Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav den heliges historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 211
Konung Olavs tal.

Då konung Olav hade fylkat sin här, talade han till sitt folk och sade, att männen skulle härda sin håg och gå djärvt fram — »om det blir strid», sade han. »Vi ha en stor och god här, och fastän bönderna ha något mera folk, så skall ödet råda för segern. Det vill jag kungöra för eder, att jag icke skall fly ur denna strid; antingen skall jag segra över bönderna eller falla i kampen. Jag vill bedja, att det sker, som Gud ser vara mig nyttigast. Vi skola sätta vår förtröstan därtill, att vi ha en rättvisare sak än bönderna, och lita på att Gud skall frälsa vår egendom efter denna strid eller också giva oss mycket större lön för den förlust som vi göra här, än vi kunna själva önska oss. Om det förunnas mig att råda efter striden, så skall jag löna eder alla efter förtjänst och efter som var och en går fram i striden. Om vi få seger, så blir det tillräckligt både jord och lösören att skifta mellan eder av det, som edra fiender nu inneha. Låtom oss anfalla så häftigt som möjligt i början; ty del kan snart bli en omkastning, när det är stor skillnad i antal. Vi ha hopp om att segra, om vi gå raskt tillväga, men det kan komma att bliva oss tungt, om vi kämpa, tills vi bliva trötta, så att männen därigenom bliva odugliga till strid. Vi ha mindre folk att dela på än de, som kunna låta några gå fram, medan andra försvara sig och vila sig. Men om vi göra anfallet så hårdt, att de som stå främst vika tillbaka, så falla de över varandra, och deras ofärd bliver så mycket större, som de äro flera tillsamman.» Då konungen slutade sitt tal, ropade männen ivrigt bifall därtill och äggade varandra med tillrop.

 

Kapitel 212
Om Thord Folesson.

Thord Folesson bar konung Olavs baner; så säger skalden Sigvat i den arvdråpa som han diktade om konung Olav och vari han insatte, omkväde efter berättelsen om uppståndelsen1:

Kraftigt med spjutet sig värjde
Thord vid Olavs sida —
striden växte — där följdes
i kampen goda hjärtan2.
Högt bar Ogmunds broder3
den gyllene märkesstången
för Hringernas kampvrede furste4
— fullt dagsverk gjorde den tappre.

  1. Det berättas, att då Sigvat, kort före sin död, diktade sin arvdråpa över Olav den helige, ämnade han som motiv för omkvädet (eller omkvädena) använda sagan om Sigurd Fåvnesbane. Men Olav den helige lät då i en drömsyn uppmana Sigvat att i stället hämta innehållet i omkvädet ur berättelsen om Kristi uppståndelse, och detta gjorde han. En del av detta omkväde är bevarat.
  2. Syftar på Olav den helige och Thord.
  3. Ogmund var en — för övrigt okänd — broder till Thord Folesson.
  4. »Hringerna» äro innevånarna i det gamla Hringarike (Ringerike) i Norge; »Hringernas furste» är konung Olav.

Kapitel 213
Om konung Olavs klädedräkt.

Konung Olav var klädd så, att han hade en förgylld hjälm på huvudet och en vit sköld, varpå det heliga korset var tecknat med guld. I den ena handen höll han det spjut som nu står vid altaret i Kristkyrkan1. Han var omgjordad med ett svärd, som hette Hneite, ett mycket vasst svärd med guldomvecklat handtag. Han bar ringbrynja. Detta omtalar skalden Sigvat:

Olav den digre — ofta
den kampdjärve seger vunnit —
fällde männen. Stålklädd
sinjorn2 gick fram till anfall.
Svearna, östanfrån komna,
vadade striden växte —
i blodströmmen ut med den milde
fursten. Sanning jag säger.

  1. Kristkyrkan (den senare domkyrkan) i Nidaros byggdes i sin ursprungliga form av Konung Olav Kyrre (1067—1093). Den befann sig på Snorres tid under en år 1183 av ärkebiskop Östen påbörjad, fullständig ombyggnad, som fullbordades först c. 1320.
  2. »Sinjor» är det fornfranska seignour (nyfranska seigneur) »herre» (eller möjligen det motsvarande ital. signore). Även annorstädes använder Sigvat i sina dikter romanska lånord, minnen från hans vistelser i de romanska länderna (jfr biografin om Sigvat).

Kapitel 214
Konung Olavs dröm.

När konung Olav hade fylkat sin här, hade bönderna ännu icke någonstädes kommit nära. Då sade konungen, att männen skulle sätta sig ned och vila sig. Konungen själv och hela hans här satte sig då ned; de sutto rymligt, och konungen lutade sig ned och lade huvudet i knäet på Finn Arnesson. Sömnen föll på honom, och han sov en stund.

Nu fingo de se bondeflocken, som drog emot dem och hade satt upp sina fälttecken. Det var en mycket stor här. Då väckte Finn konungen och sade honom, att bönderna drogo emot dem. När konungen vaknade, sade han: »Varför väckte du mig, Finn, och lät mig icke drömma min dröm till slut?» Finn svarade: »Icke. drömde du väl något sådant, all det icke var angelägnare att vakna och göra dig redo emot den här som drager emot oss? Ser du icke, huru långt bondeskaran nu är kommen?» Konungen svarade: »Icke äro de ännu så nära oss, att det icke hade varit bättre, att jag hade sovit.» Då sade Finn: »Vad drömde du, konung, eftersom det synes dig vara en så stor förlust, att du icke fick vakna av dig själv?» Då omtalade konungen sin dröm; han hade tyckt sig se en hög stege och på den hade han stigit upp i luften så högt, att himmelen syntes öppen; dit nådde stegen. »Jag var kommen på det översta steget», sade han, »när du väckte mig.» Finn svarade: »Icke synes mig denna dröm så god som den tyckes dig. Jag tror, att detta förebådar din död, om det nu är något annat än sömnvillor som visade sig för dig.»

 

Kapitel 215
Arnljot »gelline» döpes.

Det hände vidare, då konung Olav hade kommit till Stiklarstader, att en man kom till honom. Detta var icke i sig själv underligt, ty många män kommo till konungen från bygderna; men likväl tycktes det vara något nytt därför, att denne man icke var lik de andra som hade kommit till konungen. Han var så lång, att ingen annan räckte honom längre än till axeln; han var mycket fager till utseendet och hade vackert hår. Han var väl beväpnad. Han hade en mycket vacker hjälm, ringbrynja och en röd sköld och var omgjordad med ett smyckat svärd; i handen hade han ett långt guldomvecklat spjut, vars skaft var så tjockt, att det fyllde handen.

Denne man trädde inför konungen, hälsade honom och frågade, om konungen ville mottaga hans hjälp. Konungen sporde om hans namn och ätt och från vilket land han var. Han svarade: »Jag har min släkt i Jämtland och Hälsingland, och jag kallas Arnljot »gelline». Jag kan tala om det för Eder, att jag hjälpte Edra män, som I haden sändt till Jämtland för att kräva skatt där. Jag lämnade dem ett silverfat, som jag sände Eder till tecken på att jag ville vara Eder vän.1» Konungen frågade, om Arnljot var kristen eller icke. Han sade då det om sin tro, att han trodde på sin kraft och styrka. »Denna tro har varit nog för mig hitintills», sade han; »men nu vill jag hellre tro på dig, konung!» Konungen svarade: »Om du vill tro på mig, så skall du tro på det som jag lär dig. Du skall tro, att Jesus Kristus har skapat himmel och jord och alla människor, och att till honom skola efter döden alla komma som äro goda och ha en rätt tro.» Arnljot genmälte: »Jag har hört talas om Vite Krist, men icke känner jag till hans gärningar eller var han råder. Men nu vill jag tro på allt vad du säger mig; jag vill lägga mitt öde helt och hållet i dina händer.» Därpå blev Arnljot döpt. Konungen lärde honom så mycket av tron som syntes honom vara nödvändigast. Han ställde honom sedan främst i fylkingen och framför sitt baner. Där stodo också Gök-Thore och Avrafaste och deras följeslagare.

  1. Om dessa händelser se ovan kapitel 141.

Kapitel 216
Om härsamlingen i Norge.

Nu skola vi berätta om det som vi förut lämnade, nämligen huru ländermännen och bönderna hade dragit samman en ofantlig här, så snart de hade sport, att konungen hade farit västerut från Gårdarike och var kommen till Svithiod1. Då de fingo veta, att konungen hade kommit västerut till Jämtland och att han ämnade draga över Kölen till Veradalen, förde de hären in i Tråndheim, samlade där hela allmogen, fri och trål, och drogo så in i Veradalen. De hade så mycket folk, att ingen man fanns där, som hade sett en så stor här samlas i Norge. Det var emellertid där, såsom det ofta plägar vara i en stor här, att folket var olika godt; där voro många ländermän och en stor mängd mäktiga bönder, men likväl utgjordes den största delen av torpare och dagsverkare. Huvudstyrkan av hären hade samlats där i Tråndheim, och dessa män voro mycket hetsiga i sin fiendskap mot konungen.

  1. Se ovan kapitel 195.

Kapitel 217
Om biskop Sigurd.

Knut den mäktige hade lagt under sig allt land i Norge, såsom förut är skrivet; det är också omtalat, att han hade satt Håkon jarl till styresman över riket1. Han hade givit jarlen en hirdbiskop vid namn Sigurd; denne var av dansk börd och hade länge vistats hos konung Knut. Denne biskop var en man med ett mycket häftigt sinnelag och en ovanligt vältalig man. Han understödde konung Knut i sitt tal så mycket han förmådde, men var en bitter fiende till konung Olav. Biskopen var med i hären, talade ofta till bönderna och uppmanade ivrigt till motstånd mot konung Olav.

  1. Se ovan kapitel 170 f.

Kapitel 218
Biskop Sigurds tal.

Biskop Sigurd talade på ett husting, vid vilket många män voro närvarande; han tog till orda, så: »Här har nu samlats en så talrik skara, att det i detta fattiga land icke är möjligt att få se en större inländsk här. Det vore väl, om denna stora styrka nu komme eder till nytta, ty det är nu sannerligen av nöden, om denne Olav ännu icke ämnar upphöra med att bekriga eder. Redan från ungdomen vande han sig att råna och dräpa män och for fördenskull vida omkring i länderna. Till sist vände han sig hit emot vårt land och började att göra de bästa och mäktigaste männen till sina största ovänner. Först är att nämna konung Knut, vilken alla som kunna det äro skyldiga att tjäna; i hans skattland satte han sig fast. Detsamma gjorde han emot sveakonungen Olav, och jarlarna Sven och Håkon fördrev han från deras arvland. Men likväl var han grymmast mot sina egna fränder, då han drev alla konungarna bort från Upplanden. Dock var detta i viss mån väl gjort, ty de hade förut brutit sin tro och sina eder till konung Knut och följt denne Olav i varje oråd som han funnit på. Nu slutade deras vänskap på ett passande sätt; han lemlästade dem, lade under sig deras riken och utrotade så alla män av kunglig börd i landet1. Sedan veten I, huru han har betett sig emot ländermännen: de förnämsta äro dräpta, och många ha blivit landsflyktiga för honom. Han har också farit vida omkring i detta land med skaror av våldsverkare, bränt bygderna och dräpt och plundrat folket2. Vilken finnes väl här bland stormännen, som icke har stora saker att hämnas på honom? Nu far han omkring med en utländsk här, som till största delen består av skogsmän och stigmän och andra våldsverkare. Tron I, att han skall vara mild emot eder nu, då han kommer med dessa illgärningsmän, han som övade sådant våld, då alla som följde honom avrådde honom därifrån? Jag menar, att det är rådligt, att I nu minnens konung Knuts ord, då han rådde eder, huru I skullen behålla den frihet som konung Knut hade lovat eder, om Olav sökte sig tillbaka hit till landet. Han uppmanade eder att stå emot och driva ifrån eder sådana fredstörare. Nu gäller det därför att fara emot dessa illgärningsmän och dräpa dem till föda för örn och ulv och låta var och en ligga, där han fallit, om I icke hellre viljen släpa deras lik in i hult och rosen. Ingen må drista sig att föra dem till kyrkorna, ty de äro alla vikingar och våldsmän.» Då biskopen hade slutat detta tal, ropade männen högljudt bifall, och alla lovade att göra, såsom han hade, sagt.

  1. Om dessa händelser se ovan kapitel 73 ff.
  2. Syftar på Olavs våldsamma framfart vid de tillfällen, då han på sina färder genom Norges olika bygder tvang bönderna att underkasta sig kristen lag och sed. Jämför ovan kapitel. 73, 105 ff., 111 ff., 114, 121.

Kapitel 219
Om ländermännen.

De ländermän, som hade kommit tillsamman där, höllo möte och rådplägning och överlade om huru man skulle ordna hären och vem som skulle vara anförare för den. Kalv Arnesson sade, att Hårek från Thjotta var bäst skickad till att bliva ledare för denna här — »ty han härstammar från Harald hårfagres ätt1. Konungen är honom mycket gramse för dråpet på Grankel2, och han kommer att lida strängt straff, om Olav kommer till makten. Hårek är också väl prövad i strid och är en ärelysten man.» Hårek svarade, att de män vore bättre fallna därtill, som voro i sin bästa ålder. »Jag är nu», sade han, »gammal och skröplig och icke mycket vapenför. Det råder också släktskap emellan mig och konung Olav3, och ehuru han aktar detta föga i sitt förhållande till mig, så anstår det mig dock icke att i denna strid gå närmare fram emot honom än varje annan man i vår skara. Du, Thore4, är väl skickad att vara anförare i striden emot konung Olav. Du har också orsak nog därtill: du har att hämnas på honom både för förlusten av dina fränder och därför, att han har drivit dig fredlös ifrån alla dina egendomar5. Du har också lovat konung Knut och dina fränder att hämnas Åsbjörn6. Tror du väl, att det någonsin kommer att givas bättre tillfälle än nu att hämnas på Olav för all denna skymf?»

Thore svarade på hans tal: »Icke förtröstar jag mig att föra baneret emot konung Olav och bliva hövding för denna här. Trönderna ha här den största styrkan; jag känner deras övermod och vet, att de icke skola vilja lyda mig eller någon annan hålögsk man. Men icke tarvas det att påminna mig om de gärningar som jag har att vedergälla Olav! Jag glömmer ingalunda den förlusten, att Olav har låtit taga av daga fyra män, alla framstående till anseende och börd: min brorson Åsbjörn, mina systersöner Thore och Grjotgard och deras fader Olve7, och var och en av dem är jag skyldig att hämnas. Jag kan nu också omtala, att jag bland mina huskarlar har utvalt de elva tappraste, och jag tror att vi icke skola överlämna åt andra att skifta hugg med Olav, om vi få tillfälle därtill.»

  1. Håreks farmoder var dotterdotter till Harald hårfagre; se ovan kapitel 104.
  2. Se härom ovan kapitel 169.
  3. På grund av den (gemensamma härstamningen från Harald hårfagre; jfr not 1.
  4. Thore, dvs. Thore hund från Bjarkö.
  5. Thore hund hade, sedan han av Finn Arnesson å konung Olavs vägnar blivit dömd till stora böter, därför att han dräpt sin kamrat på Bjarmalandsresan, Karle, och rövat hans och konungens egendom, flytt till konung Knut i England. Se ovan kapitel 133 o. 139.
  6. Om dråpet på Thores brorson Åsbjörn Sigurdsson se ovan kapitel 123.
  7. Om de händelser, varigenom Olve på Eggja och hans söner, Thore hunds systersöner, Thore och Grjotgard blivit tagna av daga, se kapitel 109 samt 165 f.

Kapitel 220
Kalv Arnessons tal.

Kalv Arnesson tog nu till orda: »Vad vi nu behöva i fråga om det företag som vi ha påbörjat, är det, att vi icke låta samlingen av hären ha skett till ingen nytta. Det tarvas oss nu, om vi skola gå till strid mot konung Olav, något annat än att var och en drager sig undan att åtaga sig svårigheterna; ty det må vi besinna, att ehuru Olav icke har mycket folk emot det som vi ha, så är dock hövdingen själv orädd, och allt hans folk skall trofast följa honom. Om nu vi, som skulle vara ledare för vår här, själva visa oss rädda och icke vilja styrka och ägga hären och gå i spetsen för den, så kommer mängden genast att gripas av fruktan, och var och en skall snart söka råd för sig. Ehuru det är en stor här som har samlats här, så kunna vi dock, om vi möta konung Olav och hans här, komma i så svår ställning, att segern bliver oss oviss, om icke vi själva, som äro de ledande, visa kraft och allmogen störtar fram i ett gemensamt beslut. Om det icke bliver så, då är det bättre för oss att icke äventyra striden, och då är det lätt att se, att den bästa utvägen är att söka Olavs nåd, även om han har synts hård, då det tycktes vara mindre orsak därtill, än det nu är. Jag vet, det det finnes sådana män i hans här, att jag har hopp om att få fred, om jag vill bedja därom. Om I nu viljen som jag, så skall du, svåger Thore, och du, Hårek. ställa er under det baner som vi alla skola höja och sedan följa. Låtom oss alla vara. djärva och ihärdiga i detta företag som vi ha påbörjat, och låtom oss föra fram bondehären så, att den icke finner fruktan hos oss! Det skall uppmuntra folket att gå fram, om vi gå glada till att fylka och ägga hären.»

Då Kalv hade slutat sitt tal, anslöto sig alla till hans mening och sade, att de ville ha allt så, som Kalv tillrådde. De önskade alla, att Kalv skulle vara anförare för hären och ställa var och en i den. flock som han ville.

Olav den heliges historia - kapitel 221-230
Tillbaka till Olav den heliges förstasida