Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 41
Sven jarls färd.

Sven jarl var vid detta tillfälle på Steinker inne i Tråndheim¹ och höll på med att rusta till julgästabud; där var handelsplats. Då Einar »tambarskälve» fick höra, att Orkadalsborna hade underkastat sig konung Olav, sände han budbärare till Sven jarl. De foro först till Nidaros och togo där en roddskuta² som Einar ägde; därefter rodde de in efter fjorden och kommo en dag sent om aftonen in till Steinker. De framburo sitt ärende för jarlen och meddelade allt om konung Olavs färd.

Jarlen hade ett långskepp, som flöt tältat utanför gården. Han lät genast om kvällen föra ombord sin lösegendom och folkets kläder samt mat och dryck, så mycket skeppet kunde bära, och sedan rodde de strax om natten ut och kommo i dagningen till Skamsund. Där fingo de se konung Olav komma roende in efter fjorden med sin här. Jarlen styrde då in till land utanför Masarvik — där var tät skog. De lade sig så nära berget, att löv och grenar nådde ut över skeppet. Därpå höggo de stora träd och satte dem ned i sjön utanför bordläggningen, så att man icke kunde se skeppet för löv. Det var ännu icke riktigt ljust,, då konungen rodde in förbi dem. Det var lugnt väder. Konungen rodde in förbi ön, och så snart han försvunnit ur synhåll, rodde jarlen åter ut på fjorden och ända fram till Frosta; där lade de i land³. Där var hans rike.

Sven jarl gömmer sig för konung Olav.

1. Steinker (nu Stenkjær) ligger längst inne i Trondhjemsfjorden (norr om Innerön).
2. »Skuta» kallade de gamla nordborna lätta och snabbgående fartyg av olika storlek.
3. Sven jarls färd gick i sydlig (sydvästlig) riktning ut efter fjorden. Ett stycke söder om Steinker kom han till Skarnsund (väster on Innerön); ännu ett stycke sydligare ligger, likaledes på fjordens västra sida, Masarvik (nu Mosviken). Sedan Olav här rott förbi jarlen, fortsattee denne söderut, tills han nådde halvön Frosta, belägen i nordöstlig riktning rnidt emot Nidaros.

Kapitel 42
Sven jarls och Einars rådslag.

Sven jarl sände bud ut till Gaulardalen efter sin svåger Einar. När Einar kom till jarlen, omtalade denne för honom allt om mötet med konung Olav och sade, att han tänkte samla en här och draga emot konung Olav och kämpa med honom. Einar svarade: »vi skola gå klokt tillväga med detta och hålla oss underrättade om vad konung Olav ämnar taga sig till. Låtom icke annat spörjas om oss, än att vi hålla oss stilla! Om han icke får veta, att vi samla folk, så kan det hända, att han slår sig ned på Steinker över julen, ty där är nu väl tillrustat. Men om han får höra, att vi ha en här samlad, styr han troligen genast ut ur fjorden, och då få vi honom icke i våra händer.» Man gjorde så som Einar föreslog; jarlen for på gästning hos bönderna uppe i Stjoradalen.

Då konung Olav kom till Steinker, tog han gästabudsförråden, lät föra dem ombord på sitt skepp och skaffade dessutom ett lastfartyg till hjälp; han tog med sig både maten och drycken. Han gjorde sig redo och for så skyndsamt han kunde ända ut till Nidaros. Där hade konung Olav Tryggvesson låtit grundlägga en köpstad, såsom förut är skrivet¹. Men när Erik jarl kom till landet, ställde han i ordning på Hlader, där hans far hade haft sin huvudgård, och han försummade de hus som Olav hade låtit bygga vid Nidälven; en del av dem hade fallit omkull, andra stodo upprätt, men voro så godt som obeboeliga,. Konung Olav styrde med sina skepp uppför Nidälven; han lät genast sätta i stånd de hus som stodo upprätt och resa upp dem som voro kullfallna; härtill använde han mycket folk. Han lät sedan föra både maten och drycken upp till husen och ämnade slå sig ned där över julen. Då Sven jarl och Einar sporde detta, ändrade de sin plan.

1. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 70.

Kapitel 43
Om skalden Sigvat.

Thord Sigvaldeskald¹ hette en isländsk man. Han hade länge vistats hos Sigvalde jarl och sedan hos Thorkel den höge, jarlens broder²; efter jarlens fall var Thord köpman. Han träffade konung Olav, då denne var på vikingafärder västerut, blev hans man och följde honom sedan; han var hos konungen, när detta tilldrog sig.

En son till Thord var Sigvat³; han uppfostrades hos Thorkel på Apavatn. Då han var nästan vuxen, for han bort från Island tillsamman med några köpmän. Skeppet kom om hösten till Tråndheim, och männen togo uppehåll där i bygden. Samma vinter kom konung Olav till Tråndheim, såsom nu är omtalat. När Sigvat fick veta, att hans fader Thord var där hos konungen, for han till konungen, träffade sin fader Thord och stannade där en tid. Sigvat var tidigt en god skald; han hade diktat ett kväde om konung Olav och bad honom höra det. Konungen sade, att han icke ville låta dikta om sig och att han icke förstod sig på att höra skaldskap. Då kvad Sigvat:

Lyss till min sång, o furste!
De svartblåa skeppens herre⁴,
lyss, ty jag kan dikta!
En skald må väl dock du hava!
Även om alla andra
skalders lov du ratar,
furste, diktar jag likväl
sånger så många du önskar!

Konung Olav gav Sigvat i skaldelön en guldring, som vägde en halv mark. Sigvat blev hirdman hos konung Olav; då kvad han:

Tappre krigare! Gärna
tog jag ur din hand svärdet⁵.
Aldrig skall jag det ångra,
så är mitt sinne, konung.
Härlig är tjänsten, furste!
Du fick en trogen hirdman
och jag den huldaste herre —
lyckan oss gynnat båda.

Sven jarl hade om hösten låtit laga halva landörena⁶ av Islandsfartyget, så som förr var brukligt, ty Erik jarl och Håkon jarl uppburo hälften av de inkomsterna liksom av andra där i Tråndheim. När konung Olav kom dit, sände han sina män att kräva halva landörena av Islandsfararna⁷, men de foro till konungen och bådo Sigvat om hjälp. Då gick denne inför konungen och kvad:

Alltför djärv skall jag kallas
av krigarnas tappra skara,
om nu om skinn jag beder⁸,
då förut guld du gett mig.
Dock, givmilde furste, hör mig!
Skänk nådigst skatten efter
som nu knarren du kräver!
Furste, själv jag ber dig!

1. Om denne skald är ingenting bekant utöver vad som här meddelas. Av hans dikter är intet bevarat.
2. Om dessa båda se Olav Tryggvessons historia kapitel 35 ff., om Sigvalde dessutom 99 ff., om Thorkel ovan kapitel l0.
3. Se biografin om Sigvat.
4. »Skeppens herre» är sjökrigaren, här konung Olav.
5. I den högtidliga ceremoni, varmed en man intogs i hirden, ingick bland annat, att han mottog ett svärd av sin blivande herre. Jfr Harald hårfagres historia kapitel 39.
6. »Landören» kallades en avgift som isländska köpmän hade att erlägga, då de kommo till Norge eller dess biländer i västern.
7. Olav ansåg sig ha rätt till halva skatten efter sin överenskommelse med Håkon jarl (ovan kapitel 30).
8. »Landörena» betalades ofta i skinn, som jämte vadmal var det vanliga betalningsmedlet vid handelsfärderna till Norge.

Kapitel 44
Om Sven jarl.

Sven jarl och Einar »tambarskälve» samlade en stor här, drogo ut till yttre Gaulardalen och därifrån mot Nidaros; de hade nära tjugo hundra man¹. Konung Olavs män voro ute på Gaularåsen och höllo vakt till häst. De blevo varse, när hären drog ned från Gaulardalen, och underrättade vid midnatt. Konung Olav steg genast upp och läto väcka folket. De gingo strax ombord på skeppet, buru ut alla sina kläder och vapen och allt, som de kunde taga med sig, och rodde ut ur älven. I samma stund kom jarlens folk fram till staden; de togo alla julförråden och brände ned alla husen.

Konung Olav for längs fjorden ut till Orkadalen. Där lämnade han skeppen och drog upp Orkadalen till fjället och österut över fjället till Dalarna². Om detta, att Sven jarl brände staden Nidaros, berättas i den »flock»³ som diktades om Klöing Brusesson⁴:

Furstens salar brunno
vid Nid, halvbyggda endast.
Elden fällde husen;
soten föll svart på männen.

1. »Tjugo (stor)hundrade», dvs. 2400 man.
2. Dalarna: Gudbrandsdalarna, fordom namn på ett fylke omfattande den nuv. Gudbrandsdalen jämte Faaberg och Gausdal.
3. »Flock» kallades en dikt som saknade den indelning i »balkar» jämte särskild inledning och avslutning, som en »dråpa» fick genom »omkvädena». Flocken ansågs mindre förnämlig än dråpan.
4. Dikten tillägges i en källa Thord Sjåreksson, om vilken se hans biografi. Vem Klöing Brusesson var, känner man icke.

Kapitel 45
Om konung Olav.

Konung Olav for söderut genom Gudbrandsdalen och därifrån ut till Hedemarken. Han for på gästning under hela högvintern, men då det varades, drog han samman en här och begav sig ut till Viken. Han hade mycket folk från Hedemarken, som konungarna där lämnade honom. Därifrån kommo många ländermän; bland dem var Ketil kalv från Hringunes. Konung Olav hade också folk från Raumarike. Hans styvfader, konung Sigurd »so», kom honom till hjälp med en stor skara män. De drogo nu ut till havet, skaffade sig fartyg och gjorde sig redo att fara ut ur Viken. De hade mycket och präktigt folk. Då de hade rustat sina män, seglade de ut till Tunsberg.

Kapitel 46
Om Sven jarls här.

Sven jarl samlade strax efter julen en här från hela Tråndheim, påbjöd leding och rustade skeppen. Vid denna tid funnos i Norge många ländermän. Många av dem voro mäktiga och så högättade att de på nära håll härstammade från konungar eller jarlar; de voro också mycket rika. Konungarna och jarlarna, som styrde landet, hade sitt säkraste stöd hos ländermännen; ty i alla fylken blev det så, som ländermännen bestämde för bönderna. Sven jarl stod på god fot med ländermännen och hade lätt för att få folk. Hans svåger Einar »tambarskälve» och många andra ländermän voro med honom. Många av dem hade vintern förut svurit trohetsed till konung Olav, både ländermän och bönder. Då de voro färdiga, seglade de genast ut ur fjorden, styrde söderut längs kusten och drogo till sig folk ur alla fylkena. När de kommo söderut utanför Rogaland, kom Erling Skjalgsson dem till mötes med en stor här och med honom många ländermän. De styrde sedan med hela flottan österut till Viken; det led mot slutet av den långa fastan¹, då Sven jarl seglade in i Viken. Jarlen höll med sitt folk in förbi Grenmar och lade sig vid Nesjar².

1. »Den långa fastan» kallades den inom den katolska kyrkan iakttagna fyrtio dagar långa fastan före påsk.
2. Nesjar var namnet på halvöarna mellan Langesundsfjorden (det forntida Grenmar) och Tönsbergsfjorden.

Kapitel 47
Om konung Olavs här.

Konung Olav styrde med sitt folk ut längs Viken. Det var nu kort avstånd mellan de båda härarna, och de fingo känning av varandra lördagen före palmsöndagen. Konung Olav hade ett skepp som kallades Karlhuvud; på dess framstam var snidat ett konungahuvud; konungen hade själv snidat det. Det huvudet fördes sedan länge i Norge på de skepp som hövdingarna styrde.

Kapitel 48
Konung Olavs tal.

På söndagsmorgonen steg konung Olav upp, så snart det dagades, klädde sig, gick i land och lät blåsa landgungssignal för hela hären. Sedan höll han ett tal till sin skara och meddelade folket, att han hade sport, att det nu var kort avstånd mellan dem och Sven jarl. »Vi skola nu», sade han, »göra oss redo, ty det dröjer nu icke länge, förrän vi mötas. Må männen nu väpna sig, och må var och en vara klar med sig och sin plats, där han förut blivit anvisad att stå, så att alla äro färdiga, då jag låter blåsa till avfärd! Låtom oss sedan ro i samlad flock, ingen fare före den övriga flottan och ingen stanne heller efter, då jag ror ut ur hamnen; ty vi kunna icke veta, om vi träffa jarlen, där han nu ligger, eller om han kommer emot oss. Men om vi träffas och det kommer till strid, då skola våra män föra skeppen samman och vara färdiga att binda dem tillhopa¹. Låtom oss först täcka oss med sköldarna och akta våra vapen, så att vi icke 'häva dem i sjön eller kasta dem i havet²! Men när striden kommer i gång och skeppen blivit sammanbundna, anfallen då med all kraft, och må då var och en göra sitt bästa som en man!»

1. Vid strid lades skeppen i linje tätt intill varandra och bundos samman för att ej förlora ordningen.
2. Ordstävsaktigt (i originalet rimmande) uttryck.

Kapitel 49
Striden vid Nesjar.

Konung Olav hade på sitt skepp ett hundra män, som alla hade ringbrynjor och välska hjälmar. De flesta av hans män hade vita sköldar, på vilka det heliga korset var inlagt med guld; andra voro målade med röd eller blå färg. Ett kors lät han också teckna med vitt i pannan på alla hjälmarna. Han hade ett vitt fälttecken; det var en orm. Han lät läsa mässan för sig; sedan gick han ombord på sitt skepp och bad männen äta och dricka något. Därefter lät han blåsa till anfall och lägga ut ur hamnen. När de kommo utanför den hamn där jarlen hade legat¹, var jarlens folk väpnat och ämnade just ro ut ur hamnen. Då de fingo se konungens här, började de att binda samman skeppen, satte upp sina härtecken och gjorde sig redo till strid. Men när konung Olav och hans män sågo detta, rodde de emot dem; konungen lade sitt skepp rnidt emot jarlens, och striden begynte. Så säger skalden Sigvat²:

Kraftigt anföll fursten,
där in i hamnen han trängde
att söka Sven i striden;
blodet föll rödt på vågen.
Den tappre konungen styrde
skonlöst till tvunget möte;
jarlens krigare bundo
skyndsamt skeppen samman.

Här säges det, att konung Olav for till striden och att Sven låg i hamnen och väntade på honom. Skalden Sigvat var med i striden. Han diktade genast om sommaren efter slaget en »flock», som kallas »Nesjarvisorna», och däri berättas noggrant om dessa händelser:

Välbekant är för skalden,
hur spjutstormens prövare³ lade
Karlhuvud nära jarlen
vid kusten öster om Agder.

Striden var mycket häftig, och det varade en lång stund, innan man kunde se, åt vilket håll segern skulle luta. Där föllo många män i båda härarna, och många blevo sårade. Så säger Sigvat:

Ej kunde man förebrå jarlen,
att feghet han röjde i striden,
ej heller den kampglade Olav,
att ej med kraft han deltog.
Svårt var för bådas skaror
hotet mot liv och lemmar:
på farligare ställe
aldrig en här har varit.

Jarlen hade större här, men konungen hade på sitt skepp utvalt folk, som hade följt honom på hans härnadståg, och så präktigt rustat, som förut är omtalat, att varje man hade ringbrynja; de blevo icke sårade. Så säger Sigvat:

Teit!⁴ De stålkalla brynjor
läggas på skuldrorna såg jag
av kungens tappra skara —
tarkt var dånet av svärden.
Mitt svarta hår jag dolde
under den välska hjälmen,
där spjuten larmande flögo —
vi voro beredda för kampen.

Men då männen började att falla på jarlens skepp och andra sårades, så tunnades manskapet av kring relingarna.
 

1. Enligt somliga det nuvarande Nevlunghavn strax öster om Langesundsfjorden, enligt andra någonstädes i Tangefjorden.
2. Dessa och följande versar om striden (jfr dock not 4) äro hämtade ur Sigvats »Nesjarvisor»; jfr ovan kapitel 6 not 3.
3. »Spjutstormens prövare» är krigaren, här konung Olav.
4. Teit synes vara namnet på någon — för oss okänd — stridskamrat till Sigvat. Då versen sålunda är riktad till denne, kan den ej gärna ha tillhört »Nesjarvisorna», utan är troligen en under eller efter slaget författad tillfällighetsvers.

Kapitel 50
Sven jarls flykt.

Då redde konung Olavs män sig till att äntra. Baneret bars upp på det skepp som låg närmast jarlens eget, och konungen följde själv baneret. Så säger Sigvat:

Den gyllene fanstången fördes
med kraft framför ättstore kungen,
där sköldstormens övare¹ trängde
kamplystna upp på skeppet.
När vapenlarmet begynte,
då var det ej så på däcket,
som när den fagra ungmön
bär öl åt kungens hirdmän².

Det blev en skarp strid; många av Svens män föllo, och andra hoppade över bord. Så säger Sigvat:

Raskt vi vredgade klängde
ombord på fiendeskeppen.
Vapenbrak hördes. Sköldar
klövos av blodiga svärden.
Sårade bönderna föllo
från borden, där striden rådde.
De präktiga skeppen röjdes.
Likhögar flöto vid grundet.

Och än vidare detta:

Svärdstormens övare³ gjorde
snart våra sköldar röda,
som vita dit hade kommit —
synbart var det för männen.
Den unge hövding vi följde,
där svärden nöttes i kampen,
äntrade själv med oss skeppet —
korpen fick blod att dricka.

Manfallet började nu bliva störst på jarlens sida. Konungens män trängde fram emot jarlens skepp, och det var nära, att de hade kommit upp på skeppet. Då jarlen såg, i vilken farlig belägenhet de hade kommit, ropade han på »stamboarna»⁴, att de skulle kapa tågen och lösa skeppen från varandra. De gjorde så. Men konungens män höggo änterhakar i skeppets förstam⁵ och höllo dem fast. Jarlen befallde, att »stamboarna» skulle hugga av förstammen⁵, och så gjorde de. Så säger Sigvat:

Sven själv befallde männen
att kapa stävarnas huvud
— vi rott honom förut så nära,
att hoppet om byte var säkert —,
då männen oförtrutet
höggo kring skeppens stammar
till glädje för korpen — likmat
fick Odens svarta fågel⁶.

Einar »tambarskälve» hade legat med sitt skepp vid sidan om jarlens. Hans män kastade nu ett ankare över i framstäven på jarlens skepp, och på det sättet fördes de alla i följe ut på fjorden. Därefter flydde hela jarlens här och rodde ut på fjorden. Berse Skaldtorvasson⁷ stod i »förrummet»⁸ på Sven jarls skepp. När detta skilde sig ifrån den övriga flottan, ropade konung Olav, då han kände igen Berse: »Far väl, Berse!» Berse var lätt att känna igen, ty han var en mycket vacker man och präktigt utrustad både i fråga om kläder och vapen. Han svarade: »Lev väl, konung!» Så säger Berse i den »flock»⁹ som han diktade, då han hade fallit i konung Olavs händer och satt fängslad:

Du önskade, ädle furste,
skalden lycka på färden;
jag gav den raske krigarn
samma svar tillbaka.
Utan tövan jag skänkte
det ord den givmilde talat,
den ättstore, sådant tillbaka
som själv av krigarn jag fick det.

Jag Sven i faran såg prövad,
då jarlen fordom jag följde:
skarpa sjöngo svärdens
svala glänsande tungor.
Havshästens herre¹⁰! Aldrig,
vad ödet än mig unnar,
så härlig man får jag följa
i leding mer på havet.
Svärdets svingare¹¹ Icke
för drottnen så jag kryper
— fast ärligt nu i ottan
ditt fartyg ut jag rustar¹² —,
 att, givmilde herre, jag skulle
forna hulda vänner
förneka nu eller hata.
Jag kände din fiende¹³ fordom.

Olav den heliges historia - kapitel 51-60
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

1. »Sköldstormens (dvs. stridens) övare», poetisk omskrivning för krigare.
2. Vid dryckeslagen var det sed, att ölet kringbars av kvinnorna.
3. »Svärdstormens övare», poetisk beteckning för krigare.
4. Se Harald hårfagres historia kapitel 9 not 1.
5. Eg.: den fritt uppstående del av förstäven varpå skeppets huvud var fäst.
6. »Odens svarta fågel» är en poetisk beteckning för korpen, jämför myten om Odens båda korpar, Hugen och Munen (Håg och Minne), som hålla honom underrättad om allt som sker i världen.
7. Berse Skaldtorvasson, isländsk skald, född c. 985—990, död efter 1030. Berse har sitt tillnamn efter modern, Skald-Torva. Han vistades någon tid hos Erik jarl i Norge och efter dennes resa till England hos hans broder Sven, Efter slaget vid Nesjar flydde han med Sven, men återvände efter hans död till Norge. Här fängslades han av Olav, men diktade då det kväde som här omtalas och förvärvade därigenom hans gunst. Berse var en vän till Sigvat och åtföljde denne på pilgrimsfärden till Rom, där han säges vara död och begraven. Av Berses skaldskap är, utom de här anförda versarna, nästan ingenting bevarat. Han ansågs av sin samtid för en god skald.
8. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 94 not 9.
9. Jämför ovan kapitel 44 not 3.
10. »Havshästens (dvs. skeppets) herre» är sjökrigaren, här konung Olav.
11. »Svärdets svingare», poetisk omskrivning för krigare.
12. Med dessa ord vill Berse betona den trohet och det nit han visar i Olavs tjänst trots sin här öppet uttalade beundran och vänskap för dennes motståndare, Sven jarl.
13. »Din fiende», dvs. Sven.