Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113

Kapitel 101
Om konungens samtal.

Den danske konungen Sven och sveakonungen Olav och Erik jarl lågo där med hela sin här. Det var vackert väder och klart solsken. Alla hövdingarna gingo nu med sina följen upp på holmen och sågo, att en mängd skepp seglade tillsammans ute på havet. De fingo se ett stort och praktfullt skepp komma seglande. Då sade båda konungarna: »Detta är ett stort och övermåttan vackert fartyg; det måtte vara Ormen långe». Erik jarl svarade: »Icke är detta Ormen långe»; och det var så, som han sade; detta skepp tillhörde Eindride från Gimsar. En liten stund därefter sågo de ett annat skepp komma seglande, mycket större än det förra. Då sade konung Sven: »Nu är Olav Tryggvesson rädd; han vågar icke att segla med huvudena på sitt skepp»¹. Då sade Erik jarl; »Icke är detta konungens skepp. Jag känner detta skeppet och seglet, ty seglet är randigt; detta är Erling Skjalgsson. Låt dem segla; det är bättre för oss, att detta skepp fattas i konung Olavs flotta, än att det är där, så väl rustat som det är». En stund senare sågo de och igenkände Sigvalde Jarls skepp, som styrde in till holmen. Därpå fingo de se tre skepp komma seglande, och ett av dem var mycket stort. Då bad konung Sven dem gå till sina skepp; han sade, att där kom Ormen långe. Erik jarl svarade: »De ha många andra stora och präktiga skepp än Ormen långe; låtom oss vänta ännu en stund!» Då sade många av de andra männen: »Icke vill Erik jarl nu strida och hämnas sin fader. Det är en stor nesa, som skall spörjas i alla länder, om vi ligga här med en så stor styrka och konung. Olav seglar ut på havet rakt förbi oss».

Då de hade talat om detta en stund, fingo de se fyra skepp komma seglande, och ett av dem var en mycket stor och präktigt förgylld drake. Då reste sig konung Sven och sade: »Högt skall Ormen bära mig i kväll; honom skall jag styra», Många sade, att Ormen var ett övermåttan stort och vackert skepp, och att det vittnade om stor praktlystnad att låta bygga ett sådant fartyg. Då sade Erik jarl, så att blott några få hörde det: »Även om konung Olav icke hade något större skepp än detta, skulle konung Sven dock aldrig kunna taga det ifrån honom med danahären allena». Männen ilade nu till skeppen och togo ned tälten².

Hövdingarna se från holmen Olavs skepp segla förbi.

Medan hövdingarna samtalade om detta, som nu är berättat, fingo de se tre mycket stora skepp komma seglande och bakefter dem ett fjärde; det var Ormen långe. Men av de stora fartyg, som förut hade kommit förbi och som de trott vara Ormen långe, var det första Tranan och det andra Ormen korte. När de sågo Ormen långe, då förstodo alla, och ingen sade däremot, att där kom helt visst Olav Tryggvesson. De gingo nu till skeppen och gjorde sig färdiga till angrepp. Det var avtalat mellan hövdingarna, konung Sven och konung Olav och Erik jarl, att de skulle ha en tredjedel av Norge vardera, om de kunde fälla konung Olav Tryggvesson; men den av dem, som först äntrade Ormen, skulle få allt det byte som vanns där, och var och en av dem skulle ha de skepp som han själv avröjde. Erik jarl hade en mycket stor »barde»³, som han brukade ha på vikingafärder; den var försedd med en ramm överst på båda stävarna och där nedanför en tjock järnplåt, som var lika bred som stäven och som gick ända ned till vattenytan.

1. De bilder av djurhuvud o. d., som prydde skeppens förstäv, voro löst påsatta och kunde vid behov avtagas.
2. Jfr kapitel 80 not 1.
3. »Barde» eller »järnbarde» kallades ett krigsskepp, vars stäv (bard) för att göras motståndskraftigare beslagits med järn.

Kapitel 102
Om konung Olavs här.

Då Sigvalde jarl och hans män rodde in under ön, sågo Thorkel den praktälskande på Tranan och styrmännen på de skepp som följde honom, att jarlen styrde sina skepp in under holmen. De togo då också ned sina segel och rodde efter honom, under det de ropade till honom och hans män och frågade, varför de gjorde så. Jarlen svarade, att han ville invänta konung Olav. »Det ser ut till att här är ofred för handen», sade han. De läto nu skeppen driva, till dess Thorkel »näsa» kom med Ormen korte och de tre skepp, som följde honom. Det blev sagt dem detsamma, och de togo då också ned sina segel och läto skeppen driva och väntade på konung Olav. Då konungen seglade fram emot holmen, rodde hela fiendehären ut i sundet framför honom. Men då konungens män sågo detta, bådo de honom segla sin väg och icke inlåta sig i strid med en så stor styrka. Konungen svarade högt, där han stod uppe i lyftingen: »Tagen ned seglet! Icke skola mina män tänka på flykt! Aldrig har jag flytt i strid. Gud råde för mitt liv, men aldrig skall jag taga till flykten». Det gjordes, såsom konungen befallde. Så säger Hallfred:

Ej må skalden glömma
att nämna de härliga orden
som stridsdjärv fursten talte
till männen i vapenstormen.
Den dådstore fursten bad dem
att icke fly i kampen;
den folkkäre kungens maning
skall icke gå oss ur minnet.

Kapitel 103
Konung Olavs skepp ordnas till strid.

Konung Olav lät blåsa till samling för alla sina skepp. Konungens skepp låg i midten och på vardera sidan därom Ormen korte och Tranan. Då de började att binda samman skeppen¹, bundo de samman stävarna på Ormen långe och Ormen korte. När konungen såg detta, ropade han högt och befallde dem att lägga det stora skeppet längre fram och icke låta det vara efterst bland alla skeppen i flottan. Då svarade Ulv den röde: »Om Ormen skall läggas lika mycket längre fram, som han är längre än andra skepp, då blir det hårdt arbete i »saxen»² i dag». Konungen svarade: »Icke visste jag, att jag hade en »stamboe»³ som är både röd och rädd». Ulv svarade: »Vänd du bara inte ryggen till, när du försvarar lyftingen, mera än jag, när jag försvarar stäven!» Konungen hade en båge i handen; han lade en pil på strängen och siktade på Ulv. Ulv sade: »Skjut åt ett annat håll, konung, där det mera behöves! Vad jag gör, gör jag för dig».

1. Jfr ovan kapitel 41 not 1.
2. Se ovan kapitel 94 not 4.
3. Se Harald hårfagres historia kapitel 9 not 1.

Kapitel 104
Om konung Olav.

Konung Olav stod i lyftingen på Ormen, där han syntes högt över mängden. "Han bar en förgylld sköld och en guldinlagd hjälm och var lätt att skilja från de andra männen; utanpå brynjan hade han en kort röd kjortel. Då konung Olav såg, att flottan delade sig i små avdelningar och baneren sattes upp för anförarna, frågade han: »Vem är hövding för den flock som ligger midt emot oss?» Man sade honom, att det var konung Sven tveskägg med den danska hären. Konungen svarade: »Icke rädas vi de stymparna; det finns intet mod i danerna. Men vilken hövding följer de baner som äro där ute på högra sidan?» Man sade honom, att det var konung Olav med sveahären. Konung Olav svarade: »Bättre vore det för svearna att sitta hemma och slicka sina blotskålar än att gå mot Ormen långe under edra vapen. Men vem äger de stora skeppen som ligga där ute babord om danerna?» »Det är jarlen Erik Håkonsson», sade de. Då svarade konung Olav: »Han menar nog, att han har goda skäl att möta oss, och av den hären kunna vi vänta en skarp strid; de äro norrmän liksom vi själva».

Kapitel 105
Striden börjar.

Därefter rodde konungarna fram till anfall. Konung Sven lade sitt skepp midt emot Ormen långe, men konung Olav den svenske lade sig längre ute och riktade sina stävar emot konung Olav Trygvessons yttersta skepp; på den andra sidan lade sig Erik jarl. Nu började en hård strid. Sigvalde jarl lät sina skepp ro baklänges och deltog icke i striden. Så säger Skule Thorstensson¹ — han var då hos Erik jarl —:

Erik och Sigvalde fordom
jag följde, där spjuten sjöngo —
ung vann jag krigarrykte;
nu märks det, att åldern trycker.
Blodiga svärd vi buro
i dånande vapenstormen
mot svärdstingets ledare² modigt
i söder vid Svolders mynning.

Och än vidare säger Hallfred om dessa händelser:

Jag vet, att den kampglade kungen
saknade allt för mycket
de tappra tröndernas följe —
dock drev han många på flykten.
Den raske fursten ensam
mötte i vapenlarmet
en jarl och tvänne kungar.
Om slikt är berömligt att tälja.

1. Skule Thorstensson, isländsk skald, sonson till den berömde Egil Skallagrimsson, född c. 970, död c. 1040. Som ung reste han till Norge, där han slöt sig till Erik jarl, som han sedan följde till Sverige och tillsamman med vilken han deltog i Svolderslaget. Av hans dikter äro, utom en vers av lyriskt innehåll, bevarade endast några fragment av det här anförda kvädet om Erik jarl, som han synes ha författat först på sin ålderdom.
2. Svärdstingets (dvs. stridens) ledare» är den tappre krigaren, här Olav Tryggvesson.

Kapitel 106
Konung Svens och konung Olavs flykt.

Striden blev mycket hård och blodig. Krigarna i förstäven på Ormen långe, Ormen korte och Tranan kastade ankaren och änterhakar över på konung, Svens skepp; de hade på grund av skeppens höjd den fördelen att kunna anfalla uppifrån och nedåt De avröjde alla skepp som de kunde hålla fast, men konung Sven och de män som kommo undan flydde upp på andra skepp och drogo sig undan utom skotthåll; det gick med denna här, såsom konung Olav Tryggvesson hade gissat. Då styrde den svenske konung Olav i stället dit med sina skepp, men så snart de kommo i närheten av storskeppen, gick det dem, såsom det hade gått de andra; de förlorade mycket folk och några av sina skepp och drogo sig därefter tillbaka från striden.

Erik jarl lade nu »barden» jämsides med konung Olavs yttersta skepp, avröjde det och kapade tåget, som höll det fast vid de övriga skeppen; därpå angrep han det som låg där närmast och kämpade, till dess det var avröjt. Manskapet började då att springa från de mindre skeppen och upp på storskeppen, och jarlen kapade tågen på det ena skeppet efter det andra, allt efter som de blevo avröjda. Danerna och svearna lade sig nu åter inom skotthåll och anföllo från alla sidor konung Olavs skepp. Erik jarl låg fortfarande jämsides med skeppen och kämpade med huggvapen, och allt efter som männen föllo på hans skepp, gingo andra, daner och svear, ombord i deras ställe. Så säger Halldor:

De skarpa svärden begynte
sin gång på Ormen långe;
männen kämpade våldsamt
vid klang av de guldprydda spjuten.
Svenska och danska skaror
följde den tappre jarlen
där söderut på havet
i svärdens hårda stormvind¹.

Nu blev striden mycket skarp, mycket folk föll, och till sist gick det så, att alla konung Olavs skepp blevo avröjda utom Ormen långe. Alla de av hans män som ännu voro stridsdugliga hade nu kommit upp på den. Då lade Erik jarl »barden» jämsides med Ormen, och där kämpades nu med huggvapen. Så säger Halldor:

Hårdt blev Ormen långe
ansatt av fiendeflocken
— pilarna veno täta;
de blanka sköldarna brusto —,
då krigaren² lade den höge
»barden» vid sidan av Ormen.
En blodig kamp i sanning
jarlen hade vid holmen.

1. »Svärdens stormvind» är striden.
2. Dvs. Erik jarl.

Kapitel 107
Om Erik jarl.

Erik jarl befann sig i »förrummet»¹ på sitt skepp, där det var fylkat med sköldborg. Där kämpades nu med huggvapen och stacks med spjut och kastades med alla slags vapen; somliga sköto med båge eller kastade spjut med handen. Det föll en så tät skur av vapen över Ormen, att man knappt kunde värja sig med sköldarna; så tätt flögo spjut och pilar, ty från alla sidor blev Ormen anfallen av fientliga fartyg. Konung Olavs män voro så rasande, att de sprungo upp på relingarna för att komma till att fälla sina motståndare med svärdshugg, ehuru många icke hade lagt sig så nära under Ormen, att de ville vara med i handgemänget. Men de flesta av Olavs män tänkte icke på annat än att de kämpade på släta marken, stego. ut över relingarna och gingo till botten med sina vapen. Så säger Hallfred:

Sårade krigarna sjönko
i kampen ned på Ormen;
ingen av männen väjde
för faran i vapengnyet.
Ormen — var än den skrider
med krigarnas skara — skall länge
sakna sådana kämpar,
hur härlig konung än styr den.

1. Se kapitel 94 not 9.

Kapitel 108
Om Einar »tambarskälve».

Einar »tambarskälve» stod akterut i »krapparummet»¹ på Ormen. Han var bågskytt och sköt kraftigare än alla andra. Einar avsköt en pil mot Erik jarl och träffade roderknappen över jarlens huvud, så att pilen trängde in ända till rörbanden². Jarlen såg dit och frågade, om de visste, vem som hade lossat det skottet I samma ögonblick kom en annan pil flygande så nära jarlen, att den gick emellan bålen och armen; den trängde in i huvudbrädan³, så att spetsen stod långt ut på andra sidan. Då sade jarlen till en man, som några kalla Finn, under det andra mena, att han var en finne — han var en mycket duktig bågskytt —: »Skjut den långe mannen där borta i krapparummet!» Finn sköt, och pilen träffade midt på Einars båge i samma ögonblick som Einar spände den för tredje gången. Bågen brast i två delar. Då sade konung Olav: »Vad var det som brast där med sådant brak?» Einar svarade: »Norge ur dina händer, konung!» »Så mycket var det väl ändå inte, som brast», sade konungen, »tag min båge och skjut med den!» Han kastade bågen till honom. Einar tog bågen, spände den genast ut över pilens spets och sade: »För mjuk, för mjuk är drottens båge!» och kastade den tillbaka. Därpå tog han sin sköld och sitt svärd och kämpade med dem.

1. Se ovan kapitel 94 not 11.
2. Rörbanden äro de band, varmed pilspetsen var fastsurrad vid skaftet.
3. Bakom rormannens plats fanns en en så benämnd bräda, som denne kunde stödja sitt huvud emot.

Kapitel 109
Om konung Olav.

Konung Olav stod i lyftingen på Ormen och sköt nästan ständigt hela dagen, än med båge, än med spjut, och då alltid med två åt gången. Han blickade fram över skeppet och såg, att hans män lyfte svärden och höggo tätt, men att svärden beto dåligt. Han ropade då högt: »Svingen I svärden utan kraft, eftersom jag ser, att de icke bita för eder?» En man svarade: »Våra svärd äro mycket slöa och brustna». Då gick konungen ned i »förr rummet», öppnade en kista och tog därur många vassa svärd och gav männen. När han sträckte ned den högra armen, såg man, att det rann, blod ned under brynjeärmen; ingen vet, var han var sårad.

Kapitel 110
Ormen äntras.

Det hårdaste och blodigaste motståndet på Ormen gjorde männen i »förrummet» och stäven; där befann sig det utvaldaste manskapet, och där voro skeppsborden högst. Men då manfallet i början var störst midt på skeppet och endast få män stodo upprätt kring masten, beslöt Erik jarl sig för att äntra och kom upp på Ormen själv femtonde. Konung Olavs svåger Hyrning gick emot honom med en skara män; det blev en mycket hård strid, som slutade så, att jarlen vek tillbaka ned på sitt skepp igen. Av de män som hade följt honom föllo några, och andra voro sårade. Detta omtalar Thord Kolbeinsson:

De hjälmklädda krigarna svängde
svärden mot blodiga sköldar.
Hyrning vann ära i striden,
där kungen med svärdet han värjde.
Förr sviktar den höga himmeln,
än detta av männen glömmes.

Nu blev det åter den hårdaste kamp, och många män föllo på Ormen. När manskapet, som skulle försvara Ormen, tunnades av, beslöt Erik jarl åter att äntra, och åter mötte han ett kraftigt motstånd. Då förstävskämparna på Ormen sågo detta, gingo de längre akterut på skeppet, satte sig till motvärn mot jarlen och bjödo honom ett hårdt motstånd. Men så många hade nu fallit på Ormen, att det var tomt på många ställen vid relingarna, och jarlens män började därför att äntra från flera håll. Allt det manskap, som ännu stod upprätt till försvar på Ormen, drog sig då akterut på skeppet till den plats, där konungen befann sig. Så säger Halldor »okristne», att jarlen äggade sina män:

Den gladlynte fursten mante
med äggande ord sina kämpar
— krigarna veko tillbaka
från bänk till bänk med Olav —;
med skeppen en ring de slutit
omkring den tappre kungen.
Hård och blodig var striden
för vendernas käcke bane¹.

1. Med vendernas baneman menas här troligen Erik jarl, ehuru benämningen kunde passa även för konung Olav Tryggvesson.

Kapitel 111
Ormen långe avröjes.

Kolbjörn stallare gick upp i lyftingen till konungen. De buro mycket lika kläder och vapen; Kolbjörn var också en mycket högrest och vacker man. Det blev åter den skarpaste strid i »förrummet». Då så många av jarlens män, som kunde rymmas på skeppet, nu hade kommit upp på Ormen och hans skepp anföllo från alla håll, men endast få män voro kvar på Ormen till försvar mot en så stor styrka, så föllo nu de flesta på en kort stund, fastän de voro både starka och tappra.

Konung Olav själv och Kolbjörn hoppade över bord på var sin sida av skeppet. Jarlens män hade rott fram med smärre fartyg och dräpte dem som hoppade i sjön, och då konungen själv hade sprungit över bord, ville de gripa honom och föra honom till Erik jarl. Konung Olav höll skölden över sig och kastade sig på det sättet i djupet. Kolbjörn stallare däremot sköt skölden under sig och skyddade sig så mot de spjut som kastades mot honom från de underliggande skeppen. Han föll i havet på sådant sätt, att skölden kom under honom, och därför kunde han icke dyka ned under vattnet snabbt nog, utan blev gripen och dragen upp på en skuta. De trodde, att det var konungen. Han fördes inför jarlen, men när jarlen såg, att det var Kolbjörn och icke konung Olav, gav han Kolbjörn nåd. I detta ögonblick sprungo alla de av konung Olavs män, som ännu voro vid liv, överbord från Ormen. Hallfred säger, att Thorkel »näsa», konungens broder, var den siste av alla som hoppade över bord:

Den givmilde mannen såg flyta
tomma Tranan och Ormen
— den raske fursten glädtigt
blodade svärdet i striden —,
innan Thorkel, den käcke,
kampdjärve, kloke kämpen,
sprang överbord från skeppet
i den vilda, blodiga kampen.

Kapitel 112
Rykten om Olav Tryggvesson.

Det har förut omtalats, att Sigvalde jarl slöt sig till konung Olav i Vendland¹; jarlen hade tio skepp och dessutom ett elfte, på vilket konungadottern Astrid, jarlens hustru, hade sitt följe. När konung Olav hade sprungit överbord, utbröt hela hären i segerrop, och Sigvalde jarl och hans män stucko då årorna i sjön och rodde till strider. Detta omtalar Halldor »okristne»:

Vendernas långskepp kommo
fjärran ifrån till striden;
de tunna yxorna beto
männen med vassa eggar.
Vapengny blev på havet.
Jarlen kämpade härligt.
Örnen slet i liken.
Där flydde en talrik skara.

Men den vendiska snäcka, varpå Astrids följe befann sig, rodde därifrån och tillbaka till Vendland, och det sades genast av många, att konung Olav hade kastat av sig brynjan under vattnet och summit under vattnet bort från långskeppen; därpå hade han summit bort till den vendiska snäckan, och Astrids män hade fört honom i land. Några veta att berätta på många olika sätt om konung Olavs senare färder, men så säger Hallfred:

Ej vet jag nu i sanning,
om i min dikt jag skall prisa
den brynjeklädde krigarn
som död eller ännu i livet;
bäggedera förtäljes
som sant av männens skara.
Sårad var han förvisso.
Nu spörjes om honom intet.

Huru det nu än förhåller sig därmed, så kom konung Olav Tryggvesson aldrig mer till att härska i Norge, men likväl säger Hallfred »vandrådaskald» på detta sätt:

Somliga män förtäljde
om Tryggveättlingens öde,
att norrmännens härlige konung,
den svekfrie, ännu levde.
Man säger, att Olav sluppit
med livet ur vapenstormen.
Värre dock är det — ej alltid
männens gissning besannas.

Och vidare detta:

Jag vet det: ej ödet ville,
där tallösa fiendeskaror
gingo till skonlöst anfall
emot den kraftige krigarn,
att drotten, den härlige, skulle
rädda sitt liv i kampen.
Jag kan ej tro, vad männen
med falsk förhoppning gissa.

Än vidare man säger,
att kungen blott var sårad,
att undan med livet han kommit
ur svärdens storm i öster.
Nu har det sports med sanning,
att fursten fallit i kampen.
Vad lösa rykten mäla,
jag skänker ingen tilltro.

1. Se ovan kapitel 99 och 100.

Kapitel 113
Om jarlen Erik Håkonsson.

Jarlen Erik Håkonsson fick med segern Ormen långe och ett stort byte; han styrde Ormen från striden. Så säger Halldor:

Ormen långe förde
den hjälmbetäckte kungen
till kamp på havet i söder —
ej stoltare skepp man skådat!
Segerglad mottog jarlen
Ormen, när striden var slutad.
Men hård innan dess var kampen
för Hemings ättstore broder¹.

Håkon Jarls son Sven² hade vid denna tid trolovat sig med sveakonungen Olavs dotter Holmfrid. Då Danmarks konung, Sven, den svenske konung Olav och Erik jarl delade det norska riket emellan sig, fick konung Olav fyra fylken i Tråndheim, Nordmöre, Sunnmöre och Raumsdal samt österut Ranrike från Göta älv till Svinesund; detta rike överlämnade konung Olav åt Sven jarl på samma villkor, på vilka skattskyldiga konungar eller jarlar fordom hade innehaft län av överkonungarna. Erik jarl fick fyra fylken i Tråndheim, Hålogaland, Naumudal, Fjordarna och Fjaler, Sogn, Hordaland, Rogaland och Agder norrifrån ända till Lidandesnes³, Så säger Thord Kolbeinsson⁴:

Jag vet, att de flesta hersar,
med undantag dock av Erling⁵,
snart blevo jarlens vänner —
jag prisar den givmilde krigarn.
Efter segern lades
Norges land under fursten
från Veiga⁶ ända till Agder;
man vet, att jag icke ljuger.

När Eriks vänskap vi njöto,
då var det godt att leva;
sin plikt han trodde att hålla
sin hand över Norges bönder.
Nu mäler ett bud från söder,
att konung Sven gått hädan;
tomheten griper hans städer.
Sitt öde undgår ingen.

Den danske konung Sven fick åter Viken, som han hade haft förut en gång, men han förlänade Erik jarl Raumarike och Hedemarken. Sven Håkonsson fick jarlsvärdighet av Olav den svenske. Sven jarl var den vackraste man någon har sett. Erik jarl och Sven jarl läto båda döpa sig och antogo den rätta tron. Så länge de härskade i Norge, läto de var och en göra som han ville i fråga om att iakttaga kristendomens bud; men gammal lag och alla landets seder höllo de väl vid makt, och de voro omtyckta och dugliga styresmän. Erik jarl hade mest att säga av de båda bröderna i allt vad sam gällde landets styrelse.

Olav den heliges historia
Tillbaka till Olav Tryggvessons förstasida

1. Heming var en av Hakon jarls söner, halvbroder till Erik; se Harald gråfälls historia kapitel 8 samt ovan kapitel 19. En annan halvbroder till Erik, helbroder till Heming, var Sven.
2. Jfr not l.
3. Jfr kapitel 58 not 2.
4. Versarna äro hämtade ur den efter Erik Jarls död (1016) författade »Eriksdråpa»; jfr kapitel 36 not l.
5. Erling Skjalgsson, Olav Tryggvessons svåger.
6. Veiga, en ö i sydliga Hålogaland.