Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32

Kapitel 11
Håkon den mäktiges födelse.

Medan Håkon var konung i Norge, rådde god fred bland bönder och köpmän, så att ingen tillfogade andra eller deras egendom skada; det var god äring både av land och hav. Konung Håkon var mycket glädtig, vältalig och tillgänglig; han var en mycket klok man och lade sig mycken vinn om lagstiftningen. Han stiftade Gulatingslagen med Thorleiv den vise som rådgivare och Frostatingslagen med hjälp av Sigurd jarl och de andra klokaste männen bland trönderna; men Heidsäveslagen hade Halvdan svarte givit, såsom förut är skrivet¹.

Konung Håkon gästade om julen i Tråndheim, där Sigurd jarl hade tillredt ett gästabud åt honom på Hlader. Den första julnatten födde jarlens hustru Bergljot ett gossebarn. Dagen därefter vattenöste konung Håkon gossen och gav honom sitt namn, och gossen växte upp och blev sedan en mäktig och framstående man. Sigurd jarl var konung Håkons käraste vän.

Konung Håkon öser vatten på jarlssonen

1. Norge var i forntiden i rättsligt avseende indelat i fyra distrikt (tingslag) med sin särskilda lagstiftning: Frostatingslaget, som omfattade det nordliga Norge, Gulatingslaget, som innefattade det västliga och sydvästliga Norge, Borgartingslaget, som inbegrep de sydöstliga landskapen och slutligen Heidsävestingslaget (eller Eidsivatingslaget), till vilket hörde de innanför Kristianiafjorden i mellersta och östra Norge liggande fylkena. Vart och ett av dessa tingslag hade sin särskilda, för det samma gällande lag. - Den hänvisning Snorre här gör till Halvdan svartes historia (kapitel 7) är så tillvida missvisande, som Snorre där icke särskilt nämner Heidsäveslagen som ett verk av Halvdans lagstiftning.

Kapitel 12
Om Östen den elake.

Konung Östen i Upplanden, som några kalla den mäktige och andra den elake, härjade i Tråndheim, lade under sig Eynafylke och Sparbyggjafylke och satte till styresman över dem sin son. Men trönderna dräpte honom. Konung Östen företog då för andra gången ett krigståg till Tråndheim, härjade vida omkring och lade landet under sig. Därefter erbjöd han trönderna att välja, vilken de helst ville hava till konung, hans träl, som hette Thore »faxe»¹, eller hans hund, som hette Saur; de valde hunden, ty de trodde att de då snarast skulle få råda sig själva. De gåvo genom trolldom hunden tre mäns förstånd; han skällde två ord och talade det tredje. Man lät göra honom halsband och kedja av silver och guld, och när det var smutsigt, buro hirdmännen honom på sina axlar. Man gjorde ett högsäte åt honom, och han satt på hög² som andra konungar; han bodde på Innerön och hade sitt säte på en gård som hette Saurshaug. Det berättas, att han omkom därigenom att vargar anföllo hans hjord. Hirdmännen äggade honom till att försvara sina kreatur; han steg ned från högen och sprang till det ställe där vargarna voro, men de sleto honom genast i stycken.

Många andra underliga ting gjorde konung Östen mot trönderna. För denna härnads och ofreds skull flydde många hövdingar, och många bönder lämnade, sina odalgårdar.

Ketil jämte, en son till Anund jarl från Sparabu, for österut över Kölen och en stor mängd folk med honom; de förde sin boskap och sitt bohag med sig. De röjde skogarna och odlade upp stora bygder, som sedan fingo namnet Jämtland. Ketils sonson var Thore hälsing; han flydde med anledning av ett dråp från Jämtland över de skogar, som utbreda sig öster därom, och röjde bygd där. Mycket folk följde honom dit. Den bygden kallas nu Hälsingland; den sträcker sig österut ända till havet³. Svearna uppodlade den östra delen av Hälsingland längs havet. Då sedermera konung Harald den hårfagre lade riket under sig, så flydde också för honom många människor ur landet, trönder och naumdöler⁴, och då uppstodo nya bygder öster om Jämtland; några foro ända till Hälsingland. Hälsingarna gjorde sina handelsresor till Svithiod och lydde därunder i allting, men jämtarna voro midt emellan⁵, och ingen tänkte därpå, förrän Håkon gjorde fred med dem och företog handelsresor dit och gjorde sig till vän med stormännen där. De sökte sig sedan västerut till honom och lovade honom lydnad och skatter och blevo hans män, ty de hade sport godt om honom och ville hellre giva sig under hans konungadöme än under sveakonungen, eftersom de voro av norsk härstamning. Håkon stiftade lag och rätt för dem. På samma sätt gjorde också alla de hälsingar som härstammade från andra sidan Kölen.

1. Tillnamnet »faxe» betyder: »den som har långt och strävt här, som liknar en hästman».
2. Se Harald hårfagres historia kapitel 8 not l.
3. Dessa kolonisationer, som enligt den här givna traditionen föranleddes av konung Östens tyranni, äro att förlägga till tiden före Harald hårfagre.
4. Dvs. innebyggare i Tröndelagen och Naumudalsfylke.
5. Dvs. det var oavgjort, om de hörde till Sverige eller Norge.

Kapitel 13
Om konung Håkon.

Konung Håkon var en god kristen, när han kom till Norge. Men eftersom landet där var helt och hållet hedniskt och där rådde mycken avgudadyrkan, och eftersom där funnos många mäktiga män och han tyckte sig behöva mycken hjälp och välvilja av folket, så beslöt han sig för att hemlighålla sin kristendom. Han iakttog likväl söndagarna och fredagsfastan och införde i lagen den bestämmelsen, att man skulle börja julfirandet på samma tid som de kristna, och då skulle var och en hålla dryckeslag på en »mäle»¹ malt eller också bota samt hålla heligt, så länge ölet varade. Förut hade man börjat firandet av julen »höknatten», d. v. s. midvintersnatten², och firat den i tre dygn. Han ämnade, sedan han satt sig fast i landet och lagt hela riket fullständigt under sig, förkunna kristendomen. Till en början gjorde han emellertid så, att han lockade de män som voro honom kärast att antaga kristendomen; hans vänsällhet gjorde, att många läto döpa sig och några upphörde att blota. Han uppehöll sig långa tider i Tråndheim, ty där var landets största styrka.

När konung Håkon trodde sig ha fått stöd av några stormän att föra fram kristendomen, sände han bud till England efter en biskop och andra lärare, och då de kommo till Norge, kungjorde han, att han ville påbjuda kristendomen i hela landet. Möreborna och Raumsdalsborna hänsköto sin sak till trönderna. Konung Håkon lät då inviga några kyrkor och tillsatte präster; och då han kom till Tråndheim, stämde han ting med bönderna och bjöd dem att antaga kristendomen. De svarade, att de ville hänskjuta denna sak till Frostatinget³, och önskade att folk skulle komma dit från alla de fylken som tillhörde Tröndelagen; då skulle de svara i denna vanskliga sak.

1. »Mäle» var ett mått för torra varor, av något olika storlek i olika trakter av Norge.
2. Midvintersnatten inföll i midten av januari.
3. Dvs. det ting som hölls på halvön Frosta i Trondhjemsfjorden.

Kapitel 14
Om bloten.

Sigurd Hladejarl var en ivrig blotman, och detsamma hade hans fader Håkon varit. Sigurd jarl uppehöll å konungens vägnar alla offerfester där i Tröndelagen. Det var gammal sed, att då offer skulle anställas, skulle alla bönderna komma till det ställe där templet var beläget och föra dit sina förråd, som de skulle hava medan gästabudet pågick. Vid det gästabudet skulle alla män ha öl; det slaktades också alla slags småboskap och hästar. Det blod som man fick därav kallades »hlaut», och »hlautbollar» kallades de kärl som blodet förvarades i. Med »hlauttenarna», som liknade kvastar, skulle man rödfärga altarena¹ och templets väggar utan och innan och stänka blodet på folket; men köttet skulle man koka till att undfägna de närvarande med. Eldar skulle brinna midt på golvet i templet och kittlar hängas däröver; man skulle bära bägarna rundt omkring elden, men den som gjorde gästabudet och var hövding², skulle signa bägaren och all offermaten, först Odens bägare —, seden skulle man dricka för seger och makt åt sin konung —, sedan Njords bägare och Frös bägare för god årsväxt och fred. Många plägade på den tiden att därnäst dricka Brages³ bägare; man drack också skålar för sina högsatta fränder, det kallades minnesskålar.

Sigurd jarl var mycket givmild. Han gjorde något, som blev mycket prisat: han anställde ett stort offergästabud på Hlader och betalade ensam alla kostnaderna. Detta omtalar Kormak Ogmundsson i »Sigurdsdråpa»⁴:

Icke behöver någon
att föra öl eller matask
med till den givmilde jarlen.
Gudarna narrade Thjasse.
Vem kan väl trotsa honom,
helgedomens herre?
Hövdingen glades åt makten.
Gram stridde för guldet⁵.

1. De förhöjningar eller ställningar på vilka gudabilderna voro uppsatta.
2. Dvs. tempelföreståndaren, som tillika var den världslige hövdingen; honom ålåg det att, med bidrag av menigheten, underhålla templet och anställa offerfesterna.
3. Brage är skaldekonstens gud. — Emellertid beror uppgiften, att man drack Brages bägare (isl. Braga full) här säkerligen på något missförstånd. Vad som ursprungligen åsyftats, är säkerligen den s. k. »bragebägaren» (isl. bragarfull), en skål till ära för och under åberopande av Tor, vid vilken löften om stora bedrifter avlades.
4. Kormak Ogmundsson, isländsk skald, född c. 935 och död c. 970. Läs mer om honom på denna sida.
5. Fjärde och åttonde versraderna utgöra ett slags omkväde och stå icke i organiskt sammanhang med det övriga. I den första delen av detta omkväde syftas på en bekant myt om hur jätten Thjasse tillfångatogs av gudarna genom Lokes list. Den senare delen innehåller möjligen en allusion på Sigurd Fåvnesbanes svärd Gram, med vilket han dödade draken, varefter han bemäktigade sig dennes guld.

Kapitel 15
Tinget på Frosta.

Konung Håkon kom till Frostatinget, där en stor mängd bönder hade infunnit sig. När tinget var satt, talade konung Håkon; han började med att säga, att det var hans befallning och bön till bönder och bofasta män, mäktiga och ringa, och därmed till hela folket, unga och gamla, rika och fattiga, kvinnor och män, att alla skulle låta kristna sig och tro på en gud, Kristus, Marias son, och övergiva all avgudadyrkan och hedniska gudar, hålla heligt var sjunde dag från allt arbete och fasta likaledes var sjunde dag. Men när konungen hade framburit detta för allmogen, blev det genast stort gny. Bönderna knorrade över att konungen ville förbjuda dem att arbeta och sade, att på det sättet kunde de icke odla landet; och arbetsfolk och trälar menade, att de kunde icke arbeta, om de icke finge mat, - de sade också, att det var ett lynnesfel hos konung Håkon och hans fader och deras fränder, att de voro snåla med maten, fastän de voro givmilda på guld.

Åsbjörn från Medalhus svarar konungen.

Åsbjörn från Medalhus i Gaulardalen reste sig och svarade på konungens tal och sade: »Det trodde vi bönder, konung Håkon, när du hade hållit det första tinget här i Tråndheim och vi hade tagit dig till konung och återfått vår odaljord av dig, att vi då hade gripit själva himlen med våra händer. Men nu veta vi icke, om vi fått frihet eller du skall ånyo låta trälbinda oss på det underliga sätt, att vi skola övergiva den tro, som våra föräldrar och alla våra förfäder ha haft före oss, först under brännåldern och sedan nu under högåldern¹; de ha varit mycket för mer än vi, och dock har denna tro varit oss nyttig. Vi ha visat dig så stor kärlek, att vi ha låtit dig råda med oss för all lag och landsrätt. Nu är det vår vilja och böndernas enhälliga beslut att hålla den lag, som du gav oss här på Frostatinget och som vi samtyckte till. Vi vilja alla följa dig och behålla dig såsom konung, så länge var och en av oss bönder lever, som nu äro här på tinget, om du, konung, vill hålla någon måtta och begära av oss endast det, som vi kunna giva dig och som icke är omöjligt för oss att göra. Men om du vill taga denna sak med så stor hårdhet, att du vill bruka makt och övervåld mot oss, då ha vi bönder fattat vårt beslut att skilja oss från dig och taga en annan hövding, som kan hjälpa oss att i frihet hava den tro, som vi vilja. Nu skall du, konung, välja mellan dessa två villkor, innan tinget åtskiljes». Till detta tal ropade bönderna högljudt bifall och sade, att de ville låta det bliva så.

1. Om brännåldern och högåldern jämför Snorres företal.

Kapitel 16
Sigurd jarls svar.

Då det åter blev tyst, svarade Sigurd jarl och sade, att »det är konung Håkons vilja att vara enig med eder, bönder, och att aldrig skilja sig vid eder vänskap». Bönderna sade, att de ville, att konungen skulle offra för god årsväxt och fred åt dem, såsom hans fader hade gjort. Knotet upphörde då, och tinget upplöstes. Sedan talade Sigurd jarl med konungen och sade, att han borde icke alldeles vägra att göra, som bönderna ville, och tillade, att något annat skulle icke duga. »Detta är, konung», sade han, »såsom I själv kunnen höra, hövdingarnas och därmed hela folkets vilja och bestämda fordran. Vi skola nog, konung, finna något godt råd i denna sak». Detta blev nu överenskommet mellan konungen och jarlen.

Kapitel 17
Om bloten.

Om hösten vid vinterns början¹ hölls en offerfest på Hlader, och konungen kom dit. Han hade annars ständigt, då han befann sig där det blotades, plägat äta i ett litet hus för sig själv tillsamman med några få män, men bönderna knotade nu över att han icke satt i sitt högsäte, då det var så stor glädje bland folket. Jarlen uppmanade honom då att icke göra på detta sätt, och det blev också så, att konungen satt i sitt högsäte. När den första bägaren iskänktes, talade Sigurd jarl och vigde den åt Oden och drack konungen till ur hornet. Konungen tog emot det och gjorde korstecknet över det. Då sade Kår från Gryting: »Varför gör konungen så? Vill han ännu icke blota?» Sigurd jarl svarade: »Konungen gör nu så som alla de, som tro på sin egen kraft och viga bägaren åt Tor. Han gjorde hammartecknet över den innan han drack». Sedan var det lugnt den kvällen.

Dagen därefter, då man gick till bords, trängdes bönderna omkring konungen och begärde, att han skulle äta hästkött². Konungen ville det icke för någon del. Då bådo de honom dricka spadet, men han ville icke. Då bådo de honom äta flottet, men han ville icke heller detta, och det var nära, att de hade brukat våld mot honom. Sigurd jarl sade sig då vilja förlika dem, bjöd dem upphöra med larmet och bad konungen, att han skulle gapa över kittelgrepen, på vilken ångan från det kokande hästköttet hade lagt sig, så att den var något smord. Konungen gick fram, vecklade en handduk om grepen och gapade över den och gick sedan tillbaka till högsätet. Men ingen av parterna var tillfreds.

1. Dvs. vid midten av oktober.
2. Dvs. köttet av en offrad häst.

Kapitel 18
Offergille på Mären.

Senare på vintern tillreddes julgästning för konungen inne på Mären. Då det led mot jul, hölls ett möte mellan de åtta hövdingar, som mest stodo för bloten i hela Tröndelagen. Det var fyra från det yttre Tråndheim¹: Kår från Gryting, Asbjörn från Medalhus, Thorberg från Varnes och Orm från Ljoxa, och av intrönderna² Blotolv från Olveshaug, Narve från Stav i Veradalen, Trånd haka från Eggja och Thore skägg från Husabö på Innerön. Dessa åtta män förbundo sig därtill, att de fyra uttrönderna³ skulle utrota kristendomen och de fyra intrönderna skulle tvinga konungen att blota. Uttrönderna foro med fyra skepp söderut till Möre, dräpte där tre präster och brände tre kyrkor och foro sedan tillbaka.

Då konung Håkon och Sigurd jarl kommo in på Mären med sitt folk, hade bönderna kommit dit i stort antal. Vid gästabudet den första dagen trängde sig bönderna in på konungen och bådo honom blota; de hotade att i annat fall bruka våld mot honom. Sigurd jarl medlade då emellan dem, och det kom därhän, att konung Håkon åt några bitar av en hästlever och drack alla minnesskålarna⁴, som bönderna iskänkte åt honom, utan att göra korstecknet över dem. Då gästabudet var slut, foro konungen och jarlen genast ut till Hlader. Konungen var mycket förstämd och gjorde sig genast i ordning att med allt sitt folk fara bort från Tråndheim, men sade, att han skulle komma manstarkare igen till Tråndheim och vedergälla trönderna den fientlighet, som de hade visat honom. Sigurd jarl bad konungen, att han icke skulle tillräkna trönderna detta, och sade, att det icke skulle vara till gagn för konungen att hota eller bekämpa landsmän och minst där landets största styrka var, såsom i Tråndheim. Men konungen var så vred, att man icke kunde komma till tals med honom. Han for bort från Tråndheim och söderut till Möre och stannade där under vintern och våren. Vid sommarens början samlade han en här omkring sig, och det sades, att han med denna skulle draga emot trönderna.

1. Dvs. från de fyra fylken (Stjoradalsfylke, Strindafylke, Gaulardalsfylke och Orkadalsfylke), som tillsammans utgjorde »yttre Tröndelagen».
2. Intrönderna äro inbyggarna i »inre Tröndelagen» (Eynafylke, Sparbyggjafylke, Veradalsfylke och Skaun).
3. Uttrönderna, dvs. inbyggarna i »yttre Tröndelagen» (jfr not 1).
4. Se ovan kapitel 14.

Kapitel 19
Strid på Ogvaldsnes.

Konung Håkon hade gått ombord på sina skepp och hade en stor här. Då kommo underrättelser från södra delen av landet, att konung Eriks söner hade kommit söderifrån från Danmark till Viken, och att de hade fördrivit konung Tryggve Olavsson från hans skepp österut vid Sotenäs¹; de hade därpå härjat vida omkring i Viken, och många män hade givit sig under dem. Då konungen sporde dessa tidender, tyckte han sig behöva hjälp och sände bud till Sigurd jarl och andra hövdingar, av vilka han kunde vänta bistånd, att de skulle komma till honom. Sigurd jarl kom till konung Håkon och hade en mycket stor här. Där voro alla de trönder, som om vintern mest hade ansatt konungen för att tvinga honom till att blota; de blevo nu alla på Sigurd Jarls förböner förlikta med konungen.

Konung Håkon for söderut längs kusten, och när han kom söder om Stad², fick han veta, att Erikssönerna hade kommit till Nordagder. De båda härarna drogo emot varandra och möttes vid Kormt. Man lämnade på ömse sidor skeppen och kämpade på Ogvaldsnes³. Man hade på båda sidor mycket folk, och det blev en hård strid. Konung Håkon gick fram med kraft; emot honom stod konung Guthorm Eriksson med sitt följe, och de skiftade hugg med varandra. Där föll konung Guthorm, hans baner blev nedhugget, och många män föllo omkring honom. Därefter började Erikssönernas män att vika, de flydde till skeppen och rodde bort; de hade förlorat mycket folk. Därom säger Guthorm »sindre»:

Den givmilde ringutdelarn⁴
lät spjuten och svärden braka
med kraft mot blanka sköldar
över fallna krigares huvud.
Den sköldbetäckte fursten,
när bort från striden han vände,
såg ligga sårad av vapen
på marken bland fallna Guthorm.

Konung Håkon begav sig till sina skepp och styrde österut efter Gunnhildssönerna. Båda flottorna seglade så hastigt de kunde, tills de kommo till Östagder. Där styrde Erikssönerna till havs och seglade söderut till Jutland. Därom säger Guthorm »sindre»:

Konungens brodersöner
- väl jag det minnes - ofta
den väldiga kraften rönte
hos fränden, den raske krigarn.
Stridsglad fursten styrde
med snäckorna ut på havet;
bröderna, Eriks söner,
flydde modlösa alla.

Därefter for konung Håkon åter norrut till Norge, men Erikssönerna stannade ånyo en lång tid i Danmark.

1. Sotenäs, en halvö i Bohuslän, väster om Åbyfjorden.
2. Se Harald hårfagres historia kapitel 12 not 1.
3. På nordostligaste delen av Kormt.
4. Den frikostige konungen, dvs. Håkon.

Kapitel 20
Konung Håkons lagstiftning.

Efter denna strid införde konung Håkon den bestämmelsen i lagen, att hela bygden längs havet och så långt upp i landet, som laxen går som längst, delades i skeppslag, som fördelades på de olika fylkena. För varje fylke fastställdes, huru många skepp där skulle finnas och huru stora skepp man skulle utrusta, då allmänt uppbåd gjordes. Allmänt uppbåd skulle göras, då utländsk här kom i landet. Med detta uppbåd skulle också följa, att man skulle göra vårdkasar på höga fjäll, så nära varandra, att man kunde se den ena från den andra. Det säges, att på sju dygn gick uppbådet från den sydligaste vårdkasen till det nordligaste tingslaget i Hålogaland.

Håkon den godes historia - kapitel 21-30
Tillbaka till Håkon den godes förstasida