Då var skönjbart att denna färd ej utföll lyckligt
För den som med orätt derinne förvarade
³⁰⁶⁰ Smycken vid murens fot.¹ Förut hade väktaren
Dödat en och annan: nu hämnades
Hårdt denna fejd. Underbart är det hvar
Den kraftberömde jarlen når slutet
Af sina lefnadsöden, då han ej längre kan
³⁰⁶⁵ Med sina fränder bebo mjödhuset.
Så gick det Beovulf, då han sökte strid
Med bergets väktare: sjelf visste han ej
Hvad som skulle vålla hans skilsmessa från lifvet.
Så hade de frejdade furstarne, som ditlagt skatterna,
³⁰⁷⁰ Belagt dem till domedag med djup förbannelse:
Att den man, som beträdde detta fält, skulle vara
Hemfallen under skuld, inspärrad på osaliga orter,
Fastgjord med helvetesfjettrar och straffad för sina synder.
Ej var han*) guldgirig: hellre hade han
³⁰⁷⁵ Förut skådat herrens nåd.^2**)
Veohstans son Viglaf talade:
»Ofta måste mången jarl för ens skull
»Lida förföljelse, såsom oss vederfarits.
»Ej kunde vi öfvertala³ med något råd
³⁰⁸⁰ »Den käre fursten, rikets herde,
»Att ej angripa den der guldväktaren,
»Låta honom ligga, der han länge varit,
»Bebo sitt hemvist till verldens ända.
»Det höga ödet har rådt. Den bittert förvärfvade
³⁰⁸⁵ »Skatten är skådad: för mäktigt var det öde,
»Som drog hit denne furste.
»Jag var derinne och öfverblickade alla
»Husets smycken, då jag fått tillfälle,
»Och den ej behagliga färden stod fri
³⁰⁹⁰ »In under jordmuren. I hast fattade jag
»Med mina händer en väldig börda
»Af dyrbara skatter och bar den hit ut
»Till min konung. Han var då ännu lefvande,
»Vis och vid sans. Sorgsen talade då
³⁰⁹⁵ »Den gamle rätt mycket, lät helsa eder,
»Bad eder uppföra efter den döde vännen⁴
»På bålets plats en reslig hög,
»Stor och härlig, liksom han varit bland män
»Den ärorikaste kämpe vida öfver jorden,
³¹⁰⁰ »Medan han fick njuta borgskatterna.
»Låtom oss än en gång skynda att se
»Och uppsöka de konstrika sakerna,
»Undren vid murens fot! Jag skall visa vägen,
»Att I på nära håll mån skåda nog
³¹⁰⁵ »Ringar och hopadt guld. Må båren vara
»Genast färdiggjord, då vi komma ut,
»Och må vi sedan bära vår furste,
»Den käre mannen dit der han länge
»Skall vänta i herrens skydd!
³¹¹⁰ »Vihstans son, den stridsdjerfve rnannen,
Lät sedan bjuda många tappra
Odalmän, att skarornas herrar
Skulle från fjerran forsla ved
Till den godes bål. »Nu skall glöden förtära
³¹¹⁵ »— Den mörka lågan växa — kämparnes herskare,
»Som ofta uthärdat jernskuren,
»Då pilarnas storm, drifven af strängarna,
»Susade öfver sköldmuren, och skaftet gjorde nytta,
»Påskyndade pilen, drifvet af fjädrarna.»
³¹²⁰ Nu kallade Vihstans vise
Son ur konungens följe sju
De yppersta män samman kring sig,
Gick sjelf den åttonde stridskämpen
Under fiendens tak. En gick i spetsen
³¹²⁵ Och bar i handen en brinnande fackla.
Ej blef der då lottning om hvem som skulle
Bortföra skatten, när de herrelöse
Männen fingo se en del ligga
Förgänglig i salen. Föga sörjde man
³¹³⁰ Öfver att de skyndsamt buro ut
De dyrbara smyckena. Äfven välte de draken
Öfver klippmuren, läto hafvet taga,
Floden famna smyckenas herde.
Der lastades på vagn en otalig mängd
³¹³⁵ Vridet guld, och ädlingen bars,
Den grånade kämpen, till Hvaludden⁵.