Kapitel 2
Arngrims söner. En konung hette Segerlame. Det är förtalt, att han var Odens son. Hans
son hette Svaverlame.
Denne tog riket i arv efter sin fader1. Han var den störste härman.
Då konungen en dag red ut på jakt, vart han skild från sitt följe och blev i
solnedgången varse en väldig sten och bredvid den tvenne dvärgar. Med sitt
runsirade kortsvärd vigde han dem kvar där utanför stenen; och de bådo honom
bestämma, vad lösen de skulle lämna för sitt liv.
— Vad heten I? sporde konungen.
Den ene kallade sig Dvalen, den andre Dulen.
Konungen sade:
— Enär I ären de konstförfarnaste av alla dvärgar, skolen I smida mig ett
svärd, så ypperligt I förmån. Fästet och hjaltena skola vara av guld. Det
skall bita järn, som vore det kläde, och rost skall icke häfta sig vid det.
I örlig och envigen skall det giva seger åt envar, som bär det.
De samtyckte till konung Svaverlames begäran, och han red hem.
På utsatt dag red kungen åter till stenen. Bägge dvärgarna stodo utanför
den. De räckte honom svärdet, som var mycket skönt.
Sedan Dvalen ställt sig i stenens dörr, sade han:
— Ditt svärd, Svaverlame, varder en mans bane varje gång det blivit svängt.
Med det skola trenne nidingsdåd fullbordas. Det skall ock giva dig själv
döden.
Då lät konungen svärdet vina emot dvärgarna. De lupo in i stenen; och hugget
kom i den, så att svärdets båda eggar skyldes; ty dörren hade redan lyckts
igen. Konungen kallade svärdet Tyrving. Han bar det alltjämt sedan i örlig och
envigen, och städse hade han seger. Han hade en dotter, som hette Öfura2.
Hon var en mycket vacker och klok
kvinna. Arngrim bärsärk härjade vid denna tid Bjarmaland i österled. Han anföll
Svaverlames rike och höll ett slag med honom. De kommo i handgemäng med
varandra. När konungen högg till Arngrim, satte denne skölden för sig, och
svärdet klöv undan dess, spets och tog fäste i jorden. Då högg han kungens
arm av, och Tyrving föll till marken. Han grep svärdet och fällde med det
först Svaverlame och sedan många andra män.
Han tog ett ansenligt byte där i landet och förde bort med sig Öfura,
konungens dotter. Han bragte henne hem till sin gård på Bolm3.
Med henne hade han tolv söner. Den äldste var Angantyr, de övriga voro
Hervard, Hjorvard, Säming och Rane, Brame, Barre, Remne, Tind och Bue samt
de två Haddingarna4. Dessa bägge utförde tillsammans blott en mans arbete, ty
de voro de yngsta och därtill tvillingar, men Angantyr gjorde två mans
gärning. Han var ock huvudet högre än andra män. Alla bröderna voro
bärsärkar och för mer än andra kämpar i styrka och mod.
När de foro i härnad, voro på deras skepp aldrig flera män än de själva. De
härjade landen vida kring, voro ständigt segersälla och blevo frejdade
framför alla andra. Angantyr förde städse med sig Tyrving, och de
andra hade ock mycket berömda holmgångssvärd. Då de voro ensamma med sina
män, och de märkte bärsärksgängen komma över sig, var det deras vana
att strax gå i land och där brottas med skogar och
stora stenar, ty det hade hänt dem, att de dräpt
sina egna män och röjt sina skepp. Mycket vart förtalt om deras bragder, och deras
rykte vart stort. Kapitel 3 - Angantyr och Hjalmar den
hugstore.
Tillbaka till Hervararsagans förstasida |
I Lönnroths översättning av R-handskriften ingår detta
kapitel
i det följande kapitlet. Berättelsen om hur det gick
till när svärdet Tyrving smiddes har här i U-handskriften broderats ut något. Dessutom
skildrar R-handskriften förhållandet mellan Arngrim och hans blivande svärfar
som helt fredligt. Arngrim fick svärdet Tyrving som gåva när han gifte sig med Öfura.
- R-handskriften nämner inte att Svaverlame
var son till Oden, men väl att han var kung över Gårdarike (Ryssland).
- Namnet betyder »ö-fura«, dvs. en fura som växer på en ö. Möjligen har
namnet att göra med hennes senare funktion som härskarinna på Bolmsö.
(I Lönnroths översättning heter hon "Eyfura".)
- Sannolikt avses det Bolmsö som ligger i sjön Bolmen i västra Småland,
huvudort i det gamla Finnveden strax öster om den forntida gränsen mellan
Danmark och Sverige. Möjligtvis avses dock en ö vid norska kusten.
- Andra namn är kända från andra källor, men de som här nämns tycks ha
varit de oftast förekommande. R-handskriften, som
Lönnroths not kommenterar , utelämnar Säming, Brame, Barre, Remne,
Tind och Bue samt avslutar uppräkningen med orden: "flera är inte kända till
namnet".
|