Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113

Kapitel 1
Olav Tryggvessons födelse.

Astrid hette den kvinna som konung Tryggve Olavsson hade haft till hustru; hon var dotter till Erik »bjodaskalle»¹, en mäktig man, som bodde på Oprostader. Efter Tryggves fall flydde Astrid och for i hemlighet bort med det lösöre som hon kunde taga med sig. Med henne följde hennes fosterfader, en man vid namn Thorolv lusskägg; han lämnade henne aldrig, men hennes övriga förtrogna foro omkring för att efterspana, vad som spordes om hennes fiender eller var de drogo fram.

Astrid gick havande med ett barn till konung Tryggve. Hon lät föra sig ut i en sjö och gömde sig där på en holme jämte några få män. Där födde hon ett barn; det var en gosse. Då han blev vattenöst, fick han namnet Olav efter sin farfader. På detta ställe höll hon sig dold under sommaren, men då nätterna började att bliva mörka, dagarna korta och vädret kallt, begav Astrid sig på färd; Thorolv och några få andra män följde henne. De foro genom bebyggda trakter endast om nätterna, då de kunde hålla sig dolda, och träffade inga människor. En dag kommo de mot kvällen fram till Astrids fader, Erik på Oprostader. De höllo sig dolda, men Astrid sände bud till gården för att underrätta Erik. Denne lät föra dem till ett litet avsides beläget hus och sätta fram bord åt dem med den bästa kost. När Astrid och hennes följeslagare hade varit där en liten tid, foro hennes män därifrån, men hon själv stannade kvar jämte två tjänarinnor, hennes son Olav, Thorolv lusskägg och dennes sex år gamle son Thorgisl; de stannade där över vintern.

1. Tillnamnet synes betyda »bordskalle», men dess innebörd är oklar.

Kapitel 2
Om Gunnhildssönerna.

Harald gråfäll och hans broder Gudröd foro efter dråpet på Tryggve Olavsson¹ till de gårdar som Tryggve hade ägt, men Astrid var då borta, och de kunde icke få någon underrättelse om henne. Det talet kom för deras öron, att hon gick med konung Tryggves barn. Om hösten foro de norrut i landet, såsom förut är omtalat. När de träffade sin moder Gunnhild, förtäljde de henne om alla de händelser som hade timat på deras färd. Hon förfrågade sig noggrant om Astrid, och de omtalade det rykte om henne som de hade hört. Men eftersom Gunnhildssönerna samma höst och vintern därefter lågo i strid med Håkon jarl, såsom förut är omtalat, gjordes inga efterspaningar efter Astrid och hennes son under vintern.

1. Jfr Harald gråfälls historia kapitel 9.

Kapitel 3
Astrids färd.

Våren därefter sände Gunnhild kunskapare till Upplanden och ända ned till Viken för att taga reda på, huru det stod till med Astrid. När de utskickade kommo tillbaka, kunde de meddela Gunnhild, att Astrid troligen befann sig hos sin fader Erik; de sade också, att det var mycket sannolikt, att hon där uppfostrade sin och konung Tryggves son. Gunnhild sände då genast ut folk och utrustade dem väl med vapen och hästar; de voro trettio män och hade till anförare en mäktig man vid namn Håkon, en vän till Gunnhild. Hon bad dem fara till Erik på Oprostader och taga konung Tryggves son med sig därifrån och föra honom till Gunnhild.

De utsända foro sin väg. Men då de kommo i närheten av Oprostader, blevo Eriks vänner varse deras färd och underrättade honom om kvällen om deras ankomst. Genast samma natt lät Erik Astrid göra sig i ordning att fara bort, gav henne pålitliga vägvisare och sände henne österut till Svithiod till en vän som han hade där, en mäktig man vid namn Håkon den gamle. Då de begåvo sig av, var det ännu långt kvar av natten. Om aftonen följande dag kommo de till en bygd vid namn Skaun¹; de fingo där se en stor gård och foro dit och bådo om natthärbärge. De gåvo sig icke tillkänna och hade tarvliga kläder. Bonden på stället hette Björn etterblemma, en rik men elak man; han jagade dem bort, och de foro då samma kväll till en annan gård vid namn Vizkar, som låg icke långt därifrån². Thorsten hette bonden där; han gav dem härbärge och sörjde väl för dem om natten; de sovo i goda sängar.

1. Här åsyftas troligen antingen Skaun på Hedemarken (nu Stange herred) eller Skaun i Raumarike (nu Sarum sogn).
2. Var denna gård var belägen, känner man icke.

Kapitel 4
Om kunskaparna.

Håkon och Gunnhilds utskickade kommo tidigt om morgonen till Oprostader och sporde efter Astrid och hennes son. Erik svarade, att hon icke fanns där. Håkon och hans män genomsökte gården; de stannade till långt fram på dagen och lyckades till sist uppspana, vilken väg Astrid hade tagit. De redo samma väg, kommo sent om kvällen till Björn etterblemma i Skaun och togo in där. Håkon frågade Björn, om han kunde giva honom något besked om Astrid. Han svarade, att där hade varit några människor på dagen och bedt om härbärge, »men jag jagade bort dem, och de ha väl fått härbärge någonstädes i trakten».

En arbetskarl hos Thorsten kom om kvällen från skogen och till Björns gård, där hans väg just förde honom förbi. Han blev då varse, att där funnos gäster, och fick reda på, vad deras ärende var; han omtalade det för sin husbonde Thorsten. Då två tredjedelar av natten voro gångna, väckte Thorsten sina gäster och befallde dem i barsk ton att draga bort. Men då de hade kommit ett stycke från gården, omtalade Thorsten för dem, att Gunnhilds utskickade voro hos Björn och att de voro ute och sökte efter dem. De bådo honom om hjälp; han gav dem en vägvisare och mat, och vägvisaren följde dem fram genom skogen till ett ställe, där det fanns en sjö och i denna en holme bevuxen med vass. De kunde vada ut till holmen, och där gömde de sig i vassen.

Tidigt på dagen red Håkon från Björns gård ut i bygden, och var han kom sporde han efter Astrid. Då han kom till Thorstens gård, frågade han, om hon hade kommit dit. Thorsten svarade, att där hade varit några människor, som vid daggryningen hade farit österut in i skogen. Håkon bad Thorsten följa med dem, eftersom han kände vägen och de gömställen som kunde finnas. Thorsten följde dem, men när han kom in i skogen, visade han dem åt motsatt håll mot det, där Astrid och hennes följeslagare befunne sig. De foro och letade hela dagen, men funno dem icke; de vände då tillbaka och omtalade för Gunnhild, huru det hade gått. Men Astrid och hennes följeslagare fortsatte sin väg och kommo fram till Håkon den gamle i Svithiod. Astrid och hennes son Olav stannade där en lång tid i god välfägnad.

Kapitel 5
Håkons färd.

Konungamodern Gunnhild fick veta, att Astrid och hennes son Olav voro i Svearike; då sände hon åter Håkon med ett utvalt följe till sveakonungen Erik med dyrbara gåvor och vänskapliga hälsningar. Sändebuden blevo väl mottagna och bemöttes med stor aktning. Håkon framförde sitt ärende till konungen och sade, att Gunnhild bad, att konungen måtte giva honom hjälp, så att han kunde föra Olav Tryggvesson med sig till Norge. »Gunnhild vill uppfostra honom», sade han. Konungen gav honom några män, och de redo hem till Håkon den gamle. Håkon inbjöd Olav med många vänskapliga ord att följa med sig. Håkon den gamle svarade vänligt, att hans moder finge bestämma om hans färd; men Astrid ville för ingen del, att gossen skulle fara. Sändebuden foro bort och omtalade för konung Erik, hur saken hade utfallit.

Därefter gjorde sändebuden sig redo till att fara hem, men bådo dock ännu en gång konungen, att han skulle lämna dem hjälp till att föra bort gossen, vare sig Håkon den gamle ville det eller ej. Konungen gav dem åter en skara män till följe. Sändebuden kommo till Håkon den gamle och begärde, att gossen skulle fara med dem; men då man förklarade sig ovillig därtill, började de bruka stora ord, visade en bister min och hotade med våld. Då sprang en träl vid namn Burste fram och ville slå Håkon, och de kommo med knapp nöd undan utan att bliva slagna av trälen. De foro sedan hem till Norge, redogjorde för Gunnhild för sin resa och omtalade, att de hade sett Olav Tryggvesson.

Kapitel 6
Om Sigurd Eriksson.

Sigurd hette en broder till Astrid, son till Erik »bjodaskalle». Han hade länge varit borta ur landet och vistats österut i Gårdarike hos konung Valdemar¹, av vilken han åtnjutit stor heder. Astrid fick lust att fara dit till sin broder Sigurd. Håkon den gamle gav henne ett godt följe och god utrustning; hon reste tillsammans med några köpmän. Hon hade varit två år hos Håkon den gamle; Olav var nu tre år gammal.

Då de styrde österut på havet, blevo de överfalllna av några estniska vikingar. De togo både människor och gods som byte; några dräpte de, andra delade de sig emellan som trälar Där blev Olav skild från sin moder, och en estnisk man vid namn Klerkon tog emot honom, Thorolv och Thorgisl. Klerkon tyckte, att Thorolv var för gammal till att vara träl och att han icke dugde till att arbeta, och dräpte honom därför, men gossarna tog han med sig och sålde dem till en man vid namn Klerk; han fick en vacker bock för dem. En tredje man köpte Olav för en god rock eller kappa; han hette Reas, hans hustru hette Rekon och deras son Rekone. Där var Olav länge och blev väl behandlad, och bonden tyckte mycket om honom. Olav var sex år i Estland under denna landsflykt.

1. Valdemar är det nordiska namnet på den bekante Waldimir den store, storfurste i Novgorod är 970, konung i Kiev år 980, död 1015.

Kapitel 7
Olav befrias och lämnar Estland.

Sigurd Eriksson kom till Estland såsom sändebud för konung Valdemar i Holmgård¹ för att inkräva konungens skatter där i landet. Sigurd reste präktigt med mycket folk och packning. En dag fick han på torget se en mycket vacker gosse, märkte att han var utlänning och sporde honom om hans namn och släkt. Gossen svarade, att han hette Olav, hans fader Tryggve Olavsson och hans moder Astrid, dotter till Erik »bjodaskalle». Då förstod Sigurd, att gossen var hans egen systerson, och sporde honom, hur han hade kommit dit. Olav omtalade allt vad som hade händt honom. Sigurd bad honom följa med sig till bonden Reas, och när han kom dit, köpte han båda gossarna, Olav och Thorgisl, och förde dem med sig till Holmgård; han röjde intet om Olavs härstamning, men sörjde väl för honom.

1. Holmgård är den gamla nordiska benämningen på staden Novgorod och det Novgorodska riket i Ryssland.

Kapitel 8
Dråpet på Klerkon.

Olav Tryggvesson stod en dag på torget, där mycket folk var samlat. Där fick han se Klerkon, som hade dräpt hans fosterfader, Thorolv lusskägg. Olav hade en liten yxa i handen, och den högg han i huvudet på Klerkon med sådan kraft, att den trängde ända in i hjärnan; därefter sprang han genast hem till härbärget och berättade för sin frände Sigurd, vad som händt Sigurd gick genast med Olav till drottningens bostad — hon hette Allogia —, omtalade händelsen för henne och bad henne hjälpa gossen. Hon såg på gossen och svarade, att det vore synd att dräpa en så vacker gosse. Därefter lät hon kalla till sig några fullt beväpnade män.

I Holmgård övervakades freden mycket strängt; det var lag, att var och en som dräpte någon utan laga dom skulle mista livet. Allt folket strömmade nu samman efter landets sed och lag och efterspanade, var gossen hade blivit av. Det sades, att han var i drottningens gård under skydd av en skara väpnade män, och detta omtalades för konungen. Han gick då dit med sitt följe. Konungen ville bilägga saken utan strid och lyckades också åstadkomma fred och förlikning emellan dem. Han dömde Olav till böter, men drottningen betalte dessa. Sedan stannade Olav hos drottningen, och hon hade honom mycket kär.

Det var lag i Gårdarike, att inga män födda av konungasläkt fingo uppehålla sig där utan med konungens samtycke. Sigurd yppade nu för drottningen, av vad ätt Olav var, och varför han hade kommit dit, därför nämligen att han icke kunde vistas i sitt eget land för sina fienders skull, och bad henne tala därom med konungen. Hon gjorde så och bad konungen hjälpa denne konungason, som haft så oblida öden. Genom sina förböner lyckades hon beveka konungen att lova detta; han tog Olav i sitt beskydd och underhöll honom präktigt, såsom det anstod en konungason. Olav var nio år gammal, då han kom till Gårdarike, och stannade där hos konung Valdemar i nya nio år. Olav var mycket stor och vacker och överträffade i kroppsfärdigheter alla de nordmän, om vilka vi ha hört talas.

Kapitel 9
Om Håkon jarl.

Jarlen Håkon Sigurdsson uppehöll sig hos den danske konungen Harald Gormsson om vintern, efter det han hade flytt från Norge för Gunnhildssönerna¹. Håkon hade så mycket att grubbla över den vintern, att han lade sig till sängs; han låg ofta vaken om nätterna och åt och drack endast så mycket, att han nätt och jämt kunde hålla krafterna uppe. Slutligen sände han i hemlighet bud norrut till Tråndheim till sina vänner och lade råd med dem, att de skulle dräpa konung Erling, om de kunde få tillfälle därtill; han sade, att han skulle återvända till sitt rike vid sommarens början. Samma vinter dräpte trönderna Erling, såsom förut är omtalat².

Mellan Håkon och Guld-Harald rådde stor vänskap. Harald yppade för Håkon sina planer; han sade, att han ville slå sig ned i landet och icke längre fara på härnadståg, och frågade Håkon, om han trodde, att konung Harald skulle vilja dela riket med honom, om han gjorde anspråk därpå. »Det tror jag», svarade Håkon, »att danakonungen icke skall vägra dig din rätt; men du får bättre besked i denna sak, om du talar med konungen själv. Jag tror icke, att du får riket, om du icke kräver det». Kort efter detta samtal talade Guld-Harald med konung Harald i närvaro av många stormän, vänner till dem båda. Guld-Harald begärde då av konung Harald, att han skulle dela riket lika med honom, efter som hans börd och släkt gav honom rätt till där i Danmark. Över detta krav blev konung Harald mycket vred och svarade, att ingen hade vågat begära av hans fader konung Gorm, att han skulle bliva halvkonung i Danmark, icke heller av dennes fader Harde-Knut eller Sigurd orm-i-öga eller Ragnar lodbrok³; han blev så rasande, att man icke kunde tala vid honom.

1. Jämför Harald gråfälls historia kapitel 15.
2. Se Harald gråfälls historia kapitel 16.
3. Om Ragnar lodbrok och hans söner jfr Halvdan svartes historia kapitel 5 not l.

Kapitel 10
Om Guld-Harald.

Guld-Harald var nu mycket mindre tillfreds än förut; något rike hade han lika litet som förr, och därtill hade han ådragit sig konungens vrede. Han kom nu till sin vän Håkon, klagade sin nöd för honom och bad honom om goda råd, om han kunde finna sådana, så att han kunde få riket; han sade, att själv hade han mest tänkt på att söka vinna riket med vapenmakt. Håkon rådde honom att icke yppa detta för någon, så att det blev bekant bland folk. »Ditt liv står på spel», sade han, »tänk väl efter med dig själv, vad du förmår! Till slika stordåd kräves det, att man är djärv och fast och sparar varken godt eller ondt för att genomföra det som man har påbörjat. Men det är illa att ge sig i kast med stora företag och sedan låta dem falla med vanära». Guld-Harald svarade: »Så vill jag fullfölja detta krav, att jag icke ens skall skona mina händer från att dräpa konungen själv, om jag kommer i tillfälle därtill, eftersom han vägrar mig det rike, som med rätta tillkommer mig». Därmed slutades deras samtal.

Konung Harald gick därefter till Håkon, och de började ett samtal med varandra. Konungen omtalade för jarlen, vilket krav Guld-Harald hade rest emot honom på riket och vad svar han hade givit, och sade, att han ville för ingen del minska sitt rike. »Om Guld-Harald ämnar fasthålla detta krav», sade han, »då tvekar jag icke att låta dräpa honom, ty jag litar icke på honom, om han icke avstår från detta». Jarlen svarade: »Jag tror, att Harald har tagit upp denna sak med sådan iver, att han icke är sinnad att låta den falla igen. Jag tror också, att om han reser ofred här i landet, skola många sluta sig till honom och detta mest för den kärleks skull som man hyste för hans fader¹; men det skulle vara den största olycka för eder att dräpa eder frände, ty alla människor skulle, såsom sakerna nu stå, anse honom saklös. Likväl vill jag icke heller säga, att mitt råd är, att du gör dig till mindre konung än din fader Gorm var; han ökade också sitt rike mycket och minskade det på intet sätt». Då sade konungen: »Vilket är då ditt råd, Håkon? Skall jag icke dela mitt rike och icke befria mig från detta bekymmer?» »Vi skola träffas om några dagar», svarade Håkon jarl, »jag skall först tänka på denna vanskliga sak och sedan säga min mening». Därefter gingo konungen och alla hans män bort.

Olav Tryggvessons historia - kapitel 11-20
Tillbaka till Olav Tryggvessons förstasida

1. Haralds fader Knut (död c. 940) bar på grund av sin folkkärlek tillnamnet danaast, »danernas älskling».