| |
TOLFTE
BOKEN
1,
2, 3, 4,
5, 6, 7,
8,
9, 10,
11, 12,
13, 14,
15, 16,
17, 18,
19, 20,
21, 22,
23, 24,
25, 26,
27, 28,
29, 30,
31, 32,
33, 34,
35, 36,
37, 38,
39, 40,
41, 42,
43, 44,
45, 46,
47, 48,
49, 50,
51, 52,
53, 54,
55, 56,
57, 58,
59, 60,
61, 62,
63, 64,
65, 66,
67, 68,
69
|
Innehåll
Claudius öfverlägger med sina
frigifna om valet af en ny maka. Agrippina, hans egen brorsdotter, får
företrädet. Hon stämplar försåt emot Lucius Silanus, med hvilken
furstens dotter Octavia var förlofvad, och biträdes deruti af Vitellius,
som också genom sina konstgrepp förmår senaten och folket att gilla det
blodskändande giftermålet. Silanus dödar sig sjelf. Seneca återkallas
från sin landsflykt och förordnas till lärare för Nero, med hvilken
Octavia trolofvas (kap. l—9). — Partherne begära från Rom Meherdates
till konung. Claudius affärdar honom och uppdrager åt ståthållaren i
Syrien, Cajus Cassius, att införa honom i sitt rike. Detta misslyckas
genom förräderi, och Meherdates, öfvervunnen i en slagtning, blir
fängslad utlemnad till Gotarzes, efter hvilkens död, som kort derefter
inträffar, parthiska riket tillfaller Vonones och sedermera dennes son
Vologeses (kap. 10—14). — Mithridates söker att bemäktiga sig Pontus,
men möter starkt motstånd, blir öfvervunnen i slagtningar,
öfvergifven af sin bundsförvandt och på förbön af en fiende benådad af
Claudius och förd till Rom (kap. 15—21). — Lollia och Calpurnia, två
förnäma fruntimmer, störtade af Agrippina (kap. 22). — Åtskilliga
senatsförhandlingar. Claudius utvidgar stadens omkrets (kap. 23, 24). —
Nero Domitius adopteras af Claudius, på tillstyrkan af Pallas.
Britannicus tillbakasättes (kap. 25, 26). — En koloni anlägges hos
ubierne. Catterner, som föröfva plundringar, blifva slagna. Vannius,
svevernes konung, fördrifves af sina undersåter (kap. 27—30).
Oroligheter i Britannien, som dämpas af Ostorius. Caractacus, silurernes
konung, vågar en slagtning emot romarne, öfvervinnes af Ostorius och
föres med sin familj till Rom; talar inför Claudius med värdighet och
vinner tillgift. Ostorius erhåller triumfens hederstecken. Han dör och
får Didius till efterträdare, som vid sin ankomst finner nya oroligheter
utbrustna (kap. 31—40).— Nero anlägger den manliga togan. Britannicus
blir allt mera tillbakasatt och beröfvad sin trogna omgifning. Burrus
Afranius, genom Agrippinas bemedling, utnämnes ensam till befälhafvare
öfver pretorianerne. Agrippinas stolthet. Vitellius hennes gunstling.
Järtecken. Hungersnöd (kap. 41—43). — Krig emellan armenierne och
ibererne. Orsaken är att Rhadamistus, son af Pharasmanes, iberernes
konung, under sken af förbund, försåtligt angriper, fängslar och dödar
sin farbroder, armeniernes konung Mithridates. Partherne infalla i
Armenien. Rhadamistus fördrifves af sina egna. Zenobia (kap. 44—51.) —
Furius Scribonianus landsförvisas. Senatsbeslut om spåmäns fördrifvande
och om friborna qvinnor, som gifta sig med trälar. Senatens smicker emot
Pallas. Felix och Ventidius anstifta oroligheter i Judeen, men lugnet
återställes af Syriens ståthållare Qvadratus. Oroligheter i Cilicien
dämpas af konung Antiochus (kap. 52—55). — En förbindelse öppnas mellan
fucinska sjön och floden Liris, och en sjöslagtning anställes m. m. icke
utan fara (kap. 56, 57). — Nero förmäles med Claudii dotter Octavia.
Statilius Taurus störtas genom Agrippinas ränker. Prokuratorerne
(regentens ombud i provinserna) erhålla större makt. Fullkomlig
skattfrihet beviljas åt coërne, och på fem år eftergift i skatten för
staden Byzantium m. m. (kap. 58—63).— Järtecken, som anses förebåda
Claudii död. Domitia Lepida, ett förnämt fruntimmer, störtas af
Agrippina. Narcissi fria yttranden om henne (kap. 64, 65). — Claudius
blir genom hennes föranstaltande förgifven, och hennes son Nero antager
regeringen. Claudii begrafning och förgudning (kap. 66—69).
Den tid af sex år, som dessa
händelser upptaga, nemligen 803 —808 ifrån Roms byggnad1 , hade till konsuler:
C. Pompejus.
— Q. Veranius.
C. Antistius. — M. Suilius Rufus.
Tib. Claudius 5. — Ser. Cornelius Orfltus.
P. Cornelius Sulla. — L. Salvius Otho.
D. Junius Silanus. — Q. Haterius.
M. Asinks Marcellus.— M. Acilius Aviola.
|
- Egentligen 802-807, Kolmodin eller
någon annan har gjort ett misstag och hoppat över år 802 (49 e.Kr.).
Detta innebär att alla årtal i den tolfte boken av Kolmodins
översättning är felnumrerade. Jag har emellertid korrigerat detta
och i den trettonde boken är årtalen korrekta även i originalet.
Kolmodins kommentar inkluderar inte heller de första fyra kapitlen
som utgör slutet på år 801.
|
År 48 e. Kr.
(E. R. b. 801)
KAP. 1 Genom Messalinas mord stördas lugnet inom hofvet, af den kamp
som uppstod bland de frigifna om hedern att välja en maka åt Claudius,
som icke tålde att lefva ogift och alltid beherrskades af sina gemåler.
Icke mindre liflig var den täflan som upptändes hos fruntimren: en hvar
äflades att visa sitt företräde i börd, i skönhet, i rikedomar, och att
göra sina anspråk på en så hög förbindelse gällande. Den största täflan
var dock emellan Lollia Paulina, en dotter af konsularen Marcus Lollius,
och Julia Agrippina, Germanici dotter; den sednare understöddes af
Pallas, den förra af Callistus. Men Elina Petina, af tuberonernes ätt*),
gynnades af Narcissus. Claudius sjelf, än böjd för en än för en annan,
allt efter det råd han sednast hört, kallade de misshälliga rådgifvarne
till en gemensam öfverläggning och befalde dem framlägga sina tankar och
tillika anföra grunderna för dem.
|
- Hon hade varit förut gift med Claudius, innan han
blef kejsare, men
förskjuten af honom för någon missämja.
|
KAP. 2
Narcissus åberopade »det gamla giftermålet, den gemensamma dottern*)"
(ty Petina var moder åt Antonia), att »intet nytt skulle införas i
huset, om den fordna makan återkomme, hvilken visserligen icke med
styfmoderlig hätskhet skulle behandla Britannicus och Octavia, dessa
barn, som genom blodsband voro så nära förenade med hennes eget.»
Callistus invände »att Petina genom en långvarig äktenskapsskilnad vore
vanärad och skulle, om hon åter antoges, just derigenom blifva
öfvermodig. Långt bättre vore att välja Lollia, som, sjelf utan barn,
vore fri från afund och skulle blifva en moder för sina styfbarn.» Men
Pallas anförde isynnerhet det till förmån för Agrippina, »att hon förde
med sig en dotterson af Germanicus; att hon sjelf, ädel till sin börd, i
alla afseenden förtjenade den högsta rang och kunde blifva ett band att
förena den claudiska familjens ättlingar. Man borde förekomma, att ett
fruntimmer af bepröfvad fruktsamhet och i blomman af sin ungdom införde
i ett främmande hus glansen af det cesariska.» |
- Filiam, förmodligen rättare än det vanliga familiam.
|
KAP. 3 Dessa
skäl segrade, understödda af Agrippinas retelser, hvilken under trägna
besök, dem slägtskapen beslöjade, så förtjusade farbrodern, att hon blef
de öfriga föredragen, och, ehuru ännu icke maka, utöfvade hon redan en
makas välde. Ty så snart hon var säker om sitt eget giftermål, började
hon att anlägga större planer och arbeta på en förening emellan Domitius,
hennes son af Cnejus Ahenobarbus, och Octavia, furstens dotter. Väl var
detta, något som icke kunde verkställas utan ett brott, ty Claudius hade
trolofvat Octavia med Lucius Silanus1, och genom triumfens
hederstecken och prakten af ett gladiatoriskt skådespel hade han
framdragit den äfven i andra afseenden utmärkta ynglingen till
allmänhetens ynnest. Men ingenting syntes omöjligt att vinna hos en
furste som icke hade något tycke, icke något hat, om det icke ingafs och
föreskrefs honom. |
- Hans mormors morfar var Augustus.
|
KAP. 4
Vitellius, som med censorstiteln bemantlade sina nedriga ränker och
slugt beräknade hvilken väldet skulle tillfalla, ingick således i
Agrippinas afsigter, för att vinna hennes ynnest, och utspridde
förklenliga rykten om Silanus. Denne hade en syster Junia Calvina, skön,
men något för mycket fri, som kort förut varit Vitellii sonhustru. Häraf
tog han anledning till anklagelsen, och misstydde en icke brottslig, men
icke nog varsam syskonkärlek till ett nedrigt brott. Claudius, som af
ömhet för sin dotter var dess mer benägen att fatta misstankar emot
mågen, lånade öronen åt denna beskyllning. Silanus, som icke kände dessa
stämplingar och just detta året var pretor, blef genom ett edikt af
Vitellius oförmodadt afsatt från sin senatorsvärdighet, ehuru
granskningen längesedan var slutad, och valet af senatorer faststäldt.
Claudius bröt på samma gång förlofningen; Silanus nödgades att nedlägga
sitt embete, och preturen, hvaraf blott en dag för honom återstod, blef
uppdragen åt Eprius Marcellus1. |
- Känd som angivare under Nero , jfr
XVI, 28.
|
År 49 e.Kr.
(E. R. b. 802)
KAP. 5 Cajus Pompejus och Qvintus Veranius1 blefvo
konsuler. Att ett giftermål emellan Claudius och Agrippina
var beslutet, blef redan af allmänna ryktet, redan af deras alltför fria
umgänge bestyrkt; likväl vågade de icke ännu högtidligen fira sitt
bröllop, ty att en brorsdotter blifvit sin farbrors maka var hittills
utan exempel. Claudius fruktade dessutom för blodsbandets kränkning,
hvilket, om det föraktades, kunde draga olyckor öfver staten. Denna
betänklighet upphörde icke, förrän Vitellius åtog sig att genom sina
konster genomdrifva saken. Han frågar således fursten »om han vill
underkasta sig folkets befallning och senatens myndighet?» och då denne
svarar »att han vore en medborgare såsom andra och icke kunde motstå
allas enhällighet,» beder han honom vänta i palatset. Han sjelf begifver
sig till rådsförsamlingen, och förklarade att det gälde en sak af högsta
vigt för det allmänna, begär tillstånd att tala före någon annan och
börjar sålunda: »Furstens högst vigtiga omsorger, som omfatta
jordkretsens styrelse, fordra ett understöd, på det han, ledig från
enskildt bekymmer, må kunna öfverlemna sig åt vården af det allmänna.
Och hvad värdigare hugnad funnes för en man af censoriskt sinne, än
sällskapet af en maka som delar hans lycka och hans sorger, åt hvilken
han kan anförtro sina doldaste tankar och omsorgen för sina späda barn —
han som aldrig varit van vid utsväfningar eller sinliga nöjen, utan från
sin första ungdom iakttagit lydnad för lagarna.» |
- Veranius - jfr XIV, 29.
|
KAP. 6 Efter denna förberedande inledning, som emottogs af fäderna med
mycket smicker, började han åter: »Då alla tillstyrkte furstens
giftermål, borde man välja ett fruntimmer, utmärkt af börd, af
fruktsamhet, af ostraffliga seder. Och länge kunde man icke tveka, att
Agrippina i bördens glans ägde företräde: af sin fruktsamhet hade hon gifvit bevis, och hennes dygder voro deremot
svarande. Men det vore i
sanning märkvärdigt att hon, genom gudarnes försyn, nu vore enka och
kunde förenas med en furste som aldrig knutit andra än lagliga
äktenskapsband. De hade hört af sina fäder, de hade sjelfva sett
huru makar efter Cesarernes godtycke blifvit röfvade: sådant vore långt
skildt ifrån dennes aktning för seder. Man ville fastmer gifva ett
efterdöme, huru en regent, borde välja en maka. Det kunde invändas att
äktenskap med brorsdöttrar vore hos oss ovanliga. Men hos andra folkslag voro de brukliga och dessutom af ingen lag förbjudna.
Äfven
syskonbarns1 giftermål hade länge varit okända, men med tiden blifvit
ganska vanliga. Bruket lämpade sig efter behofvet, och äfven detta
skulle snart blifva blund antagna vanor. |
- Ordet syskonbarn har här den äldre
betydelsen "kusin".
|
KAP. 7 Det felades icke de som rusade ut ur senaten, förklarande med
hetta »att de skulle bruka tvång, om fursten visade betänklighet.» En
blandad folkhop skockades tillsammans och ropade »att romerska folket
hade
samma önskan.» Claudius dröjde ock icke längre att på forum personligen
emottaga deras lyckönskningar, och inträdde sedan i senaten, der han
»fordrade ett beslut som äfven för framtiden faststälde lagligheten af
äktenskap mellan farbröder och brorsdöttrar.» Icke dess mindre fans
blott en enda som hade lust till ett sådant giftermål: det var Titus
Alledius Severus, en romersk riddare, förmådd dertill, såsom många
trodde, för att behaga Agrippina. Från denna tidpunkt antog styrelsen en
annan skepnad, och allt lydde en qvinna hvilken icke, såsom Messalina,
nyckfullt lekte med Romerska staten. Med stark och nästan manlig hand
förde hon regeringstyglarna: offentligen allvar, oftast högdragenhet: i
hennes hus ingen oanständighet, såframt den ej främjade herrsklystnaden.
Ett omättligt begär efter penningar bemantlades med nödvändigheten att
bereda styrka åt regeringen. |
|
KAP. 8 På bröllopsdagen mördade Silanus sig sjelf: antingen att han
tilldess bibehållit hopp om lifvet, eller att han valde den dagen, för
att öka hatet emot sina förföljare. Hans syster Calvina förvisades från
Italien. Claudius tillade »att offer efter konung Tulli stadgar1, och
försoningar i Dianas lund skulle förrättas af öfverpresterne: ett ämne
till allmänt åtlöje, att straff och försoningar för blodskam på den
tiden kommo i fråga. Men för att icke blott genom onda gerningar göra
sig känd, utverkade Agrippina för Anneus Seneca återkallelse från hans
landsflykt2 och tillika pretorsvärdighet. Hon trodde att detta skulle
behaga allmänheten, i anseende till mannens utmärkta talanger, och hade
tillika för afsigt att låta Domitii barndom bildas af en sådan mästare,
och att nyttja hans råd för att förskaffa honom tronen. Ty Seneca, mente
hon, skulle blifva Agrippina trogen af erkänsla för en välgerning, och
fiende till Claudius, af harm öfver en oförrätt. |
- Tullus Hostilius. Jfr
Livius 1, 26.
- Seneca förvisades till Korsika av Claudius år 41.
|
KAP. 9 Man fann nu för godt att icke längre dröja, och Memmius Pollio,
utnämd konsul, förmåddes genom stora löften att föreslå i senaten en bön
till Claudius »att förlofva Octavia med Domitius:» en förbindelse som
för bägges ålder1 icke var opassande och skulle förbereda
högre utsigter. Pollio föreslog detta, nästan med samma ord som nyligen
Vitellius nyttjat: Octavia förlofvades, och Domitius, som med sin förra
slägtförbindelse nu förenade den af fästman och måg, gjordes till
Britannici like, genom sin moders bemödanden och genom deras ränker som,
emedan de varit Messalinas anklagare, fruktade hämd af hennes son. |
- Octavia var ca 10 år.
Domitius (Nero) fyllde 12 år i december detta år.
|
KAP. 10 Jag har förut berättat*) att sändebud från partherne voro
skickade för att begära Meherdates: de fingo vid denna tiden företräde i
senaten och framstälde på följande sätt sitt uppdrag: »De voro icke
okunniga (sade de) om förbundet och kommo icke såsom affälliga från
arsacidernes ätt; utan de kommo att hylla en son af Vonones, en sonson
af Phraates, till skydd emot Gotarzes' tyranni, lika odrägligt för
adeln som för menigheten. Redan hade han mördat sina bröder, redan
närskylda, redan fjermare anförvandter; hans mordlystnad sträckte sig
äfven till hafvande qvinnor, till späda barn, under det han, oduglig i fred, olycklig i krig, genom grymhet
sökte dölja sin feghet. Deras
vänskap med oss vore gammal och i hela folkets namn ingången1, och vår pligt voro att
bistå bundsförvandter, som täflade med oss i makt, men af
aktning gåfvo oss företrädet. Blott derför lemnades oss deras
konungasöner till gisslan, att de, i händelse af missnöje med infödda
regenter, kunde vända sig till (romerska) fursten och fäderne, för att
erhålla en efter deras seder bildad, värdigare konung. |
- Fördraget slutet under Augustus (II, 1), förnyat av
Tiberius genom Germanicus (II, 58) och av Caligula genom Lucius Vitellius.
|
KAP. 11 Sedan de anfört detta och annat dylikt, började Claudius ett
tal »om Roms höghet och parthernes undergifvenhet,» och jemförde sig med
Augustus, erinrande att äfven af honom en konung blifvit begärd, men
undvek att nämna Tiberius, ehuruväl också han skickat dem regenter1. Han
tillade sedan några förmaningar till Meherdates (ty han var närvarande)
»att icke betrakta sig såsom en husbonde öfver slafvar, utan såsom en styresman öfver medborgare;
att öfva mildhet och rättvisa — dygder som skulle göra hans styrelse
dess mera dräglig för barbarerne, ju mindre de voro dem kända.» Derefter
vände han sig till sändebuden och utbredde sig i loford öfver deras nya
konung, såsom »bildad i Rom och derjemte af en utmärkt hofsamhet. Likväl
(sade han) borde de fördraga sina konungars lynnen, och täta ombyten
kunde icke vara gagneliga. Romerska staten vore redan så mätt af ära,
att den önskade fred äfven åt främmande folkslag.» Det uppdrogs sedan åt
Cajus Cassius2, som förde befälet i Syrien, att ledsaga den unga mannen
till stranden af Eufrat. |
- Tiberius hade sänt Phraates och Tiridates
VI, 32.
- Cassius blev driven i
landsflykt av Nero, XVI, 9.
|
KAP. 12 På den tiden utmärkte sig Cassius framför alla andra i kännedom
af lagarna. Hvad krigiska talanger beträffar, så blifva de under lugnet
okända, och freden förblandar den tappre och den fege1. Emellertid återstälde han dock, så mycket som utan krig var möjligt, den gamla
krigstukten, öfvade flitigt trupperna, och gick till väga med samma
omsorg, samma försigtighet, som om fienden stått färdig att angripa.
Detta trodde han vara värdigt sina förfader och den cassiska ätten,
hvars namn var berömdt äfven hos dessa folkslag. Han stämde nu sig
till mötes dem, efter hvilkas råd en konung blifvit begärd från Rom, och
slog läger vid Zeugma, der floden beqvämast kan öfverfaras. Sedan de
förnäma partherne och med dem Acbarus, arabernes konung2, hade anländt.
förestälde han Meherdates »att barbarernes häftiga ifver genom dröjsmål
afmattas eller ock förvandlas till trolöshet: derföre borde han påskynda
hvad han börjat.» Detta råd blef försummadt genom Acbari svek, hvilken
flera dagar uppehöll i staden Edessa den oerfarna ynglingen, som trodde
att höjden af lycka bestod i utsväfvande nöjen. Och fastän Carrhenes3
kallade dem och försäkrade »att allt skulle lyckas, om de kommo
skyndsamt,» togo de icke genaste vägen ull Mesopotamien, utan gjorde en
omväg till Armenien, som den tiden var otillgängligt, emedan vintern
var för handen. |
- Under Trajanus, när huvuddelen av Annalerna skrevs,
hade Rom på nytt blivit en krigande nation.
- Acbarus styrde en arabisk stam i övre Mesopotamien.
Acbarus är förmodligen en titel, ej ett namn.
- Carenes - antagligen en styresman i Mesopotamien.
|
KAP. 13
Utmattade således af sin marsch i snödrifvor och berg, nalkades de
ändtligen slätten, der de förenades med Carrhenes' trupper. Vägen togs
sedan öfver floden Tigris genom adiabenernes land1, hvilkas
konung Izates offentligen hade tagit Meherdates' parti, men hemligen och
mera uppriktigt var böjd för Gotarzes. Under vägen intogs staden Ninos,
Assyriens urgamla konungasäte, och fästet2 Arbela, så ryktbart af den
sista drabbningen emellan Darius och Alexander, genom hvilken det
persiska väldet störtades. Gotarzes gjorde emellertid på ett berg,
kalladt Sambulos, löften åt ortens gudomligheter; bland dessa dyrkas
isynnerhet Herkules3, hvilken på bestämda tider i en dröm tillsäger presterne »att hålla hästar, rustade till jagt, i beredskap vid
templet.» Så snart hästarna blifvit lastade med koger, fylda af pilar,
sprida de sig i skogarna och återkomma först om natten, med tomma koger
och starkt flåsande. Åter uppenbarar guden i en nattlig syn hvilka
trakter af skogarna han genomströfvat, och man finner der öfverallt
fälda vilddjur. |
- Norra delen av Assyrien.
- Arbela? Gaugamela?
Ingen av dessa orter kan dock rätteligen kallas befästning.
- I
östra Kurdistan finns en inskrift på grekiska med Herakles (lat.
Hercules) namn. Hans dyrkan bör vara grundad på någon österländsk
gudomlighet (Nin eller Ninip?).
|
KAP. 14
Gotarzes, som ännu icke tillräckligen förstärkt sin
här, begagnade emellertid floden Corma såsom förskansning, och ehuru
både genom skärmytslingar och härolder utmanad till slagtning, drog han
ut på tiden, ömsade ställning och utsände förförare, att köpa fienderne
till trolöshet. Af dessa gick först Izates bort med adiabenska hären,
derefter Acbarus med arabernes: sådan är dessa barbariska nationers
ostadighet, och det är för öfrigt af erfarenheten kändt att de hellre
från Rom begära än behålla en konung. Meherdates, beröfvad så
mäktiga bundsförvanter och misstänkande de öfrigas förräderi, beslöt,
såsom enda utvägen, att öfverlemna sin sak åt slumpen och våga, en
drabbning. Gotarzes afslog den också icke, ty fiendens minskade styrka
hade gjort honom modig. Träffningen var ganska blodig, och utgången
tvifvelaktig, tilldess Carrhenes, som, efter att hafva kullkastat dem
som gjorde motstånd, vågat sig för långt fram, kringrändes bakifrån af
friska trupper. Meherdates, som då förlorade allt hopp, förtrodde sig åt
Parrhaces' löften, som
varit hans faders underhafvande1. Genom dennes förräderi blef han lagd i
bojor och utlemnad åt segraren. Gotarzes, som med bitterhet förebrådde
honom »att han icke vore hans slägting eller af Arsaces' ätt, utan en
främling och en romare, tillät honom att lefva, men med afskurna öron,
till ett vedermäle af sin mildhet och till en skymf för romarne.
Gotarzes dog sedan af sjukdom, och Vonones, som då var höfding i Medien2,
kallades till tronen. Ingen händelse, hvarken lycklig eller olycklig,
har gjort honom minnesvärd. Hans regering var kort och utan ära, och
parthernes rike tillföll hans son Vologeses. |
- Kanske en slav (Cavallins
översättning har "Vasall"). Av de 50 000 parther som mötte
Antonius ska enligt Justinus (41, 2) blott 400 ha varit fria.
-
Media Atropatene
|
KAP. 15 Emellertid hade Mithridates från Bosporus1, efter förlusten af
sitt rike, fört en irrande lefnad. Men sedan han blifvit underrättad att
den romerska fältherren Didius bortgått med styrkan af sin här och
qvarlemnat Cotys, en yngling utan erfarenhet, i sitt nya rike jemte
några få kohorter under Julius Aqvila, en romersk riddare, började han,
föraktande dem bägge, att uppvigla folken och draga till sig öfverlöpare.
Slutligen då han samlat en armé, förjagar han dandaridernes konung och
bemäktigar sig hans rike. Då detta blef bekant och man hvart ögonblick
väntade att han skulle angripa Bosporus, misstrodde Aqvila och Cotys
sina egna krafter, isynnerhet som Zorsines, siracernes konung, ånyo
börjat fiendtligheter; äfven de sökte derföre främmande bistånd och
skickade sändebud till Eunones, som herrskade öfver adorsiska nationen.
Det var icke svårt att vinna bundsförvandter för dem som kunde
framställa romerska makten i motsats till upprorsstiftaren Mithridates.
Det blef således aftaladt att Eunones skulle angripa med rytteri, och
romarne åtaga sig att belägra städerna. |
- Mithridates från Bosporus - så för
att skilja honom från Armeniens kung (XI, 8).
|
KAP. 16 Uppstäld i slagordning, framtågade nu
hären: främst och
efterst gingo adorserne, midtuti kohorterna och bosporanerne i romerska
vapen. Fienden blef slagen på flykten, och man kom till Soza1, en stad i
Dandarica, som Mithridates hade öfvergifvit, om hvilken man, för
landtfolkets tvetydiga tänkesätt, ansåg nödigt att försäkra sig genom en
qvarlemnad besättning. Tåget fortsattes derifrån emot siracerne: man
gick öfver floden Panda och inspärrade staden Uspe, belägen på en höjd
och försvarad af murar och grafvar. Men dessa murar, icke bygda af sten,
utan af lera, sammanbunden med ris och vidjor, voro för svaga att
uthärda en storm. Stormtornen, som voro uppförda till större höjd,
oroade dessutom de belägrade med eldbränder och kastvapen, och om icke
natten afbrutit striden, skulle eröfringen inom samma dag varit börjad
och fullbordad. |
- Soza - ej nämnd någon annanstans, liksom inte
heller Panda och Uspe.
|
KAP. 17
Följande dagen sände de underhandlare, att anhålla om försköning för de
fria invånarne; de erbjödo tiotusen slafvar. Detta förkastades af
segervinnarne, ty man fann det grymt att mörda dem som blifvit utlemnade,
men också svårt att hålla en sådan myckenhet under bevakning: hellre
ville man låta dem alla efter krigets rätt nedsablas. Soldaterne, som
redan bestigit murarna, fingo således tecken till slagtande. Genom Uspes
förstöring injagades skräck hos de öfriga: de ansågo ej mera något för
säkert, då vapen och fästningsverk, snår och höjder, och floder och
städer med lika framgång besegrades. Sedan derför Zorsines länge tvekat
i valet emellan den olyckliga Mithridates' försvar och omsorgen för sitt
fädernerike, segrade ändtligen hans folks fördel; han gaf gisslan och
gick att nedfalla för Cesars bild: en utmärkt ära för den romerska
hären, hvilken, segrande utan förlust, stod, såsom man erfor, endast tre
dagsleder ifrån floden Tanais. Men återtåget var icke lika lyckligt, ty
några skepp blefvo vid färden öfver hafvet uppkastade på tauriska kusten
och kringrända af barbarerna, som dödade befälhafvaren vid en kohort och
flera centurioner. |
|
KAP. 18
Mithridates, som icke mer i vapen fann någon säkerhet, öfverlade
emellertid hvilkens medlidande han skulle anropa. Han fruktade för sin
broder Cotys, som först varit förrädare1, sedan hans fiende.
Bland romarne var ingen på stället med den myndighet, att man nog kunde
trygga sig till hans löften. Han vände sig derför till Eunones, såsom
fri från personligt hat och betydande genom det vänskapsförbund han
nyligen med oss hade ingått. Med en drägt och ett utseende, närmast
afpassade efter sin närvarande ställning, inträder han således i Eunones'
palats och kastar sig för hans fötter. »Mithridates,» säger han, »den
Mithridates som romarne i så många år hafva sökt till lands och sjös,
inställer sig nu frivilligt. Behandla efter ditt godtycke en ättling af
den stora Achemenes2: denna titel är det enda som mina
fiender icke beröfvat mig.» |
- Enligt en bysantinsk författare, Petrus Patricius,
ska Mithridates ha sänt sin broder Cotys till Rom, där denne angav
honom för omstörtningsplaner.
- Achaemenes - stamfader
för det persiska kungahuset.
|
KAP. 19 Eunones, djupt rörd af mannens lysande namn, hans ödes vexling
och det icke oädla i hans bön, uppreser den knäböjande och betygar sitt
nöje öfver att han valt det adorsiska folkets och dess konungs redlighet
att bemedla sin försoning. Han skickar ock genast sändebud till
Claudius, med bref af följande innehåll: »Likhet i rang vore första
grunden till förbund emellan Roms imperatorer och mäktiga nationers
konungar: emellan honom och Claudius komme ännu dertill en gemensam
seger. Ett ädelt sätt att sluta krig vore det att sluta dem med
förlåtelse. Så hade Zorsines, ehuru besegrad, ingenting förlorat. För
Mithridates, såsom mera brottslig, ville man ej begära någon makt, icke
något rike, blott att han icke måtte föras i triumf, ej heller straffas
till lifvet.» |
|
KAP. 20 Men Claudius, fastän mild emot förnäma främlingar, tvekade
dock antingen det vore bättre att emottaga honom fången på vilkor att
benåda, eller att bemäktiga sig honom med vapen. Harmen öfver
oförrätter och begäret att hämnas eggade honom till det sednare. Men å
andra sidan förestäldes» att han gick att företaga ett krig i ett land
utan vägar, på ett haf utan hamnar; dessutom krigiska konungar,
ströfvande folk, en ofruktbar jord: vidare obehaget af ett långvarigt
krig, vådorna af ett påskyndadt, en obetydlig ära, om man segrade,
mycken nesa, om man blef slagen. Hellre mätte han tillgripa det som
erbjöds och skona en flykting, hvilkens straff blef så mycket större, ju
mer hans usla lif förlängdes.» Bevekt utaf dessa skäl, skref han till
Eunonos: »Mithridates hade väl förtjent det hårdaste straff, och honom
(Claudius) felades icke makt att verkställa det; men det hade varit våra
förfäders grundsats, att med lika godhet bemöta de bönfallande som med
oböjlighet en fiende. Hvad triumfer beträffade, förvärfvades de blott
öfver mäktiga folkslag och riken.» |
|
KAP. 21 Mithridates blef derefter utlemnad
och förd till Rom af Junius Cilo, regentens ombudsman*) i Pontus1.
Det sades att han inför fursten talat med mera stolthet, än som passade
hans ställning, och ett uttryck af honom kringspriddes bland
allmänheten: »Jag är icke återsänd till dig, utan återvänd: eller — om
du icke tror det — släpp mig och sök mig.» Lika oförsagd var hans min,
då han vid rostra, omgifven af vakt, utstäldes till allmän åskådning.
Man beslöt åt Cilo den konsulariska, åt Aqvila den pretoriska
värdighetens äretecken. |
- Cilo - hans provins ska ha klagat över hans styre
inför Claudius. När beskickningens tal dränktes i hovfolkets prat
omtalade Narcissus att man kommit för att prisa Cilo, varefter
Claudius förlängde hans mandat med två år.
|
KAP. 22 Det
var under samma konsuler, som Agrippina, oförsonlig i hat och förtörnad
på Lollia1, för det hon täflat med henne om furstens hand,
bemödade sig att pådikta. henne brott och köpa en anklagare, som
beskylde henne »att angående regentens giftermål hafva rådfrågat
stjerntydare och spåmän2, och Apollos orakel i Claros3.»
Sedan Claudius af denna anledning, utan att höra den anklagade, hållit i
senaten ett långt företal om hennes lysande börd, »att hon var
systerdotter af Lucius Volusius4, att Cotta Messalinus5
varit hennes farfars broder, att hon fordom varit gift med Memmius
Regulus6,» — ty hennes giftermål med Cajus Cesar förteg han
med afsigt — tillade han »att hon hyste förderfliga afsigter mot staten,
och man måste betaga henne tillfälle till brott. Hennes egendom borde
derför indragas och hon sjelf öfvergifva Italien.» Hon blef således
landsförvisad, och af hennes omätliga förmögenhet lemnades henne blott
fem miljoner sestertier. Äfven Calpurnia, ett fruntimmer af förnäm
härkomst, blef olycklig, emedan fursten berömt hennes utseende, likväl
endast tillfälligtvis och utan begär till hennes person; derför nyttjade
också Agrippina icke sin makt till hennes fullkomliga undergång. Men
till Lollia skickades en tribun, för att nödga henne att afhända sig
lifvet. Cadius Rufus blef också detta år, på bithynernes åklagan,
sakfäld efter återfordringslagen. |
- Jfr kap. 1.
-
Cavallins översättning har "kaldéer" istället för "stjerntydare
och spåmän".
Kaldéer - astrologer. fördrevs 139 f.Kr., men man kunde aldrig göra
sig av med dem: deras inflytande daterar sig just från 100-talet.
Under Augustus och Tiberius var astrologien en modevetenskap, jfr
Horatius: Oden 1, 11 och 2, 17. Om Tiberius och kaldéerna jfr
VI, 21. - Den klariske Apollons orakel i
Kolofon i västra Mindre Asien, där Kolofon, Klaros och Notium ligger
nära varandra.
- Jfr XIII, 30. Vid
sin död var han stadsprefekt
- Messalinus har ett dåligt namn i
Annalerna, jfr II, 32;
IV, 20.
- Om hans död och goda rykte se
XIV, 47. Jfr också V, 11.
|
KAP. 23 I anseende till den utmärkta vördnad som det narbonska Gallien
visat regeringen, beviljades senatorerne från denna provins att, med
lika rättighet som de från Sicilien, besöka sina egendomar, utan att
begära furstens tillstånd1. Itureen och Judeen blefvo, sedan deras
konungar Sohemus och Agrippa2 aflidit, förenade med det syriska
höfdingedömet. — Man beslöt att augurium salutis*), en ceremoni som i
fem och tjugu år blifvit försummad, skulle upplifvas och framgent
iakttagas. Claudius utvidgade också omkretsen3 af Rom, enligt ett
forntidsbruk, som tillåter dem hvilka ökat riket, att äfven utflytta hufvudstadens gränser. Det är en rättighet som likväl, utom Sulla och
Augustus4, ingen af Roms fältherrar nyttjat, äfven då de underkufvat
mäktiga nationer. |
- Augustus som förbjöd senatorer att bosätta sig
utanför det egentliga Italien hade gjort ett undantag beträffande
Sicilien.
- Herodes Agrippa I.
- Pomerium
(istället för omkrets i Cavallins översättning)
- område på båda sidor murarna (post, murum), jfr
Livius 1, 44.
-
Några källor uppger också Julius Caesar men säger intet om Augustus.
Senare utvidgades pomerium av Nero, Vespasianus, Titus, Trajanus och
Aurelianus.
- Då gudarne genom augurerne tillfrågades om det vore tillåtet att
bedja for romerska statens välfärd.
|
KAP. 24 Om den ära, som våra konungar på detta sätt eftersträfvat eller verkligen förtjenat, äro berättelserna olika. Men
jag tror det icke vara otjenligt att veta hvar första grundläggningen
började, och hvilken den omkrets var som Romulus utstakade. Från
oxtorget1 således, der man ännu ser kopparbilden af en oxe, emedan detta
djur nyttjas för plogen, ristades en fåra att utmärka stadens gräns och
utsträcktes så, att den inneslöt Hercules' stora altare. Sedan upprestes
på vissa afstånd stenar längs efter foten af det palatinska berget till
Consi altare, derifrån till de gamla curierna och vidare till larernes
kapell; men forum romanum och Capitolium blefvo, som det tros, icke af
Romulus, utan av Titus Tatius förenade med staden. Roms omkrets
utvidgades sedan, tillika med dess makt, och hvilka de gränser voro som
Claudius nu utstakade, är lätt att erfara: man finner dem angivna i de
allmänna handlingarna.
Kapitel 25-40 (år 50 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
|
- Forum boarium - oxtorget, kreaturstorget.
|
|