Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav den heliges historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 191
Om konung Olav.

Sedan konung Olav hade fattat det beslutet, att han skulle ställa färden hemåt, omtalade han det för konung Jarisleiv och drottning Ingegerd. De avrådde honom från att fara; de lovade, att han i deras rike skulle få all den makt som han tyckte anstode honom, och bådo, att han icke skulle giva sig i sina fienders våld med så liten styrka som han hade där. Då omtalade konung Olav för dem sina drömmar och sade, att han trodde det vara Guds vilja. När de funno, att konungen hade fullt och fast beslutat att fara tillbaka till Norge, erbjödo de honom all den hjälp för resan som han ville mottaga av dem. Konungen tackade dem med vackra ord för deras välvilja och sade, att han gärna ville av dem taga emot vad han behövde för sin färd.

 

Kapitel 192
Konung Olavs färd från Gårdarike.

Strax efter jul gjorde konung Olav sig redo. Han hade där nära två hundra män; konung Jarisleiv skaffade dem alla hästar och den utrustning som behövdes. När han var färdig, begav han sig åstad; konung Jarisleiv och drottning Ingegerd ledsagade honom bort med hedersbetygelser. Sin son Magnus lämnade han kvar hos konungen.

Så for konung Olav västerut, först under vintern ända till havet. När det varades och isarna gingo upp, utrustade de sina skepp. Då de voro färdiga och det blev gynnsam vind, seglade de ut, och färden gick lyckligt. Konung Olav kom med sina skepp till Gottland1. Där fick han underrättelser både från Sveavälde och Danmark och ända från Norge; nu bekräftades ryktet, att Håkon jarl hade omkommit2 och att Norges land var utan härskare. Konungen och hans män menade, att detta gav goda förhoppningar om deras färd.

De seglade därifrån, så snart de fingo vind, och styrde till Svithiod. Konungen höll med sin här upp i Logen3 och lade i land uppe vid Aros4. Därefter sände han bud till sveakonungen Anund och stämde möte med honom. Konung Anund blev glad över sin svågers budskap och for och träffade konung Olav, såsom denne hade sändt bud om. Då kommo också drottning Astrid och de män, som hade följt henne, till konung Olav. Det blev stor glädje vid mötet emellan dem alla. Sveakonungen hälsade hjärtligt sin svåger, konung Olav, då de träffades.

  1. Att konung Olav i samband med sin färd till Ryssland besökte Gottland, omtalas också i en svensk (gottländsk) medeltida källa, den s. k. Gutasaga, där det emellertid säges, att uppehållet där gjordes under färden till Ryssland. Möjligen har Olav under detta sitt besök på Gottland varit verksam med att införa kristna seder och kristen lag på ön. Det har påpekats av en svensk forskare, att vissa partier i den gamla Gutalagen visa omisskännlig likhet med norska lagar, som i dessa stycken härstamma just från Olav den helige.
  2. Se härom ovan kapitel 184.
  3. Logen: Mälaren.
  4. Aros; här: Östra Aros, dvs. det nuvarande Uppsala.

Kapitel 193
Om ländermännen.

Nu skall det omtalas, vad man hade för sig i Norge vid denna tid. Thore hund hade haft »finnfärden»1 dessa två år, och han hade båda vintrarna varit länge uppe i fjällen och fått en stor mängd gods. Han drev många slags köpenskap med finnarna. Han lät av dem göra sig tolv renskinnspälsar med så stor trolldom i, att intet vapen bet på dem, ännu mindre än på en ringbrynja. Den sista våren utrustade Thore ett långskepp, som han ägde, och bemannade det med sina huskarlar. Han kallade samman bönderna och uppbådade leding ända till det nordligaste tingslaget, samlade en stor här och for om våren söderut med den.

Hårek från Thjotta hade också samlat en här och hade fått mycket folk. Många flera framstående män deltogo i denna färd, ehuru dessa voro de förnämsta. De kungjorde, att denna här skulle draga emot konung Olav och värja landet emot honom, om han komme österifrån.

  1. »Finnfärden»: rätten att göra handelsresor till »finnarna» (dvs. lapparna); jämför ovan kapitel 104 not 3.

Kapitel 194
Om Einar »tambarskälve».

Einar »tambarskälve» var den främste styresmannen i det yttre Tråndheim, sedan Håkon jarls frånfälle hade blivit känt. Han ansåg, att han och hans son Eindride voro närmast arvsberättigade till de egendomar och det lösöre som jarlen hade hade ägt1. Einar erinrade sig nu de löften och vänskapsförsäkringar som konung Knut hade givit honom, då de skildes2. Han lät utrusta ett godt skepp, som han ägde, och steg själv ombord på det med ett stort följe. När han var färdig, styrde han söderut längs kusten och sedan västerut över havet och stannade icke på sin färd, förrän han kom till England. Han for genast och uppsökte konung Knut; konungen tog vänligt emot honom. Einar framlade sitt ärende inför konungen och sade, att han nu hade kommit för att få de löften uppfyllda som konungen hade givit, då han hade sagt, att Einar skulle bära jarlsnamn i Norge, om Håkon jarl icke funnes. Konung Knut svarade, att den saken nu stod helt annorlunda — »jag har nu», sade han, »sändt bud och igenkänningstecken till min son Sven3 i Danmark, och jag har lovat honom makten i Norge. Men jag vill hålla vänskap med dig. Du skall få den förbättring i din ställning som du genom din börd har rätt till och bliva länderman, och du skall få stora intäkter och vara så mycket förmer än andra ländermän, som du är en dugligare man än andra ländermän.»

Einar förstod då, vad utfall hans ärende skulle få, och gjorde sig redo till att fara hem. Men då han kände konungens planer och visste, att det icke skulle bliva fredligt i landet, om konung Olav komme österifrån, föll det honom in, att det icke vore skäl att påskynda färden mer än lämpligt; han skulle eljest få kämpa emot konung Olav och likväl icke mer än förut se sin makt ökad. Einar seglade sålunda ut på havet, då han var segelfärdig, men kom icke till Norge, förrän de händelser hade timat som voro de märkligaste där den sommaren4.

  1. Detta genom Einars hustru och Eindrides moder Bergljot, som var faster till Håkon (jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 19 och ovan kapitel 21).
  2. Se ovan kapitel 171.
  3. Sven Alvivasson, Knuts son med en engelsk kvinna Alviva (feng. Ælfgifu); se ovan kapitel 26 not 1.
  4. Dvs. slaget vid Stiklarstad och konung Olavs fall; se nedan kapitel 209 ff.

Kapitel 195
Om hövdingarna i Norge.

Hövdingarna i Norge hade kunskapare ute österut mot Svithiod och söderut mot Danmark för att efterspana, om konung Olav skulle komma västerut från Gårdarike. De fingo bud, det snabbaste männen kunde fara, att konung Olav hade kommit till Svithiod. Så snart man hade fått full visshet härom, utgick häruppbåd över hela landet. Det blev allmänt uppbåd av folk, och en här samlades. De ländermän som voro från Agder, Rogaland och Hordaland delade sig, så att några vände sig norrut, några österut; båda grupperna tyckte sig behöva mycket folk. Österut vände sig sönerna till Erling på Jadar med alla de män som hörde hemma öster om dem, och de voro ledare för den skaran; norrut vände sig Åslak från Finnö och Erlend från Gerde och de ländermän som hade hemma norr om dem1. Dessa, som nu äro nämnda, hade alla svurit konung Knut ed att dräpa konung Olav, om de finge tillfälle därtill.

  1. Åslaks hembygd, Finnö, var belägen i Rogaland, Erlends gård, Gerde, i södra Hordaland.

Kapitel 196
Harald Sigurdssons färd.

Då det spordes i Norge, att konung Olav hade kommit österifrån till Svithiod, samlades de av hans vänner som ville lämna honom hjälp. Den förnämste mannen i den skaran var Harald Sigurdsson, konung Olavs broder. Han var vid denna tid femton år gammal; han var stor till växten och såg ut som en fullvuxen man. Där voro många andra framstående män. De hade i allt fått sex hundra man, då de foro från Upplanden, och drogo nu med denna här över Eidaskog till Värmland. Sedan togo de vägen österut över skogarna till Svithiod och sporde sig för om konung Olavs färd.

 

Kapitel 197
Konung Olavs färd från Svithiod.

Konung Olav var i Svithiod om våren och sände därifrån kunskapare norrut till Norge. Han fick av dem alla samma besked, att det icke skulle bliva fredligt för honom att fara dit, och de män som kommo norrifrån avrådde honom bestämt att draga till Norge. Han var emellertid såsom förut fast besluten att fara.

Konung Olav frågade konung Anund, vilken hjälp han ville giva honom till att söka återvinna sitt land. Konung Anund svarade, att svearna hade föga lust att göra något krigståg till Norge. »Vi veta», sade han, »att norrmännen äro hårda män och dugliga krigare och farliga att hemsöka med ofred. Jag skall genast säga dig, vad jag vill hjälpa med: jag skall ge dig fyra hundra man, goda krigare, utvalda av mitt hirdfölje och väl rustade till strid; vidare vill jag ge dig lov att fara genom mitt land och skaffa dig allt det folk som du kan få och som vill följa dig.» Konung Olav antog detta erbjudande. Därefter rustade han sig till färden. Drottning Astrid och konungens dotter Ulvhild stannade kvar i Svithiod.

 

Kapitel 198
Konung Olavs färd till Järnbäraland.

Då konung Olav började sin färd, förenade sig med honom den skara som sveakonungen hade givit honom; det var fyra hundra man. Konungen for de vägar som svearna kände till; de vände sig uppåt landet mot skogarna och kommo fram till den trakt som kallas Järnbäraland1. Där kom den här honom till mötes som hade dragit från Norge för att möta honom, såsom här förut är omtalat2. Där träffade han sin broder Harald och många andra av sina fränder, och det blev stor glädje vid detta möte. De hade nu alla tillsamman tolv hundra man.

  1. »Järnbäraland» kallades fordom bergslagen i Dalarna, norra Västmanland och en del av Gästrikland. Här syftas närmast på Dalarna.
  2. Se ovan kapitel 196.

Kapitel 199
Om Dag Hringsson.

Dag hette en man, som säges ha varit son till den konung Hring som hade flytt ur landet för konung Olav1. Det säges, att Hring var son till Dag Hringsson, en sonson till Harald hårfagre2. Dag var sålunda en frände till konung Olav. Han och hans fader Hring hade bosatt sig i Sveavälde och där fått ett rike att styra.

Om våren, då konung Olav hade kommit österifrån till Svithiod, hade han sändt bud till sin frände Dag, att denne skulle sluta sig till honom med hela den härstyrka som han förfogade över. Om de lyckades att tillägna sig landet i Norge, skulle Dag där få ett lika stort rike som hans förfäder hade haft. När denna budsändning kom till Dag, behagade den honom väl; han greps av en stark längtan att få fara hem till Norge och taga emot det rike som hans fränder fordom hade innehaft. Han svarade genast på denna sak och lovade, att han skulle komma. Dag var en snabbordig och snabbrådig man, mycket hetsig och tapper, men icke en klok man. Han samlade nu en här och fick nära tolv hundra man. Med denna skara drog han konung Olav till mötes.

  1. Om denne konung Hring och hans fördrivande från Norge se ovan kapitel 36, 74 och 75.
  2. Om Harald hårfagres son Hring se Harald hårfagres historia kapitel 21.

Kapitel 200
Konung Olavs färd.

Konung Olav sände bud ifrån sig in i bygderna och lät säga de män, som ville förvärva gods genom att skaffa sig krigsbyte och skövla hos konungens fiender, att de skulle komma till honom och följa honom. Konung Olav förde sin här framåt och for genom skogsbygder och stundom genom ödemarker och ofta över stora vatten; de drogo eller buro skeppen efter sig mellan vattendragen. Mycket folk slöt sig till konungen, skogsbyggare1 och även några stigmän. Många ställen, där han hade nattläger, kallas nu för Olavsbodarna. Han stannade icke på sin färd, förrän han kom fram till Jämtland. Därifrån drog han sedan norrut till Kölen. Hans män fördelade sig i bygderna och foro mycket spridda, så länge de icke väntade strid. Då hären delades, följde norrmännen alltid konungen, Dag for en annan väg med sitt folk och svearna en tredje med sitt.

Olav den heliges historia - kapitel 201-210
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

  1. »Skogsbyggare» kallades folk som bodde ute i de stora ödeskogarna, särskilt i de stora gränsskogarna mellan Sverige och Norge.