Viglaf¹ hette den afhållne sköldkämpen,
Scilfingafursten, Veohstans son,
Älfheres frände. Han såg sin konung
²⁶⁰⁵ Lida af hettan under härmasken*).
Då mindes han dennes ynnest: att han förut gifvit honom
Vägmundingarnes rika hemvist
Och alla rättigheter bland folket, som hans fader egt.
Ej kunde han då hejda sig, handen fattade skölden,
²⁶¹⁰ Den gula linden, och drog det gamla svärdet.
Detta var bland menniskor ett arf efter Eanmund,
Ohteres son: dennes, den vänlöse
Flyktingens baneman vardt Veohstan i striden
Med svärdets eggar och bar till sina fränder
²⁶¹⁵ Den brunglänsande hjelmen och ringbrynjan,
Det gamla jättesvärdet, som Onela gifvit
Sin egen frände: en stridsrustning,
Färdig för kamp; men talade ej om denna fejd,
Fastän Veohstan fällt Onelas brorson.^2
2620 Många halfår behöll han rustningen,
Svärd och brynja, tills hans son kunde
Visa mandom liksom hans gamle fader.
Då gaf han honom bland göter en ofantlig mängd
Stridsrustningar, när den gamle gick
²⁶²⁵ Sin väg ur lifvet. Det var första gången
Som den unge kämpen skulle pröfva på
Stridens storm med sin herre och furste.
Ej veknade hans sinne och ej svek hans faders
Arf i striden: det rönte ormen,
²⁶³⁰ Sedan de hade drabbat samman.
Viglaf talade många sanna ord
Till sina följeslagare — hans sinne var sorgset —:
»Jag minnes den tid, då vi fingo mjöd
»Och vi lofvade i öl salen
²⁶³⁵ »Vår herre, som gaf oss dessa ringar,
»Att vi ville gälda, om han finge
»Behof af sådant, dessa rustningar,
»Hjelmar och hårda svärd. Nu har han valt oss
»Sjelfmant ur hären till denna färd,
²⁶⁴⁰ »Manat oss till bragder och gifvit mig dessa skatter,
»Derför att han höll oss för goda spjutkämpar,
»Raska hjelmbärare, om också vår herre,
»Folkets herde tänkte ensam
»Utföra åt oss detta hjeltedåd,
²⁶⁴⁵ »Derför att han utfört de flesta djerfva
»Bragder bland menniskor. Nu är den dag kommen,
»Då vår konung behöfver goda
»Kämpars styrka. Låtom oss gå fram
»Och hjelpa stridshöfdingen, medan ännu varar
²⁶⁵⁰ »Den fasansfulla glöden. Gud vet med mig,
»Att mig är mycket kärare, att glöden famnar
»Min kropp tillika med min guldgifvare.³
»Ej synes mig tillbörligt, att vi bära våra sköldar
»Tillbaka till gården, om vi ej dessförinnan
²⁶⁵⁵ »Kunna fälla fienden, skydda vind-göternas
»Furstes lif. Jag vet väl, att han ej
»Af gammalt förtjenat att nödgas ensam
»Bland göternas skara lida trångmål
»Och falla i striden. För oss båda skola svärd och hjelm,
²⁶⁶⁰ »Brynja och sköld varda gemensamma.»
Sedan gick han genom stridsröken, bärande hjelmen
Sin herre till stöd, sade få ord:
»Käre Beovulf, fullgör väl allt,
»Som du fordom sagt i din ungdom:
²⁶⁶⁵ »Att aldrig i lifvet du skulle låta
»Din ära sjunka! Nu skall du beslutsamme,
»Dådstarke ädling af alla krafter
»Värna ditt lif; jag skall hjelpa dig.»
Efter dessa ord kom ormen vred,
²⁶⁷⁰ Den hemske gästen, för andra gången
Att i lågors svall anfalla fienderna,
De hatade männen. Af eldvågor förbrändes
Skölden intill randen; brynjan kunde då
Ej gifva skydd åt den unge spjutkämpen,
²⁶⁷⁵ Utan den unge mannen ilade skyndsamt
Under sin slägtings sköld, då hans egen blifvit
Förtärd af glöden. Då tänkte stridskonungen
Än en gång på sin ära och hjeltekraft,
Slog till med svärdet, så att det, drifvet af fiendekraft,
²⁶⁸⁰ Fastnade i hufvudet. Då brast Nägling,⁴
I striden svek Beovulfs gamla
Stålgrå svärd. Honom unnades det ej,
Att stålens eggar skulle kunna hjelpa,
Honom i striden. För stark var den hand,
²⁶⁸⁵ Som, efter hvad jag sport, i hugget öfvergick
Hvarje svärd,**) då till striden han bar
Det underbart hårda vapnet: ej blef det honom bättre derför.
Då blef folkfienden, den vilde elddraken
För tredje gången betänkt på strid:
²⁶⁹⁰ Het och stridslysten, rusade han på kämpen,
Då tillfälle erbjöd sig, omfattade hela
Hans hals med tänderna. Han vardt då färgad
Af lifsblodet, som svallade i vågor.