Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37

Kapitel 1

Efter julen anträdde Magnus Olavsson och hans män sin färd västerut från Holmgård¹ ned till Aldeigjuborg², och så snart isarna gingo upp på våren, började de att utrusta sina skepp. Detta omtalar Arnor »jarlaskald»³ i »Magnusdråpa»:

Den kampglade kungens bragder
nu jag täljer för männen.
Jag känner dem väl — I hirdmän,
lyssnen tysta till sången!
Elva vintrar allenast
var hordarnas⁴ tappre älskling,
när ut från Gårdar⁵ han styrde
de präktigt rustade skeppen.

Konung Magnus styrde om våren västerut till Svithiod. Så säger Arnor:

Den unge fursten böd folket
samlas till färdetinget;
härklädd snart sågs hirden
skynda till toft och årtull.
Den raske kungen plöjde
med isklädda stävar vågen,
tills med förlig stormvind
Sigtun nåddes omsider.

Här säges det, att konung Magnus, då han for västerut från Gårdarike, först seglade till Svithiod och in till Sigtuna. Vid denna tid var Emund Olavsson⁶ konung i Svithiod. Där befann sig då också drottning Astrid, som hade varit gift med konung Olav den helige⁷. Hon tog mycket vänligt emot sin styvson Magnus och lät genast sammankalla ett talrikt ting på ett ställe, som heter Hangrar⁸. På det tinget talade Astrid och sade så: »Olav den heliges son, Magnus, har kommit hit till oss. Han ämnar fara till Norge och utkräva sitt fädernearv. Det är min skyldighet att hjälpa honom på denna färd, ty han är min styvson, såsom alla veta, både svear och norrmän. Jag skall icke heller spara någonting som står i min förmåga, för att hans styrka må bliva så stor som möjligt, varken män, som jag råder över, eller gods. Och åt alla, som sluta sig till honom på denna färd, vill jag skänka min fullkomliga vänskap. Jag vill också omtala, att jag själv ämnar följa honom på denna färd; alla skola då lätt inse, att jag icke heller sparar något annat av det som jag kan giva honom till hjälp.»

Hon talade länge och lade sina ord väl. När hon hade slutat, svarade många och sade, att svearna hade vunnit föga ära på sin färd till Norge, då de följde hans fader, konung Olav⁹ — »och icke är här bättre att vänta hos denne konung», sade de; »männen äro därför ohågade för denna färd.» Astrid svarade: »Alla som vilja gälla för modiga män skola förakta att rädas för slikt. Om de ha mist sina fränder i konung Olavs följe eller själva fått sår, så är det manligt att nu fara till Norge och hämnas detta.» Astrid lyckades genom sitt tal och sin hjälp bringa det därhän, att många män slöto sig till henne för att följa Magnus till Norge. Detta omtalar skalden Sigvat¹⁰:

Nu vill rikt jag löna
med lovsång Olavs dotter¹¹,
den digre kungens¹² maka,
för alla dyra skänker.
Talrik sveahären
bidade tyst på Hangrar,
när Astrid skickligt talte
för Olavs son hans rättssak.

Ej kunde med trognare sinne
hon lagt med de djärva svear
sitt råd, om Magnus varit
av henne född och ammad.
Med hennes hjälp det skedde
— näst nåd av Krist allsmäktig —
att Magnus vann tillbaka
Haralds hela släktarv¹³.

Den givmilde kungen skall löna
Astrid för manliga hjälpen,
när nu över vida länder
han råder till glädje för männen.
Den kloka kvinnan har främjat
sin styvsons sak, som ingen
annan förmått — jag prisar
med sanna ord den fagra.

Så säger skalden Thjodolv¹⁴ i »Magnusflocken»:

Ut sköt du, furste, din snäcka,
och stolt skred fram på havet
det sextioårade skeppet —
rårna skälvde i stormen.
Den smäckra masten böjdes
som rö i den hårda vinden,
men ej förrn Sigtun nåddes,
de tappre seglet sänkte.

1. Holmgård, de gamla nordbornas namn på Novgorod och det Novgorodska riket i Ryssland.
2. Aldeigjuborg: staden Ladoga söder om den likbenämnda sjön.
3. Om Arnor Thordsson med tillnamnet »jarlaskald» och om den här anförda dikten, den senare »Magnusdråpan», se biografin om honom.
4. Hordarna, invånarna i Hordaland i sydvästra Norge, stå här liksom på andra ställen egderna, rygerna, trönderna osv. som företrädare för norrmännen i allmänhet.
5. Gårdar = Gårdarike, Ryssland.
6. Emund, med tillnamnen »den gamle» och »den slemme», son till Olav skötkonung och en vendisk kvinna Edla, konung i Sverige c. 1047—1060. Jämför Olav den heliges historia kapitel 88. Vid denna tid — Magnus hemfärd från Ryssland ägde rum 1035 — var emellertid icke Emund, utan hans halvbroder Anund Jakob konung i Sverige (c. 1022—1047).
7. Se Olav den heliges historia kapitel 88, 91, 92. Hennes färd till Sverige omtalas därsammastädes kapitel 192, 197.
8. Hangrar, okänd ort, troligen i närheten av (gamla) Sigtuna.
9. Dessa ord syfta på den hjälp som Anund Jakob gav Olav den helige på hans krigståg emot de upproriska stormännen och bönderna år 1030. Härfärden, på vilken även många svenskar frivilligt slöto sig till Olav, slutade med slaget vid Stiklarstad och Olavs fall. Se Olav den heliges historia kapitel 197 ff.
10. Sigvat Thordsson. Om denne se hans biografi.
11. Olav: Olav skötkonung, Astrids fader.
12. »Den digre kungen»: Olav den helige med tillnamnet »den digre».
13. Harald: Harald hårfagre. Dennes »släktarv», dvs. det arv som av honom överlämnats till hans avkomlingar, är det norska riket, vars grundläggare han var.
14. Thjodolv Arnorsson, isländsk skald, född sannolikt c. 1010. Läs mer om honom på denna sida.

Kapitel 2
Konung Magnus far från Svithiod.

Magnus Olavsson bröt nu upp från Sigtuna; han hade ett stort följe, som svearna hade givit honom. De gingo till fots genom Svithiod till Hälsingland. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Stridens Ygg¹! I buren sedan
röda sköldar² genom Svithiod.
Ringa var ej skaran kring dig:
landets folk dig trofast sökte.
Ulvars mättare³, vidtberömde!
Östanfrån, till ärofulla
strider valda, buro männen
gyllne spjut och vita sköldar.

Därefter for Magnus Olavsson västerut över Jämtland och Kölen in i Tråndheim. Allt folket där tog vänligt emot honom. Så snart konung Svens⁴ män sporde, att konung Olavs son Magnus hade kommit till landet, flydde de alla långa vägar och satte sig i säkerhet, och intet motstånd gjordes mot Magnus. Konung Sven befann sig söderut i landet. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Snart du bar, o tappre furste!
skräckhjälm⁴ in i tröndska bygder;
fruktan lamslog strax, så sägs det,
dina fiender vid mötet.
Raske kämpe, vid din ankomst
skräcken spriddes snabbt bland männen;
alla skyndade försagda
undan dig att livet frälsa.

1. »Stridens Ygg», dvs. Stridens Oden, poetisk omskrivning för »krigare».
2. Rödmålade sköldar voro ett tecken på krigiska avsikter.
3. »Ulvars mättare», en vanlig omskrivning hos skalderna för »krigare».
4. Sven: Sven Alvivasson, son till Knut den store, Norges regent under interregnum 1030—1035. Se Olav den heliges historia kapitel 239 ff.
5. »Skräckhjälm», eg.: hjälm med skräckinjagande djurbild eller dylikt. Hos de isländska skalderna användes uttrycket »bära skräckhjälm» i bildlig bemärkelse: vara en skräck för sina fiender.

Kapitel 3
Magnus Olavsson tages till konung.

Magnus Olavsson for med sin här ut till köpstaden¹ och blev där väl mottagen. Sedan lät han sammankalla ting på Eyrar², och när bönderna kommo till tinget, blev Magnus tagen till konung över hela landet, så långt som hans fader, konung Olav, hade ägt det. Sedan tog han sig hird, utnämnde ländermän och tillsatte fogdar och sysslomän³ överallt i bygderna.

Konung Magnus uppbådade genast om hösten leding från hela Tråndheim. Han fick mycket folk och styrde med detta söderut längs kusten.

1. Köpstaden, dvs. Nidaros.
2. Eyrar, namn på grusbankarna vid mynningen av Nidälven strax utanför staden Nidaros' dåvarande område. Har brukade hyllningstinget hållas för .den nyvalde konungen.
3. »Syssloman»: konungens ombudsman, vilken det bl. a. ålåg alt indriva böter och skatter och uppehålla rättsordningen inom sitt område.

Kapitel 4
Konung Svens flykt.

Konung Sven Alvivasson befann sig i Sydhordaland, när han fick underrättelse om denna härfärd. Han lät genast göra i ordning »härpil»¹ och sända den ut åt alla håll; han stämde bönderna till sig och lät det budet medfölja, att han krävde allmänt uppbåd av män och skepp för att värja landet med honom. Alla som bodde i närheten av det ställe, där konungen befann sig, kommo till honom.

Konungen höll ting och talade med bönderna. Han lade fram sitt ärende och sade, att han ville draga emot konung Olavs son Magnus och kämpa med honom, om bönderna ville göra följe. Konungen talade tämligen kort. Bönderna skänkte föga bifall åt hans tal. Sedan talade de danska hövdingar, som voro hos konungen, länge och vältaligt, och bönderna svarade. Många förklarade, att de ville följa konung Sven och kämpa tillsammans med honom, men några vägrade; somliga tego helt och hållet, och somliga sade, att de skulle söka sig till konung Magnus, så snart de finge tillfälle därtill.

Då svarade konung Sven: »Det synes mig, att här ha kommit få av de bönder som vi hade sändt bud till, och de som äro här säga oss rent ut, att de vilja följa konung Magnus. Det förefaller, som om dessa skulle vara oss lika mycket till hjälp som de vilka säga; att de vilja sitta stilla, och de som tiga i saken. Men av dem som säga, att de vilja följa oss, torde var annan eller flera icke vara oss till någon nytta, om vi gå till strid mot konung Magnus. Det är därför mitt råd, att vi icke sätta vår lit till dessa bönder. Låtom oss hellre fara dit, där allt folket är oss tryggt och trofast; vi ha där nog styrka till att lägga detta landet under oss².»

Så snart konungen hade yttrat denna mening, instämde alla hans män i detta råd. De vände genast skeppsstävarna och hissade sina segel. Konung Sven seglade österut³ längs kusten och stannade icke, förrän han kom till Danmark. Där blev han väl mottagen. Då han träffade sin broder Harde-Knut⁴, erbjöd denne Sven att dela regeringsmakten med honom i Danmark, och därtill samtyckte Sven med tacksamhet.

1. Jämför Olav den heliges historia kapitel 138 not 1.
2. Härmed råder Sven att återvända till Danmark för att samla en här där.
3. Österut; rättare: söderut.
4. Harde-Knut, son till Knut den store och drottning Emma och sålunda halvbroder till Sven Alvivasson, var konung i Danmark 1035 — 1042 och i England 1040—1042. Jämför Olav den heliges historia kapitel 26 not 1 samt nedan kapitel 36 not 1.

Kapitel 5
Konung Magnus färd i Norge.

Konung Magnus for om hösten österut ända till landsgränsen. Han blev tagen till konung över hela landet, och folket gladde sig över att han hade blivit konung.

Samma höst dog konung Knut den mäktige i England den trettonde november¹ och blev gravsatt i Winchester². Han hade då varit konung över Danmark i tjugosju år och över Danmark och England i tjugotre år; därjämte hade han varit konung över Norge i sju år³. Knuts son Harald blev nu tagen till konung i England⁴. Samma vinter dog Sven Alvivasson i Danmark.

Så kväder Thjodolv om konung Magnus:

Markens grus du trådde⁵
hem från Svithiod, kämpe!
Tappre furste, hären
följde dig troget till Norge.
Sven, den danske, flydde,
landet rövad för alltid:
Alvivas son, så sägs det,
dröjde icke i riket.

Bjarne »Gullbråskald»⁶ diktade om Kalv Arnesson:

Du skänkte den unge kungen
det arv som honom anstod⁷;
Sven, jag säger med sanning,
fick nöjas med Danmark allena.
Du förde, Kalv, den raske
Magnus hem till Norge från
Gårdar. Din var hedern,
att fursten sin jord fick råda.

Konung Magnus rådde den vintern över Norge och Harde-Knut över Danmark.

1. Den trettonde november; rättare: den tolvte november (1035).
2. Winchester, huvudstaden i det gamla konungariket Wessex i södra England, var i äldre tider en mycket betydande ort, under långa tider kröningsstad och residens för de engelska konungarna. I dess katedral äro före Knut den store flera av de angelsaxiska konungarna begravna.
3. Snorre räknar här oriktigt Knuts konungadöme i Danmark från 1008, i det att han antager detta år i st. f. år 1014 såsom Sven tveskäggs dödsår. I själva verket blev Knut emellertid konung i Danmark först år 1019, sedan hans yngre broder Harald, som var faderns efterträdare i Danmark 1014—1018, avlidit. I England blev Knut konung först år 1016, sedan Adalråd II besegrats och dött (icke som Snorre menar 1012). Konungadömet i Norge räknar Snorre från år 1028, då Olav den helige för en tid lämnade landet (se härom Olav den heliges historia kapitel 170 ff., 181 ff.).
4. Harald »harfot», son till Knut den store och Alviva och således helbroder till Sven Alvivasson, var konung i England 1037— 1040. Han efterträddes i England närmast av sin halvbroder Harde-Knut (jfr nedan kapitel 36 not 1).
5. Att Magnus »trådde markens grus» betecknar, att han for landvägen till Norge.
6. Om den isländske skalden Bjarne Hallbjörnsson »Gullbråskald» se ovan Olav den heliges historia  kapitel 177 not 4.
7. Dessa ord syfta på den andel som den mäktige hövdingen Kalv Arnesson hade i återkallandet av Magnus från Ryssland. Se Olav den heliges historia kapitel 251 och jämför den senare hälften av den här anförda versen.

Kapitel 6
Knut och konung Magnus sluta förbund.

Våren därefter uppbådade båda konungarna leding, och det sades, att de skulle mötas till strid vid Älven¹. Men då de båda härarna drogo emot varandra, sände ländermännen från båda håll kunskapare till sina fränder och vänner med bud, att man skulle mäkla fred emellan konungarna. Eftersom bägge konungarna voro unga och barnsliga, fördes riksstyrelsen för dem av mäktiga män, som voro utsedda därtill i de båda länderna. Det kom nu därhän, att ett förlikningsmöte avtalades mellan konungarna. Därpå möttes de själva, och det talades om freden. Överläggningarna slutade med att konungarna svuro varandra broderskap och slöto fred sig emellan, så länge de båda levde; om endera av dem doge sonlös, skulle den som överlevde den andre taga efter honom land och män. Tolv män, de förnämsta från vartdera riket, svuro med konungarna, att denna förlikning skulle hållas, så länge någon av dem levde. Sedan skildes konungarna åt, och var och en for hem till sitt rike. Denna fred hölls, så länge de levde.

1. Älven, dvs. Göta älv.

Kapitel 7
Om drottning Astrid.

Drottning Astrid, som hade varit gift med konung Olav den helige, kom till Norge med sin styvson, konung Magnus, och var hos honom i god välfägnad, såsom rätt var. Sedan kom också Alvhild, konung Magnus moder, till hirden¹. Konungen tog genast emot henne med den största kärlek och gav henne en förnämlig plats. Men det gick Alvhild så, såsom det händer mången som kommer till makt och ära, att hennes övermod växte i samma mån, så att hon tyckte illa om att drottning Astrid var något högre aktad än hon själv i fråga om sittplats eller annat. Alvhild ville sitta närmast konungen, men Astrid kallade henne sin tjänarinna, såsom det hade varit förr, då konung Olav rådde över landet och Astrid var drottning i Norge. Astrid ville for ingen del sitta bredvid Alvhild, och de kunde därför icke vara i samma härbärge.

Skalden Sigvat hade farit till Rom, då striden stod vid Stiklarstader². Då han var på väg hem, sporde han konung Olavs fall, och detta vållade honom den största sorg; han kvad då:

Jag stod på Munt³ - en morgon.
Då mindes jag, var fordom
vid borgar sköldar klövos
och brynjor sletos sönder.
Den kung kom mig i hågen
som fordom styrde riket.
Min fader Thord den tiden
med kärlek honom tjänte⁴.

Sigvat gick en dag förbi en gård och hörde, hur en man jämmerligt klagade över att han hade mist sin hustru, slog sig för bröstet, rev kläderna av sig, grät högljudt och sade, att han önskade att dö. Då kvad Sigvat:

En man sig önskar döden,
när älskad mö han mister;
för dyrt dock kärlek köpes
med sorgen för den döda.
Mer bittra tårar fälla
de män som mist sin herre:
den sorg vi kungsmän lidit
är mer än sorg för kvinnor.

1. Om Alvhild se Olav den heliges historia kapitel 122.
2. Jämför Sigvats biografi och Olav den heliges historia kapitel 168 not 2.
3. Munt, av italienska monte eller fornfranska mont, berg, anses betyda Alperna eller Apenninerna. Möjligen är ordet dock icke att fatta som egennamn. Även eljest använder Sigvat gärna främmande ord i sin diktning (jfr Olav den heliges historia kapitel 213 not 2).
4. Sigvats fader, Thord Sigvaldeskald, hade slutit sig till Olav under dennes vikingatåg före ankomsten till Norge 1015 och vistades en tid vid hans hov. Se Olav den heliges historia kapitel 43.

Kapitel 8
Om skalden Sigvat.

Sigvat kom hem till Norge; han hade gård och barn i Tråndheim. Han for norrut längs kusten på ett köpmansfartyg. Då de lågo i Hillarsund¹, sågo de, att många korpar flögo där. Sigvat kvad:

Till hamnen korpar flyga
— de minnas girigt liken —
där fordom under Olav
de stolta skeppen flöto.
På rov var dag vid Hillar
de glupska örnar skria,
dem nordmäns tappre ättling
så ofta mättat fordom.

Då Sigvat kom norrut till köpstaden², var konung Sven³ där. Han inbjöd Sigvat att komma till sig, ty Sigvat hade förut varit hos konung Svens fader, Knut den mäktige⁴. Men Sigvat svarade, att han ville fara hem till sin gård.

Det hände en dag, att Sigvat gick ute på gatan och fick se, att konungens män lekte där. Då kvad Sigvat:

Jag skyndar bort från leken
som leks av kungens hirdmän:
min sorg vill spränga bröstet,
jag bleknar bort av saknad,
när där jag minns, hur fordom
jag lekte med min herre,
den högtberömde fursten,
på männens odalgårdar.

Sedan for han till sin gård. Han hörde, att många män tadlade honom och sade, att han hade lupit bort ifrån konung Olav⁵. Sigvat kvad:

Må vite Krist mig döma
till evig eld och pina,
om Olav jag tänkt svika —
den skulden är mig fjärran.
Till Rom jag drog att frälsa
min själ ur syndens fara.
En mångfald vittnen har jag,
att sanningen ej jag döljer.

Sigvat trivdes illa där hemma, han gick ute en dag och kvad:

Norges branta klippor,
dem förr jag såg från skeppen,
mig syntes le så vänligt,
så länge Olav levde.
Nu blicka bruna lider
mig mot med dystert allvar,
sen sorgen kom i hjärtat:
jag saknar kungens kärlek.

Sigvat for i början av vintern österut över Kölen till Jämtland och därifrån till Hälsingland och kom fram till Svithiod. Han begav sig genast till drottning Astrid och var hos henne i god välfägnad en lång tid. Han var också hos hennes broder, konung Anund, och fick av honom tio mark bränt silver⁶; så säges det i »Knutsdråpa»⁷. Sigvat frågade ofta, när han träffade köpmän från Holmgård, vad de kunde berätta honom om Magnus Olavsson. Han kvad:

Än har jag lust att spörja
om nytt från Gårdarike,
där lovord icke sparas
om unge furstesonen.
Jag tröttnar ej att fråga
— besviken på hans hemfärd —
fast snabba kärleksfåglar
oss bära bud emellan⁸.

1. Sundet mellan nuv. Hillö och fastlandet sydväst om Mandal på Norges sydkust.
2. Köpstaden, dvs. Nidaros.
3. Konung Sven: Sven Alvivasson. Se ovan kapitel 2 not 4.
4. Om detta Sigvats besök hos Knut på hans resa till Frankrike och England se Olav den heliges historia kapitel 146.
5. Sigvats Romresa tyddes av hans fiender blott som en förevändning att komma bort från Olav under dennes strid mot Knut den store. Sigvat försvarar sig, säkerligen med full rätt, med att den var en av allvarliga skäl förestavad vallfärd.
6. Om värdet av en mark bränt, dvs. rent, silver se ovan Olav den heliges historia kapitel 139 not 4.
7. >Här syftas säkerligen på det lovkväde över Knut den store som Sigvat diktade efter dennes död (jfr Sigvats biografi). Den ifrågavarande versen är emellertid icke bevarad.
8. »Snabba kärleksfåglar» kallar skalden de vänliga tankar som fara emellan Sigvat och Magnus.

Kapitel 9
Om konung Magnus.

Då Magnus Olavsson kom till Svithiod från Gårdarike, var Sigvat där hos drottning Astrid, och de blevo alla mycket glada. Då kvad Sigvat:

Oförskräckt du vände
hem till riket, konung.
Land och folk dig hälsa,
och din makt jag stöder¹.

Sedan slöt Sigvat sig till drottning Astrid för att följa Magnus till Norge. Sigvat kvad:

Sant jag säger männen,
hur mitt sinne glädes,
Magnus, åt ditt rika
liv, från Gud en gåva.
Intet folk skall föda
någonsin en konung
jämlik dig, om sonen
brås på härlig fader.

Då Magnus hade blivit konung över Norge, vistades skalden Sigvat ständigt hos honom och var honom mycket kär. När drottning Astrid och konungens moder Alvhild hade tvistat med varandra², kvad han detta:

Alvhild, giv åt Astrid
villigt främsta platsen,
fast din egen ställning
bättrats — Gud så ville.

1. Den andra hälften av denna strof har ännu icke vunnit någon tillfredsställande tydning.
2. Se ovan kapitel 7.

Kapitel 10
Konung Olavs relikskrin.

Konung Magnus lät göra ett skrin, prydt med guld och silver och besatt med ädla stenar. Detta skrin var både till storleken och utseendet för övrigt gjort som en likkista; nedtill var en svalgång, och upptill var locket format som ett tak med takås och gavelnockar. På locket funnos hängslen baktill och haspar framtill, och det låstes med nyckel. I detta skrin lät konung Magnus nedlägga konung Olavs heliga lekamen. Många järtecken skedde vid konung Olavs heliga reliker. Detta omtalar skalden Sigvat:

Ett gyllne skrin nu hyser
min herres fromma hjärta.
Hans helighet jag prisar;
han bor hos Gud i himlen.
Med ögon utan lyte
från kungens läger vänder
mång olycksslagen åter,
som sökt hans grav i blindhet.

Det fastställdes nu genom lag i hela Norge, att konung Olavs åminnelsedag¹ skulle hållas helig, och denna dag blev genast firad lika mycket som de största högtider. Detta omtalar skalden Sigvat:

Vår plikt det är att fira
hos mig med helig andakt
kung Olavs dyra mässa —
Gud giver honom kraften².
Jag utan svek bör dyrka
Magnus helge fader,
som dog till sorg för alla.
Min arm med guld han prydde.

Magnus den godes historia - kapitel 11-20
Tillbaka till Magnus den godes förstasida

1. Åminnelsedag, dvs. dödsdagen, den 29 juli.
2. Kraften, nämligen till att utföra de underverk som skedde vid hans grav.