»Detta svears och göters blodspår,
»Männens stridsstorm var vida synlig,
»Den fejd dessa folk sinsemellan väckte.
»Då gick den gode, sorgtyngde gubben
²⁹⁵⁰ »Med sina stamfränder att söka en fast plats:
»Jarlen Ongentheov begaf sig uppåt.
»Han hade sport Hygelacs härtåg,
»Den stoltes stridskraft, litade ej på motstånd,
»Att han skulle kunna värja och försvara
²⁹⁵⁵ »Mot de sjöfarande männen sin skatt,
»Barn och maka, utan den gamle flydde
»Tillbaka under jordvallen¹. Då bjöds förföljelse
»Under Hygelacs fälttecken efter sveamännen.
»Hän öfver fridsfältet*) gingo då Hreðlingarne^2
2960 »Och trängde fram till inhägnaden.
»Der vardt Ongentheov, den grånade kämpen,
»Af svärdets eggar tvingad att bida,
»Så att folkkonungen måste fördraga
»Eofors ensamma makt. Vildt träffade
²⁹⁶⁵ »Honom med vapnet Vonredingen³ Vulf,
»Så att af hugget blodet sprang i strömmar
»Fram under håret. Bädd blef dock icke
»Den gamle Scilfingen, utan vedergällde straxt
»Med värre vexling detta dråpslag,
²⁹⁷⁰ »När folkkonungen vände sig ditåt.
»Ej kunde Vonreds raske son gifva
»Den gamle något mothugg, ty denne skar
»Dessförinnan sönder hjelmen på hufvudet,
»Så att Vulf måste blodbestänkt böja sig,
²⁹⁷⁵ »Föll till marken: ännu var han ej dödskorad,
»Utan hemtade sig, fastän träffad af sår.
»Då lät Hygelacs hårde hirdman.⁴
»När hans broder fallit, den breda klingan,
»Jättars gamla svärd krossa jättars hjelm
²⁹⁸⁰ »Öfver sköldkanten. Då sjönk Ongentheov,
»Folkets herde, träffad till döds.
»Många förbundo Eofors broder,
»Upplyfte honom skyndsamt, sedan de fått rum
»Och fingo råda öfver valplatsen.
²⁹⁸⁵ »Under tiden plundrade en man**) den andre,
»Tog af Ongentheov hans jernbrynja,
»Hans hårda svärd och hans hjelm tillika
»Samt bar den grånades rustning till Hygelac.
»Denne mottog bytet och lofvade honom vänligt
²⁹⁹⁰ »Lön inför folket och fullgjorde hvad han lofvat:
»När han kommit hem, vedergällde Hreðlingen,
»Göternas herre, Eofor och Vulf
»Denna stridsstorm med öfvermåttan stora skatter,
»Gaf dem hvardera hundra tusen
²⁹⁹⁵ »I land och flätade ringar — ej höfdes någon man på jorden
»Att tillvita honom denna lön, då de tillkämpat sig sådan ära —.
»Vidare gaf han Eofor sin enda dotter,
»Hemmets smycke, till underpant på sin huldhet
»Detta är den fejd och den dödliga
³⁰⁰⁰ »Fiendskap mellan männen, för hvars skull jag väntar
»Att sveamännen hemsöka oss,
»Då de få spörja att vår herskare
»Nu är liflös, han som fordom skyddade
»Efter hjeltarnes fall skatt och rike,
³⁰⁰⁵ »De raska Scyldingarne⁵ mot deras fiender,
»Främjade folkets väl och än vidare
»Visade mandom. Nu är bäst att vi
»Med snaraste skåda folkkonungen
»Och på bålet bringa den man,
³⁰¹⁰ »Som gaf oss ringar. Ej skall blott en del
»Smälta med den modige, utan hela skatten,
»Tallöst guld bittert vunnet,
»Och nu senast har han köpt ringar
»För sitt eget lif. Dem skall branden förtära,
³⁰¹⁵ »Elden uppsvälja, ej någon jarl bära
»Ett smycke till minne, ej någon skön kvinna
»Bära kring halsen en ringprydnad,
»Utan skall med sorgsen håg, beröfvad guldet,
»Ofta, ej en gång, trampa främmande land,
³⁰²⁰ »Nu då härföraren nedlagt sitt leende,
»Gamman och jubel. Derför skall månget
»Spjut varda morgonkallt, skall blifva fattadt
»Och lyft af händer; ej harpans klang
»Väcka kämparne, utan den svarta korpen,
³⁰²⁵ »Lysten efter de dödskorade, tala mycket,
»Säga örnen huru väl det gick med måltiden,
»Då han jemte vargen roffade de fallne.»
Sådana dystra ord talade
Den raske mannen: ej ljög han mycket
³⁰³⁰ I sina ord om skickelserna. — Hela skaran reste sig.
Dystra gingo de med strömmande tårar
Till foten af Örnudden⁶ att skåda undret.
De funno då på sanden utsträckt liflös
På sin hvilobädd den som i flydda tider
³⁰³⁵ Gifvit dem ringar. Då hade sista dagen
Kommit för den gode, och stridskonungen,
Vind-göternas furste, dött en underbar död.
Dessförinnan sågo de der på fältet
En sällsammare varelse, den leda ormen
³⁰⁴⁰ Ligga midt emot: den lågande draken,
Vild och hemsk, var förbränd af glöden.
Han var femtio fot i längd
Uppå sitt läger. Han hade haft sin fröjd
Nattetid i luften och sedan farit ned
³⁰⁴⁵ Att söka sin håla: nu var han dödens
Och njöt ej mer af jordhålorna.
Bredvid honom stodo kannor och kärl,
Der lågo fat och dyrbara svärd,
Uppfrätta af rost, som i jordens famn
³⁰⁵⁰ De hvilat der under tusen vintrar.
Ofantligt var då detta arf,
Forna mäns guld, bundet med trollsånger,
Så att ingen menniska finge röra
Vid ringsalen, om ej Gud sjelf,
³⁰⁵⁵ Den sanne segerkonungen, gåfve åt hvem han ville,
Åt just den man som honom godt syntes
— Han är menniskornas skydd — att öppna skatten,⁷