Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 35
Han vill ensam upptaga striden med draken. Beowulf kämpar med draken.

2460 »Då går han i sofrummet, sjunger en sorgesång,
»Ensam efter den ene: allt tyckes honom för rymligt,
»Fält och bostad. Så bar vind-göternas
»Värn sin sjudande hjertesorg
»Efter Herebeald, kunde ej förmå sig
2465 »Att hämnas dådet på banemannen:
»Han kunde dock ej förfölja kämpen
»Med onda dåd, fastän han ej var honom kär.
»Med detta sorgesår, som gifvits honom,
»Öfvergaf han männens fröjd, valde Guds ljus;
2470 »Lemnade sina barn, som den rike1 gör,
»Land och fursteborg, då han gick ur lifvet.
»Sedan blef det brott och tvist mellan svear och göter,
»Ömsesidig fiendskap och hård härkamp
»Öfver det vida vattnet,2 sedan Hreðel dött,
2475 »Och Ongentheovs söner voro
»Tappra och krigiska, ville ej hålla
»Fred öfver hafven, utan anställde ofta
»Förfärligt blodbad kring Korpberget.3
»Denna lömska fejd hämnades mina
2480 »Fränder och vänner, såsom det sports,
»Fastän den ene betalde med sitt lif,
»Ett hårdt köp: striden medförde
»Götafursten Hæðcyns fall.
»Jag har sport att på morgonen broder hämnades broder
2485 »Med svärdets eggar på banemannen,
»Då Ongentheov angrep Eofor.
»Stridshjelmen gled i sär, den gamle Scilfingen
»Nedsjönk blek; handen4 var betänkt
»På fullständig hämnd, svek ej vid dödshugget.
2490 »De skatter, som min konung hade gifvit mig,
»Har jag gäldat honom i striden, såvidt mig förunnats,
»Med det blanka svärdet: han skänkte mig land
»Och härligt odal. Och ej behöfde han
»Hos gepider5 eller spjut-daner
2495 »Eller i Svearike söka efter
»Och köpa med skatter sämre kämpar.
»Ständigt ville jag i hären vara främst,
»Ensam i spetsen och skall så till min död
»Utkämpa strider, så länge detta svärd håller,
2500 »Som ofta förr och senare hjelpt mig,
»Sedan tack vare min kraft jag med min hand
»Dödade Däghrefn, hugernas*) kämpe.
»Ej fick han bära det dyrbara
»Bröstsmycket till frisernas konung,
2505 »Utan hjelmprydnadens herde, den starke ädlingen
»Föll i kampen. Ej gaf svärdet banesår,
»Utan krigarens famntag krossade benhuset,6
»Hjertats svallvågor. Nu skall handen
»Och den hårda svärdseggen strida om skatten.»
2510 Beovulf talade löftes-ord
För sista gången: »Jag har vågat många
»Strider i min ungdom; ännu en gång vill jag,
»Folkets gamle vårdare, söka fejd
»Och kämpa med ära,**) om skadedjuret
2515 Gör anfall mot mig ut ur jordsalen.»
Sedan helsade han för sista gången
Alla männen, sina kära följeslagare,
De raska hjelmbärarne: »Ej ville jag bära
»Vapen mot ormen, om jag visste huru
2520 »Jag annars skulle kunna fullgöra mitt löfte
»I fråga om olycksbringaren, som jag förut gjort med Grendel.
»Men jag väntar der het fiendeeld,
»Vild och tryckande; derför har jag på mig
»Brynja och sköld. Ej vill jag fly
2525 »För bergets väktare det minsta fotsteg;
»Utan oss skall ske vid muren så som ödet för oss fogar,
»Alla menniskors skapare. Jag är så käck till sinnes,
»Att jag kan undvara skryt gentemot den flygande fienden.
»Biden på berget, I rustade män,
2530 »Värnade af brynjor, hvem af oss båda
»Bäst skall kunna uthärda sår
»I stridsstormen. Det är ej ett värf för er
»Och anstår ej någon utom mig ensam
»Att med olycksbringaren pröfva styrka
2535 »Och visa mandom. Jag skall med min kraft
»Tillkämpa mig guldet, eller ock skall i striden
»En våldsam död bortrycka er herre.»
Sedan reste sig vid skölden den starke kämpen,
Hård under hjelmen, bar stridsskjortan
2540 Hän under klipporna, litade blott
På sin egen styrka: sådan är ej den feges färd!
Vid muren såg då den utmärkte hjelten,
Som, vild i striden, hade bestått
Så många strider, då kämpar stötte samman,
2545 Ett stenhvalf7 stå och en ström derifrån
Bryta ut ur berget. Den källans svall
Var hett af stridslågor: ej kunde man obränd
Vid någon tid nå fram till djupet
I skattens närhet för drakens låga.
2550 Då lät ur bröstet, vredgad som han var,
Vind-göternas herre orden fara ut;
Den modige ropade: manande till strid,
Kom rösten ljudande in under den grå stenen.
Hat väcktes, skattevårdaren förnam
2555 En menniskas ord; ej var det mera tid
Att söka vänskap. Genast kom då
Olycksbringarens andedrägt, het stridssvett
Ut ur stenen. Marken dånade.
Vid bergets fot svängde göternas
2560 Herre sin sköld mot den hemske gästen.
Då kände den ringlade ormens hjerta
Lust att söka strid. Dessförinnan svängde
Den gode stridskonungen det gamla arfsvärdet
Med skonslösa eggar. Båda de hätska
2565 Fienderna grepos af fasa för hvarandra.
Med fast mod stod vännernas konung
Vid den stupande skölden, då ormen krökte
Snabbt sig samman; rustad bidade kämpen.
I lågor kom ormen skridande i bugter,
2570 Skyndande till sitt öde. Skölden skyddade väl
Den frejdade furstens lif och lemmar
Mindre tid än han sjelf önskade,
Om han denna gång i första dagningen
Skulle råda — som ödet ej beskärde honom —,
2575 Berömd i striden. Göternas herre
Lyfte upp armen, slog med svärdet
Den hemskt glänsande, så att den bruna eggen
Vek mot benet, bet mindre hårdt
Än folkkonungen väl behöfde,
2580 Nödställd i striden. Efter svärdsslaget
Blef bergets väktare vild till sinnes,
Utspydde dödseld; vida sprungo
Stridslågorna. Öfver segerära jublade ej
Göternas guldvän, då det nakna slagsvärdet
2585 Svek i striden, som det bepröfvade stålet
Ej hade bort. Ej var det en lätt
Färd för Ecgtheovs frejdade son
Att öfvergifva denna mark
Och annanstädes taga sin bostad
2590 Genom ormens förskyllan, så som hvarje menniska måste
Lemna dessa förgängliga dagar. — Ej dröjde det sedan länge,
Innan olycksbringarne åter möttes.
Skattevårdaren fattade mod på nytt
— Bröstet sjöd af andedrägten —; nöd led då,
2595 Omhvärfd af eld, folkets gamle herde.
Ej stodo i en hop hans vapenbröder,
Ädlingars söner rundtorn honom
Med mod i striden; utan flydde till skogen
Att berga lifvet. I en af dem sjöd dock
2600 Sinnet af sorger: för den vältänkande
Kan intet någonsin fjerma frändskapen.

2460 »Då går han i sovrummet, sjunger en sorgesång,
»Fadern över sonen; allt tycktes honom för rymligt,
»Fält och bostad. Så bar väder-götarnes
»Värn sin sjudande hjärtesorg
»Efter Herebeald, kunde ej alls förmå sig
2465 »Att hämnas dådet på banemannen:
»Han kunde dock ej förfölja kämpen
»Med onda dåd, fastän han ej var honom kär.
Med detta sorgesår, som givits honom,
»Övergav han männens fröjd, valde Guds ljus;
2470 »Lämnade sina barn, som den rike1 gör,
»Land och fursteborg, då han gick ur livet. —
»Sedan blev det brott och tvist mellan svear och götar,
»Ömsesidig fiendskap och hård härkamp
»Över det vida vattnet,2 då Hreðel dött,
2475 »Och Ongentheows söner voro
»Tappra och krigiska, ville ej hålla
»Fred över haven, utan anställde ofta
»Bakslugt blodbad kring Hreosna-berget.3
»Denna lömska fejd hämnades mina
2480 »Fränder och vänner, såsom det sports,
»Fastän den ene betalade med sitt liv,
»Ett hårt köp: striden medförde
»Götafursten Haæðcyns fall. —
»Jag har sport, att på morgonen broder hämnades broder
2485 »Med svärdets eggar på banemannen,
»Då Ongentheow angrep Eofor.
»Stridshjälmen klövs i tu, den gamle Scilfingen
»Nedsjönk blek; handen4 var betänkt
»På fullständig hämnd, svek ej vid dödshugget.
2490 »De skatter, som min konung hade givit mig,
»Har jag gäldat honom i striden, såvitt mig förunnats,
»Med det blanka svärdet: han skänkte mig land
»Och härligt odalgods. Och ej behövde han
»Hos gepider5 eller spjut-daner
2495 »Eller i Svearike söka efter
»Och köpa med skatter sämre kämpar.
»Ständigt ville jag i hären vara framför honom,
»Ensam i spetsen och skall så till min död
»Utkämpa strider, så länge detta svärd håller,
2500 »Som ofta förr och senare hjälpt mig,
»Sedan tack vare min kraft jag med min hand
»Dödade Däghrefn, hugernas*) kämpe.
»Ej fick han bära det dyrbara
»Bröstsmycket till frisernas konung,
2505 »Utan standar-bäraren, den starke ädlingen
»Föll i kampen. Ej gav svärdet banesår,
»Utan krigarens famntag krossade benhuset,6
»Hjärtats svallvågor. Nu skall handen
»Och den hårda svärdseggen strida om skatten.»
2510 Beowulf talade löftes-ord
För sista gången: »Jag har vågat många
»Strider i min ungdom; ännu en gång vill jag,
»Folkets gamle vårdare, söka fejd
»Och kämpa med ära,**) om skadedjuret
2515 »Gör anfall mot mig ut ur jordsalen.»
Sedan hälsade han för sista gången
Alla männen, sina kära följeslagare,
De käcka hjälmbärarne: »Ej ville jag bära
»Vapen mot draken, om jag visste huru
2520 »Jag annars skulle kunna fullgöra mitt löfte
»Mot skräckbringaren, som jag förut gjort mot Grendel.
»Men jag väntar där het fiendeeld,
»Giftig andedräkt; därför har jag på mig
»Brynja och sköld. Ej vill jag fly
2525 »För högens vaktare det minsta fotsteg;
»Utan vår strid blir vid muren, som ödet för oss fogar,
»Alla människors herre. Jag är så käck till sinnes,
»Att jag kan undvara skryt gentemot den flygande fienden.
»Biden på berget, I rustade män,
2530 »Värnade av brynjor, vem av oss båda
»Bäst skall kunna uthärda sår
»Efter stridsstormen. Det är ej ett värv för er
»Och anstår ej någon utom mig ensam
»Att med skräckbringaren mäta sig i styrka
2535»Och öva mandom. Jag skall med min kraft
»Tillkämpa mig guld, eller ock skall i striden
»En våldsam död bortrycka er herre.»
Sedan reste sig vid skölden den starke kämpen,
Hård under hjälmen, bar stridsskjortan
2540 Hän under klipporna, litade blott
På sin egen styrka: sådan är ej den feges färd!
Vid muren såg då den utmärkte hjälten,
Som hade utstått stridernas larm
Så många gånger, då kämpar stötte samman,
2545 Ett stenvalv7 stå och en ström därifrån
Bryta fram ur högen. Den källans svall
Var hett av stridslågor: ej kunde han obränd
Vid någon tid nå fram till djupet
I skattens närhet för drakens låga.
2550 Då lät ur bröstet, vredgad som han var,
Väder-götarnes herre orden fara ut;
Den modige ropade: manande till strid,
Kom rösten ljudande in under den grå stenen.
Hat väcktes, skattevårdaren hörde
2555 En människoröst; ej var det mera tid
Att söka vänskap. Först kom då
Skräckbringarens andedräkt, het stridssvett
Ut ur klippan. Marken dånade.
Vid högens fot svängde götarnes
2560 Herre sin sköld mot den hemske gästen.
Då kände den ringlade ormens hjärta
Lust att söka strid. Dessförinnan drog
Den gode stridskonungen det gamla arvsvärdet
Med vassa eggar. Båda de hätska
2565 Fienderna grepos av skräck för varandra.
Med fast mod stod vännernas furste
Vid den stupande skölden, då ormen krökte
Snabbt sig samman; rustad bidade kämpen.
I lågor kom ormen skridande i bukter,
2570 Skyndande till sitt öde. Skölden skyddade väl
Den frejdade furstens liv och lemmar
Mindre tid än han själv önskade.
Där skulle han för första gången
Då få erfara, att ödet ej gav honom
2575 Ära i striden. Götarnes herre
Lyfte upp handen, slog med svärdet
Den hemskt glänsande, så att den bruna eggen
Vek mot benet, bet mindre hårt
Än folkkonungen väl behövde,
2580 Nödställd i striden. Efter svärdsslaget
Blev högens vaktare vild till sinnes,
Utspydde dödseld; vida sprungo
Stridslågorna. över segerära jublade ej
Götarnes guldvän, då det nakna slagsvärdet
2585 Svek i striden, som det beprövade stålet
Ej hade bort. Ej var det en lätt
Färd för Ecgtheows frejdade son
Att övergiva denna mark
Och annanstädes mot sin vilja
2590 Taga sin bostad, så som varje människa måste
Lämna dessa förgängliga dagar. — Ej dröjde det sedan länge,
Innan skräckbringarne åter möttes.
Skattevårdaren fattade mod på nytt
— Bröstet hävdes av andedräkten —; nöd led då,
2595 Omvärvd av eld, folkets gamle herde.
Ej stodo i en hop hans vapenbröder,
Ädlingars söner runtom honom
Med mod i striden; utan flydde till skogen
Att bärga livet. I en av dem sjöd dock
2600 Sinnet av sorger: för den vältänkande
Kan intet någonsin fjärma frändskapen.

Kapitel 36 - Wiglaf kommer till hans hjälp. De båda hjältarne döda gemensamt draken.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  1. Med "rik" menas att Hreðel hade en son som han kunde lämna över "Land och fursteborg" till. Beowulf var inte lika lyckligt lottad.
  2. Texten säger att svear och götar avskiljs av vida vatten. Detta stämmer inte in på varken väst- eller östgötar men väl på gutar, ölänningar och jutar.
    Jämför för övrigt skildringen av det andra svensk-götiska kriget på raderna 2472-2489 med det första kriget som skildras på på raderna 2922-3007..
  3. 'Hreofna-beorh' (korpberget) är en emendation af handskriftens 'Hreosna-beorh'. Jf vv. 2925 och 2935. I den reviderade utgåvan har Wickberg bytt ut emendationen mot handskriftens ord. Inte heller Björn Collinder och Michael Alexander har följt emendationen.
  4. Eofors. Denne händelse berättas utförligare vv. 2961 ff.
  5. Gepiderna var en gotisk stam som från mitten av 400-talet levde norr om Donau i nuvarande Rumänien och Ungern. Deras rike krossades 567 av langobarder och avararer. Ännu i början av 800-talet ska en gepidisk folkspillra ha levt kvar i Ungern. Identifieringen av handskriftens Gifðas med gepiderna anser jag dock vara osäker. Den bygger på tolkningen att namnet gepider är en latinisering av Gibiðos som betyder "givare". Tydligen var även Björn Collinder tveksam till denna tolkning eftersom han kallar stammen för "gifdar" i sin översättning.. Utöver Beowulf nämns denna stam bara i Widsith (rad 60), och den dikten innehåller inga ledtrådar överhuvudtaget om vilka de kan ha varit. Dock räknas alla berömda germanska stammar förutom gepiderna upp i Widsith om dessa inte är identiska med gifdarna. Det finns emellertid ingen anledning för Beowulfs skald att nämna sydeuropeiska gepider i ett skandinaviskt sammanhang, och tolkningen förutsätter därför att en del gepider levde kvar i det ursprungliga hemlandet i norra Polen under 500-talet (enligt Jordanes härstammade de i likhet med goterna från Skandinavien).
  6. Beowulf dödade Däghrefn med bara händerna.
  7. Stenvalvet och följande detaljer påminner om en megalitisk stenkammargrav.
  • = frankernas.
  • Eller: utföra en bragd.