Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 131
Om konung Knuts sändebud.

Knut den mäktige sände män österut från England till Norge; de voro präktigt utrustade för färden. De medförde den engelske konung Knuts brev och sigill. De kommo om våren till den norske konungen Olav Haraldsson i Tunsberg. Då konungen fick höra, att det hade kommit sändebud från Knut den mäktige, blev han vred däröver och sade, att Knut troligen icke sände några män dit med sådana ärenden som kunde vara till gagn för honom eller hans män.

Det dröjde några dagar, innan sändebuden fingo företräde hos konungen. Då de fingo tillstånd att tala med honom, trädde de inför honom, lämnade fram konung Knuts brev och framförde det bud som följde därmed, nämligen att konung Knut ansåg sig ha rätt till hela Norge och anförde såsom skäl, att hans förfäder hade innehaft det riket före honom. Men eftersom konung Knut ville bjuda alla länder fred, så ville han icke fara med härsmakt emot Norge, om någon annan utväg funnes. Om konung Olav Haraldsson ville vara konung över Norge, så skulle han fara till konung Knut och taga landet i förläning av honom, bliva hans man och betala honom samma skatter som jarlarna förut hade erlagt. Därpå lämnade de fram brevet, och detta sade alldeles detsamma.

Då svarade konung Olav: »Det har jag hört omtalas i gamla sägner, att danakonungen Gorm¹ ansågs för en fullgod storkonung, och likväl rådde han blott över Danmark allena. Men de danska konungar som ha varit senare ha icke tyckt detta vara nog. Det har nu kommit dithän, att Knut råder över Danmark och England, och han har dessutom tvungit under sig en stor del av Skottland. Nu kräver han mitt fädernearv av mig. Han borde dock omsider förstå att hålla måtta på sin glupskhet. Tänker han ensam råda över alla Nordanländerna? Eller tänker han ensam äta all kål i England? Förr skall han orka med det, än jag bringar honom mitt huvud² eller giver honom någon hyllning. Nu skolen I säga honom dessa mina ord, att jag skall försvara Norge med udd och egg, så länge del förunnas mig att leva, och icke till någon betala skatt av mitt rike.» Efter detta besked rustade sig konung Knuts sändebud att fara därifrån; de voro icke glada över utgången av sitt ärende.

Skalden Sigvat hade varit hos konung Knut, och denne hade givit honom en guldring, som vägde en halv mark. På samma gång hade Berse Skaldtorvasson³ varit hos konung Knut, och honom hade konung Knut givit två guldringar, som vardera vägde en halv mark, och därtill ett guldprydt svärd. Så kvad Sigvat:

Den härlige, stordådrike
Knut har präktigt smyckat
armarna på oss båda,
Berse, sen hit vi kommo.
Dig gav den kloke mannen
av guld en mark och ett eggvasst
svärd — och mig en halv mark.
Gud själv styr allt till godo.

Sigvat gav sig i samtal med konung Knuts budbärare och sporde dem om många tidender. De omtalade för honom, vad han frågade efter, rörande samtalet med konung Olav och utgången av ärendet. De sade, att Olav hade upptagit deras sak ovänligt. »Vi veta icke», sade de, »varav han hämtar mod till detta, att han vägrar att bliva konung Knuts man och fara till honom. Det vore det bästa för honom, ty konung Knut är så ädelmodig, att hur mycket hövdingar än göra honom emot, så förlåter han det allt, så snart de fara till honom och giva honom sin hyllning. Det hände nu nyligen, då två konungar kommo till honom från Five⁴ i norra Skottland, att han gav upp all sin vrede emot dem och skänkte dem alla de länder som de hade ägt och därtill stora vängåvor. Då kvad Sigvat:

De raska furstarna kommo
nordan från Five att bjuda
den mäktige Knut sitt huvud⁵:
fred de så sig köpte.
Aldrig gav Olav digre
åt någon man i världen
för freden så sin hyllning —
men ofta han kämpat och segrat.

Konung Knuts sändebud foro sin väg tillbaka och fingo god vind över havet. De foro sedan till konung Knut och omtalade för honom utfallet av sitt uppdrag och de avskedsord som konungen till sist hade givit dem. Konung Knut svarade: »Icke gissar konung Olav rätt, om han tror, att jag ensam vill äta all kål i England. Jag skulle hellre vilja, att han skulle finna, att jag innanför revbenen har annat än bara kål; ty hädanefter skola onda råd komma emot honom från varje revben⁶.»

Samma sommar kommo de båda sönerna till Erling på Jadar, Åslak och Skjalg, från Norge till konung Knut. De blevo väl emottagna, ty Åslak var gift med jarlen Sven Håkonssons dotter Sigrid. Hon och jarlen Håkon Eriksson voro syskonbarn⁷.

1. Gorm den gamle, farfars far till Knut, död c. 936 efter en enligt sägnen mycket lång regering.
2. Att »bringa någon sitt huvud» (dvs. fara till någon och överlämna sitt huvud i hans våld) var tecken till underkastelse.
3. Om denne se ovan kapitel 50 not 7.
4. Five: nuv. Fife i nordöstra Skottland.
5. Jfr not l ovan.
6. Att »något kommer från någons revben» är ett ofta förekommande uttryck för att något utgår från någons »hjärta» eller håg eller sinne.
7. Jfr ovan kapitel 31.

Kapitel 132
Om konung Olav.

Konung Olav kallade till sig sina ländermän och samlade mycket folk under sommaren, ty det ryktet gick, att Knut den mäktige skulle komma västerifrån om sommaren. Man tyckte sig förstå av handelsfartyg, som kommo västerifrån, att Knut drog tillsamman en stor här i England. Då det led mot slutet av sommaren, bekräftade somliga, att en här skulle komma, men andra förnekade det. Konung Olav uppehöll sig under sommaren i Viken och hade kunskapare ute för att efterspana, om konung Knut skulle komma till Danmark.

Konung Olav sände om hösten män österut till sin svåger konung Anund och lät meddela honom konung Knuts budsändning och det krav på Norge som han hade framställt emot konung Olav. Han tillade, att han trodde, att om Knut lade Norge under sig, så skulle Anund icke länge få ha Sveavälde i fred, och att han ansåg det rådligast att de slöte förbund med varandra och gjorde motstånd emot honom; de saknade, sade han, icke styrka att upptaga en kamp emot konung Knut. Konung Anund upptog konung Olavs bud vänligt och sände det svaret tillbaka, att han för sin del var villig att sluta förbund med konung Olav, så att var och en av dem skulle lämna den andre hjälp från sitt rike, vem som först behövde det. Det blev också avtalat emellan dem, att de skulle mötas och rådslå med varandra. Konung Anund ämnade den följande vintern fara omkring i Västergötland, och konung Olav hade för avsikt att slå sig ned för vintern i Sarpsborg.

Knut den mäktige kom om hösten till Danmark och satt där över vintern med en stor här. Man sade honom, att män och bud hade farit emellan den norske och den svenske konungen, och att stora planer helt visst lågo därunder. Konung Knut sände om vintern bud till konung Anund i Svithiod, lät giva honom stora gåvor och vänskapsförsäkringar och sade, att han tryggt kunde sitta stilla under stridigheterna emellan honom och Olav digre. »Ty», sade han, »konung Anund och hans rike skall åtnjuta full fred av mig.» När sändebuden kommo till konung Anund, lämnade de fram de gåvor som konung Knut hade sändt honom och framförde försäkringarna om hans vänskap. Konung Anund tog icke beredvilligt upp deras tal, och sändebuden tyckte sig finna, att konung Anund var mycket böjd för vänskap med konung Olav. De vände tillbaka och omtalade för konung Knut utgången av sitt ärende; de sade, att han icke borde vänta sig någon vänskap av konung Anund.

Kapitel 133
Färden till Bjarmaland.

Denna vinter satt konung Olav i Sarpsborg och hade mycket folk samlat. Han sände Karle den hålögske¹ norrut i landet i sina ärenden. Karle for först till Upplanden, sedan vidare norrut över fjället och kom fram till Nidaros. Där tog han av konungens gods så mycket, som denne hade sändt bud om, och ett godt skepp, som tycktes honom lämpligt för den färd som konungen hade bestämt, nämligen att fara norrut till Bjarmaland². Det var avtalat, att Karle skulle vara i bolag med konungen och att de skulle insätta lika mycket var i företaget.

Karle styrde tidigt på våren sitt skepp norrut till Hålogaland. Där slöt hans broder Gunnstein sig till honom. Denne hade handelsvaror för egen räkning. De voro nära tjugofem man på skeppet. De seglade tidigt om våren norrut till Finnmarken.

Thore hund fick veta detta. Då sände han män med bud till bröderna, att han också ämnade fara till Bjarmaland om sommaren; han ville, att de skulle segla tillsammans och ha lika del i det byte som de kunde få. Karle och hans broder sände svar tillbaka, att Thore skulle ha tjugofem man, liksom de själva hade; och de ville då, att det gods som de finge skulle delas lika mellan skeppen, undantagandes de handelsvaror som männen hade med sig. Då Thores budbärare kommo tillbaka, hade han redan låtit sätta fram ett stort långskepp, som han ägde, och låtit utrusta det. Han hade sina huskarlar till besättning på fartyget; det var nära åttio man ombord. Thore förde ensam befälet över denna skara och skulle ha allt det byte som de kunde få på färden.

Då Thore var färdig, styrde han med sitt skepp norrut längs kusten och träffade Karle och hans följeslagare vid Sandver³. Därefter seglade de alla i sällskap, och de fingo god vind. Gunnstein anmärkte till sin broder Karle, så snart de och Thore träffades, att han tyckte, att Thore var väl manstark. »Jag tror», sade han, »att det vore rådligare, att vi vände tillbaka och icke före så, att Thore hade oss helt i sina händer, ty jag litar icke på honom.» Karle svarade: »Jag vill icke vända om, men väl är det sant, att om jag hade vetat, då vi voro hemma på Långö, att Thore hund skulle sluta sig till oss med så mycket folk, så skulle vi ha haft flera män med oss.» Bröderna talade om denna sak med Thore och frågade honom, huru det kom sig, att han hade mycket mera folk med sig, än de hade avtalat. Han svarade: »Vi ha ett stort skepp, som fordrar talrik besättning; det tyckes mig, att på en så farofull färd kan man icke ha för mycket dugligt folk.»

De seglade nu om sommaren oftast så, som de olika skeppen gingo fort till. När det var svag vind, gick Karles skepp fortare, och de seglade då undan, men då det var vassare väder, vunno Thore och hans män på dem; de voro sällan alla tillsamman, men hade dock ständigt känning av varandra. Då de kommo fram till Bjarmaland, styrde de in till handelsplatsen⁴; där blev det nu marknad, och alla som hade varor att sälja fingo fullt upp med gods. Thore fick en mängd gråskinn och bäver och sobel. Karle hade också mycket gods, som han köpte många skinnvaror för.

När marknaden var slut, styrde de ut efter älven Vina⁵, och freden med landets innebyggare blev nu uppsagd. Då de kommo ut till havs, höllo de skeppsråd. Thore frågade, om männen voro hågade att gå i land och skaffa sig gods; männen svarade, att de gärna ville det, om det var god utsikt till byte. Thore sade, att gods kunde vinnas, om färden gick lyckligt. »Men det är icke otroligt», sade han, »att det kan bliva fara för livet på den färden.» Alla sade, att de ville försöka, om det vore utsikt att vinna byte. Thore omtalade, att den seden rådde där, att då rika män dogo, skulle lösöret delas mellan den döde och hans arvingar. Han skulle ha hälften eller tredjedelen, stundom mindre. Det godset skulle bäras ut i skogarna och jord ösas över det; stundom uppkastades högar eller byggdes hus däröver. Han sade, att de skulle göra sig redo till färden bort emot kvällen. Det bestämdes, att ingen finge springa ifrån de andra; ingen finge heller stanna efter, då ledarna sade, att de skulle begiva sig därifrån.

De lämnade nu några män kvar att vakta skeppen och gingo i land. Där var först en jämn slätt, och sedan vidtog en stor skog. Thore gick före bröderna Karle och Gunnstein. Han bad sina män gå tyst — »och huggen bark av träden», sade han, »så att man kan se från det ena trädet till det andra!» De kommo fram till en stor uthuggning, och i denna uthuggning var en hög inhägnad med låst dörr. Sex män av landets folk skulle vaka över inhägnaden varje natt, två och två var sin tredjedel av natten. Då Thore och hans följeslagare kommo till inhägnaden, hade vakterna gått hem, och de som skulle övertaga vakten voro ännu icke komna. Thore gick fram till inhägnaden, hakade sig fast med sin yxa, halade sig upp och hoppade över inhägnaden på ena sidan om grinden. Karle hade också tagit sig över stängslet på den andra sidan om grinden. De kommo samtidigt till dörren, togo från slåarna och låste upp den. Männen gingo så in i inhägnaden. Thore sade: »I denna inhägnad är en hög, där silver och guld och jord äro blandade. Där skola männen gripa sig an. Men i inhägnaden står bjarmernas gud, som heter Jomale⁶; ingen må vara så djärv, att han plundrar honom!» Därefter gingo de till högen och togo så mycket gods som de kunde bära i sina kläder; mycken jord följde med, såsom man kunde vänta. Sedan befallde Thore, att männen skulle begiva sig därifrån; han sade: »Nu skolen I bröder, Karle och Gunnstein, gå först och jag sist.» De gingo så alla mot utgången.

Thore vände tillbaka till Jomale och tog en silverskål, som stod i hans sköte; den var full av silverpänningar. Han hällde silvret i sin kjortelflik, drog handtaget på skålen över sin arm och gick sedan ut till grinden, hans följeslagare hade då alla hunnit utanför inhägnaden; de märkte nu, att Thore hade stannat efter. Karle vände tillbaka för att söka efter honom, och de möttes innanför grinden, Karle såg, att Thore hade silverskålen. Därpå sprang Karle bort till Jomale; han såg, att denne hade ett tjockt halsband om halsen. Karle svängde sin yxa och högg i sönder det snöre som uppbar smycket bak på halsen. Hugget var så kraftigt, att huvudet sprang av på Jomale, och det blev ett brak så starkt, att alla undrade däröver. Karle tog smycket, och sedan gingo de därifrån. Men i samma ögonblick som braket hördes, kommo vakterna fram i uthuggningen och blåste genast i sina horn. Därpå hörde de ljud av lurar på alla håll omkring sig. De sökte sig då fram till skogen och in i denna, men från uthuggningen bakom sig hörde de rop och skrik; bjarmerna hade kommit dit.

Thore hund gick sist av alla sina män. Två män gingo framför honom och buro en säck; däri var något som liknade aska. Därav tog Thore i sin hand och strödde det i spåren efter sig, och stundom kastade han det fram över männen. De gingo så fram ur skogen och ut på slätten. De hörde, att bjarmerna förföljde dem med rop och förskräckliga tjut. De rusade fram ur skogen bakom dem och på båda sidor om dem; men ingenstädes kommo bjarmerna eller deras vapen dem så nära, att de ledo någon skada därav. Därav förstodo de, att bjarmerna icke kunde se dem. När de kommo till skeppen, gingo Karle och Gunnstein först ombord, ty de hade varit främst; Thore stannade längst i land.

Thore hund och hans män komma till skeppen med sitt byte.

Så snart Karle och Gunnstein kommo ombord på sitt skepp, togo de ned tälten och kastade loss förtöjningarna; därefter hissade de sitt segel, och skeppet gled raskt ut på havet. För Thore och hans män gick allt långsammare; deras skepp var svårare att sköta. När de började att segla, hade Karle och Gunnstein redan hunnit långt från land. Båda skeppen seglade över Gandvik⁷. Natten var ännu ljus, och de seglade både nätter och dagar, till dess Karle och hans män en afton lade till vid några öar. De togo ned seglet, kastade ankar och inväntade strömfallet, ty det var en stor malström framför dem. Thore och hans män kommo efter och lade sig också för ankar. Därefter satte de ut en båt. Thore steg ned i den med några män och rodde bort till Karies och Gunnsteins skepp. Thore gick upp på skeppet. Bröderna hälsade honom vänligt. Thore bad Karle giva sig halsbandet. »Jag anser», sade han, »att jag har störst rätt att få de dyrbarheter som togos där, ty I haden mig att tacka för att vi alla kommo undan med livet; men du, Karle, höll på att föra oss i den största olycka.» Karle sade: »Konung Olav äger hälften av allt det gods som jag förvärvar på denna resa. Nu tänker jag giva honom smycket. Far du till honom, om du vill! Det kan ju hända, all han ger dig smycket, om han icke vill ha det, därför att jag har tagit det från Jomale.» Då sade Thore, att han ville, att de skulle gå upp på ön och dela sitt byte. Gunnstein svarade, att nu var det strömskifte och tid att segla. Därefter drogo han och hans män upp sina ankartåg. När Thore såg det, steg han ned i båten och rodde tillbaka till sitt skepp.

Karle och Gunnstein hade hissat sitt segel och hade hunnit långt, innan Thore och hans män hade fått upp sitt segel. De foro nu så, att Karle och Gunnstein alltjämt seglade främst; på bägge skeppen ansträngde man sig allt vad man kunde. De foro på det sättet, till dess att de kommo till Geirsver⁸; där är den första skeppsbryggan, när man kommer norrifrån. Dit kommo båda skeppen tidigt en afton och lade i hamn vid bryggan. Thore och hans män lågo inne i hamnen, Karle och Gunnstein längre ut. När Thore hade tältat, gick han i land åtföljd av en stor mängd av sina män. De gingo till Karles skepp; han och hans män voro redan färdiga. Thore ropade ut på skeppet och bad styresmännen gå i land. Bröderna gingo i land tillsammans med några få män. Då började Thore med samma tal som förut, att han bad dem gå i land och lägga fram till delning det gods som de hade tagit som byte. Bröderna svarade, att detta icke var nödvändigt, förrän de kommo till sin hembygd. Thore genmälte, att det icke var sed att vänta med att dela bytet, tills man komme hem, och sålunda sätta folks ärlighet på prov. De talade några ord om detta och kunde icke enas om saken. Därpå gick Thore sin väg; men när han hade kommit ett litet stycke, vände han tillbaka och sade, att hans följeslagare skulle vänta på honom där. Han ropade på Karle: »Jag vill tala i enrum med dig», sade han. Karle gick emot honom. Då de möttes, stack Thore, honom med sitt spjut midt i livet, så att det trängde tvärs igenom honom. Då sade Thore: »Här kan du känna igen en bjarköing, Karle! Jag skulle också tro, att du känner spjutet 'Säls-hämnaren'⁹.» Karle dog genast. Thore och hans män gingo tillbaka till sitt skepp.

Gunnstein och hans män sågo Karle falla; de skyndade genast dit, togo liket och buro det till sitt skepp; de togo strax ned tälten, drogo in landgångarna och stötte ut från land. Därefter hissade de segel och foro sin väg. Thore och hans män sågo detta; de togo då också genast ned tälten och gjorde sig i ordning så skyndsamt som möjligt. Men när de hissade seglet, gick staget sönder; seglet föll ned tvärs över skeppet, och Thore och hans män blevo mycket fördröjda, innan de fingo upp seglet för andra gången. Gunnstein och hans följeslagare hade kommit långt, innan Thores skepp fick fart. Thore och hans män både seglade och rodde; detsamma gjorde Gunnstein och hans folk. De seglade nu båda så snabbt de kunde dag och natt.

Det dröjde länge, innan de närmade sig varandra, ty så snart sunden mellan öarna blevo talrikare, blev det lättare för Gunnsteins skepp att vika undan; men likväl vunno Thore och hans män på dem, så att då Gunnstein och hans följeslagare kommo förbi Lengjuvik¹⁰ och där styrde mot land och sprungo av skeppen och upp på land, kommo Thore och hans män kort därefter också dit, sprungo upp efter dem och förföljde dem. En kvinna hjälpte Gunnstein och gömde honom; det säges, att hon var mycket trollkunnig. Thore och hans män gingo tillbaka till skeppet, togo allt det gods som fanns på Gunnsteins skepp och buro dit stenar i stället. Sedan förde de skeppet ut på fjorden, höggo hål i det och sänkte det. Därefter foro Thore och hans män hem till Bjarkö.
Gunnstein och hans män foro till en början i största hemlighet; de togo sig fram på småbåtar, foro om nätterna och lågo stilla om dagarna. De färdades på det sättet, till dess de kommo förbi Bjarkö och ut ur Thores syssla. Gunnstein begav sig först hem till Långö och stannade där en kort tid. Därefter for han genast söderut och stannade icke, förrän han kom ned till Tråndheim; där träffade han konung Olav och omtalade för honom de händelser som hade timat på Bjarmalandsresan. Konungen var illa tillfreds med deras färd, men bjöd Gunnstein att vara hos sig och sade, att han skulle ställa hans sak till rätta, så snart han finge tillfälle därtill. Gunnstein mottog inbjudningen och stannade hos konung Olav.

1. Om denne jämför kapitel 123 ovan.
2. Se Harald hårfagres historia kapitel 33 not 7.
3. Sandver: en liten ö i havsbandet norr om Malangerfjorden i nuv. Tromsö amt.
4. Denna var, såsom framgår av det följande, belägen ett stycke upp vid floden Dvina. Huruvida den var densamma som den stad som nu bär namnet Cholmogory, är ovisst.
5. »Vina» är den gamla nordiska formen för det ryska Dvina.
6. Det »bjarmiska» (dvs. karelska) Jomale är detsamma som finska Jumala, lappska Ibmal, Jubmel, och betyder liksom dessa »gud». Vilken gud som här åsyftas, är obekant.
7. Gandvik är de gamla nordbornas namn på Vita havet.
8. Geirsver: nu Gjesvær, ett fiskeläge nordväst om Magerön utanför nordligaste Finnmarken.
9. Spjutet var detsamma med vilket Åsbjörn »sälsbane» hade blivit dräpt av Åsmund Grankelsson och som Åsbjörns moder hade givit åt hans farbroder Thore hund, för att denne därmed skulle hämnas Åsbjörns död. Se ovan kapitel 123.
10. Lengjuvik: nuv. Lenvik på halvön väster om Malangerfjorden.

Kapitel 134
Konung Olavs sändebud.

Det har förut omtalats, att konung Olav uppehöll sig i Sarpsborg den vinter, då Knut den mäktige var i Danmark¹. Sveakonungen Anund red den vintern omkring i Västergötland och hade mer än trettio hundra man med sig. Då foro män med bud mellan honom och konung Olav; de avtalade ett möte sig emellan och bestämde, att de skulle träffas om våren vid Kungahälla. De uppsköto sammankomsten, därför att de, innan de träffades, ville veta vad konung Knut tog sig före. När det led ut på våren, gjorde Knut sig redo med sin här att fara västerut till England. Han lämnade sin son Harde-Knut² kvar i Danmark och jämte honom Ulv jarl, son till Thorgils »sprakalägg»³. Ulv var gift med konung Svens dotter, Knuts syster, Astrid; deras son var Sven, som sedan blev konung i Danmark⁴. Ulv jarl var en synnerligen framstående man.

Knut den mäktige for västerut till England. När konungarna Olav och Anund fingo veta detta, foro de till mötet och träffades vid Kungahälla i Älven. Vid detta möte rådde stor glädje, och där fördes mycket vänskapligt tal, som var uppenbart för hela menigheten; men likväl talade de många ting i enrum, som endast de två hade reda på, och somligt av detta sattes sedan i verket och blev ögonskenligt för alla. Vid avskedet utbytte konungarna gåvor och skildes som vänner. Konung Anund begav sig upp i Götaland, och konung, Olav for först norrut till Viken och sedan ut på Agder och därifrån norrut längs kusten; han låg länge i Eikundasund⁵ och väntade på gynnsam vind. Han fick veta, att Erling Skjalgsson och innebyggarna på Jadar lågo samlade och hade en stor här.

Det hände en dag, att konungens män talade sig emellan om vinden, om den var sydlig eller sydvästlig, och om man med den vinden kunde segla, förbi Jadar eller icke. Halldor Brynjolvsson svarade då: »Det skulle jag tro, att med denna vind skulle man nog tycka sig kunna segla förbi Jadar, om Erling Skjalgsson hade tillredt gästabud för oss på Sole.» Då sade konung Olav, att man skulle taga ned tälten och styra ut med skeppen. Det gjordes så. De seglade den dagen förbi Jadar, och vinden var mycket god; de lade om kvällen till vid Hvitingsö. Konungen seglade sedan norrut till Hordaland och for på gästning där.

1. Se ovan kapitel 132 f.
2. Se ovan kapitel 26 not 1.
3. Tillnamn av oviss betydelse.
4. Sven Ulvsson, efter sin moder på grund av dennas högre börd vanligen kallad Sven Estridsson (Estrid är den mot det norska Astrid svarande danska namnformen) var född c. 1018. Han blev år 1040 jarl under Harde-Knut och lät året efter dennes död (1043) utropa sig till konung. Efter mer än tjugoåriga strider med de norska konungarna Magnus den gode och Harald hårdråde lyckades han trygga sitt välde i Danmark och regerade där till sin död år 1076.
5. Eikundasund: nuv. Ekersund på Jæderen (det forna Jadar).

Kapitel 135
Thoralv blir dräpt.

Denna vår hade ett skepp farit från Norge ut till Färöarna. Med detta skepp följde bud från konung Olav, att någon av hans hirdmän, Leiv Ossursson eller lagsagomannen Gille eller Thoralv från Dimun, skulle komma till Norge från Färöarna. När denna budsändning kom till Färöarna och meddelades dem själva, talade de sig emellan om vad som kunde ligga under den. De blevo ense om att tro, att konungen ville efterforska de händelser som somliga trodde ha timat där på öarna: den olycka som hade drabbat de kungliga budbärarna och de tvänne skeppsbesättningarna, av vilka icke en enda man hade kommit fram¹. De beslöto, att Thoralv skulle fara. Han gjorde sig redo till färden, utrustade ett lastfartyg, som han ägde, och skaffade manskap därtill; de voro tio eller tolv man på skeppet.

När de voro resfärdiga och lågo och väntade på vind, hände det hos Thrånd i Gata på Österö, att Thrånd en vacker dag kom in i stugan. Där lågo på bänkarna hans två brorsöner, Sigurd och Thord; de voro söner till Thorlak. Den tredje därinne var Gaut den röde; han var också en släkting till dem. Alla Thrånds fostersöner voro duktiga män; Sigurd var äldst och den främste av dem nästan i allt. Thord hade ett öknamn; han kallades Thord den låge. Han var likväl en mycket högväxt man; men ännu mera framträdande var dock hans kraft och styrka. Då sade Thrånd: »Mycket ändras i en mans livstid. Det var icke sed, då vi voro unga, att män som voro unga och raska till allt, skulle sitta eller ligga stilla under godvädersdagar. Det skulle icke ha synts männen förr i tiden rimligt, att Thoralv från Dimun skulle vara en kraftigare man än I. Det lastskepp, som jag har ägt och som nu står här i båthuset, tänker jag nu blir så gammalt, att det ruttnar under tjäran. Här äro alla förrådshus fulla av ull, som icke blir utbjuden till salu. Det skulle icke ske, om jag vore några år yngre.» Sigurd sprang upp och kallade på Gaut och Thord; han sade sig icke vilja tåla Thrånds förebråelser. De gingo ut och dit, där huskarlarna voro; dessa kommo ut och satte fram lastskeppet. De läto sedan föra fram varor och lastade fartyget. Varor saknades icke därhemma, icke heller redskap till skeppet; de utrustade det på några få dagar. De voro också tio eller tolv man ombord.
De och Thoralv seglade alla ut med samma vind och hade ständigt känning av varandra på havet. De kommo i land en afton vid Hernar². Sigurd och hans följeslagare lade till längre ute vid stranden än de andra, men det var likväl icke långt emellan dem. Det hände om kvällen, då det var mörkt och Thoralv och hans män redde sig att gå till vila, att Thoralv gick i land tillsamman med en annan man; de sökte ett ställe, där de kunde göra sitt tarv. När de voro färdiga att gå ned igen, kastades, berättade sedan den man som följde Thoralv, ett kläde över huvudet på honom; han blev lyft upp från marken, och i samma ögonblick hörde han ett starkt buller. Sedan blev han buren bort och kastad ned; havet var därunder, och han blev slungad i djupet, men lyckades komma i land. Han gick tillbaka till det ställe, där han och Thoralv hade skilts från varandra. Där fann han Thoralv; han hade fått ett hugg, som kluvit hans huvud ända ned till axlarna, och var redan död. När skeppsfolket blev varse detta, buro de hans lik ut på skeppet och lade det där över natten.

Konung Olav var vid detta tillfälle på gästning i Lygra³, och man sände bud dit. Det utsändes »härpil»⁴ och kallades till ting, och konungen var närvarande på tinget. Han hade låtit kalla dit färöingarna ifrån båda skeppen, och de hade infunnit sig på tinget. När tinget var satt, steg konungen upp och sade: »Händelser ha timat här som lyckligtvis äro sällsporda; en präktig karl har här blivit tagen av daga, och jag tror, att han är saklös. Är här någon man på tinget som kan säga, vem som är förövaren av detta dåd?» Ingen vidgick det. Då sade konungen: »Icke skall det döljas, vad min tanke är om denna gärning, nämligen att jag misstänker färöingarna därför. Snarast synes det mig ha tillgått så, att Sigurd Thorlaksson har dräpt mannen och Thord den låge har kastat den andre i havet. Jag skulle vidare gissa, att anledningen kunde finnas vara den, att de icke ville låta Thoralv röja dem för de ogärningar, som han skulle ha vetat vara sanna, men som vi blott ha haft misstanke om, nämligen de mord och illgärningar som begåtts, då mina budbärare blivit mördade därute.»

Då konungen hade slutat sitt tal, steg Sigurd Thorlaksson upp och sade: »Icke har jag talat förr på ting, och jag tror icke, att man skall finna mig vara någon skicklig talan⁵; men likväl tror jag, att det är alldeles nödvändigt att svara något. Jag vill gissa, att det tal som konungen nyss har burit fram, har kommit från tungrötterna på män, som äro mycket oklokare och värre än han; det är tydligt, att de äro uppenbara fiender till oss. Det är en orimlig beskyllning, att jag skulle vilja skada Thoralv, ty han var min fosterbroder och gode vän. Men om det förhölle sig på annat sätt, och om det vore stridigheter emellan mig och Thoralv, då är jag så klok, att jag hellre skulle äventyra denna gärning hemma på Färöarna än här inom räckhåll för Eder arm, konung! Nu vill jag neka till denna beskyllning för mig själv och för oss alla på skeppet. Jag vill bjuda ed därför, såsom Eder lag föreskriver, och om det synes Eder i någon mån giltigare, så vill jag underkasta mig järnbörd⁶; jag önskar, att I själv ären tillstädes vid reningen!»

Då Sigurd hade slutat sitt tal, var det många som understödde honom och bådo konungen, att Sigurd skulle få tillfälle att bevisa sin oskuld; de tyckte, att Sigurd hade talat väl, och sade, att han säkerligen vore oskyldig till det som lades honom till last. Konungen sade: »Rörande denne man har man att välja emellan två mycket olika meningar. Om han är beljugen i denna sak, då är han utan tvivel en god man; men i annat fall är han mycket djärvare, än man någonsin har sett maken till, och detta är snarast min tanke. Men jag gissar, att han kommer att själv bära vittnesbörd härom.» På männens bön tog konungen emellertid utfästelser av Sigurd om järnbörden. Han skulle komma dagen därpå till Lygra; biskopen skulle där leda reningsceremonien. Härmed slutade tinget.

Konungen for tillbaka till Lygra och Sigurd och hans följeslagare till sitt skepp. Natten började att falla på. Då sade Sigurd till sina reskamrater: »Det är dock sant att säga, att vi ha kommit i en stor fara och blivit utsatta för en svår lögnaktig beskyllning. Denne konung är listig och svekfull, och det är lätt att se, huru det kommer att gå för oss, om han får råda; ty han lät först dräpa Thoralv, och nu vill han göra oss urbota. Det är en lätt sak för honom att förvända denna järnbörd. Nu tror jag, att den får det värst som sätter detta på spel hos honom. Nu blåser det också en fjällbris ut genom sundet. Jag råder, att vi hissa vårt segel och segla ut på havet. Thrånd kan fara nästa sommar med sin ull, om han vill låta sälja den. Men om jag kommer undan, så tror jag icke, att jag någonsin mer kommer till Norge.» Detta syntes hans skeppsfolk vara ett klokt råd. De började sätta upp sitt segel och seglade under natten ut på havet så raskt de kunde. De stannade icke, förrän de kommo till Färöarna och hem till Gata. Thrånd var mycket missnöjd med deras resa; de svarade icke vänligt, men stannade dock hemma hos Thrånd.

1. Se ovan kapitel 127 och 129.
2. Hernar: Hennöarna i Nordhordland.
3. Lygra: nuv. Lygre sogn i Nordhordland.
4. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 65 not 2.
5. Jfr Håkon den godes historia kapitel 15 ff.
6. »Järnbörd» var en under den äldre medeltiden som laga bevis erkänd »gudsdom», varmedelst en oskyldigt anklagad kunde fria sig från beskyllningen genom att, utan att taga skada därav, i sina händer bära glödande järnstycken.

Kapitel 136
Om isländingarna.

Konung Olav fick snart veta, att Sigurd och hans följeslagare hade farit därifrån, och det fälldes nu hårda domar över deras sak. Många som förut hade tagit Sigurd i försvar och talat emot anklagelsen, funno det nu sannolikt, att han och hans män hade beskyllts med rätta. Konung Olav talade föga om denna sak, men han tyckte sig nu ha fått veta sanningen i det som han förut hade misstänkt. Konungen fortsatte sin färd och tog; gästning, där det var iordningställt för honom.

Konung Olav kallade till samtal med sig de: män som hade kommit från Island: Thorodd Snorresson, Gelle Thorkelsson, Sten Skaptesson ock Egil Hallsson. Därvid tog konungen så till orda: »I han i sommar väckt den saken på tal hos mig,, att I önskaden göra eder redo till att fara till Island, men jag har hittills icke givit något slutligt besked i denna sak. Nu vill jag säga eder, huru jag tänker göra. Jag vill, att du, Gelle, skall fara till Island, om du vill framföra mitt ärende där. Men ingen av de andra isländingar som äro här skall fara till Island, förrän jag får veta, huru den sak upptages som du, Gelle, skall bära fram.» När konungen hade kungjort detta, tyckte de som önskade att fara och som detta blivit vägrat, att det hade visats dem stor ovänlighet, och de betraktade sitt uppehåll där såsom en olycka och ett tvång. Men Gelle rustade sig till färden och seglade om sommaren till Island; han hade med sig dit budskap, som han framförde på tinget den följande sommaren.

Konungens bud var det, att han begärde av isländingarna, att de skulle antaga de lagar som han hade givit i Norge och betala honom av landet dråpsböter¹ och nässkatt², för varje näsa en sådan pänning av vilka det gick tio på en aln vadmal³. Han lovade tillika männen sin vänskap, om de ginge in på detta, men i annat fall hotade han att straffa dem som han kunde komma åt. Över detta budskap sutto männen länge till råds och överlade sig emellan, men till sist blev det dock enhälligt beslutat, att de skulle vägra skatter och alla pålagor som krävdes. Gelle for samma sommar till Norge till konung Olav och träffade honom på hösten österut i Viken, då han hade kommit ned från Götaland, såsom jag väntar, att det skall bliva omtalat längre ned i konung Olavs saga¹.

Då det led ut på hösten, drog konung Olav norrut till Tråndheim och begav sig med sitt folk till Nidaros. Där lät han rusta till vinteruppehåll för sig. Konung Olav satt den följande vintern där i köpstaden. Detta var det trettonde året av hans konungadöme.

1. Dråpsböter: böter som (i enlighet med norsk lag) erlades till konungen för dråpet på någon hans undersåte.
2. »Nässkatt»: skatt som erlades för varje »näsa», dvs. personlig skatt. En sådan hade sedan Harald hårfagres tid utgått i Norge.
3. Om »pänningens» ställning inom det fornnordiska myntsystemet se Harald gråfälls historia kapitel 16 not 1. Ursprungligen räknades på Island värdet av en aln vadmal lika med fem pänningar. Småningom sjönk emellertid på grund av förändringar i myntens vikt och myntmetallens halt pänningens värde, så att en aln vadmal slutligen räknades för tio pänningar. Detta skedde dock först efter Olav den heliges tid, och Snorre har här oriktigt tillämpat sin egen tids förhållanden.
4. Se nedan kapitel 159.

Kapitel 137
Om jämtlands bebyggelse.

Ketil jämte hette en man, son till Anund Jarl från Sparabu i Tråndheim. Han flydde för konung Östen illråde österut över Kölen, röjde skogarna och byggde där som nu kallas Jämtland. Dit österut flydde också många andra män från Tråndheim för samma ofreds skull, ty konung Östen tvang trönderna att betala skatt och satte till konung över dem sin hund Saur. Ketils sonson var Thore hälsing. Efter honom är Hälsingland, uppkallat; där röjde han bygd. Då Harald hårfagre lade riket under sig, flydde också för honom en mängd människor ur landet, trönder och naumdöler. Då uppstodo nya bygder österut i Jämtland. Några drogo ända till Hälsingland österut vid havet; dessa voro sveakonungens undersåtar¹.

Då Håkon Adalsteinsfostre rådde över Norge, gjordes fred och företogos handelsfärder mellan Tråndheim och Jämtland, och av vänskap för konungen sökte jämtarna sig västerut till honom, lovade honom lydnad och betalte honom skatt. Han gav dem lag och landsrätt. De ville hellre giva sig under hans konungadöme än under sveakonungen, ty de voro av norsk härstamning. På samma sätt gjorde alla hälsingar som härstammade från andra sidan Kölen, och det förblev sedan länge så, till dess att Olav den digre och sveakonungen, Olav den svenske, började tvista om delningen av länderna. Då gåvo jämtar och hälsingar sig under sveakonungen, och gränsen i öster bestämdes nu av Eidaskog i söder² och sedan av Kölen allt norrut till Finnmarken. Sveakonungen tog nu skatterna av Hälsingland och likaså av Jämtland.

Konung Olav menade, att det genom förlikningen mellan honom och sveakonungen hade bestämts, att skatten från Jämtland nu skulle gå en annan väg, än förut hade varit fallet. Men det hade nu en lång tid varit så, att jämtarna hade betalt skatt till sveakonungen, och svenska fogdar hade satts över landet; svearna ville icke heller höra talas om något annat, än att allt land som låg öster om Kölen skulle lyda under sveakonungen. Det gick då så, som ofta händer, att ehuru det rådde svågerskap och vänskap mellan konungarna, så ville dock var och en av dem ha hela det rike som han ansåg sig ha rätt att göra anspråk på. Konung Olav hade låtit sända bud till Jämtland, att det var hans vilja, att jämtarna skulle visa honom undersåtlig lydnad, och i motsatt fall hotat dem med straff. Men jämtarna hade beslutat, att de skulle lyda under sveakonungen.

1. Om dessa händelser jämför även Håkon den godes historia kapitel 12.
2. Eidaskog bildade gränsen mellan Värmland och Raumarike.

Kapitel 138
Berättelsen om Sten.

Thorodd Snorresson och Sten Skaptesson voro illa tillfreds med att de icke fingo råda sig själva. Sten Skaptesson var en mycket vacker man, mycket framstående i alla färdigheter, en god skald, en mycket praktlysten och ärekär man. Hans fader Skapte hade diktat en dräpa om konung Olav, som han hade lärt Sten; det var meningen att denne skulle framsäga kvädet för konungen. Sten sparade icke på hårda ord och förebråelser mot konungen, varken i obundet tal eller på vers. Både han och Thorodd voro mycket oförsiktiga i sitt tal; de sade, att det skulle bliva värre för konungen än för dem som med förtroende hade sändt honom sina söner, vilka konungen nu försatte i ofrihet. Konungen blev vred. Det hände en dag, att Sten Skaptesson var hos konungen och frågade honom, om han ville lyssna till den dråpa som hans fader Skapte hade diktat om konungen. Konungen svarade: »Du får först kväda det som du själv har diktat om mig.» Sten svarade, att han icke hade diktat någonting. »Jag är icke skald, konung», sade han, »och även om jag kunde dikta, så skulle det — liksom allt annat som rör mig — synas Eder tämligen oviktigt.» Därefter gick Sten därifrån; han trodde sig förstå, vad konungen syftade på.

Thorgeir hette en konungens fogde, som förvaltade hans gård i Orkadalen; han var vid detta tillfälle hos konungen och hörde på samtalet mellan honom och Sten. Thorgeir for hem kort därefter. Det hände så en natt, att Sten lopp bort från gården tillsammans med sin skosven. De foro upp över Gaularåsen och så vidare ut, till dess de kommo till Orkadalen. Om kvällen kommo de till den kungsgård som Thorgeir förvaltade. Thorgeir bjöd Sten att stanna där över natten och frågade, vad som var anledningen till hans färd. Sten bad honom skaffa sig häst och släde; han såg, att de åkte hem säd där. Thorgeir svarade: »Jag vet icke, huru det hänger samman med din resa, om du far med konungens tillåtelse; det tycktes mig häromdagen, att det icke var mjuka ord som växlades mellan dig och konungen.» Sten svarade: »Fastän jag icke kan råda mig själv i något inför konungen, så skall jag dock icke tåla slikt av hans trälar.» Därmed drog han sitt svärd och dräpte fogden. Han tog hästen och bad svennen sätta sig upp på den; själv satte han sig i släden. De begåvo sig åstad och åkte hela natten. De fortsatte sin färd, till dess de kommo ned i Surnadalen på Möre¹; där skaffade de sig överfart över fjordarna, och foro så raskt de kunde. De kungjorde icke detta dråp för männen, där de foro fram, utan sade sig vara konungens män; de fingo god hjälp överallt, där de kommo.

En dag om kvällen kommo de till Thorberg Arnessons gård på Giske²; han själv var icke hemma, men hans hustru Ragnhild, Erling Skjalgssons dotter, var hemma. Sten blev där mycket vänligt emottagen, ty de voro förut väl bekanta. Det hade händt, då Sten for från Island — han ägde själv fartyget — att när han hade kommit från havet in till Giske och de lågo där vid ön, låg Ragnhild i barnsnöd och var mycket sjuk. Det fanns ingen präst på ön och ingen i grannskapet. Man kom då till handelsskeppet och frågade, om där fanns någon präst. Där var verkligen på skeppet en präst vid namn Bård, en man från västfjordarna, helt ung och föga lärd. De utskickade männen bådo prästen fara med sig hem, men det tycktes honom vara ett vanskligt företag, han kände sin fåkunnighet och ville icke fara. Då talade Sten med prästen och bad honom fara. Prästen svarade: »Jag skall fara, om du följer med; det synes mig vara ett godt stöd att ha dig att rådgöra med.» Sten svarade, att därmed ville han gärna vara till hjälp. Därpå gingo de till gården och dit, där Ragnhild låg. Kort därefter födde hon ett barn; det var en flicka, som tycktes vara mycket kraftlös. Prästen döpte barnet, och Sten höll det till dopet; flickan fick namnet Thora. Sten gav flickan en fingerring. Ragnhild lovade Sten sin fullkomliga vänskap och sade, att han skulle komma till henne, om han ansåg sig behöva hennes hjälp. Sten svarade, att han väl icke komme att hålla flera flickor till dopet; därmed skildes de för den gången. Nu hade det kommit dithän, att Sten krävde uppfyllandet av detta vänliga löfte av Ragnhild. Han berättade, vad som hade händt honom, och att han hade råkat ut för konungens vrede. Hon svarade, att hon skulle göra allt vad hon kunde för att hjälpa honom, och bad honom vänta där på Thorberg. Hon gav honom plats närmast sin son Östen orre; han var då tolv år gammal. Sten gav skänker åt Ragnhild och Östen.

Thorberg hade fått höra allt om Stens färd, innan han kom hem, och han var tämligen ovänlig. Ragnhild gick att tala med honom, berättade honom om Stens färd och bad honom taga emot Sten och åtaga sig hans sak. Thorberg svarade: »Jag har sport, att konungen har låtit hålla »pilting»³ efter Thorgeir, och att Sten har blivit dömd fredlös; jag har också hört, att konungen är mycket vred. Jag har väl större förstånd än att taga hand om en utländsk man och därför ådraga mig konungens vrede. Låt du Sten fara härifrån så fort som möjligt!» Ragnhild svarade, att hon och Sten skulle båda fara därifrån eller båda stanna där. Thorberg sade, att hon kunde resa, vart hon ville. »Jag tror», sade han, »att om du far, så kommer du snart igen, ty här är du mest hedrad.» Då steg deras son, Östen orre, fram; han förklarade, att han icke skulle stanna kvar, om Ragnhild fore bort. Thorberg sade, att de visade mycken styvsinthet och hetsighet i detta. »Det ser nu mest ut till», sade han, »att I skolen få er vilja fram i denna sak, eftersom I läggen så stor vikt därvid. Men alltför mycket brås du, Ragnhild, på din släkt i att ringakta konung Olavs ord.» Ragnhild svarade: »Om det synes dig alltför farligt att behålla Sten, så far själv med honom till min fader Erling eller giv honom sådant följe, att han kan komma dit i fred!» Thorberg svarade, att han icke ville sända Sten dit — »Erling har tillräckligt mycket att svara för, som konungen är missnöjd med.» Sten stannade där över vintern.

Efter jul kommo budbärare från konungen med befallning, att Thorberg skulle komma till honom före midfastan vid äventyr av strängt straff, om han icke åtlydde budet. Thorberg omtalade detta för sina vänner och sökte råd hos dem, om han skulle våga att fara till konungen, så som saken stod. De flesta avrådde och ansågo det rådligast, att han först sände Sten ifrån sig, innan han gåve sig i konungens våld. Men Thorberg var mera benägen för att icke dröja med färden.

Kort därefter for Thorberg till sin broder Finn, framlade saken för honom och bad honom fara med sig. Finn svarade, att sådant kvinnovälde syntes honom olyckligt, då han för sin hustrus skull icke vågade hålla sin trohet emot sin herre. »Du kan låta bli att fara med mig, om du icke vill», sade Thorberg; »men jag tror, att du avhålles därifrån mera av fruktan än av trohet emot konungen.» Därmed skildes de i vrede.

Därefter for Thorberg till sin broder Arne Arnesson, talade om för honom, huru saken stod, och bad honom fara med sig till konungen. Arne svarade: »Underligt synes det mig, att du, en så klok och försiktig man som du är, skall ha råkat i sådan olycka och ha ådragit dig konungens vrede, då det icke var nödvändigt. Det hade varit någorlunda ursäktligt, om du hade beskyddat en släkting eller fosterbroder till dig, men alls icke detta, att du har åtagit dig en isländing och alt du beskyddar en man, som gjorts fredlös av konungen och som nu sätter din och alla dina fränders välfärd på spel.» Thorberg sade: »Det är sant, som det plägar sägas, att det finnes en vansläktad i varje ätt. Det är lätt att se min faders otur med sina söner, då han skulle få den sist, som icke liknar vår släkt och är dådlös. Det kunde tyckas rättast — om jag icke tyckte, att det vore skamligt sagt emot min moder — att jag icke kallade dig vår broder.» Därefter for Thorberg därifrån och begav sig hem; han var mycket illa tillfreds.

Därefter sände han bud norrut till Tråndheim till sin broder Kalv och bad denne komma och möta sig vid Agdanes. Då budbärarna träffade Kalv, lovade denne genast att komma och gjorde inga invändningar. Ragnhild sände bud österut till Jadar till sin fader Erling och bad honom sända sig hjälp. Därifrån kommo Erlings söner, Sigurd och Thore; de hade vardera en tjugobänkare med nittio mans besättning. När de kommo norrut till Thorberg, tog han emot dem med stor vänlighet och glädje. Han rustade sig nu till färden; även han hade en tjugobänkare. De foro sin väg norrut. Då de kommo till . . .⁴, lågo där Thorbergs bröder, Finn och Arne, med två tjugobänkare och väntade på dem. Thorberg hälsade vänligt på sina bröder och anmärkte, att »vässningen» tydligen hade hjälpt. Finn svarade, att han för sin del sällan hade behövt någon äggelse. Sedan foro de med hela denna skara norrut till Tråndheim. Sten var med på färden. Då de kommo till Agdanes, låg Kalv Arnesson där; han hade en väl bemannad tjugobänkare. De foro nu med denna här in till Nidarholm och lågo där om natten.

Morgonen därpå hade de en överläggning. Kalv och Erlings söner ville, att de skulle föra hela hären in till staden⁵ och så låta det gå, såsom ödet ville; men Thorberg önskade, att man först skulle fara med lampor och göra erbjudanden, och häri instämde Finn och Arne. Det blev sålunda beslutat, att Finn och Arne först skulle fara till konung Olav tillsamman med några få män. Konungen hade hört talas om den stora här som de hade med sig och var tämligen barsk under samtalet med dem. Finn gjorde förlikningsanbud för Thorberg och likaså för Sten; han erbjöd, att konungen skulle taga så mycket i böter som han ville, varemot Thorberg skulle ha rätt att stanna kvar i landet och behålla sina inkomster⁶ och Sten få nåd till liv och lemmar. Konungen svarade: »Det synes mig, som om I, såsom I nu kommen här, haden lika stor makt att bestämma som jag eller större. Det skulle jag dock minst ha väntat av eder, bröder, att I skullen, fara med härsmakt emot mig. Jag känner igen dessa råd, och dem torde Jadarborna⁷ vara upphovsmän till; men icke behöver man bjuda mig böter.» Då sade Finn: »Icke ha vi bröder samlat folk för att hota Eder med våld, konung! Tvärtom är orsaken den, att vi först vilja bjuda eder vår tjänst. Men om I vägren detta och tillämnen något övervåld mot Thorberg, då skola vi alla fara till konung Knut den mäktige med den här som vi ha.» Konungen såg på honom och sade: »Om I bröder viljen svärja, att I skolen följa mig inom landet och utom landet och icke skilja eder från mig utan mitt lov och samtycke, och att I icke skolen dölja för mig, om I fån veta, att svekfulla råd läggas emot mig, då vill jag taga förlikning av eder bröder.»

Därpå for Finn tillbaka till sin här och omtalade dessa villkor, som konungen hade ställt dem. De höllo nu rådplägning därom. Thorberg sade, att han för sin del ville gå in på detta förslag. »Jag har icke lust», sade han, »att fly från mina egendomar och söka mig till utländska hövdingar; jag tror, att det alltid skall vara mig till heder att följa konung Olav och vara där han är.» Då sade Kalv: »Inga eder vill jag svärja konungen, och jag vill stanna hos honom, endast så länge som jag får behålla mina inkomster och andra hedersbevisningar och så länge som konungen vill vara min vän. Det är min önskan, att vi alla göra på samma sätt.» Finn svarade: »Jag vill råda till att låta konung Olav ensam bestämma villkoren emellan oss.» Arne Arnesson sade: »Om jag är besluten att följa dig, broder Thorberg, även om du vill kämpa emot konungen, så skall jag icke heller skilja mig från dig, om du fattar ett klokare beslut; jag skall följa dig och Finn och taga de villkor som I väljen för eder del.»

Därefter gingo de tre bröderna, Thorberg, Finn och Arne, ombord på samma skepp, rodde in till staden och gingo sedan att uppsöka konungen. Denna förlikning kom då till stånd, så att de svuro konungen eder. Därefter sökte Thorberg förlikning för Sten hos konungen. Konungen svarade, att Sten skulle få fara i fred för honom, vart han ville; »men icke skall han längre vara hos mig,» sade han. Sedan foro Thorberg och hans bröder ut till hären. Kalv for in till Eggja, Finn till konungen och Thorberg och den övriga skaran söderut hem. Sten följde med Erlings söner söderut; men tidigt på våren for han västerut till England. Han blev Knut den mäktiges handgångne man och var länge hos honom i stort anseende.

1. Möre, det vill här säga: Nordmöre.
2. Giske: en ö i Sunnmöre, nordväst om nuv. Aalesund.
3. »Pilting» hette ett ting som blivit sammankallat genom kringsändande av »härpil:». Genom denna kallades deltagarna väpnade till sammankomsten.
4. Ortnamnet saknas i alla handskrifter av Konungasagorna.
5. Dvs. Nidaros.
6. »Sina inkomster», nämligen såsom konungens länderman.
7. »Jadarborna», dvs. Erling Skjalgsson på Sole på Jadar och hans söner.

Kapitel 139
Finn Arnessons färd till Hålogaland.

Då Finn Arnesson hade vistats en kort tid hos konung Olav, hände det en dag, att konungen kallade till samtal med sig Finn och några andra män, som han brukade att ha närvarande vid sina rådplägningar. Då tog konungen till orda och sade så: »Jag har nu beslutat mig för att till våren uppbåda leding från hela landet, både skepp och folk, och fara med hela den här jag kan få emot Knut den mäktige; ty jag vet, att det krav, som han har rest emot mig på detta rike, tänker han icke låta vara endast löst prat. Nu är det att säga, Finn Arnesson, att jag vill, att du skall fara såsom sändebud för mig norrut till Hålogaland och där verkställa inkallelsen, göra allmänt uppbåd av folk och skepp och föra den hären till mötes med mig vid Agdanes.» Därefter utsåg konungen andra män för samma uppdrag och sände några in i Tråndheim och några söderut i landet, så att han lät detta bud utgå över hela landet.

Det är att berätta om Finns färd, att han hade en skuta med nära trettio mans besättning, och när han var färdig, for han sin väg, till dess han kom till Hålogaland. Där kallade han bönderna till ting, framförde sitt ärende och krävde leding. Bönderna där i bygden hade stora ledingsskepp; de åtlydde konungens bud och utrustade sina skepp. När Finn kom längre norrut i Hålogaland, höll han åter ting, men sände några av sina män att göra uppbådet, där det syntes honom nödvändigt. Finn sände bud till Thore hund på Bjarkö och lät kräva leding där som annorstädes. När konungens budskap kom till Thore, gjorde han sig genast redo att fara och bemannade med sina huskarlar det skepp som han sommaren förut hade haft på resan till Bjarmaland; han utrustade det på egen bekostnad. Finn kallade alla de hålöger som voro där norrifrån tillsamman i Vågar¹. Där samlades om våren en stor här, och de väntade alla, till dess Finn kom norrifrån; dit var då också Thore hund kommen.

Då Finn kom, lät han genast blåsa till husting² för hela ledingshären. På det tinget framvisade männen sina vapen, och uppbådet från varje skeppslag blev granskat. När detta var fullgjort, sade Finn: »Dig vill jag spörja om detta, Thore hund! Vad vill du bjuda konung Olav för dråpet på hans hirdman Karle och för det rånet, då du tog konungens egendom där norrut i Lengjuvik?³ Nu har jag konungens fullmakt i denna sak, och jag vill höra ditt svar.» Thore tittade sig omkring och såg många fullt beväpnade män stå på båda sidor om sig; han igenkände där Gunnstein och många andra fränder till Karle. Då sade Thore: »Mitt anbud är snart gjort, Finn. Jag vill överlämna hela denna sak åt konungens dom, vad han än behagar att kräva av mig.» Finn svarade: »Det är nu det troligaste, att det kommer att unnas dig mindre heder än så, ty du måste överlämna saken åt min dom, om du skall få förlikning.» Thore sade: »Även så menar jag, att saken har kommit i goda händer, och jag skall icke undandraga mig det.» Thore överlämnade nu saken med handslag, och Finn dömde däri helt och hållet. Därefter kungjorde Finn förlikningsvillkoren; Thore skulle betala konungen tio marker guld, Gunnstein och hans fränder andra tio marker och för rån och skadegörelse å egendom ytterligare tio marker⁴. »Men du skall betala nu genast», sade han. Thore sade: »Detta är stora böter.» »I annat fall är det slut med all förlikning», sade Finn. Thore bad, att Finn skulle giva honom så lång frist, att han kunde söka lån hos sina män. Finn bad honom betala där på stället och fordrade dessutom, att Thore skulle lämna fram det stora smycke som han hade tagit från den döde Karle. Thore sade, att han icke hade tagit något smycke. Då steg Gunnstein fram och sade, att Karle hade halsbandet om halsen, då de skildes — »men det var borta, då vi togo hans lik.» Thore sade, att han icke hade givit akt på något halsband »men om vi skulle ha något halsband, så ligger det väl hemma på Bjarkö.» Då satte Finn spjutet för bröstet på Thore och uppmanade honom att lämna fram smycket. Thore tog då halsbandet av sin hals och lämnade det åt Finn. Därefter gick Thore därifrån och ut på sitt skepp.

Finn Arnesson tvingar Thore hund att lämna ifrån sig halsbandet.

Finn gick efter honom ut på skeppet med ett stort följe. Han gick längs fartyget, och hans män togo plats i rummen. Vid masten fingo de nere under däcksplankorna se två tunnor så stora, att de undrade däröver. Finn frågade, vad som fanns i de där tunnorna; Thore svarade, att däri voro hans dryckesvaror. Finn sade: »Varför giver du oss icke att dricka, kamrat, så mycken dryck som du har?» Thore sade till en av sina män, att han skulle tappa ur tunnan i en skål. Finn och hans män fingo att dricka; det var en mycket god dryck. Därefter bad Finn Thore att betala böterna. Thore gick fram och tillbaka längs fartyget och talade än vid en än vid en annan av sina män. Finn ropade och uppmanade honom att lämna fram pängarna. Thore bad honom gå i land och sade, att han skulle betala där. Då gick Finn upp i land med sina män. Thore kom dit och lade fram silver; ur en pung betaltes tio vägda marker⁵. Därefter tog han fram en hel mängd knyten; i somliga fanns en vägd mark, i andra en halv eller några örar⁵. Thore sade: »Detta är lånade pänningar, som olika män ha bisträckt mig, ty jag tror, att alla mina kostpängar äro slut.» Därefter gick Thore ut på skeppet, och när han kom tillbaka, betalte han silvret i små summor åt gången. Det led ut på dagen.

Så snart sammankomsten var slut, hade männen gått till sina skepp och gjort sig redo att avsegla De började att segla, så snart de voro färdiga, och snart hade de flesta avseglat. Finn såg, att folket tunnades av omkring honom; hans män ropade på honom och bådo honom göra sig färdig. Ännu var icke en tredjedel av pänningarna betald. Då sade Finn: »Det går sent, Thore, med utbetalningen! Jag ser, att det går dig hårdt till sinnes att betala dessa pänningar. Vi skola nu också låta det vara tillsvidare; du kan betala konungen det som återstår.» Därefter steg Finn upp. Thore sade: »Det tyckes mig godt, Finn, att vi skiljas; men nog skall jag vinnlägga mig om att betala denna skuld så, att det icke skall synas varken dig eller konungen vara dåligt betalt.» Därefter gick Finn till sitt skepp och seglade fram efter sin här.

Thore blev sent färdig att lämna hamnen. Men när han och hans män hade fått upp sitt segel, styrde de ut över Västfjorden och sedan ut på havet och söderut längs landet så långt ute, att bergen syntes till hälften nedsjunkna i havet eller landet försvann under vattenytan. Han lät det gå så söderut, till dess att han seglade in i Englandshavet⁶ och kom fram till England. Därefter for han och uppsökte konung Knut och blev väl mottagen av denne. Det visade sig då, att Thore hade mycket gods; han hade med sig allt det gods som han och Karle hade tagit i Bjarmaland. I de stora tunnorna sutto bottnarna tätt intill varandra, och däremellan var drycken, men tunnorna själva voro båda fyllda med gråskinn⁷ och bäver och sobel. Thore var nu hos konung Knut.

Finn Arnesson for med hären till konung Olav. Han redogjorde för honom för sin färd och tillade, att han trodde, att Thore hade farit ur landet och västerut till England till Knut den mäktige. »Jag fruktar, att han kommer att bliva oss till stor skada», sade han. Konungen svarade: »Jag tror, att Thore är vår ovän, och det synes mig alltid bättre att ha honom fjärran än nära.»

1. Se ovan kapitel 123 not 5.
2. Olav Tryggvessons historia kapitel 49 not 1.
3. Se ovan kapitel 133.
4. En »mark guld» räknades lika med åtta »marker silver». Värdet av en »mark silver», ursprungligen (innan myntning förekom i norden) = värdet av en mark, dvs. ungefär ett halvt skålpund, metalliskt silver, har beräknats till c. 30 kronor. Jfr Harald gråfälls historia kapitel 16 not 1.
5. Jfr Harald gråfälls historia kapitel 16 not 1.
6. Englandshavet, dvs. Nordsjön.
7. Gråskinn: ekorrskinn.

Kapitel 140
Striden mellan Hårek och Åsmund Grankelsson.

Åsmund Grankelsson hade den vintern varit i sin »syssla» i Hålogaland och var hemma hos sin fader Grankel. Det ligger därute emot havet ett utskär, där man kan jaga både säl och fågel samt taga ägg och fisk. Detta hade sedan gammalt hört till den gård som Grankel ägde. Hårek från Thjotta gjorde emellertid anspråk därpå, och det hade kommit dithän, att han i några år hade haft all nyttan av skäret. Men Åsmund och hans fader syntes nu ha konungens stöd för att få ut sin rätt. Fader och son foro båda om våren till Hårek, sade honom konung Olavs ord och visade hans igenkänningstecken, att Hårek skulle avstå ifrån sitt krav på skäret. Hårek svarade ovänligt på detta och förebrådde Åsmund, att han for till konungen med sådant och annat förtal. »Jag har all rätt på min sida», sade han; »du borde förstå att hålla måtta, Åsmund, även om du tycker dig vara en stor man, därför att du har konungens stöd. Det kan du också behöva, om det skall gå an för dig att dräpa hövdingar utan att betala böter därför¹ och råna oss, som förr tycktes kunna hålla på vår rätt, även om vi hade att göra med jämborna män — och det är nu mycket långt ifrån, att I ären mina jämlikar i börd.» Åsmund svarade: »Det få imnga röna av dig, Hårek, att du har ättstora fränder och överlägsen makt; många sitta med kränkt rätt för dig, men nu är det dock rimligast, Hårek, att du vänder dig annorstädes än mot oss, då du skall bedriva dina orättrådigheter eller handla så olagligt som detta är.» Därefter skildes de.

Hårek sände ut tio eller tolv av sina huskarlar med en stor roddbåt. De foro till skäret och togo där fångst av alla slag och lastade båten. Men när de voro färdiga att fara därifrån, kom Åsmund Grankelsson över dem med trettio män och uppmanade dem att lämna ifrån sig hela fångsten. Håreks huskarlar voro tämligen sena att svara härpå; då överföllo Åsmund och hans män dem, och man märkte nu skillnaden i antal. Av Håreks huskarlar blevo några slagna, andra sårade, andra åter kastade i havet; hela fångsten blev buren bort från skeppet, och Åsmund och hans män togo den med sig. Håreks huskarlar kommo hem med så förrättat ärende och berättade för Hårek om sin färd. Han svarade: »Märkliga synas alla nya händelser vara; detta, har aldrig förr händt, att mina män blivit slagna.» Därmed blev det tyst med den saken; Hårek talade icke ett ord därom och var vid mycket godt lynne.

Om våren lät Hårek utrusta en snäcka med tjugo roddarbänkar och bemannade den med sina huskarlar. Det skeppet var mycket väl försett både med män och all utrustning. Hårek for om våren i leding. Då han träffade konung Olav, var också Åsmund Grankelsson där hos honom. Konungen åvägabragte ett möte mellan Åsmund och Hårek och förlikte dem; saken överlämnades åt konungens dom. Sedan lät Åsmund föra fram vittnesmål om att Grankel hade ägt skäret. Därefter dömde konungen. Sakens utgång blev nu olika för parterna: Håreks huskarlar fingo inga böter, och skäret tilldömdes Grankel. Hårek förklarade, att det icke var någon skam för honom att låta sig nöja med konungens dom, huru den saken än bleve ordnad sedan.

Olav den heliges historia - kapitel 141-150
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

1. Härmed syftas på dråpet på Asbjörn »sälsbane»; se ovan kapitel 123

.