²⁴⁶⁰ »Då går han i sofrummet, sjunger en sorgesång,
»Ensam efter den ene: allt tyckes honom för rymligt,
»Fält och bostad. Så bar vind-göternas
»Värn sin sjudande hjertesorg
»Efter Herebeald, kunde ej förmå sig
²⁴⁶⁵ »Att hämnas dådet på banemannen:
»Han kunde dock ej förfölja kämpen
»Med onda dåd, fastän han ej var honom kär.
»Med detta sorgesår, som gifvits honom,
»Öfvergaf han männens fröjd, valde Guds ljus;
²⁴⁷⁰ »Lemnade sina barn, som den rike¹ gör,
»Land och fursteborg, då han gick ur lifvet.
»Sedan blef det brott och tvist mellan svear och göter,
»Ömsesidig fiendskap och hård härkamp
»Öfver det vida vattnet,² sedan Hreðel dött,
²⁴⁷⁵ »Och Ongentheovs söner voro
»Tappra och krigiska, ville ej hålla
»Fred öfver hafven, utan anställde ofta
»Förfärligt blodbad kring Korpberget.³
»Denna lömska fejd hämnades mina
²⁴⁸⁰ »Fränder och vänner, såsom det sports,
»Fastän den ene betalde med sitt lif,
»Ett hårdt köp: striden medförde
»Götafursten Hæðcyns fall.
»Jag har sport att på morgonen broder hämnades broder
²⁴⁸⁵ »Med svärdets eggar på banemannen,
»Då Ongentheov angrep Eofor.
»Stridshjelmen gled i sär, den gamle Scilfingen
»Nedsjönk blek; handen⁴ var betänkt
»På fullständig hämnd, svek ej vid dödshugget.
²⁴⁹⁰ »De skatter, som min konung hade gifvit mig,
»Har jag gäldat honom i striden, såvidt mig förunnats,
»Med det blanka svärdet: han skänkte mig land
»Och härligt odal. Och ej behöfde han
»Hos gepider⁵ eller spjut-daner
²⁴⁹⁵ »Eller i Svearike söka efter
»Och köpa med skatter sämre kämpar.
»Ständigt ville jag i hären vara främst,
»Ensam i spetsen och skall så till min död
»Utkämpa strider, så länge detta svärd håller,
²⁵⁰⁰ »Som ofta förr och senare hjelpt mig,
»Sedan tack vare min kraft jag med min hand
»Dödade Däghrefn, hugernas*) kämpe.
»Ej fick han bära det dyrbara
»Bröstsmycket till frisernas konung,
²⁵⁰⁵ »Utan hjelmprydnadens herde, den starke ädlingen
»Föll i kampen. Ej gaf svärdet banesår,
»Utan krigarens famntag krossade benhuset,⁶
»Hjertats svallvågor. Nu skall handen
»Och den hårda svärdseggen strida om skatten.»
²⁵¹⁰ Beovulf talade löftes-ord
För sista gången: »Jag har vågat många
»Strider i min ungdom; ännu en gång vill jag,
»Folkets gamle vårdare, söka fejd
»Och kämpa med ära,**) om skadedjuret
²⁵¹⁵ Gör anfall mot mig ut ur jordsalen.»
Sedan helsade han för sista gången
Alla männen, sina kära följeslagare,
De raska hjelmbärarne: »Ej ville jag bära
»Vapen mot ormen, om jag visste huru
²⁵²⁰ »Jag annars skulle kunna fullgöra mitt löfte
»I fråga om olycksbringaren, som jag förut gjort med Grendel.
»Men jag väntar der het fiendeeld,
»Vild och tryckande; derför har jag på mig
»Brynja och sköld. Ej vill jag fly
²⁵²⁵ »För bergets väktare det minsta fotsteg;
»Utan oss skall ske vid muren så som ödet för oss fogar,
»Alla menniskors skapare. Jag är så käck till sinnes,
»Att jag kan undvara skryt gentemot den flygande fienden.
»Biden på berget, I rustade män,
²⁵³⁰ »Värnade af brynjor, hvem af oss båda
»Bäst skall kunna uthärda sår
»I stridsstormen. Det är ej ett värf för er
»Och anstår ej någon utom mig ensam
»Att med olycksbringaren pröfva styrka
²⁵³⁵ »Och visa mandom. Jag skall med min kraft
»Tillkämpa mig guldet, eller ock skall i striden
»En våldsam död bortrycka er herre.»
Sedan reste sig vid skölden den starke kämpen,
Hård under hjelmen, bar stridsskjortan
²⁵⁴⁰ Hän under klipporna, litade blott
På sin egen styrka: sådan är ej den feges färd!
Vid muren såg då den utmärkte hjelten,
Som, vild i striden, hade bestått
Så många strider, då kämpar stötte samman,
²⁵⁴⁵ Ett stenhvalf⁷ stå och en ström derifrån
Bryta ut ur berget. Den källans svall
Var hett af stridslågor: ej kunde man obränd
Vid någon tid nå fram till djupet
I skattens närhet för drakens låga.
²⁵⁵⁰ Då lät ur bröstet, vredgad som han var,
Vind-göternas herre orden fara ut;
Den modige ropade: manande till strid,
Kom rösten ljudande in under den grå stenen.
Hat väcktes, skattevårdaren förnam
²⁵⁵⁵ En menniskas ord; ej var det mera tid
Att söka vänskap. Genast kom då
Olycksbringarens andedrägt, het stridssvett
Ut ur stenen. Marken dånade.
Vid bergets fot svängde göternas
²⁵⁶⁰ Herre sin sköld mot den hemske gästen.
Då kände den ringlade ormens hjerta
Lust att söka strid. Dessförinnan svängde
Den gode stridskonungen det gamla arfsvärdet
Med skonslösa eggar. Båda de hätska
²⁵⁶⁵ Fienderna grepos af fasa för hvarandra.
Med fast mod stod vännernas konung
Vid den stupande skölden, då ormen krökte
Snabbt sig samman; rustad bidade kämpen.
I lågor kom ormen skridande i bugter,
²⁵⁷⁰ Skyndande till sitt öde. Skölden skyddade väl
Den frejdade furstens lif och lemmar
Mindre tid än han sjelf önskade,
Om han denna gång i första dagningen
Skulle råda — som ödet ej beskärde honom —,
²⁵⁷⁵ Berömd i striden. Göternas herre
Lyfte upp armen, slog med svärdet
Den hemskt glänsande, så att den bruna eggen
Vek mot benet, bet mindre hårdt
Än folkkonungen väl behöfde,
²⁵⁸⁰ Nödställd i striden. Efter svärdsslaget
Blef bergets väktare vild till sinnes,
Utspydde dödseld; vida sprungo
Stridslågorna. Öfver segerära jublade ej
Göternas guldvän, då det nakna slagsvärdet
²⁵⁸⁵ Svek i striden, som det bepröfvade stålet
Ej hade bort. Ej var det en lätt
Färd för Ecgtheovs frejdade son
Att öfvergifva denna mark
Och annanstädes taga sin bostad
²⁵⁹⁰ Genom ormens förskyllan, så som hvarje menniska måste
Lemna dessa förgängliga dagar. — Ej dröjde det sedan länge,
Innan olycksbringarne åter möttes.
Skattevårdaren fattade mod på nytt
— Bröstet sjöd af andedrägten —; nöd led då,
²⁵⁹⁵ Omhvärfd af eld, folkets gamle herde.
Ej stodo i en hop hans vapenbröder,
Ädlingars söner rundtorn honom
Med mod i striden; utan flydde till skogen
Att berga lifvet. I en af dem sjöd dock
²⁶⁰⁰ Sinnet af sorger: för den vältänkande
Kan intet någonsin fjerma frändskapen.