» Med anledning af denna krigshärens hopplösa
belägenhet, skref anföraren det första brefvet till Vologeses, dock
ännu icke i bönfallande ton, utan i form af klagomål öfver att »han
öfvade fiendtligheter till försvar för Armenien, som alltid tillhört
Roms välde och lydt den konung som regenten tillsatt. En fred på
ömsesidigt billiga vilkor vore nyttig; han skulle icke blott taga det
närvarande i betraktande. Han hade med sitt rikes hela styrka tågat
emot två legioner; romarne deremot stode hela verlden till buds, der de
kunde hämta stöd i kriget.» |
- I caudinska passen inneslöts 321 f.Kr. en romersk här av
samniterna och måste ge sig. Jfr Livius 9, 1-6 och Henrikson: Antikens
historier II, s. 56-57.
- Stad i Spanien, intagen av Scipio d.y. 133. Men dessförinnan hade
romarna lidit svåra nederlag där, bl.a. år 137 (Mancinus
kapitulation).
|
KAP. 14
Härpå skref Vologeses ingenting till sitt försvar, men att »han
måste invänta sina bröder Pacorus och Tiridates: detta ställe och denna
tidpunkt vore bestämda för öfverläggning om hvad åtgärd de skulle
vidtaga rörande Armenien; dessutom hade gudarne förlänat en gåfva
arsaciderne värdig, nämligen att derjemte bestämma om romerska legioners
öde.» Petus skickade ytterligare bud och bad om ett samtal med konungen,
hvilken lät anföraren för rytteriet, Vasaces, gå åstad. Petus talar då
»om en Lucullus1, Pompejus2, och hvad Cesarerne hade gjort i afseende på
att bibehålla och bortskänka Armenien»; Vasaces deremot låter förstå
»att hos oss vore den inbillade, hos partherne den verkliga makten att
behålla och skänka.» Efter många ömsesidiga strider tillkallas till
följande dagen adiabenern Monobazus till vittne på de betingade vilkoren.
Man bestämde »att legionerna skulle befrias från belägring, hela
krigsstyrkan utrymma Armenien, fästen och förråder öfverlemnas åt
partherne. Sedan detta vore verkstäldt, skulle Vologeses hafva frihet
att skicka sändebud till Nero.» |
- Segrar över Tigranes I år 69 och 68 f.Kr.
- Pompejus tvang samme Tigranes till kapitulation 66 f.Kr.
|
KAP. 15
Emellertid slog han en brygga öfver floden Arsanias — den flöt förbi
lägret — liksom tänkte han åt det hållet bana sig väg, men i sjelfva
verket hade partherne ålagt honom det såsom ett bevis på deras seger; ty
den kom dem till nytta, men de våra tågade åt motsatt håll. Ryktet
berättade dessutom att legionerna blifvit skickade under oket1,
och annat som öfverensstämde med den olyckliga utgången; och något
liknande hade armenierne verkligen tagit sig till. Ty de inträngde i
förskansningarna, innan romarne uttågade, stälde sig vid vägen och
borttogo långt förut tagna slafvar och dragare, som de igenkände. Ja, de
ryckte af dem kläderna, behöllo vapnen, hvilka soldaten försagd lemnade,
för att icke gifva anledning till strid. Vologeses lät lägga de slagnes
vapen och lik i en hög, för att visa vårt nederlag, men afstod från att
se på de flyende legionerna. Han ville dermed förvärfva rykte för måtta,
sedan han mättat sin stolthet. Sittande på en elefant, gick han öfver
floden Arsanias, och konungens närmaste omgifning sprängde öfver på sina
starka hästar, emedan ett rykte utbredt sig att, genom en list af dem
som uppfört bryggan, skulle den gifva efter för tyngden. Men de som
vågade beträda den funno den stark och säker. |
- Oket ansågs som ytterst skymfande, jfr Henrikson: Antikens
historier II, s. 57.
|
KAP. 16 För
öfrigt är det en bekant sak att de belägrade haft så god tillgång på
lifsmedel, att de satte eld på sina, magasiner, äfvensom att Corbulo
tvärtom berättat »att partherne af brist på lifsmedel och efter fodrets
åtgång skulle hafva upphäft belägringen, och att han varit på blott tre
dagsresors afstånd.» Han säger derjemte »att Petus inför fanan, och i
närvaro af dem som konungen skickat till vittnen, förpligtat sig med ed
att ingen romare skulle beträda Armeniens jord, tilldess bref kommo från
Nero, om han gillade freden.» Om också detta är hopsatt att öka vanäran,
så är åtminstone det öfriga ovedersägligt: att Petus på en enda dag
tillryggalagt en väglängd af fyrtio tusen steg1, att han här
och hvar lemnat efter sig de sårade, och att den brådska hvartill de
flyende gjorde sig skyldiga varit lika vanärande, som om de i ordentlig
strid vändt ryggen till. Corbulo mötte med sina trupper vid Eufrats
strand, men lät icke gradtecken och vapen bäras med sådan ståt, att det
genom kontrasten innebar en förebråelse. Manskapet, bedröfvadt och
beklagande sina kamraters öde, kunde icke ens hålla tårarna tillbaka;
för tårar hade man så när glömt helsningen. Nu var det slut med denna
täflan i tapperhet, detta jägtande efter ära, känslor som lifva lyckliga
dödlige; nu lefde blott medlidande, och mest för de ringare. |
- Fyrtio mil - normalt var 20-24 mil.
|
KAP. 17
Emellan anförarne följde ett kort samtal, hvarvid den ene
beklagade »det. fruktlösa arbetet: kriget hade kunnat sluta med
parthernes fördrifvande»; och den andre svarade: »De hade bägge två fria
händer; de skulle göra helt om och i förening inbryta i Armenien, «om
genom Vologeses' aftåg vore utan försvar.» Corbulo genmälde »att han
dertill icke hade regentens befallning: endast till följd af legionernas
fara hade han öfverskridit provinsens gräns; då man var oviss om
parthernes förehafvande, ville han återvända till Syrien. Och äfven i
så fall borde man bedja till lyckans gudinna att fotfolket, utmattadt af
de långa marscherna, måtte hinna upp det i godt skick befintliga
rytteriet, som genom slätternas goda beskaffenhet kommit förut. Så tog
Petus sitt vinterqvarter i Cappadocien; men från Vologeses kommo
sändebud till Corbulo, med anhållan »att han skulle draga sina förposter
bort på andra sidan Eufrat och låta denna flod, såsom förut, göra
gräns.» Han åter fordrade »att Armenien skulle utrymmas af fiendens
besättningar.» Slutligen gaf konungen efter; de befästningar Corbulo
anlagt på bortre sidan af Eufrat förstördes, och armenierne lemnades åt
sig sjelfva. |
|
KAP. 18
Men i Rom upprestes segertecken öfver partherne och en båge
midt på mons capitolinus, hvilket allt senaten under brinnande krig
beslutat och icke heller nu lät fara, i det man, utan afseende på eget
medvetande, endast sökte bevara skenet. Ja, för att dölja yttre
bekymmer, lät Nero i Tibern kasta spanmål som tillhörde folket och af
ålder blifvit förstörd, i afsigt att bibehålla dess sorglöshet angående
spanmålen. Priset derpå steg icke, oaktadt en våldsam storm förstörde
nära tvåhundra fartyg i sjelfva hamnen, och hundra andra, som farit upp
för Tibern, genom vådeld gingo förlorade. Då satte han tre konsularer,
Lucius Piso1, Ducenius Geminus2 och Pompejus
Paulinus3, till uppsyningsmän öfver statsinkomsterna, och
förebrådde de förra furstarne »att genom tryckande utgifter hafva
öfverskridit sina rättmätiga inkomster: han —skänkte staten årligen sex
miljoner sestertier4.»
|
- Jfr XIII, 28.
- Stadsprefekt under Galba.
- Jfr XIII, 53.
- Sextio miljoner - något dunkelt. Syftar antagligen på
överförandet av utgifterna för spannmålsutdelning från aerarium
(statskassan) till fiscus (kejsarens privata kassa).
I Bertil Cavallins översättning är beloppet 60
miljoner sestertier medan det som synes är bara 6 miljoner i
översättningen från 1870.
|
KAP. 19 Vid
denna tid hade ett högst förvändt bruk tagit öfverhanden, i det nämligen
vid valens annalkande eller vid lottningen om provinser många barnlösa
män genom falska adoptioner skaffade sig söner1. Sedan de på
sådant sätt vunnit pretorsembeten och senatoriska provinser, gjorde de
sig genast fria från sina adopterade söner. Med häftig ovilja uppträda
de i senaten, tala »om naturens rätt, om besväret, att uppfostra, gent
emot sveket, smygvägarna och den lätta utvägen att adoptera. Det vore
vinst nog för de barnlösa, att i all trygghet, utan några besvär finna
tacksamhet, äreställen, ja allt tillreds och liksom midt på vägen. Men
hvad lagarna lofvade dem och som de länge väntat på, det gjordes om
intet, när en, som utan bekymmer blifvit fader, utan sorger barnlös, i
en hast och lika lätt vunne det som länge varit fäders önskan.» I
anledning häraf blef senatens beslut »att en bedräglig adoption icke
skulle förhjelpa till något slags offentligt embete och icke ens gifva
rätt att komma i besittning af arf.» |
- De sökte kringgå lex Papia Poppaea, som föreskrev
att kandidater med barn skulle ha företräde.
|
KAP. 20 Dernäst blef Claudius Timarchus från
Creta anklagad till följd
af andra förbrytelser, sådana som mäktiga personer i provinsen ofta
pläga begå, hvilka af sitt alltför stora inflytande lockas till
orättvisa mot de svagare. Ett uttryck af honom hade till och med
innehållit någonting för senaten skymfligt: han skulle nämligen hafva
sagt »att på honom berodde, om prokonsulerne som innehaft Creta skulle blifva betackade.» Petus Thrasea sökte gifva denna omständighet en
för
det allmänna helsosam vändning, och sedan han röstat för att skilja den
anklagade från styrelsen af Creta, sade han ytterligare: »Det är,
församlade fäder, genom erfarenhet bevisadt, att utmärkta lagar,
prisvärda efterdömen bland hederligt folk uppkomma af andras öfverträdelser. Sålunda har talarnes sjelfsvåld frambragt
Cincii*) lag,
de sökandes röstvärfningar hafva gifvit upphof åt de juliska lagarna1,
embetsmännens snikenhet åt Calpurnii förordningar2; ty förbrytelsen är
till tiden föregående straffet; godtgörelsen följer efter förseelsen.
Låtom oss derför mot detta nya öfvermod hos män i provinsen fatta ett
beslut värdigt romersk tro och fasthet, hvarigenom ingen minskning må
ske i det skydd som bundsförvandter åtnjuta, och det omdömet aflägsnas
från oss, att det berodde på något annat än medborgares dom, hurudan
hvar och en blir ansedd.» |
- Stiftade av Augustus 18 och 8 f.Kr.
- Lex Calpurnia - från 149 f.Kr.
|
KAP. 21
»Fordom skickades icke blott en pretor eller konsul, utan äfven enskilda
personer, att hålla visitation i provinserna och afgifva
redogörelse för i hvad mån man fann folket benäget till hörsamhet, och
folken voro rädda för enskilda mäns omdöme om dem. Men nu deremot
uppvakta vi och krusa för främlingarne; och liksom man blott på en eller
annan persons vink besluter en tacksägelse, så är man ännu qvickare med
en anklagelse. Må man gerna besluta, och må personer från provinserna
fortfarande hafva tillfälle att på sådant sätt skryta med sitt
inflytande, men å andra sidan må ett oförtjent och genom böner
framtvingadt lof stäfjas lika mycket som elakhet, som grymhet. Då man
söker göra sig omtyckt, begår man ofta flera förseelser, än då man
stöter folk för hufvudet. Ja, det finnes dygder som väcka hat, såsom ett
fast rotadt allvar, omutlighet. Deraf kommer det sig att början af
embetsutöfningen i allmänhet är bättre, och att slutet deremot blir
sämre, i det vi som sökande sträfva att vinna röster. Om detta kan
förekommas, skola provinserna blifva styrda med mera jemnhet och
följdriktighet. Ty liksom snikenheten hålles i tygeln af fruktan för
skadeersättning, så stäfjas röstvärfningen genom förbud mot afläggande
af tacksägelse.» |
|
KAP. 22
Denna mening rönte högljudt erkännande, men något senatsbeslut kunde
likväl icke komma till stånd, emedan konsulerue invände att någon
föredragning icke skett om denna sak. Med furstens begifvande blef
straxt stadgadt »att ingen vid en sammankomst af bundsförvandter fick
väcka förslag om att inför senaten tacka propretorer eller prokonsuler,
och ingen fick åtaga sig ett sådant uppdrag.» — Under samma konsuler
uppbrann »gymnasium»1, antändt af blixten, och Neros bild
deri smälte till en oformlig massa koppar. Och genom jordbäfning
instörtade större delen af Pompeji, en ryktbar stad i Campanien. Äfven
dog vestalen Lelia, och i hennes ställe togs Cornelia af cossernes ätt.
Kapitel 23-32 (år 63 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
|
- Jfr XIV, 47.
|
|