|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 3
Beowulf far att hjälpa danerna.
|
Så rufvade oaflåtligt Healfdenes son1
190 Öfver denna sorg; ej kunde den vise
Afvända det onda: den olycka var för svår,
Led och långvarig, som drabbade folket.
Den hätska förföljelsen, det största af nattdåd. —
Dessa Grendels dåd sporde hemifrån
195 Hygelacs hirdman2, god bland göter.
Han var bland menniskor den kraftfullaste
I de dagarne af detta lifvet,
Ädel och stor. Han lät utrusta åt sig
En god vågvandrare, sade sig vilja
200 Öfver svanens väg söka stridskonungen,
Den frejdade fursten, då denne behöfde män.
Föga afrådde honom vise män
Från denna färd, fastän han var dem kär;
De uppmuntrade den djerfve, sågo gynnande tecken.
205 Den gode hade ur göternas folk
Utvalt kämpar, de djerfvaste som
Han kunde finna. Sjelf femtonde
Sökte han hafsträdet; en sjökunnig man
Förde kämparna till landets gräns.
210 Tiden förrann, farkosten låg på vågorna
Vid bergets fot. Rustade stego
Kämparne om bord; strömmarne upprörde
Hafvet vid stranden. Männen buro
I skeppets sköte glänsande smycken,
215 Ståtliga rustningar, sköto sedan ut
På önskad färd det timrade skeppet.
Öfver hafsvågor gick då, drifvet af vinden,
Skeppet med skummig bog, snarlikt en fågel,
Tills vid samma tid på nästa dygn3
220 Det bugtade skeppet hade gått så långt,
Att de sjöfarande sågo land,
Blänkande hafsklippor, branta berg
Och breda uddar.4 Då var hafvet lagdt tillrygga
I ilande fart. Derifrån stego
225 Vind-göterna5 snabbt upp på fältet,
Bundo hafsträdet. Pansarskjortorna,
Krigskläderna rasslade. De tackade Gud,
Att färden öfver vågorna gått lätt för dem.
Då såg från strandhöjden Scyldingarnes utpost,
230 Som skulle hålla vakt öfver hafsklipporna,
Glänsande sköldar och redda rustningar
Bäras öfver plankan. Han vardt nyfiken
I hugen att veta hvad det var för män.
Sittande till häst, begaf sig då till stranden
235 Hroðgars tjenare, svängde med kraft
Den starka lansen, talade och sporde:
»Hvad ären I för rustning-bärande,
»Brynjeklädda män, som så kommit styrande
»Den stupande kölen öfver hafvets stråt,
240 »Den ringade stäfven hit öfver vågorna?
»Jag har varit utpost, hållit vakt vid hafvet,
»Att ej någon fiende måtte med skeppshär
»Göra danernas land någon skada.
»Ej ha sköldbärande män tagit sig för att komma
245 »Hit mera öppet: I vissten alls icke af
»Ord och löften af stridens främjare,
»Fränders bifall6. Aldrig såg jag större
»Jarl på jorden än en af eder är,
»En man i rustning; ej är det en salstjenare,
250 »Smyckad med vapen, om ej hans yttre ljuger,
»Hans makalösa gestalt. Nu vill jag veta
»Eder härkomst, innan I fån gå
»Som frie åskådare härifrån vidare
»I danernas land. I, fjerran boende
255 »Hafsbefarare, hören nu min
»Rättframma tanke: att ju förr dess bättre
»Gifva tillkänna hvarifrån I kommen.» |
Så ruvade
oavlåtligt Healfdenes son1
190 Över denna sorg; ej kunde den
vise
Avvända det onda: olyckan var för svår,
Led och
långvarig, som drabbade folket,
Den hätska
förföljelsen, det största av nattdåd. —
Dessa
Grendels dåd sporde i hemmet
195 Hygelacs hirdman2, god bland göter.
Han var
bland människor den kraftfullaste
I de
dagarne av detta livet,
Ädel och
stor. Han lät utrusta åt sig
En god
vågvandrare, sade sig vilja
200 Över svanens väg söka
stridskonungen,
Den
frejdade fursten, då denne behövde män.
Föga
avrådde honom vise män
Från denna
färd, fastän han var dem kär;
De
uppmuntrade den djärve, sökte goda förebud.
205 Den gode hade ur götarnes folk
Utvalt
kämpar, de käckaste, som
Han kunde
finna. Själv femtonde
Gick han
till havsträdet. Den sjökunnige mannen
Ledde
kämparne till landets gräns.
210 Tiden förrann, farkosten låg på
vågorna
Vid
bergets fot. Rustade stego
Kämparne
uppå stäven; havets strömmar
Böljade
mot sanden. Männen buro
I skeppets
sköte glänsande smycken,
215 Ståtliga rustningar, sköto sedan ut
På önskad färd det timrade skeppet
Över havsvågor gick då, drivet av vinden,
Skeppet
med skummig bog, snarlikt en fågel,
Tills vid
samma tid på nästa dygn3
220 Det buktade skeppet hade gått så
långt,
Att de
sjöfarande sågo land,
Blänkande havsklippor,
branta berg
Och breda
uddar.4 Då var havet lagt tillrygga,
Sjöresan slut.
Därifrån stego
225 Väder-götarne5 snabbt uppå landet,
Bundo havsträdet.
Pansarskjortorna,
Krigskläderna rasslade. De tackade Gud,
Att färden
över vågorna gått lätt för dem.
Då såg
från strandhöjden Scyldingarnes utpost,
230 Som skulle hålla vakt över havsklipporna,
Glänsande
sköldar och redda rustningar
Bäras över
plankan. Han vart nyfiken
I hugen
att veta vad det var för män.
Sittande
till häst, begav sig då till stranden
235 Hroðgars tjänare, svängde med kraft
Den starka lansen, talade och sporde:
»Vad ären
I för rustningbärande,
»Brynjeklädde män, som så kommit styrande
»Den
stupande kölen över havets stråt
240 »Hit över vågorna? Jag har varit
en tid
»Utpost
vid gränsen, hållit vakt vid havet,
»Att ej
någon fiende måtte med skeppshär
»Göra
danernas land någon skada.
»Ej ha
sköldbärande män tagit sig för att komma
245 »Hit mera öppet: I han ej alls
vetat av
»Ord och
löfte av stridens främjare,
»Fränders bifall6. Aldrig såg jag större
»Jarl på
jorden än en av eder är,
»En man i
rustning; ej är det en huskarl,
250 »Smyckad med vapen, om ej hans
yttre ljuger
»Hans
makalösa gestalt. Nu vill jag veta
»Eder
härkomst, innan I fån gå
»Som löse
spejare härifrån vidare
»I
danernas land. I, fjärran boende
255 »Havsbefarare, hören
nu min
»Rättframma tanke: att ju förr dess bättre
»Giva
tillkänna varifrån I kommen.» |
Kapitel 4 - Strandvakten kommer götarne till mötes.
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
