Kom så till hafvet hirdmännens
Modiga hop, bar flätade
¹⁸⁹⁰ Ringbrynjor. Kustvakten märkte
Jarlarnes återfärd, såsom han förut gjort.
Ej med harm helsade han gästerna
Från klippudden¹, utan red dem till mötes,
Sade att välkomna till vind-göterna foro
¹⁸⁹⁵ I glänsande rustningar kämparne till skeppet.
Sedan blef vid stranden den ring-stäfvade,
Rymliga farkosten lastad med rustningar,
Hästar och smycken: masten reste sig
Öfver Hroðgars hopade skatter.
¹⁹⁰⁰ Åt skeppsvakten gaf Beovulf ett svärd,
Inlagdt med guld, så att han sedan blef
Dess mera aktad på mjödbänken
För den gamla skatten. Sedan gick han ombord
Att uppröra djupet, öfvergaf Danalandet.
¹⁹⁰⁵ Vid masten fästes hafsduken,
Seglet med en lina. Skeppet knakade;
Ej hindrade vinden seglarens färd
Hän öfver vågorna. Hafsvandraren for
Bort öfver böljorna, den timrade stäfven
¹⁹¹⁰ Flöt med skummig hals öfver hafsströmmarna,
Tills de kunde se göternas klippor,
De kända uddarna. Drifven af vinden,
Trängde kölen upp, så att han stod på land.
Snabbt var vid hafvet redo en hamnvakt,
¹⁹¹⁵ Som förut en lång tid, längtande vid hafvet
Efter de kära männen, skådat ut i fjerran.
Han band vid stranden det vidt bugtade skeppet
Fast med ankartåg, på det ej vågornas svall
Måtte bortdrifva från dem den kära farkosten.
¹⁹²⁰ Sedan lät han bära upp ädlingarnes skatter,
Smycken och drifvet guld: ej hade han långt
Derifrån att söka skatternas utdelare,
Hreðlingen² Hygelac. Der bodde i hemmet
Med sina följeslagare nära sjövallen
¹⁹²⁵ Den hjeltemodige konungen i den höga salen
— Huset var ståtligt —. Hygd³ var mycket ung,
Vis och värdig, fastän Häreðs dotter
Hade bidat blott få vintrar
Under borgens lås: hon var dock ej för nedlåtande
¹⁹³⁰ Eller för karg med gåfvor af kostbara smycken
Till götamännen. — Den djerfva folkdrottningen
Thryðo⁴ hade ett högligen fruktansvärdt sinne.
Ingen hjelte bland hennes tillgifna följeslagare
Utom hennes gemål djerfdes med sina
¹⁹³⁵ Ögon skåda henne rakt uti ögat;
Ty då höll han handvridna dödsbojor
Beredda åt sig: snabbt skulle sedan
Svärdet fattas med hand om fästet,
Så att olycksklingan måste afgöra,^5
1940 Buda till döds. Ej höfdes det en hög kvinna,
Hur härlig hon ock är, att öfva sådant,
Att en fridväfverska för diktad kränkning
Straffar till lifvet en tillgifven tjenare.
Dock detta hämmade Hemings frände.^6
1945 Vid ölbägaren sade männen annat:
Att hon öfvat färre fiendtligheter,
Illdåd mot folket, sedan väl en gång
Den högättade kvinnan guldsmyckad gifvits
Åt den unge kämpen, när hon hade uppsökt
¹⁹⁵⁰ Enligt faderns råd Offas sal på sin färd
Öfver det askfärgade hafvet. Der blef hon sedan väl
Frejdad för frikostighet på furstestolen,
Tillryggalade sitt lefnadslopp,
Hyste hög kärlek till hjeltarnes furste,
¹⁹⁵⁵ Den ypperste, efter hvad jag sport,
Bland alla menniskors vidt utbredda ätt
Vid de tvänne hafven. Förty Offa var
I gåfvor och strider en spjutdjerf man,
Vida berömd, styrde med vishet
¹⁹⁶⁰ Sitt ärfda land. Af honom föddes Eomor,
Garmunds sonson och Hemings frände,
Kraftig i striden, hjeltarne till hjelp. —

Kom så till havet hirdmännens
Modiga hop, bar de flätade
¹⁸⁹⁰ Ringnäten*). Kustvakten märkte
Jarlarnes återfärd, såsom han förut gjort.
Ej ohöviskt hälsade han gästerna
Från klippudden¹, utan red dem till mötes,
Sade, att välkomna till väder-götarne foro
¹⁸⁹⁵ I glänsande rustningar kämparne till skeppet.
Sedan blev på sanden den ring-stävade,
Rymliga farkosten lastad med rustningar,
Hästar och smycken; masten reste sig
Över Hroðgars dyrbara skatter.
¹⁹⁰⁰ Åt skeppsvakten gav Beowulf ett svärd,
Inlagt med guld, så att han sedan blev
Dess mera aktad på mjödbänken
För den ärvda skatten. Sedan gick han ombord
Att uppröra djupet, övergav Danalandet.
¹⁹⁰⁵ Vid masten fästes havsduken,
Seglet med en lina. Skeppet knakade;
Ej hindrade vinden seglarens färd
Hän över vågorna. Havs vandraren for
Bort över böljorna, den fast timrade stäven
¹⁹¹⁰ Flöt med skummig hals över havsströmmarna,
Tills de kunde se götarnes klippor,
De kända uddarna. Driven av vinden,
Trängde kölen upp, så att han stod på land.
Snabbt var vid havet redo en hamnvakt,
¹⁹¹⁵ Som förut en lång tid, längtande på stranden
Efter de kära männen, skådat ut i fjärran.
Han band vid stranden det vitt buktade skeppet
Fast med ankartåg, på det ej vågornas kraft
Skulle driva bort från dem den kära farkosten.
¹⁹²⁰ Sedan lät han bära upp ädlingarnes skatter,
Smycken och drivet guld: ej hade han långt
Därifrån att söka skatternas utdelare,
Hreðlingen² Hygelac, där han bor i hemmet
Med sina följeslagare nära sjövallen.
¹⁹²⁵ Huset var ståtligt, konungen kraftig
I den höga salen; Hygd³ var mycket ung,
Vis och värdig, fastän Häreðs dotter
Hade bidat blott få vintrar
Under borgens lås: hon var dock ej för småaktig
¹⁹³⁰ Eller för karg med gåvor av kostbara smycken
Till götamännen. Den härliga folkdrottningen
Hade ej Thryðs⁴ fruktansvärda sinnelag.
Ingen hjälte bland dennas tillgivna följeslagare
Utom hennes gemål djärvdes med sina
¹⁹³⁵ Ögon skåda henne rakt i ögat;
Ty då höll han handvridna dödsbojor
Beredda åt sig; snabbt blev sedan
Efter fängslandet svärdet påkallat,
Så att den sirade klingan måste avgöra,^5
1940 Buda till döds. Ej höves det en hög kvinna,
Hur härlig hon ock är, att öva sådant,
Att en fridväverska för diktad kränkning
Straffar till livet en tillgiven tjänare.
Dock detta hämmade Hemmings frände.^6
1945 Vid ölbägaren sade männen vidare,
Att hon övat färre lömska fientligheter,
Illdåd mot folket, sedan väl en gång
Den högättade kvinnan guldsmyckad givits
Åt den unge kämpen, när hon hade uppsökt
¹⁹⁵⁰ Enligt faderns bud Offas sal på sin färd
Över det askgrå havet. Där tillryggalade
Hon sedan väl sitt levnadslopp
På furstestolen, frejdad för frikostighet,
Hyste hög kärlek till hjältarnes furste,
¹⁹⁵⁵ Den ypperste, efter vad jag sport,
Bland alla människors vitt utbredda ätt
Vid de tvänne haven. Förty Offa var,
Den spjutdjärve mannen, vida berömd
Genom gåvor och strider, styrde med vishet
¹⁹⁶⁰ Sitt ärvda land. Av honom föddes Eomær,
Garmunds sonson och Hemmings frände,
Kraftig i striden, hjältarne till hjälp. —.