Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32

Kapitel 1
Håkon Adalsteinsfostre tages till konung.

Håkon Adalsteinsfostre var i England, då han fick underrättelse om sin fader konung Haralds död; han gjorde sig genast i ordning till att fara hem. Konung Adalstein gav honom folk och goda skepp och utrustade honom präktigt för färden, och han kom om hösten till Norge. Han fick där höra, att hans bröder hade fallit, och att konung Erik uppehöll sig i Viken¹. Håkon seglade då norrut till Tråndheim och uppsökte Sigurd Hladejarl, som var den klokaste mannen i Norge², och blev där väl mottagen. De ingingo förbund med varandra, och Håkon lovade Sigurd stor makt, om han bleve konung. Därefter läto de sammankalla ett talrikt ting; på detta talade Sigurd å Håkons vägnar och föreslog bönderna att taga honom till konung. Därpå steg Håkon själv upp och talade. Då började de säga två och två sinsemellan, att det var Harald hårfagre, som hade blivit ung på nytt och kommit dit. Håkon började sitt tal med att säga, att han bad bönderna giva honom konungatiteln och tillika lämna honom hjälp och stöd till att behålla konungadömet; i gengäld erbjöd han dem att göra alla bönder odalborna och återskänka dem deras odaljordar³, som de bodde på. Till detta tal ljödo starka bifallsrop; hela bondehopen ropade och sade, att de ville taga honom till konung. Det skedde nu också så, att trönderna togo Håkon till konung över hela landet. Han var då femton år gammal. Han skaffade sig en hird och for omkring i landet.

Dessa tidender spordes i Upplanden, att trönderna hade tagit sig en konung, som i allt liknade Harald den hårfagre, endast med den skillnaden, att Harald hade kuvat alla bönderna i landet och gjort dem till trälar, men Håkon ville varje människa väl och erbjöd sig att åter giva bönderna deras odaljord, som konung Harald hade tagit ifrån dem. Över dessa underrättelser blevo alla glada, och den ene berättade det för den andre, och ryktet flög som eld i torrt gräs österut ända till landsgränsen. Många bönder kommo från Upplanden för att träffa konung Håkon, somliga sände budbärare, andra brev eller igenkänningstecken⁴, alla för att giva tillkänna, att de ville bliva hans män. Konung Håkon tog med tacksägelser emot detta.

1. Se kapitel 44 i Harald hårfagres historia.
2. Jfr kapitel 38 i Harald hårfagres historia.
3. Jfr kapitel 6 i Harald hårfagres historia.
4. Dvs. något av ägaren märkt eller såsom honom tillhörigt igenkänligt föremål, som sändes med budbäraren for att bevisa dennes trovärdighet.

Kapitel 2
Om konung Håkon.

Konung Håkon for i början av vintern till Upplanden och sammankallade ting där; alla män som kunde komma, infunno sig hos honom, och han blev tagen till konung på alla ting. Därefter for han österut till Viken. Där kommo hans brorsöner Tryggve och Gudröd¹ till honom jämte många andra, som uppräknade alla oförrätter de lidit genom hans broder Erik. Hatet till Erik växte ständigt desto mer, ju mer alla fattade kärlek till konung Håkon och fingo mod till att tala, såsom de tänkte. Konung Håkon gav Tryggve och Gudröd konungatitel och det rike som konung Harald hade givit deras fäder; åt Tryggve gav han Ranrike och Vingulmark och åt Gudröd Vestfold, men eftersom de ännu voro unga och barnsliga, satte han framstående och kloka män till att styra landet tillsamman med dem. Han gav dem landet med samma villkor, som förut hade bestått, att de skulle ha hälften mot honom av utskylder och skatter. Då det vårades, for konung Håkon landvägen över Upplanden norrut till Tråndheim.

1. Dessa, söner av de av Erik blodyxe fällda bröderna Olav och Björn, hade flytt ur Viken för Erik. Jfr kapitel 44 i Harald hårfagres historia.

Kapitel 3
Konung Erik lämnar landet.

Konung Håkon samlade vid vårens inbrott en Stor här i Tråndheim och skaffade sig skepp. Vikborna hade också en stor här ute och ämnade förena sig med Håkon. Erik uppbådade också krigsfolk i midtlandet¹, men han fick icke mycket folk, ty många stormän avföllo från honom och slöto sig till Håkon. Då han icke såg sig i stånd till att göra motstånd mot Håkons här, seglade han västerut över havet med de män, som ville följa honom Han for först till Orknöarna och fick därifrån med sig mycket folk; sedan seglade han söderut till England och härjade i Skottland över allt där han kom i land; han härjade också rundt omkring i norra England.

Den engelske konungen Adalstein sände bud till Erik och erbjöd honom att av sig mottaga ett rike i England; han erinrade om att Eriks fader konung Harald hade varit en god vän till honom, och det ville han nu räkna hans son till godo. Därpå foro sändebud emellan de båda konungarna, och de förliktes med den överenskommelsen, att konung Erik skulle mottaga Northumberland av konung Adalstein och värja landet där emot danerna och andra vikingar². Erik skulle låta döpa sig och likaså hans hustru och deras barn och alla hans män, som hade följt honom dit. Erik gick in på detta villkor, blev döpt och antog den rätta tron.
Northumberland anses utgöra en femtedel av England. Erik hade sitt säte i Jorvik³, där Lodbrokssönerna sägas förut hava bott. Northumberland var till största delen bebyggt av nordbor, sedan Lodbrokssönerna erövrade landet⁴. Daner och norrmän härjade där ofta, sedan makten i landet hade gått ifrån dem. Många ortnamn äro där givna på nordiskt språk, såsom Grimsby⁵ och Hauksfljot och många andra.

1. Dvs. i västlandet. Det var endast där, som Erik kunde påräkna något stöd för sitt konungadöme. Jfr kapitel 42 i Harald hårfagres historia.
2. Northumberland hade sedan senare hälften av 800-talet varit utsatt för flera erövringar och erövringsförsök av danska och norska vikingahövdingar (jfr not 4), och många nordbor hade bosatt sig i landet. Själv hade Aethelstan återerövrat riket och fördrivit dess dåvarande nordiska herrar, Olav »kvaran» och Gudröd, medlemmar av den norsk-irländska konungaätten i Dublin. Ett par förnyade våldsamma anfall hade han därefter lyckligt avvärjt, det sista (av den nyssnämnde Olav) just samma år (937) som Erik blodyxe kom till England. Sannolikt har denna sista strid delvis uttömt Aethelstans krafter, och detta var anledningen till att han visade sig så tillmötesgående mot Erik, i vilken han eljest kunde frukta en djärv, stark och välrustad fiende.
3. Jorvik är det gamla nordiska namnet på Northumberlands huvudstad, det nuvarande York.
4. Ragnar Lodbroks söner Ivar, Ubbe och Halvdan erövrade i spetsen för en stor dansk vikingahär York är 866. En av bröderna, Halvdan, blev år 875 konung i Northumberland, men fördrevs av sina egna män efter några få år. Det danska herraväldet i Northumberland blev endast av kort varaktighet.
5. Grimsby ligger i själva verket icke i Northumberland, utan i Lincolnshire. Även där äro de nordiska ortnamnen talrika, liksom i flera andra trakter av England.

Kapitel 4
Konung Eriks fall.

Konung Erik hade en stor mängd folk omkring sig; han behöll hos sig en mängd norrmän, som hade farit västerut med honom, och därtill kommo många vänner till honom senare ifrån Norge. Han hade endast ett litet rike; därför for han ständigt i härnad om somrarna, härjade i Skottland och på Suderöarna, i Irland och Bretland och skaffade sig så rikedomar.

Konung Adalstein dog sotdöden, sedan han hade varit konung i fjorton år, åtta veckor och tre dagar. Efter honom blev hans broder Jatmund konung i England¹. Han tyckte icke om nordmännen. Konung Erik stod icke i vänskapsförhållande till honom, och det ryktet gick, att konung Jatmund skulle sätta en annan styresman över Northumberland. När konung Erik sporde detta, for han på vikingatåg västerut och hade från Orknöarna med sig Torv-Einars söner Arnkel och Erlend². Han for till Suderöarna, och där voro många vikingar och krigshövdingar, som slöto sig till honom. Han förde först hela hären till Irland och tog med sig därifrån så mycket folk som han kunde få; sedan for han till Bretland och härjade där. Därefter seglade han söderut längs den engelska kusten och härjade där som på andra ställen; alla människor flydde, där han for fram. Och eftersom Erik var en djärv man och hade en stor här, litade han så mycket på sin styrka, att han strövade långt upp i landet, härjade och sökte efter inbyggarna.

Olav hette en konung, som Jatmund hade satt till att värja landet där. Man samlade en väldig här och drog emot konung Erik, och det kom till en stor strid. Många engelsmän föllo, men där en föll, kommo tre i hans ställe uppe från landet. När det led längre fram på dagen, blev manfallet störst på nordmännens sida, och mycket folk föll där. Mot slutet av dagen föll konung Erik själv och fem konungar med honom; dessa voro Guthorm och hans två söner, Ivar och Hårek, samt Sigurd och Ragnvald; där föllo också Arnkel och Erlend, Torv-Einars söner. Där blev ett mycket stort manfall bland nordmännen; de som kommo undan foro till Northumberland och omtalade dessa händelser för Gunnhild och hennes söner.

1. Aethelstan dog år 940. Hans broder Eadmund (som nordborna kallade Jatmund) regerade mellan 940 och 946.
2. Om Torv-Einar se Harald hårfagres historia kapitel, 27, 31, 32.

Kapitel 5
Gunnhildssönernas fall.

Då Gunnhild och hennes söner fingo veta, att konung Erik var fallen och att han förut hade härjat i den engelske konungens land, trodde de sig förstå, att de icke kunde vänta sig någon fred där. De begåvo sig genast bort från Northumberland och togo med sig alla de skepp som konung Erik hade ägt; de togo också med sig alla de män som ville följa dem och en stor mängd ägodelar, som samlats genom skatter i England eller tagits på härnadståg. De styrde med sitt folk norrut till Orknöarna och slogo sig ned där för en tid. Vid den tiden var Thorfinn skalleklyvaren, Torv-Einars son, jarl där. Eriks söner underlade sig nu Orknöarna och Hjaltland och togo skatt av dem. De uppehöllo sig där om vintrarna, men foro om somrarna på vikingatåg västerut och härjade i Skottland och Irland. Detta omtalar Glum Geiresson¹:

Den kloke sjökrigarn gjorde,
ännu ett barn till åldern,
en segerrik färd från hemmet
på sköldprydt skepp till Skåne².
Den rådkloke svingarn av svärdet
sände i Skottland sedan
en skara av män till Oden:
fällda med svärd de blevo.

Den vänsälle krigarfursten
drev iriska män på flykten
till gamman för kampens fåglar³.
Där flydde en talrik skara.
Krigarn färgade svärdet
rödt i det strömmande blodet:
männen föllo för huggen.
En härlig seger var vunnen.

1. Glum Geiresson, isländsk diktare, hirdskald hos Harald Gråfäll, med vilken han synes ha deltagit i flera krigståg, död c. 980. Glum åtnjöt stort anseende som skald. Av hans dikter känner man dels ett par små fragment av ett kväde om Erik blodyxe († 950), dels större delar av ett arvkväde över Harald gråfäll, »Gråfällsdråpa», författat kort efter dennes fall (c. 965 à 970). Den första av de här anförda verserna hör troligen till den förra dikten; den senare är hämtad ur »Gråfällsdråpa».
2. Dessa rader syfta på Eriks i Harald hårfagres historia kapitel 33 omtalade krigslag till Danmark, som säges ha ägt rum, då han var tolv år gammal.
3. »Kampens fåglar» äro örnen och korpen.

Kapitel 6
Strid på Jutland.

Konung Håkon Adalsteinsfostre underlade sig hela Norge, sedan hans broder Erik hade flytt ur landet. Konung Håkon for den första vintern västerut i landet, därefter norrut till Tråndheim och satt där en tid. Men eftersom man kunde vänta ofred, om konung Erik komme västerifrån över havet med sin här, uppehöll han sig med sitt folk i midtlandet, i Firdafylke och Sogn, i Hordaland och Rogaland. Håkon satte Sigurd Hladejarl över hela Tröndelagen med samma makt, som han själv och hans fader Håkon förut hade haft av konung Harald den hårfagre.

Då konung Håkon sporde, att konung Erik hade fallit, och att hans söner icke fingo någon hjälp i England, tyckte han sig ha föga att frukta av dem och for en sommar med sitt folk österut till Viken. Vid den tiden härjade danerna mycket i Viken och gjorde ofta stor skada; men när de fingo höra, att konung Håkon hade kommit dit med en stor här, flydde de alla undan, några söderut till Halland, men de som voro närmare konung Håkon styrde ut på havet och vidare söderut till Jutland.
Då konung Håkon varsnade detta, seglade han efter dem med hela sin här; 'men då han kom till Jutland och folket blev varse detta, drogo de samman en här för att värja sitt land och gingo till strid mot konung Håkon. Det kom till ett stort slag;
konung Håkon kämpade så djärvt, att han gick framför baneret och hade varken hjälm eller brynja. Konung Håkon vann seger och förföljde den flyende fienden långt upp i landet. Så kvad Guthorm »sindre» i »Håkonsdråpa»¹:

Konungen for över havet
på årdrivna skälvande hästar².
Den segervane krigarn
jutarna fällde i striden.
Mättarn av Odens fåglar³
de flyende hårdt förföljde;
bloddrycksgiriga korpar
sökte den åtrådda födan.

1. Se Harald hårfagres historia kapitel 37 not 3.
2. De av åror framdrivna hästarna äro skeppen.
3. »Odens fåglar» äro korparna; jämför den bekanta myten om Odens två korpar, Hugin och Munin.

Kapitel 7
Strid i Öresund.

Därefter styrde konung Håkon med sin flotta norrut¹ till Själland och sökte efter vikingar. Han rodde med två snäckor fram i Öresund; där stötte han på elva vikingasnäckor och lade genast till strid med dem, och denna slutade så, att han vann seger och avröjde alla vikingaskeppen. Så säger Guthorm »sindre»:

Med tvänne skepp allenast
for den kampglade kungen
söderifrån till Själlands
gröna näs och kuster.
Den segervane fursten
i kampen vredgad röjde
danernas elva snäckor.
Den bragden prisades vida.

1. Rättare: österut.

Kapitel 8
Konung Håkons härnadståg i Danmark.

Därefter härjade konung Håkon vida omkring på Själland och plundrade invånarna; några dräpte han, andra tog han tillfånga, av somliga tog han stora avgifter och mötte icke något motstånd. Så säger Guthorm »sindre»:

Den tappre krigarn sedan
betvang det gröna Själland
och Skånes vida kuster,
de vilda vendernas tillhåll¹.

Sedan for konung Håkon österut längs kusten av Skåne och härjade överallt, tog avgifter och skatter av landet och dräpte alla vikingar, var han fann dem, både daner och vender. Han for österut ända till Götaland² och härjade där och tog där stora skatter av landet. Så säger Guthorm »sindre»;

Segelbjörnens herre³
av götarna tog skatter.
Den givmilde kungen hade
på färden många strider.

Konung Håkon vände om hösten tillbaka med sitt folk, sedan han tagit ett ofantligt byte. Han uppehöll sig om vintern i Viken för att värja det, om danerna och götarna skulle infalla där.

1. De söder om Östersjön boende venderna härjade ofta och satte sig fast på kusterna av Skåne.
2. Det vill här säga Östergötland.
3. »Segelbjörnen» är skeppet; »skeppets herre» är sjökrigaren.

Kapitel 9
Om konung Tryggve.

Samma höst kom konung Tryggve Olavsson¹ hem från vikingafärder västerut; han hade då förut härjat rundt omkring på Irland och i Skottland. Om våren for konung Håkon norrut i landet och satte sin brorson konung Tryggve till styresman över Viken för att värja det mot ofred och för att taga så mycket han kunde av de länder i Danmark, som konung Håkon förra sommaren hade gjort skattskyldiga. Så säger Guthorm »sindre»:

Den kampglade kungen skänkte
åt skogklädda dottern av Onar²
där österut till herre
den tappre, trofaste Tryggve.
Från irernas land han kommit,
den rättsinte krigarfursten,
helt nyss med sin här tillbaka
på havets snabba skidor³.

1. Jämför kapitel 2 ovan.
2. Den »skogklädda dottern av Onar» är jorden, landet. Jorden är enligt fornnordisk mytologisk diktning dotter av Natt och Onar.
3. »Havets skidor» är skeppen.

Kapitel 10
Om Gunnhildssönerna.

I Danmark regerade vid denna tid konung Harald Gormsson¹. Denne misshagade det mycket, att konung Håkon hade härjat i hans land, och det talades om att den danske konungen skulle vilja hämnas, men detta blev dock icke av så snart. Då Gunnhildssönerna sporde, att det rådde ofred mellan Danmark och Norge, begåvo de sig genast på väg från västern. De gifte bort Eriks dotter Ragnhild med Thorfinn skalleklyvarens son Arnfinn. Thorfinn jarl slog sig åter ned på Orknöarna, och Erikssönerna foro därifrån. Gamle Eriksson var något äldre än de andra, men likväl ännu icke vuxen.

Då Gunnhild kom till Danmark med sina söner, uppsökte hon konung Harald och blev där väl emottagen. Konung Harald gav dem så stora inkomster i sitt rike, att de kunde väl underhålla sig och sina män, och han tog Harald Eriksson till sig och knäsatte honom; han blev uppfostrad i danakonungens hird. Några av Erikssönerna drogo ut på härnadståg och förvärvade rikedomar, så snart de voro gamla nog därtill; de härjade i österväg. De voro tidigt vackra män och tidigare mogna i kraft och duglighet än i ålder. Därom talar Glum Geiresson i »Gråfällsdråpa»:

Den givmilde kungen, som skänkte
åt många skalder sköldar,
i österväg kämpade ofta.
Krigarn vann seger i striden.
Svärdlekens främjare² lustigt
lät skidornas tungor³ sjunga.
Skaror av tappra krigsmän
han förde till landet i öster.

Erikssönerna vände sig sedan också med sin här norrut till Viken och härjade där, men konung Tryggve hade sin här ute och vände sig emot dem, och de hade många strider och fingo ömsevis seger. Stundom härjade Erikssönerna i Viken och stundom Tryggve i Halland och på Själland.

Håkon den godes historia - kapitel 11-20
Tillbaka till Håkon den godes förstasida

1. Harald med tillnamnet Blåtand, son av Gorm den gamle och Thyra Danabot, blev konung c. 940 och dog c. 985 efter en lång och i flera avseenden för landet betydelsefull regering.
2. »Svärdlekens främjare» är den tappre krigaren, som sätter striden i gång.
3. »Skidornas tungor» kallas svärdsklingorna.